6. Åbo slott och Auras mynning

6. Åbo slott och Auras mynning.

1 (B. Reinhold.)

2 Framför oss ligger Finlands minnesrikaste punkt. Den besjungna Aura, – hvars sjelfva namn är musik och hvars finska betydelse är lika profetisk, som dess latinska*)Auraspråk: finska betecknar i finskan plog, i latinet en vindfläkt, men äfven glans och fägring. – Aura utbreder för oss sin mynning, liksom en öppen famn. Vid högra flodstranden, till venster för åskådaren, resa sig de grå murarne af Finlands äldsta borg, och på motsatta stranden, längreoriginal: längrc i bakgrunden, höjer sig tornspiran af denna ärevördiga dôme, som i så många sekler varit landets kyrkliga medelpunkt. I dessa tre – fästet, kyrkan, floden – förkroppsligas minnena af det politiska väldet, den andliga lifsmakten och kulturens strömåder. Sju århundraden ligga begrafna vid dessa stränder. Fästet vittnar ännu om korstågens tidehvarf, kyrkan vittnar ännu om den romerska hierarkins storhets tid, och Aura – en ibland Finlands minsta floder – har plöjt en bred fåra igenom seklerna.

3 Åbo slott är muradt af granit och tegel på hälleberget, vid tiden för Finlands första eröfring af Svenskarne, men för öfrigt vet man icke när och af hvem. Det var kristendomens och svenska väldets första stödpunkt mot hedningarne och beherrskade Auras mynning i de dagar, när man ännu ej kände kanonernas konst att störta murar på långa afstånd. Det restes ursprungligen mot landets infödingar, men blef i följande sekler deras försvar vid den finska halföns spets, på den dominerande punkt, der Östersjöns alla tre stora vattengrupper sammanflöda. I 14:de, 15:de,original: 15:de ända in i 16:de seklerna räknades Åbohus bland rikets förnämsta fästen, men denna betydelse förlorades, ju mera artilleriet utvecklades och man fann, att slottet kunde beskjutas från de kringliggande höjderna. Ännu en tid bortåt behöll det sin rang som residens för landets höfdingar, och det var här prins Johan i 16:de seklet resi|29|derade som hertig af Finland med sin kungliga gemål Catharina Jagellonica. Här satt konung Erik XIV fången i en trång tornkammare, hvars enda förgallrade fönster vette ut mot en smal korridor. Här residerade konungarne Carl IX och Gustaf II Adolf under deras många besök i Finland. Här bodde äfven den berömdaste af Finlands styresmän, grefve Pehr Brahe, och från hans boning utgick det festliga tåg, som år 1640 invigde Finlands universitet.

4 Slottets äldsta krigiska öden äro icke bekanta, men från medlet af 14:de seklet ända till början af det 17:de var slottet inveckladt i alla partistrider och alla krig om Sveriges krona. År 1364 gjorde det Albrecht|46| af Meklenburg ett långvarigt och tappert motstånd. Sedan ombytte det mången gång höfvidsmän och besättning – Finnar, Svenskar, Danskar, Tyskar, Polackar – var vittne till både förräderi och mannamod, föll ömsom i svenska, ömsom i danska partiets händer, men försvarade sig ofta hårdnackadt, såsom åren 1457, 1502 och 1521. Sistnämnde år förde Christian II:s tappre och grymme höfding junker Thomas befälet i Åbohus. Medan han der förgäfves belägrades af Gustaf Wasas härar, anlände blodsordres från Köpenhamn, och slottets borggård färgades af de förnämste finske ädlingars blod, som der voro fångne. Endast den unge Erik Fleming undkom genom list och tog följande vår den grymme junker Thomas till fånga i Stockholms skärgård; men slottet gaf sig först i Augusti år 1523.

5 Nästa fejd var ett brödrakrig. År 1563 i Maj sände konung Erik en här och flotta emot sin broder hertig Johan i Åbohus. Då blef slottet ånyo vittne till mången het strid och försvarade sig modigt till den 12 Augusti, när hertigen måste kapitulera. Så när hade detta kostat hertigens lif, ty Anders Sabelfana sprang emot honom med lyftad dolk, stöten blef afvärjd, men hertigen insattes fången i Gripsholm, och hans anhängare fingo blodigt plikta för deras uppror mot konungen.

6 Trettiofyra år derefter hade Erik och Johan utspelat sin rol på verldens skådebana, men thronstriderna fortforo inom Wasahuset, hertig Carl och Sigismund stodo i vapen emot hvarandra, och Finland hade blifvit öfversköljdt med strömmar af blod i klubbekriget. Carl ryckte mot Åbo och dref undan den finska hären, som försvarade Sigismunds krona. Men Åbohus vägrade trotsigt att öppna sina portar. Clas Flemings modiga enka, Ebba Stenbock, förde befäl i slottet och lät icke skrämma sig hvarken af hot eller vapen. Den vredgade hertigen lät häftigt beskjuta borgen; en kanonkula slog in genom tornfönstret vid bönstunden och dödade en man vid fru Ebbas sida, men hon besvarade elden med sådant hjeltemod, att de belägrande ledo ansenlig förlust. Då begynte förräderiet sitt hemliga spel inom slottets murar. Studenten Daniel Hjorth – sedermera hjelten i ett förträffligt sorgespel af J. Wecksell – lyckades i tysthet förleda besättningen till myteri, och fru Ebba blef tvungen att uppgifva slottet den 30 Sept. 1597. Det var vid detta tillfälle den bistre hertig Carl, med anledning af ryktet att Clas Fleming ännu lefde, lät föra sig till hans likkista, ryckte den döde i skägget och utropade: »om du nu lefvat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert». – Hvarpå fru Ebba genmälde: »om min salige herre lefvat, hade eders nåde aldrig kommit härin».

7 När hertigen drog bort för att kufva motståndet i det öfriga Finland, öfverlemnade han befälet i Åbohus åt två bröder Fleming, som hörde till hans parti. Desse läto vid jultiden samma år förmå sig att återlemna|47| borgen åt Sigismunds höfding i Finland, den djerfve och gladlynte Arvid Stålarm, och Finland gick åter förloradt för hertigen. Men Sigismunds svenska krona föll ohjelpligt i slaget vid Stångebro, och i Augusti 1599 sändes hertigens amiral Joachim Scheel att tukta det trotsiga Åbohus. Nu följde åter en hård belägring och ett tappert försvar. Stålarm gjorde en förhuggning inne i slottet och hotade att spränga det i luften, om han ej finge en ärofull kapitulation. Scheel svarade med att låta aflifva sju fångne finske chefer och uppsätta deras hufvuden gentemot slottet på Korpolais berg. Utan hopp om undsättning och sedan den finska hären under Arvid Kurk blifvit slagen, nödgades Stålarm kapitulera på nåd och onåd den 28 Sept. 1599, mot vilkor att inför rätta svara för sina handlingar. Carls rättvisa höll alltid högra handen om skaftet af bilan; en blodsdom utfärdades i laglig form; Stålarm och Kurk benådades till lifvet, men andre finske ädlingar, och bland dem Clas Flemings ridderlige son Johan med hans oäkta halfbroder Olof, måste lägga sina hufvuden på stupstocken.

8 Detta var Åbo slotts sista belägring. Femton år derefter, den 20 April 1614, när konung Gustaf Adolf satt vid sin aftonmåltid|30| i nedra slottssalen, uppkom eld i kammaren ofvanför, och den äldsta delen af slottet förstördes med stor hastighet inför konungens ögon af lågorna. Den del af borgen, som hertig Johan låtit uppföra och på det praktfullaste inreda efter tidens smak, blef dock mindre skadad och kunde redan år 1615 bebos af Finlands dåvarande höfvidsman, den berömde Jacob De la Gardieoriginal: DelaGardie. Slottet förskönades sedan furstligt af Pehr Brahe; men år 1693 flyttades höfdingeresidenset till Åbo stad, och från den tiden begynte slottet förfalla. År 1711 den 19 Juli antändes den gamla borgen af åskan och stod till hälften öde, när Ryssarne år 1713 kommo att fullända sköflingen. Desse befästade år 1714 slottet med torfvallar och uppförde två skansar, för att försvara Auras mynning mot svenska galerer. Freden kom, och Ryssarne aftågade, men slottets tid var förbi; det användes numera som en förvaringsplats för krut, vapen och munderingspersedlar, hade en liten besättning och den återstod af anseende, som följer forntidens minnesmärken. Efterhand försvann äfven detta, glömskan utbredde sig öfver de öde salarna, tidens råttänder gnagade hertig Johans dyrbara panelningar, och slutligen fann man i nyttans tidehvarf för godt att använda de få återstående brukbara rummen dels till spanmålsbodar, dels till fängelse för brottslingar. Denna sistnämnda bestämmelse har slottet än i dag, men dess yttre har numera blifvit nödtorftigt restaureradt, och äfven i dess inre har man vidtagit sådana förbättringar, som kunnat verkställas utan större kostnad. Konung Eriks fångrum är ännu igenkänneligt, – sparadt, liksom på hån, af den förhärjande tiden.

9 Artisten har funnit en lycklig synpunkt för sin tafla vid sluttningen af samma höjder på venstra flodstranden, der Joachim Scheel år 1599 lät stegla de finske cheferne. Åskådaren har till venster slottet och Kakola backe med dess långt synliga fängelsebyggnad; i fonden floden, i bakgrunden staden, till höger de af konsten förskönade bergshöjder, på hvilka det fordna astronomiska observatorium – vetenskapens öfvergifna fäste – intager sin dominerande plats. Aura, med sina minnen, sina ångbåtar och sin hamrande industri på stränderna, flyter lugn och begrundande ut i den trearmade slottsfjärden. Till venster, bortom taflans ram, ligger den numera genom en bro med fastlandet förenade ön Runsala med sina berömda ekar, Choræi källa och täcka sommarboningar.

10 Åbo stad, likasom Åbo domkyrka, har sin egen historia. Staden har smugit sig, som ett skyggt barn, till sin moder kyrkans stilla, beskyddande sköte, hellre än att utsätta sig för den faderliga borgens faror och vapenbrak. Men stad och kyrka ligga här vid synkretsens rand och vänta sin tecknare.