Statistiska anteckningar om Finland

Statistiska anteckningar om Finland.

1 Enligt de nyaste mätningar innefattar storfurstendömet Finland en areal af 6 723,48konsekvensändrat/normaliserat geografiska qvadratmil eller 74 982,312konsekvensändrat/normaliserat geometriska tunnland. I dessa siffror äro inbegripne alla öar och insjöar, förutom Ladoga, hvaraf norra hälften hörer till Finland och följaktligen ökar dess område med omkring 140 qvadratmil. Ifrån Finlands sydligaste i Östersjön utskjutande udde Hangöudd, belägen 59° 48' norr om eqvatorn till landets nordligaste punkt, der Skorajoki inflyter i Tanaelf, endast några mil från Warangerfjord, vid 70° 6' nordlig bredd, är afståndet i norr och söder 154,5 geografiska eller ungefär 108 finska mil. Största utsträckningen i vester och öster är från Hermansörn i Nerpes socken (38° 35' longitud ö. från Ferro) till Unusjärvi sjö i Suojärvi socken (50° 2') och utgör vid pass 85 geografiska, eller 57 finska mil.

2 Geograferne indela jorden i klimatiskt hänseende uti fem zoner. En af de emellan dessa zoner tänkta gränslinier eller norra polcirkeln (66° 30') går, såsom häraf synes, genom Finland, hvars nordliga del, vid pass en femtedel af hela området, alltså är belägen inom den kalla zonen. Kastar man en blick på de af Dowe uppdragna isothermlinierna öfver Europa, finner man att klimatet i denna Finlands nordliga del äfven till fullo gör skäl för zonens namn. Den isothermlinie, som utmärker 0 grader medeltemperatur för året, håller sig utanför skandinaviska halföns nordligaste af golfströmmens varma vågor berörda stränder norr om 70° (Nordcap = + 0,1), men sjunker ner i östliga Finland till 65° 30', samt omsluter medelst en krokig linie största delen af det 1 grad söder om och 2 à 3 grader norr om polcirkeln belägna inre landet, hvars medeltemperatur för året följaktligen betecknas såsom lägre, än hvad berörde isotherm angifver, eller såsom stående under fryspunkten. Äfven ur andra synpunkter är denna del af Finland ytterst vanlottad. I norr utestängd af Norge från Ishafvet och dess rika fisken erbjuder den åt sina få inbyggare till näringskällor endast ett mer eller mindre gifvande fiske i floder och insjöar, boskapsskötseln och ett nästan lönlöst åkerbruk. Då detta ofantliga område, såsom anfördes, upptager en femtedel af Finlands areal, men på långt när icke ens föder en procent af dess folkmängd, skulle man ur ekonomisk synpunkt kunna betrakta det såsom ett värdelöst bihang till det öfriga landet, ifall icke de i denna vildmark befintliga stora, för det mesta finska staten tillhöriga skogar, isynnerhet på senare tider lofvat att blifva en god inkomstkälla för det allmänna, samt en vigtig faktor i landets export. Förbises kan icke heller att de enda arbetsvärda guldförande alluviallager, som Finland eger, äro belägna i denna trakt.

3 Oberoende af nu anförda förhållande är klimatet i Finland öfverhufvudtaget mildare än i något annat land, Skandinavien undantaget, på samma breddgrad. Medeltemperaturen för året är i Åbo + 4,6, i Helsingfors + 3,7, i Kuopio + 2,5, i Torneå + 0,7, i Sodankylä (67° 25') – 0,8, i Muonioniska (68°) – 2,6 och i Enontekis – 2,7 grader enligt Celsii skala. I södra Finland hålla sig temperaturvexlingarne under året inom ett afstånd af 60° Cels. eller med andra ord skillnaden emellan den högsta värme (+ 30°) och största köld (– 30°) är ungefär 60 grader; i Torneå är denna skillnad redan 70 grader (+ 30° och – 40°) och i Lappmarken|62| ännu högre. Sommarens medeltemperatur är i Åbo + 15°,7 och vinterns – 5°,4; i Enontekis deremot är den förra årstidens medeltemperatur + 12°,6 och den senares – 17°. Förestående olikhet i klimatet emellan norra och södra Finland är isynnerhet märkbar uti vinterns större och mindre längd i hvardera. Under vintern är hela Finland höljdt af ett enda stort snötäcke. Sjöar och floder, kärr och moras, åkrar och ängar bära alla samma hvita färg, mot hvilken endast den ständigt grönskande barrskogen samt de glest|II |spridda menniskoboningarne bilda ett afbrott. Snön är för Finland oumbärlig. En vinter utan snö vore för landet lika förderfbringande som en sommar utan regn. Vinterns snötäcke är för den inre kommunikationen ett nödvändigt vilkor; det öppnar tillträdet till de djupaste skogar och banar väg öfver bottenlösa kärr. Utan detta snötäcke skulle menskorna förgås af köld och boskapen hungra ihjäl, ty transporten såväl af ved från skogen som af hö från aflägsna ängar kan oftast blott ske med slädföre. Men vintern, som i så hög grad underlättar kommunikationen inom landet, uppställer dock å andra sidan de svåraste hinder i vägen för Finlands förbindelse med andra länder. De begge stora hafsvikar, som omsluta Finland och hvilka utgjort samt fortfarande utgöra de »blåa band», hvarmed detta land bundits vid Europa och den vesterländska bildningen, tillfrysa under vintern och höljas af samma snötäcke, som landet. Seglationen afstannar. I norra delen af Bottniska viken äro hamnarna öppna endast fem månader af året, söder om Qvarken minst en månad längre, samt vid Finska viken 7½ à 8 månader. Hamnen vid Hangöudd är öppen för seglationen med någon månads, ibland några veckors afbrott, hela året om. I dessa fakta framstår klimatolikheten emellan norra och södra Finland måhända klarast.

4 Finlands yta är ojemn, omvexlande af berg af ringa höjd, kullar och dalsänkningar, hvilka sistnämndas botten vanligen upptagas af sjöar. I allmänhet sluttar landet ifrån nordost mot söder och sydvest. Om Lappland icke medräknas, utgöres Finlands mest upphöjda parti af den bergstrakt, som bildar östliga delen af Uleåborgs län och gränsar till Arkangelska guvernementet samt åtskiljer de i Bottenhafvet och Hvita hafvet utfallande vattendragen från hvarandra. Från denna bergstrakt (omkring 66° lat.), der enskilda toppar (Kieskistunturi, Sieppitunturi, Nuorunen, Ukonvaara o. a., alla belägna i Kuusamo socken) resa sig till en höjd af 1 800konsekvensändrat/normaliserat fot öfver hafsytan, utgå sedan mot söder och sydvest de åsar af lägre höjd, hvilka kunna kallas Finlands benbyggnad och under namnen Kainunselkä, Suomenselkä och Satakunnanselkä i n. v., Salpausselkä i s. och Maanselkä i n. o. triangelformigt omsluta det inre landet samt bilda tillräckligt mäktiga vallar för att hindra dess sjöar att uttömma sig i hafvet. Det inom nyss anförda höjdsträckningar belägna triangelformiga landet utgöres af landskapen Satakunta (förutom nedre Satakunta härad), Tavastland, Savolaks, norra Karelen och Kajana län, eller af de nuvarande guvernementerna Tavastehus, S:t Michel och Kuopio, äfvensom delar af Uleåborg, Wasa och Åbo. Detta inre landtområde, hvars medelhöjd öfver hafsytan stiger till ungefär 400 fot, utgör i fysiskt hänseende ett af de märkvärdigaste länder på jorden. Dess rikedom på sjöar är så stor att man understundom är frestad att tveka i valet emellan benämningarne: ett örikt innanhaf eller ett sjörikt land. Den sista benämningen är dock den rätta. Nu berörda triangelformiga område innefattar en areal af ungefär 2 800konsekvensändrat/normaliserat geografiska qvadratmil. Deraf upptages vidpass en sjettedel eller närmare 450 qvadratmil af sjöar samt omkring en fjerdedel (700 qvadratmil) af vattensjuka kärr och moras. Denna ofantliga vattenmassa bildar dock icke en sammanhängande förening af sjöar, utan fördelar sig i fyra större vattensystemer, hvilka åtskiljas från hvarandra genom en i öster och vester samt tvenne från norr till söder fortlöpande höjdsträckningar och hvilkas centralsjöar upptaga de djupaste ställena på enhvar af de fyra dalar, som tillsammans utgöra inre Finlands triangel. Hvarje af dessa vattensystemer har också sitt särskilta utlopp i hafvet, nemligen Uleå vattensystem genom Uleå elf, vest-Tavastländska vattensystemet genom Kumo elf, ost-Tavastländska vattensystemet genom Kymmene elf samt Savolaks-Karelska vattensystemet genom Wuoksen till Ladoga och derifrån genom Newa till Finska viken. Det är således endast på fyra punkter, som det inre Finlands vatten lyckats genombryta de hundratalsmil långa vallar, hvilka det sjelft fordomdags upptornat emellan sig och hafvet. En hvar af nu anförda fyra strömmar bildar derföre afloppet för en icke vanlig mängd af sjöar och kan, hvad|63| vattenrikedomen beträffar, jemföras med de betydligare floderna i vår verldsdel.

5 Öfverstiger man Salpausselkä, så företer den 4 à 5 mil breda Nyländska kuststräckan likasom äfven Egentliga Finland föga olikhet med det inre landet. Äfven här är ytan uppfylld af höjder och dalsänkningar; äfven här är en rikedom på vatten, som icke endast framväller ur källor på höjdernas sluttningar, utan under form af långsträckta vikar och fjärdar intränger från hafvet och omsluter en skärgård, lika rik på öar och holmar, som den i det inre landets farvatten, men ödsligare och kalare än denna. Deremot utgör kustlandet vester om Suomenselkä vid Bottniska viken eller södra delen af landskapet Österbotten för det mesta en jemn slätt, ett lågland, som till sin naturbeskaffenhet är olikt det öfriga Finland. Vattnen upptaga här icke mer än 2 procent af arealen och utgöras för det mesta af enstaka sjöar eller träsk, som gifva ursprung åt|III| en mängd mindre betydande åar och bäckar, hvilka såsom segelleder vanligen äro obegagneliga till följdoriginal: tillföljd af sina vid hafvet uppgrundade mynningar, sin ringa vattenmassa och sina talrika forsar. Nordliga delen af Österbotten är ojemnare. Höjderna begynna här och i Lappmarken antaga karakteren af berg och bilda efterhand, ju längre norrut man kommer, en nästan omärklig öfvergång till Skandinaviens fjällar, hvaraf de utgöra en fortsättning. Finlands högsta bergstopp Pallastunturi (ungef. 68° nordl. lat. och 42° longitud ö. från Ferro) uppnår dock endast 2 800konsekvensändrat/normaliserat fot; öfriga kända bergstoppar såsom Peldoivi, Ounastunturi, Ylästunturi m. fl. äro några hundra fot lägre. Den ås, som midt i Lappmarken åtskiljer Ishafvets och Bottniska vikens vattendrag från hvarandra, utgöres till en del af mossbevuxna högslätter. Af sådana högslätter, äfvensom af kärr och sjöar afbrytas ofta äfven öfriga höjdsträckningar i dessa trakter.

6 Sådan är till sin allmänna beskaffenhet Finlands yta. De fördelar, som de otaliga vattendragen erbjuda såväl åt industrin som åt den inre kommunikationen, äro lätt i ögonen fallande. Längden, approximativt beräknad i räta linier längs strömmens hufvudriktning, har angifvits uppgå för det Savolaks-Karelska vattensystemets sjöar och åar till 175 svenska mil, för ost-Tavastländska vattensystemets till 125 mil och för vest-Tavastländska vattendragen till 110 mil. Genom kanaler samt sjö- och strömrensningar äro betydliga sträckor häraf segelbara; nya tillkomma allteftersom de pågående arbetena åt detta håll hinna slutföras. Redan nu kunna Kuopio och Joensuu underhålla regelbunden ångbåtskommunikation med S:t Petersburg och Lübeck samt vid sina bryggor aflasta fartyg, som direkt anländt från Medelhafvet. Från Lahtis station å S:t Petersburg–Riihimäki jernväg har man ångbåtskommunikation med Jyväskylä vid Päijännes norra strand, och äfven de vest-Tavastländska sjöarna ha på lika sätt genom jernvägsnätet dragits i förbindelse med hafvet. Sommarens korthet förminskar dock sjöledernas betydelse. Emellertid har den omständigheten att hamnarna i sydvestra Finland äro betydligt längre öppna för sjöfarten, än i de östra och södra delarna af Finska viken, väckt tanken uppå att här skapa en stråkväg för S:t Petersburgs och måhända äfven hela norra Rysslands handel. Denna tanke är redan delvis så till vida förverkligad, som hela jernvägssträckan från S:t Petersburg till Hangöudd numera är färdig.

7 I sammanhang med talet om landets kommunikationer, torde följande siffror rörande de finska jernvägarnes längd få anföras:

8 Finska statens jernvägar:original: 1. Finska statens jernvägar:

	Längd i mil.	Anläggningskostnad. Mark.
Helsingfors–Tavastehus	10,4.	14 694 700konsekvensändrat/normaliserat.
Riihimäki–S:t Petersburg	34,6.	⎰27 525 280konsekvensändrat/normaliserat.
Smärre bibanor	0,8.	⎱?
Summa	45,8.	42 219 980konsekvensändrat/normaliserat.

9 Enskilta banor:original: 1. Enskilta banor:

Hyvinge–Hangö	jernväg	13,9	mil.
Kervo–Borgå	„	3,1	„

10 Sammanlagda längden af Finlands jernvägar utgör således (år 1873) 62,8 svenska mil eller 671,2 kilometer. Nya jernvägsanläggningar emellan Åbo, Tammerfors och Tavastehus äro påbörjade, samt instrumentala undersökningar rörande en jernväg upp till Uleåborg redan delvis verkställde.

11 Efter förestående korta öfverblick af landet skola vi söka samla några till belysning af dess ekonomiska utveckling tjenliga uppgifter. Vi börja med

12 Befolkningen. Finlands folkmängd utgjorde:

13 På etthundratjugu år har folkmängden följaktligen tillväxt med 1 379 745konsekvensändrat/normaliserat personer, d. v. s. mer än fyrdubblats. Härvid bör dock anmärkas att landets gränser under mellantiden förändrats, hvarföre folkökningen i sjelfva verket är något lägre. Under antagande att Finland inom sina nuvarande gränser år 1751 egt en folkmängd af 550 000konsekvensändrat/normaliserat personer, erhåller man dock en folktillväxt af ungefär 1 250 000konsekvensändrat/normaliserat, som utvisar att folkmängden i landet sedan sistanförda år mer än tredubblats.original: 3-dubblats. Det utgör en årlig folktillväxt af 1,01 %, som jemförd med förhållandena i hela Europa under senaste halfsekel, der folkmängdstillväxten i medeltal för året uppgått till 0,75 %, för Finland är ganska förmånlig.

14 Få länder ha dock en så ojemn folktillväxt som Finland. Förklaringen är enkel. Folktillväxten står i det närmaste beroende|IV| af landets produktion af subsistensmedeloriginal: substistensmedel och der denna produktion är underkastad stora och ofta återkommande vexlingar, der bär äfven folktillväxten i sig en återspegling häraf. Åkerbruket är Finlands modernäring; men ett åkerbruk norr om 60° nordlig bredd är, isynnerhet om det ensidigt bedrifves, ofta ett hazardspel. En rad af på hvarandra följande missvextår är en företeelse som under hvarje århundrade åtminstone 2 à 3 gånger upprepas i Finland. Det inflytande sådana perioder af allmän nöd utöfvat på folktillväxten öfverträffar understundom vida verkningarne af det svåraste krig. Tvenne dylika missväxtepoker äro likväl med hänsyn till nödens storlek de ojemförligt största, som Finlands historia känner. Den ena var emellan åren 1695 och 1697. Under dessa tre år dogo af hunger och deraf framkallade farsoter minst 100 000konsekvensändrat/normaliserat personer, eller mer än en sjundedeloriginal: l/7:del af dåvarande folkmängden. Den andra är nyligen öfverstånden. Det var också en treårsperiod, åren 1866–1868, hvarunder de dödas antal steg till 269 388konsekvensändrat/normaliserat, medan de föddas nedgick till 161 775konsekvensändrat/normaliserat, och landet sålunda led en folkminskning af 107 613konsekvensändrat/normaliserat personer. Efter hvarje sådan decimering har dock folkmängden åter med en förundransvärd fart ökats, så att årsprocenten af Finlands folktillväxt, beräknad för en längre tidrymd, är, såsom anfördes, större än i de flesta andra Europas länder.

15 Följande tabell utvisar folkmängdens fördelning på de särskilda länen, äfvensom dessas relativa folktäthet:

16 Finland är glest befolkadt. Dess ingalunda folkrika grannland Sverige har en dubbelt så stor relativ folkmängd (10,3 menniskor på qvadrat kilometern) och Europeiska Ryssland på sitt ofantliga område en närmare tre gånger (14 på qvadrat kilometern). Jemförelsen i detta afseende är dock icke fullt adeqvat. De begge nyssnämnda länderna äro i klimatiskt hänseende bättre lottade än Finland samt ligga för det mesta under en sydligare breddgrad. Jemför man deremot folktätheten i Finland med folktätheten i hvilket land som helst på jorden under samma polhöjd, så är Finland det folkrikaste. Folktätheten här är 2 gånger så stor som i svenska Norrland, eller i ryska guvernementerna Wologda och Olonez, 12 gånger så stor som i guvernementet Archangel och inemot 20 gånger så stor som i Sibirien.

17 I förhållande till landets folkmängd är stadsinnevånarnes antal i Finland ännu ganska obetydligt. Städernas sammanlagda befolkning utgjorde (år 1870) endast 7,5 % af hela landets. Om städernas storlek får betraktas såsom en gradmätare på ett lands industriela|65| utveckling, så utvisar nyss anförda siffra att denna utveckling i Finland ännu är i sin början. I alla öfriga Europas länder är stadsbefolkningen proportionsvis vida större. Så utgör den i Ryssland 10 %, i Sverige 13 %, i Norge 15,6 %, i Belgien 26,5 %, i Frankrike 30,5 % och i England 52,1 % af dessa länders folkmängd.

18 Af Finlands städer ha tre en folkmängd af öfver 10 000konsekvensändrat/normaliserat invånare, nemligen Helsingfors med 32 000konsekvensändrat/normaliserat, Åbo med 20 000konsekvensändrat/normaliserat och Wiborg med 13 500konsekvensändrat/normaliserat invånare. Af de öfriga 30 städerna ha endast 4 ett invånaretal af öfver 5 000konsekvensändrat/normaliserat; uti 10 stiger folkmängden för en hvar icke ens till 1 000konsekvensändrat/normaliserat.

19 Uti språkligt hänseende sönderfaller Finlands befolkning i tvenne större grupper, den finska och den svenska. Den förra utgör det öfvervägande flertalet eller 85 % af folkmängden; den senare, hvilken förnämligast är koncentrerad i Nylands och Österbottens kusttrakter samt på den Åländska skärgården, uppskattas till 14 % deraf. Dessutom finnas 5 à 6 000konsekvensändrat/normaliserat ryssar, omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat tyskar, lika många zigenare i östra delen af landet och i nordligaste delen vid pass 600 lappar. En större enhet råder i religionsbekännelsen. Till den evangelisk-lutherska kyrkan bekänna sig 98 % af folkmängden; de återstående två procenten höra till den grekisk-ryska. Katholikerna (till antalet 800) ha egna kyrkoförsamlingar i Helsingfors och Wiborg; men öfrige kristne trosbekännare, som uppehålla sig i landet, äro till antalet så fåtaliga, att de icke kunnat organisera några kyrkosamfund.

20 Ibland 10 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor timar i Finland i medeltal om året 358 födelser och 261 dödsfall. Det finska folkets medellifslängd, eller den ålder, som i medeltal uppnås af hvarje i Finland född person, har beräknats utgöra 37 år. Emellan mannens och qvinnans|V| medellifslängd är en betydlig skillnad. Den förra är endast 35,6 år, den senare åter 38,4 år. Qvinkönets numerära öfvervigt öfver mankönet är också ganska stor. År 1871 funnos i Finland omkring 46 500konsekvensändrat/normaliserat qvinnor mera än män.

21 Utrymmet förbjuder oss att inom omfånget för närvarande knapphändiga anteckningar upptaga en skildring af finska folkets andliga kultur, landets statsform, styrelsesätt och bildningsanstalter. Endast beträffande folkbildningens ståndpunkt vilja vi anteckna att år 1870 utaf den inhemska befolkningen öfver 10 års ålder i städerna Helsingfors, Åbo, Wiborg och Uleåborg 95,5 % voro läskunnige, men endast 52,5 % derjemte skrifkunnige. Å landsbygden är förhållandet ännu sämre. I en mängd landskommuner i Uleåborgs län, hvilka förenämnde år tillsammans hade en folkmängd af 128 282konsekvensändrat/normaliserat personer, hvaraf 91 323konsekvensändrat/normaliserat voro öfver 12 år gamla, kunde 87 582konsekvensändrat/normaliserat, eller 95,9 % af nästföregående summa, läsa samt endast 5 314konsekvensändrat/normaliserat personer, eller 5,8 %, läsa och skrifva. Läskunnigheten är sålunda hos finska folket ganska allmän, ja allmännare än i de flesta af södra Europas lyckligare lottade kulturländer. Skrifkunnigheten icke så. Dock utbredes denna sistnämnda allt mer och mer genom folkskolan, hvarföre man också med säkerhet kan påstå att procenten af skrifkunnige redan i en snar framtid skall mer än fördubblas och småningom sammanfalla med den för läskunnigheten.

22 Näringar. Af Finlands näringar intager åkerbruket utan jemförelse det främsta rummet. Omkring 80 % af dess invånare höra till jordbrukarnes klass. Af landets areal deremot upptagas endast 150 geografiska qvadratmil, eller litet mer än 2 % af odlade egor. Dessa siffror karakterisera i sin mon åkerbrukets beskaffenhet härstädes. I sjelfva verket påminner det också ännu mycket om nyodlarenas arbeten att rödja skog och bryta mark. I vildmarken är skogen nyodlarens största fiende. Det är af den, som han skall eröfra hvarje teg för sina planteringar. Yxan och framförallt elden äro hans verktyg härvid. Dessa utgöra också ännu mångenstädes, isynnerhet i östra delarne af landet, de hufvudsakligaste verktyg, som den finska jordbrukaren begagnar, för att aftvinga jorden dess skörd. I svedjandet röjer sig hans af fäderna ärfda fiendskap mot skogen. Detta primitiva sätt att bruka jorden måste dock med nödvändighet sätta en gräns för sig sjelft och efterhand aftaga allt eftersom å ena sidan landet hinner mera befolkas och å andra sidan skogarnes värde, genom den af deras sköfling framkallade bristen, stiger. Emellertid ske sådana förändringar i Finland icke hastigt. Att vid polcirkelns gränser föra den menskliga odlingen framåt är ett arbete, i jemförelse med hvilket kolonistens i Amerikas urskogar blir en lek. Generationers efter generationers verksamhet under många århundraden har här erfordrats för att införa ett stadgadt åkerbruk. Nästan hvartenda åkerstycke är med svett|66| och möda frambragt ur en stenbunden jord eller ur ett utdikadt kärr – och dock äro dessa arbeten icke de, som härvid mest tagit finska folkets krafter, ihärdighet och tålamod i anspråk. Den egentliga kampen har gällt klimatet, som måst förmildras, för att odlingen skall ha kunnat trifvas, och denna kamp mot frost, mot missväxt och deraf härflytande nöd genomgår hela finska folkets förflutna historia och fortfar ännu.

23 Vid kusterna äfvensom i södra och vestra delarna af Finland förekommer svedjebruket numera endast undantagsvis; men i Savolaks och Karelen fortfar det allt ännu, oaktadt alla lagbud och förordningar, som sökt hämma detsamma. I flera socknar i dessa sistnämnda landskap beräknas hälften och ibland mera af hela sädesproduktionen härflyta från svedjemarkerna. Jemföras de nuvarande förhållandena med dem för några decennier tillbaka, så finner man dock att svedjebruket äfven i dessa trakter är stadt i fortfarande aftagande. Det viker småningom undan för ett ordentligt åkerbruk, på samma sätt som enligt naturens ordning det lägre alltid viker undan för ett högre, det ofullkomliga för ett mera fullkomnadt arbetssätt.

24 Jordbrukets ställning i olika landsändar belyses i öfrigt deraf att man under en tidrymd af 25 år räknat i Nylands län 2, i Tavastehus län 4, i Kuopio län 7 och i Uleåborgs län 9 felslagna skördar.

25 Finlands spanmålsproduktion utgjorde år 1870, som var ett gynnsamt sädesår, enligt officiela uppgifter:

	18 500konsekvensändrat/normaliserat	tunnor	hvete,
	2 516 402konsekvensändrat/normaliserat	„	råg,
	1 448 726konsekvensändrat/normaliserat	„	korn,
	1 165 603konsekvensändrat/normaliserat	„	hafra,
	75 283konsekvensändrat/normaliserat	„	ärter,
	51 015konsekvensändrat/normaliserat	„	blandsäd,
omkring	2 000 000konsekvensändrat/normaliserat	„	potäter

26 samt några tusen tunnor bohvete, bönor, rofvor och andra rotfrukter m. m. Under det svåra missväxtåret 1867 uppgick skörden på långt när ej till hälften af of|VI|vanstående belopp. Den säd, som då erhölls var dessutom frostskadad, samt oduglig till utsäde och nära nog äfven till föda.

27 Ehuru jordbruket är Finlands modernäring är det dock endast undantagsvis, under ovanligt goda år, som den egna spanmålsproduktionen motsvarat landets behof. Importen af spanmål ifrån andra länder och företrädesvis Ryssland har derföre varit en nödvändighet. Under decenniet 1861–1870 inhemtades i medeltal hvarje år närmare 6 miljoner lispund mjöl och 150 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor omalen säd. Dock har Finland äfven samtidigt till andra länder utskeppat spanmål, ehuru i mindre qvantiteter. Den finska rågen är i Sverige och Ryssland eftersökt till utsäde och betingar sig der ett jemförelsevis högt pris. På senaste tider har derjemte exporten af hafra till England betydligen ökats. Under de fem sistförflutna åren har från Finland blifvit utskeppadt, förutom smärre qvantiteter mjöl, omalen säd till följande belopp:

28 År 1871 är i Finlands spanmålshandel märkvärdigt. Exporten af säd var nemligen detta år större än importen.

29 Ladugårdsskötseln har städse lemnat till landets export rikligare bidrag än åkerbruket. Värdet af utskeppade ladugårdsprodukter uppgår för endel år, efter varupriserna i finsk hamn, ända till 12 miljoner mark och derutöfver. I denna export intager smöret främsta rummet. Deraf har på senare år årligen utförts öfver 500 000konsekvensändrat/normaliserat lispund, och år 1868 steg denna export ända till 607 265konsekvensändrat/normaliserat lispund eller mer än 5 miljoner kilogramm. Dernäst i värde kommer exporten af lefvande kreatur, hvaraf under åren 1866–1870 utfördes i medeltal för året öfver 2 700konsekvensändrat/normaliserat hästar, 2 100konsekvensändrat/normaliserat får, 8 600konsekvensändrat/normaliserat kor och oxar, 14 100konsekvensändrat/normaliserat kalfvar och 4 700konsekvensändrat/normaliserat svin. Andra ladugårdsprodukter, hvaraf Finland årligen har att afsätta något till andra länder, äro ost (till omkring 2 000konsekvensändrat/normaliserat lispund), fläsk (10 000konsekvensändrat/normaliserat lispund), renkött (3 000konsekvensändrat/normaliserat lispund), nöt- och fårkött (40 000konsekvensändrat/normaliserat lispund), äfvensom talg, hudar m. m. och på senaste tider långs med jernvägen till S:t Petersburg icke så obetydliga qvantiter mjölk.

30 Såsom binäring till åkerbruket räknas fisket, ehuru detsamma för inbyggarne i skärgårdstrakterna flerstädes är den hufvudsakligaste, ja ofta enda näringskällan. Vid hafskusterna fångas strömming och kan årliga fångsten häraf anslås till minst 50 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor. I insjöarna idkas fisket af muikka, hvilken fisk i bondens ekonomi i det inre landet nästan har samma betydelse som strömmingen för kustbon. Af dyrbarare fiskslag fångas lax såväl i hafvet och i Ladoga, som äfven i de större floderna, isynnerhet i norra delen af landet. Till andra länder har årligen under senaste tio år i medeltal utskeppats något öfver 1 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor af denna fisksort. En uppräkning af alla vigtigare till Finlands fauna hörande fiskarter, kan för öfrigt här icke komma i fråga, helst beloppet af de qvantiteter deraf, som årligen fångas, för närvarande knappast torde ens approximativt kunna bestämmas.

31 Jagten är i många trakter af det inre landet en lönande sysselsättning. På skogsfogel är Finland isynnerhet rikt, så att deraf, utöfver det egna behofvet, äfven kunnat utskeppas icke så obetydliga qvantiteter till Ryssland och Sverige. Under åren 1866–1870 utfördes t. ex. i medeltal för året emellan 200 000konsekvensändrat/normaliserat och 300 000konsekvensändrat/normaliserat stycken orrar, tjädrar, hjerpar och andra skogsfoglar. Af rofdjur fällas årligen ett betydligt antal. Enligt kronobetjeningens uppgifter dödades under nyssnämnde fem år 424 björnar, 1 553konsekvensändrat/normaliserat vargar, 229 lodjur och 10 590konsekvensändrat/normaliserat räfvar.

32 Det är svårt att i Finland tala om någon skogsskötsel, då en sådan i egentlig mening här icke existerar. Under många århundraden har man vant sig vid att på det mest slösande och ödeläggande sätt umgås med skogen, hvilken ännu för några decennier sedan, då Saima kanal och andra senare tillkomna kommunikationsleder icke funnos till, flerstädes i det inre landet betraktades nästan såsom ett värdelöst kapital. Resultaterna af en dylik misshushållning visa sig redan å många orter i en allt mer och mer tilltagande skogsbrist. Märkbarast framstår detta i de landsändar, der svedjebruket och tjärubränningen florerat. Vid hafskusterna har exporten af trävaror gifvit skogarne ett större värde, så att deras sköflande derstädes icke skett lika tanklöst, som t. ex. i Savolaks. Dock har, isynnerhet sedan skogshandelsspekulationerna begynt taga fart, sköflingen äfven här ohejdadt framgått. Det sagda gäller de enskildes skogar, icke kronoskogarne, hvilka stå under forstnärlig uppsigt och följaktligen bättre bevaras från förintelse.

33 Den areal, som är disponerad för skogsvext har uppskattats till 46 miljoner tunnland, d. v. s. till 64 % af hela Finlands yta. Af förenämnda område besitter kronan ensamt mer än hälften (7/12)|VII| eller 28 450 782konsekvensändrat/normaliserat tunnland. Öfver 90 % af dessa ofantliga kronoskogar äro emellertid belägna i Finlands nordligaste trakter, der deras tillgodogörande försvåras af afståndet och brist på kommunikationer.

34 Skogsprodukterna utgöra Finlands förnämsta utförsvaror och motsvara ensamme mer än tredjedelen af hela exportens värde. År 1872 utskeppades från Finland bland annat 19 273 564konsekvensändrat/normaliserat kubikfot plankor och bräder, 2 622 630konsekvensändrat/normaliserat kubikfot battens, 37 025konsekvensändrat/normaliserat stycken bjelkar, 133 175konsekvensändrat/normaliserat stycken sparrar, 25 017konsekvensändrat/normaliserat stycken spiror, 311 974konsekvensändrat/normaliserat stycken stockar, inemot 100 000konsekvensändrat/normaliserat famnar ved, 26 808konsekvensändrat/normaliserat lispund pottaska, 10 067konsekvensändrat/normaliserat lispund harts, 6 648konsekvensändrat/normaliserat tunnor beck och 160 492konsekvensändrat/normaliserat tunnor tjära, förutom åtskilliga andra skogsprodukter till mindre belopp.

35 Bergshandteringen har icke uppnått den utveckling, hvartill landets rikedom på jernmalmer och brännmaterial synes böra höja densamma. Bruttovärdet af hela bergshandteringen uppskattades år 1870 till 7 203 501konsekvensändrat/normaliserat mark. Deraf faller vidpass 95 % på jerntillverkningen, hvilken för det mesta grundar sig på inhemska sjö- och myrmalmer. På öfriga metaller är Finland fattigt. Sistnämnde år tillverkades endast 197 skeppund koppar och 99 skeppund tenn. År 1868 upptäcktes vid Ivalojoki i Lappmarken guldförande alluviallager, hvilka sedan dess årligen bearbetats. Vaskningen inbringade år

1870	18 706konsekvensändrat/normaliserat	grammer	guld,
1871	55 122konsekvensändrat/normaliserat	„	„
1872	49 556konsekvensändrat/normaliserat	„	„	och
1873	32 047konsekvensändrat/normaliserat	„	„	motsvarande för alla fyra åren tillsammans ungefär 365 skålpund 21 lod.

36 Fabriksindustrin är i jemförelse med den utveckling, densamma tagit i Europas öfriga länder, ännu obetydlig. År 1870 räknades i Finland 405 fabriker med en arbetspersonal af 9 541konsekvensändrat/normaliserat personer.|68| Tillverkningsvärdet uppgafs för alla tillsammans endast utgöra litet öfver 30 000 000konsekvensändrat/normaliserat mark. I fabriksindustrin intaga bomullsspinnerierna och väfverierna främsta rummet. Bomullsfabrikernas antal utgjorde sistnämnde år 5 och deras tillverkningsvärde uppgafs till 8 198 491konsekvensändrat/normaliserat mark. De största bomullsfabrikernaoriginal: bomullsfabriken äro Finlaysons & Comp:s i Tammerfors och Forssa fabrik i Tammela. Närmast dessa inrättningar i storlek följer linnespinneriet i Tammerfors med 735 arbetare och ett årligt produktionsvärde af öfver 3 miljoner mark. Ibland öfriga fabriker, af någon större betydenhet förtjenar följande omnämnas:

37 Anmärkas bör dock att uppgifterna rörande fabrikernas och manufakturernas tillverkningsvärde i allmänhet äro mindre pålitliga. Öfverhufvudtaget torde de i de flesta fall betydligt understiga de verkliga summorna.

38 Den egentliga handtverksindustrin representerades sistnämnda år af 14 304konsekvensändrat/normaliserat arbetare, nemligen 1 418konsekvensändrat/normaliserat mästare och 2 948konsekvensändrat/normaliserat gesäller och lärlingar i städerna samt 8 335konsekvensändrat/normaliserat mästare och 1 603konsekvensändrat/normaliserat gesäller och lärlingar å landsbygden. I allmänhet tillverkar allmogen sjelf sina kläder, åkerbruks- och fiskredskap samt enklare husgeråd. Utöfver det egna behofvet producerar husslöjden icke mycket. De trakter som dock i detta afseende äro mera märkbara äro Raumo stad, bekant för sin spetsknyppling, Nådendal och dess omgifning, känd för yllestickning, nejderna kring Åbo och Borgå för sina lärfter och bomullsväfnader, socknarna kring Nystad för sina träkärl, samt största delen af Österbotten för handslöjder af flere slag. Sistnämnda landskap har äfven de bästa timmermän och skeppsbyggare i Finland.

39 I förhållande till den öfriga ekonomiska och industriela utvecklingen är Finlands sjöfart icke obetydlig. Handelsflottan bestod vid utgången af år 1870 af 1 829konsekvensändrat/normaliserat fartyg om tillsammans 143 289konsekvensändrat/normaliserat läster, motsvarande vidpass 270 000konsekvensändrat/normaliserat engelska tons. I dessa summor ingingo ångfartygen endast med en ringa bråkdel. Sistnämnda år funnos nemligen 85 ångfartyg om tillsammans endast 2 300konsekvensändrat/normaliserat lästers drägt. Två år derefter, eller 1872, hade ångfartygens antal växt till 95 och deras sammanlagda drägtighet till 3 486konsekvensändrat/normaliserat läster.

40 Storleken af Finlands handelsflotta framgår bäst genom jemförelse med den ryska. Denna sistnämnda utgjordes år 1869 af

41 eller inalles af 3 197konsekvensändrat/normaliserat fartyg om 124 336konsekvensändrat/normaliserat lästers drägt. Finlands|VIII| handelsflotta är således med hänsyn till lästetalet vida större än den ryska. Den sistnämnda består dessutom till mer än fyra femtedelar af små fartyg, afsedda endast till kustseglation. Hvad de finska fartygen deremot beträffar, användas en stor del af desamma på långväga fraktresor emellan främmande länder och besöka hemlandets kuster ofta icke på flere år.

42 Finlands direkta handel med öfriga länder förmedlas till ungefär tvåtredjedelar af dess egna fartyg. Importens värde har under senare år utgjort omkring 70 miljoner mark, exportens icke fullt 50 miljoner. Emedan värdena beräknas efter varupriserna i finsk hamn, följer att nu anförda summor å bytesorterna äro helt andra och måhända omvända. Handels- och fraktvinst äfvensom tull ingå nemligen nu såsom faktorer i importens summa, men icke i exportens. För att afgöra om den ena betäckt den andra, eller icke, behöfves en mängd andra beräkningar, som dock skulle föra oss för långt. Öfverhufvudtaget torde man kunna påstå, att Finlands export under vanliga år fullt ut motsvarar i värde dess import. Endast under svårare missväxtår förorsakar den stegrade spanmålsimporten en rubbning i jemnvigten, som endast kan återställas genom utländska lån eller export af mynt.

43 Förnämsta värdet i Finlands import har spanmålen, som ensamt motsvarar 20 % och ibland ända till närmare 40 % af det hela. Dernäst följer bomull och väfnader för omkring 10 à 12 miljoner mark, samt kaffe och socker till ungefär samma värde. Af sistnämnda varor konsumeras betydliga qvantiteter. Under senaste årtionde t. ex. har årligen inhemtats i medeltal öfver 270 000konsekvensändrat/normaliserat lispund (2 300 000konsekvensändrat/normaliserat kilogram) kaffe, hvilket utgör 3 ℔ på hvarje person af landets folkmängd, späda barn inberäknade. Denna konsumtion är dock jemförelsevis oskadlig. Förderfbringande är deremot den omåttliga förtäringen af bränvin och spritvaror. Förstnämnde vara tillverkas inom landet. Från utlandet hemtas cognac, arrak, rom och viner årligen till ett värde af 2 à 3 miljoner mark.

44 Finlands statsinkomster utgöra närmare 20 miljoner mark. Deri ingår jordskatten med vidpass 5 miljoner, personela utskylder med 1 300 000konsekvensändrat/normaliserat, tullen med närmare 7 miljoner o. s. v.

45 _______

46 Vi afsluta våra statistiska anteckningar här. Deras syftemål har endast varit att lemna några bidrag till belysande af de materiela tillgångarne och den ekonomiska utvecklingen i det land, med hvars natur och folk närvarande »resa» gjort oss förtrogna. De äro derföre icke heller annat än siffer-anteckningar, sådana som turisten efter väl förrättad resa måhända önskade ha samlade i sin dagbok, ifall han nemligen färdats kring landet icke blott för nöjet.