12. Utsigt af Wiborg

12. Utsigt af Wiborg.

1 (B. Reinhold.)

2 I nordöstra hörnet af Finska Viken gör hafvet en bred bugt åt norr. Denna bugt smalnar slutligen i en trång farled (Trångsund), hvarigenom man inseglar i den 12 verst långa Wiborgska viken. Denna åter står genom tre sund i förbindelse med en lång och smal farled, benämnd Suomenvedenpohja, hvilken i öster sammanhänger med Wuoksens flodsystem, under det att Saima kanal från norr förenar dessa vatten med hela det stora Saimasystemet.

3 Redan i 10:de seklet besöktes nejden af talrika handelsflottor, ty på Björkö ytterst i hafsbugten var en nederlagsplats för varor från österlandet. År 1293 inseglade Sveriges riksmarsk Torkel Knutson med en stark här och flotta i Wiborgska viken, underkufvade|59| och döpte Karelarne samt reste här, på en af sunden kringfluten ö, ett fäste af sten, som kallades Wiborg och som i mer än fyra sekler var Svenska väldets starkaste förmur mot öster. Detta åldriga, starka fäste qvarstår ännu i dag med dess massiva murar, dess taklösa torn och dess rika historia.

4 Det mäktiga Novgorod såg icke med blida ögon Wiborgs fäste resa sig på dess gränsmarker och utsände gång efter gång sina härar, för att jemna dess murar med jorden. Men mot dem bröto sig alla österns vågor; stormningar och belägringar blefvo modigt tillbakavisade (1322, 1359). Småningom uppstod, under fästets beskydd, en stad på den motliggande stranden af sundet. Dominikanerorden anlade här redan år 1318 ett kloster, och snart följde fransiscanerne deras exempel. Staden Wiborg fick sina första privilegier af Erik XIII år 1403; var under medeltiden Finlands andra stad och skulle ha blifvit den första i rikedom, om icke regeringarne också här hade företagit sig att reglementera den fria handeln. I början öppen, omgafs staden med murar år 1477 och befästades sedan allt starkare, så att Wiborg med dess gamla slott räknades ända till början af detta sekel såsom en hufvudfästning. Men kriget och handeln förlikas som elden och barrskogen: frön spira upp, men de sås uti aska. Staden Wiborg fick betala sin krigiska ära med hårda pröfningar.

5 År 1495 den 30 November skedde här den på sin tid ryktbara »Wiborgska smällen». Den väldige tsaren Ivan I Wasilievitsch, Rysslands befriare från Mongolernes ok, ryckte mot Wiborg med en här, hvars antal förliknas vid »trän i skogen». Groft artilleri, 24 fot långa kanoner, slungade mot staden ett hagel af jern, bly och stenar, »så stora, som bottnen af en tunna». Två torn nedskjötos: det tredje fick ett hål, så stort, »att en humlesäck månde gå derigenom». Mot denne fruktansvärde fiende, som utbredde sitt läger på tre mils omkrets kring staden, hade slottshöfdingen Knut Posse endast att uppställa 200 fullrustade krigare, utom borgare och oöfvade bönder. Men Knut Posse var lika förslagen, som tapper; han hade studerat i Paris och ansågs af sin okunniga samtid stå i förbund med djefvulen. Traditionen berättar, att när Posse satt på hafsstranden och ritade i sanden ett skepp, flöt skeppet strax derefter på vattnet; och när han från slottstornet utskakade i luften fjädrarne ur ett bolster, trodde sig fienden se en talrik flotta segla fram uppå hafvet. En sådan man visste råd|37| för allt. När nöden var störst, säges Posse ha skickat en tapper man vid namn Winholt att försvara murarna, medan han sjelf tillredde uti en stor kittel i nedersta källaren »ett förskräckelsens ämne», sammankokadt af »ormar, paddor, qvicksilfver, lut och salt». Detta lät han föra under det enda ännu qvarstående tornets hvalf och gaf så befallning åt sina män att, vid en gifven signal, tillstoppa sina öron med vax.|60| När nu den sena höstmorgonen grydde, begynte Ryssarne storma och klättrade på nio stora stegar uppför murarna. I sju timmar försvarade sig besättningen manligen, nedkastande öfver fienden tunnor med brinnande tjära; men emedan ständigt nya massor framryckte i de stupades ställe, trängdes slutligen försvararne undan, och de stormande begynte att i stora skaror öfverstiga murarna. Då gafs signalen. Jorden skalf, en eldpelare utbrast ur grundvalarna, luften uppfylldes med rök och grus, tornet störtade öfverända med alla, som voro derinne, och de fiender, som icke dödades eller nedföllo afdånade, togo till flykten, betagne af skräck. Knut Posse med sitt folk gjorde ett utfall, anställde ett blodigt nederlag bland de flyende, tog ett omätligt byte, och Wiborg var räddadt.

6 Sådant intryck gjorde då en vanlig krutmina. Men Wiborg blef sparadt till andra öden. Den ryska örnen kretsade beständigt öfver dess murar, pröfvande sina vingar. I Januari år 1556 drog en stark här mot Wiborg, men förmådde ingenting uträtta. Det var barvinter, och en natt kördes hö i vagnar öfver en kafvelbro, som ledde från staden till slottet. Fienden hörde i nattens mörker detta oförklarliga dån, trodde att en finsk här var i antågande och upphäfde belägringen. – Under Ivan den förskräckliges tid, åren 1572, 1576, 1577, rykte hela östra Finland under förfärliga härjningar, men Wiborgs fäste vågade ingen angripa.

7 År 1599 i September ryckte hertig Carl af Södermanland mot Wiborg, som innehades af konung Sigismunds anhängare. Borgmästaren Herman Bröijer sände då ett hemligt bud till amiral Stolpe, som inneslöt staden från sjösidan, och lät insläppa Svenskarne genom sjöporten. Staden blef tagen, men en del af Sigismunds parti kastade sig in i slottet. Detta beskjöts med kanoner från murarna och måste slutligen uppgifvas. Förgäfves knäböjde slottshöfdingen Lars Creutz i slottsporten vid hertigens intåg: elfva fångne herrar, bland dem flera af Finlands förnämsta adel, blefvo den 27 September halshuggne vid munkekällan utanför staden; sex bland dem steglades, och deras hufvuden uppsattes på jernstänger vid karelska porten. Tre dagar derefter föll äfven Creutz’ hufvud för bilan.

8 År 1656 stod Karelen ånyo i lågor för ett fruktansvärdt infall från ryska sidan. Wiborg blef åter försvarets medelpunkt; sjelfva dess gymnasister beväpnade sig, och anfallet slogs tillbaka, Nu förgingo mer än 40 år, innan Finland såg en fiende inom sin gräns.

9 Men på den tiden, när Carl XII vann sina gagnlösa segrar i Polen, begynte »stora ofredens» störtvåg att inbryta från öster. I början af Oktober 1706 ryckte tsar Peter i egen person med 20 000konsekvensändrat/normaliserat man och 200 fartyg mot Wiborg, inneslutande staden till lands och sjös. General Maydel förde befälet i fästningen; han hade blott 1 000konsekvensändrat/normaliserat man öfvade trupper, men lät afbränna för|61|städerna och försvarade sig med mannamod. En lång båge af batterier sträckte sig kring staden, ett hagel af bomber och fyrbollar spridde förstöring inom dess murar. Wiborg syntes förloradt, när en fattig, flyende qvinna från Ingermanland infann sig hos presterskapet och berättade, att hon haft en besynnerlig dröm. Wiborgs gamla kyrka hade länge varit förfallen och brukats till qvarnhus: denna borde rengöras och helgas med böner och lofsånger, så blefve staden räddad; i annat fall vore denna ohjelpligt förlorad. I nödens stund lyssnar man äfven på drömmar: kyrkan rengjordes och inreddes åter till gudstjenst, som bevistades af allt befälet och stadens förnämste invånare; man sjöng psalmen n:o 100: »Till dig af hjertans grunde I nöden ropar jag». Nu tycktes fiendens eld fördubblad; 1 067konsekvensändrat/normaliserat bomber voro redan inkastade i staden, men derefter blef plötsligt en djup tystnad uti det ryska lägret. Natten mot den 29 Oktober uppbröt tsar Peter och aftågade oförmodadt med hela sin här, qvarlemnande en mängd belägringsredskap. Orsaken till detta plötsliga aftåg har aldrig blifvit med säkerhet känd; några förmoda brist på lifsmedel, andra tro, att tsaren fruktade blifva afskuren af en anryckande här.

10 Men Wiborgs andrum blef icke långt. I Mars 1710 anryckte en ny rysk här, som i April efterföljdes af en flotta och af tsaren i egen person. Wiborg var nu starkare rustadt, det försvarades af|38| 4 000konsekvensändrat/normaliserat karoliner under befäl af öfverste Magnus Stjernstråle och var väl försedt med artilleri och förråder. Kampen om Finlands nyckel blef värdig det stora målet. Sedan en stormning blifvit blodigt tillbakaslagen, beslöt tsaren att låta artilleriet afgöra striden. 80 grofva kanoner och 26 mörsare dånade natt och dag, staden förvandlades till en grushög, invånarne dolde sig i de djupaste källrar, och med hvarje dag glesnade försvararnes leder. Men i tretton runda veckor uthöllo karolinerne denna förfärliga kamp. Först när sista gränsen för mensklig kraft var uppnådd, när sista hoppet om undsättning var förbi och när mer än 700 alnar af murarna lågo jemnade med jorden, så att hela härar kunde obehindradt marschera in öfver gruset, kapitulerade Wiborg den 10 Juni 1710. Detta skedde på ärofulla vilkor, värdiga ett sådant försvar, men beklagligen blefvo dessa vilkor icke hållna. Besättningen och den ringa återstoden af Wiborgs invånare, gubbar, qvinnor och barn, fördes fångne till Ryssland, och Finland låg öppet för segrarens härar.

11 Sedan blef Wiborg residensstaden i ett ryskt guvernement; tsar Peter uppreste ånyo dess murar, och kejsarinnan Anna lät vidare förstärka dem 1738. Wiborg blef nu Petersburgs förmur, likasom det förut varit Finlands, och höll de svenska vapnen tillbaka 1741, 1788, 1790. Sistnämnde år blef det vittne till det berömda sjöslag, der Gustaf III den 3 Juli med sin instängda flotta slog sig ut genom tusende eldgap.|62| År 1808 var Wiborg ännu en operationsbas för de ryska härarnas fälttåg i Finland, men dermed synes dess långa krigiska rol vara utspelt. De trånga murarna, som inklämt den vexande staden, rödjas nu undan, och den fredliga handeln intager den plats, som natur och menniskor så frikostigt gynnat med det yppersta läge, med Saima kanal och med jernvägens ständigt brusande tåg mellan Finland och Petersburg.

12 Wiborg har 8 gånger härjats af stora, så att säga privata eldsvådor, utom krigens förödelser: 1457, 1575, 1682, 1690, 1738 (total), 1793 (nära total), 1817 och 1834. Detta har icke hindrat staden att åter resa sig och flöda ut öfver murarna i sina förstäder: Siikaniemi, Neitsyniemi och Petersburgska förstaden. Handeln har hitfört rikedomar, drift, intelligens. Här bryter sig österlandets inflytande emot vesterlandets och frambringar en sällsam blandning af fyra samtalsspråk – finska, svenska, tyska och ryska. Bland Finlands städer är Wiborg kosmopoliten, verldsborgaren, men icke derför den minst fosterländska. Finland har mer och mer återeröfrat detta sitt engång förlorade starka utanverk, Wiborg har mer och mer återtagit sin fordna ärofulla plats såsom sitt lands förmur, och starkare än vallar, som falla i grus, reser nu en fosterländsk kultur sitt osynliga bröstvärn mot främmande invasioner.

13 Reinholds vy är tecknad ifrån nordost. Man ser i förgrunden Sakkalahti vik, ett rykande bantåg, i midten staden med dess torn, i bakgrunden Wiborgska viken och till höger det åldriga slottet, hvars tak antändes och nedbrann vid en illumination, när Saima kanal invigdes den 7 September 1856.