15. Utsigt af Ekenäs

15. Utsigt af Ekenäs.

1 (O. Kleineh.)

2 Österom Hangö intränger Finska Viken mot norr i en lång och smal arm, som kallas Pojo Vik. Hafsvattnet förlorar sin sälta, den hvita sanden på Hangö förvandlas till en grönskande gräsmatta, och folkrika byar, omvexlande med herrgårdar och bördiga betesmarker, vittna om nejdens fruktbarhet.

3 Pojo vik, som beständigt kringsvärmas af segel- och ångfartyg, har af naturen varit ämnad till en farled och handelsväg för det vestra Nyland. Vid smalaste stället af viken, en half mil norrom dess mynning, uppstod i 14:de seklet en köping, som kallades Ekenäs, emedan nejden då var rik på sköna ekskogar. Ekenäs|41| underlydde det icke långt derifrån belägna fästet Raseborg, der höfdingen öfver Nyland då residerade, och under en så mäktig herres beskydd ansågos kungliga privilegier obehöfliga. Köpingen blef efterhand en liten sjöstad, som ömsom omhuldades, ömsom utplundrades af dess beskyddare, ty herrarne på Raseborg underläto icke att draga all den fördel, som stod i deras makt, af den indrägtiga hamnen vid deras utmarker. År 1546 försågs staden ändtligen af Gustaf Wasa med privilegier, hvilka sedan stadfästades åren 1569, 1594 och 1614, utan att dock förmå mer, än papper och pergament förmådde i dessa oroliga, våldsama tider. Slägten Le|67|jonhufvud hade då Raseborg i förläning ända till reduktionen och förde sin sjelfrådiga spira öfver Ekenäs än som frikostige magnater, än som bönders och borgares plågoris. Först när Raseborg i Carl XI:s tid blef indraget till kronan och förvandladt till öfversteboställe för Nylands regemente, kände sig Ekenäs befriadt från ett beskydd, som det stundom fått dyrt betala.

4 I dess ställe uppträdde kronan som stadens förmyndare och lyckades med sina välmenta reglementen så strypa den fria handeln, att när Ekenäs slutligen år 1765 fick utvidgad sjöfart och år 1830 full stapelfrihet, var det slut med dess betydelse. Lemnad åt sig sjelf, hade staden, med sitt förträffliga läge, sannolikt blifvit en blomstrande handelsplats; nu blef och förblef den en trifsam småstad, der kringboende fiskare utbytte sin fångst mot salt, tobak och hampa. Ekenäs’ största ryktbarhet i fordna tider var Finlands förste berömde vetenskapsman, mathematikern och stjerntydaren Sigfrid Aroni Forsius, hvilken slöt sina dagar som pastor härstädes 1637. I nyare tider har staden vunnit rykte genom hvassbuk, humle, handskar och vackra ungmör. Det lyckliga lugn, under hvilket Ekenäs brukade åberopas som ett föredöme för patriarkaliska lefnadsvanor, hotar nu mer och mer att försvinna. År 1836 inlöste staden för 50 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver ett säteri i dess grannskap, benämndt Ladugården, och donerade år 1870 dettas byggnader, jemte ett vidsträckt område, till plats åt ett lärarinne-seminarium för landets svenska folkskolor. År 1871 intågade med detta läroverk ett nytt tidehvarf och en frisk fläkt af ungdom i den åldriga staden. År 1873 ryckes Ekenäs med Hangöbanan ur sina hakar och inkastas, med eller mot sin vilja, i den brusande ström, som snart skall forsa emellan Hangö och Petersburg. Täflan med den nya stad, som grundlägges vid banans ändpunkt på halfön, gäller för Ekenäs vara eller icke vara: en rik framtid eller total tillintetgörelse. Jernvägen har sin vackra bro öfver Pojo vik; staden måste hafva en annan, eller gå under. Penningar strömma förbi; en svindel har gripit den kringboende befolkningen; varor och arbete stiga. Det är förbi med de små anspråken, de blygsama vanorna: det lilla Ekenäs liknar en man, som gått till hvila ombord på ett fartyg i hamnen och vaknar på ett brusande haf, der vind och vågor framdrifva hans planka mot okända stränder.

5 Af allt detta vet den fridsama taflan intet. I dess medelpunkt ser man det långt ut på fjärden synliga hvita tornet af stadens massiva granitkyrka, uppförd åren 1653 till 1666 af Ekenäs’ dåvarande mäktige herre och beskyddare, riksrådet Gustaf Adolf Lejonhufvud, samt af honom försedd med en altartafla af högt konstvärde, sannolikt ett byte från trettioåriga kriget. Rundtomkring gruppera sig på höjder och sluttningar de låga husen, likasom inbäddade i grönska, och i förgrunden|68 | synes en del af vikens närmaste fjärd. Men nutidens tre märkvärdigheter – de tre, som snart skola omskapa Ekenäs, – ångbåtsbryggan med dess täcka värdshus och badhus, »Knipan» benämndt, seminariibyggnaderna på deras sandmo bakom staden och jernvägsbron öfver Pojo vik i vester – synas icke på taflan.

6 Målaren har föredragit att gifva en bild af det Ekenäs, »som går», den gammaldags enkla staden, sådan den var i går, sådan den är till en stor del ännu i dag, men sådan den icke skall vara i morgon mer. Nutidens unga inrättningar medföra lif och rörelse, men det fridsama gamla anslår konstnären och den stille betraktaren. Dessa små hus med deras brutna tak ifrån förra seklet, – stundom torftak med gräs och ranunkler, – de många vackra trädgårdarna, grönska öfverallt, blommor öfverallt, fågelsång öfverallt och på tre sidor den friska hafsluften med vågglitter från fjärdarna, allt detta gifver ett egendomligt, vänligt, lugnande intryck. Må den resande, som vant sig vid större städers komfort, tänka med saknad tillbaka på deras hoteler och svassande kypare: Ekenäs, som på sin lott fått naturen och hemtrefnaden, kan ännu säga: gå mig förbi! Snart skall äfven det hafva hoteler, anspråk och lyx, – ifall|42| icke allt detta rinner förbi till Hangö – och när någon om trettio år betraktar denna tafla från »en resa i Finland», skall han förundrad fråga: är detta Ekenäs? Nej, – blir svaret, – Det var! Blott det gamla, ärevördiga templet med sitt höga, hvita torn skall, då som nu, blicka ut öfver fjärdarna mot Hvitsand och, sjelf orubbeligt såsom en evighetstanke, vittna för kommande slägten om dagar, som varit.