Resor i Finland

Resor i Finland.

1 Läsare, vill du följa oss öfver land och vatten? Vi skola eröfra Finland åt penseln och grafstickeln. Vi skola annektera detta land åt ögat och tanken; införlifva det – såvidt konsten förmår – med Europa och menskligheten.

2 Vägen blir lång, men icke enformig. Vi måste eröfra landet stycke för stycke, såsom grannstaterna gjort, ty dessa berg smältas icke i en kittel, och dessa sjöar utösas icke med en skopa. Men vi kunna icke, som Finlands ärade grannar, taga det närmaste först och det aflägsnare sedan. Vår resa liknar en nyckfull dröm; vi slå, som örnen, ned på vårt rof. Vi skola än ro på Savolaks’ sjöar, än fälla ett timmer i Tavastlands skogar, än kasta vårt nät i sydkustens hafsdyning, än åter staka vår båt i nordens forsar. Vi skola ömsom gästa vid städernas portar, ömsom bevittna skördemannens gång från det gulnade fältet, sjömannens hvila vid smul sjö och husmodrens sysslor vid härden om vinterqvällen. Detta allt skall i början synas brokigt och sammanhangslöst, men ur de vexlande intrycken skall slutligen en totalbild stå fram och få sin rätta belysning af dagern öfver det hela.

3 Resor i Finland ansågos fordom vara förenade med de största faror. Nordpolens mörker hvilade öfver detta land och färgade allting svart för de omgifvande folkens inbillning. Fruktansvärda ödemarker och än fruktansvärdare trollmän afskräckte främlingen. Den unge hjelten Lemminkäinen nödgades bana sig väg genom eldforsar och glödande afgrunder, bevakade af förfärliga rofdjur. Svenskarne ansågo den finska norden befolkad af grymme jättar och vidunder, bäfvande för dagens ljus, af hvars första strålar de förvandlas till sten. I dessa nejder, trodde man, bo en sådan mängd vettar och troll, att när man ropar i skogen, får man svar ifrån alla sidor. Resande och krigare, som begåfvo sig öfver till Finland, omfamnades vid afskedet med så bittra tårar, som reste de till sin vissa undergång bortom gränserna af den bebodda verlden. När konung Adolf Fredrik år 1752 gjorde sin eriksgata genom Finland, prisades hans beqväma färd på en kunglig fregatt och i en komfortabel vagn såsom ett lysande prof på dödsföraktande hjeltemod. Emellertid hade konungen blifvit uppskrämd af berättelser om en högst farlig och giftig insekt, vid namn voden, som här befarades hota|26| hans dyrbara lif, och för att icke utsätta sig för en sådan fara, reste han hela kustvägen genom Österbotten med omsorgsfullt slutna gardiner framför de kungliga vagnsfönstren.

4 I våra dagar falla skuggorna mindre täta öfver den höga norden. Turisterne svärma nu utan möda och fara kring Finlands kuster. Ångbåtarna ledsaga dem till Aavasaksa och midnattssolen. Kanaler och diligenser föra dem till det besjungna Imatra. Jernvägar och ångslupar bära dem ända till Tammerfors. Men ännu i dag ligger det innersta och skönaste af Finland, i sin jungfruliga enslighet, okändt för verlden. Ingen metande Engelsman, ingen konverserande Fransman, ingen känslofull och resebeskrifvande Tysk har der ännu ristat sina intryck i de hårda granithällarna eller i den hvitstammiga björken. Endast sällan ser man en handelsresande, en skogsspekulant, en laxhandlare, en språkforskare eller en botanist leta sig väg genom de glestbefolkade inlandsdalarna.

5 Orsaken är, att man färdas i Finland med alla länders och tiders kommunikationsanstalter, undantagande elefanten, kamelen, åsnan och palankinen. Den primitiva färden till fots går sommartid öfver Lapplands hedar och det nordöstra Finlands vilda bergstrakter. Långa färder i båt och på färja omvexla med äfventyrliga resor uppför och utför forsarna. Landsvägar finnas i oändlig variation, från den yppersta chaussé ända till halsbrytande kafvelbroar öfver de sanka kärren. Men dessa vägar, ehuru oftast hårda som golf, äro endast vid kusterna raka och jemna. I det inre af landet hafva de uppstått af fordna gångstigar och ridvägar, hvarför de vanligen uppsöka höjderna, i stället att slingra sig kring deras sluttningar. Der är backe vid backe, hisnande höjder, brådjup vid sidorna, låga trädbalustrader eller alls inga. Fot för fot upp, fot för fot ned och slutligen dock en språngmarsch, som icke är gjord för svaga nerver. Faran minskas betydligt af hästarnes klokhet. Dessa hästar i höglandet förstå med en beundransvärd instinkt att beräkna sluttning och tyngd; de begagna det minsta fotfäste, de gå i zigzag uppåt, för att sidvända hjulen, och hålla nedför backen med sådan ihärdighet mot, att de ofta måste manas att använda sluttningens fördelar. Att åka utför dessa branter i höstnattens mörker, vore ett|18| sjelfmord, om man ej kunde lita på hästens instinkt, och likväl kör hvarje post på sådana vägar i kolsvart natt.

6 Om landsvägarne förliknas vid pulsådror, äro åkdonen de blodkulor, som ila igenom samhällskroppen. Åt hvilka åkdon måste då den resande främlingen anförtro sin person och sin säkerhet?

7 Han finner visserligen en taxa angifven för vagn, ridhäst och sadel, men i verkligheten frågar han förgäfves derefter. Man rider numera endast i några trak|27|ter till kyrkan, och detta slags föråldrade ridderlighet kommer mer och mer ur bruk. Vagn är en lyxartikel, sällsynt i städerna, okänd på landet. Fyrhjuliga åkdon, lånade af rysk sed, finnas endast här och der i de östra gränstrakterna. Den tvåhjuliga schäsen, eller kurirkärran med resorter, är väl en grannlåt, hvarmed förmögne bönder i några provinser föra stat vid kyrkresorna, men föremålet för så mycken stolthet lemnas icke till pris åt hvar man. Olycklige vägfarande, derest du icke medför din egen fjädrade vagn eller fått hyra för dryg lega en schäs i städerna, är du i de flesta fall prisgifven till rof åt ett ryktbart och afskräckande tortyrredskap, benämndt skjutskärra!

8 Hvad är en skjutskärra? Någonting, som i sig förenar egenskaperna af mortel, stampqvarn och velociped. Öfver två vanliga hjul, sammanbundna med en axel, sträcker sig en flake af bräder med tillhörande skalmar. Sidorna bildas stundom af spolverk, oftast af låga bräder. Öfver dem reser sig ett karmsäte, som någongång uppbäres af omedgörliga trädresorter, men vanligast är placeradt omedelbart öfver hjulaxeln. Hvarje darrning af åkdonet förnimmes i fötter och rygg, såsom sutte du på en snabbgående propellermaskin. Hvarje småsten på vägen opponerar sig mot ditt välbefinnande. Hvarje grop besvärar sig öfver ditt intrång, hvarje brokafvel anför klagomål öfver din närvaro. Åk på detta sätt en timma på stenig väg, och du har fullgjort en botöfning, mera förtjenstfull, än om du vandrat som pilgrim till Rom med ärter i skorna!

9 Vid allt kan man vänja sig. Detta landtfolk, som du möter på vägen och som icke är förvekligadt af mjuka vagnsdynor, njuter med välbehag af kärrans beqvämlighet. Den trötte fotvandraren betraktar henne med saknad och längtan; landsbygdens unge sprätt, som reser till marknaden eller till kyrkan med en dame på hvardera knäet, finner sig lyckligare i sitt ekipage, än mången bankir i sin sammetsklädda landau.

10 Resor om vintern fordra icke så stränga botöfningar. Emballera dig i hö, betäckt med en fäll eller en björnhud, och du skall finna dig väl i den låga, lätta släde man erbjuder dig. Detta ekipage varierar mycket i formen. Man finner det än bredt och båtformigt, än smalt som en böna, än omgifvet af spolverk eller försedt med vingar på sidorna. I östra och en del af norra Finland skyddas sittplatserna för qvinnor och barn icke sällan af ett slags halfrund kur eller koja af bastmattor. Den lappska pulkan, som liknar en på midten afhuggen båt, spännes blott efter renar.

11 Seltygen variera och äro ofta föremål för lyx. Österut antaga de ryska former, vesterut skandinaviska. Den bågformiga, bjertmålade vinterlokan och det med hvita snäckor, eller s. k. ormhufvuden, prydda betseltyget ådraga sig främlingens uppmärksamhet. Ingenstädes saknas om vintern den muntert klingande bjell|28|ran, medan posten och andra, som vilja anses för att betyda något, gifva sin ankomst tillkänna med en kurirklockas gälla toner. Beklagansvärd är den resande, som i några delar af Tavastland råkar ut för ålderdomliga sadeldon, der kärran uppbäres af repstumpar öfver en halmstoppad dyna. Ett annat primitivt redskap ser man i Wasa län begagnas som rede för arbetsslädar; – en krokig, ~ formig trädrot, hvilken gifvit anledning till det bekanta ordstäfvet: »om allt vore rätt här i verlden, hvadan skulle man då taga skakulkäppen?» –

12 Resornas mekanik står i närmaste samband med en inrättning, som daterar sig från Erik XIV:s och Gustaf II Adolfs tider och som är känd under benämningen hållskjuts. Hvad är hållskjuts? Det är jordägaren förvandlad till forman, arbetshästen förvandlad till posthäst. Jordägaren sänder på bestämda dagar häst, körsven och åkdon till gästgifvargården. Hästen betar, körsvennen sofver eller spelar kort, i förbidan på den resandes ankomst. Ändtligen behagar det denne att infinna sig. Hästen spännes för efter tur, skjutskarlen – eller pojken, flickan, gumman, ty ofta är det ett barn och i de norra bygderna lika ofta en qvinna – får sin obeqväma, halsbrytande och frysande plats bakpå åkdonet, och så bär det af. Det finns resande, som köra menskligt; det finns andra – och|19| särdeles höge herrar, – som köra omenskligt. Lag stadgar, men sed gör. När man hunnit fram till nästa station, betalas stadgad skjutslega med en mark för milen och derutöfver en ringa penning för åkdonet, om detta icke är den resandes eget. Denne far vidare, och den skjutsande – således ofta qvinnan, barnet – återvänder i lyckligaste fall på eget åkdon, men vanligen på sin osadlade häst, i regn och blåst, i höstmörker och vinterköld, öfver långa ensliga skogsvägar, för att invänta nya resande, tills dagarne äro tilländagångne.

13 Man finner, att denna inrättning är beqväm för den resande, men tung för de skjutsande, hvarför också rättigheten att åka med hållskjuts är inskränkt till den anspråksfulla samhällsklass, som kallas ståndspersoner och hvars dimmiga gränslinie går mellan vadmalströjan och klädesrocken. Men utan hållskjuts skulle största delen af Finland sakna en regelbunden persontrafik. Man reser nu fort och billigt – 12 till 16 mil i dygnet utan ansträngning och utan djurplågeri – och detta är för ett land med gles befolkning och stora distanser ett lifsvilkor. Se der orsaken, hvarför man, i förväntan på möjligheten af förbättrade kommunikationer, ännu underkastar sig bördan af en inrättning, som är två sekler efter sin tid.

14 Gästgifvaregårdarna äro rastepunkter af icke ringa betydelse. Dertill utses bondgårdar vid vägarne, 1, 2 till 3 mil ifrån hvarandra, mot en ringa årlig godtgörelse; men i ödemarkerna beviljas skattefrihet och andra förmåner åt de glesa nybyggen, som åtaga sig detta|29| ansvar. Den resande vaknar en vinterafton ur sin lätta slummer, när släden stadnar och bjellrorna tystna. Han vältrar sig ut i sin tunga rustning, ett pertbloss lyser hans väg till det alltid bereds stående gästrummet, – stundom en liten kammare, stundom en rymlig sal, möblerad med all den lyx, som gården förmått åstadkomma. Ett par sängar, betäckta med brokiga ylleryor, ett stort, måladt bord, på hvilket dagboken ligger uppslagen, der han bör inskrifva sitt namn med en skral penna och ett många gånger vattnadt bläck, samt några stolar, som icke likna den ena den andra, utgöra beqvämligheterna i detta anspråkslösa herberge. På väggarna hänga kolorerade trädsnitt i granna färger och med en frihet i teckningen, som skulle hedra de egyptiska mumiegrafvarna, – styfve kejsare och konungar till häst, vidunderliga bibliska tilldragelser vid sidan af namnsdagsgratulationer med brinnande hjertan och prunkande verser. Ett talgljus påtändes; luften kännes något instängd, ty ventilation är en okänd uppfinning, och mattorna på golfvet synas något tvifvelaktiga. Men snart flammar en brasa af grof ved i den hvitmenade kakelugnen, en välmenande värdinna inbär den enkla aftonmåltiden, och rummet antager denna egendomliga trefnad, som är så naturlig vid jemförelsen med den snöbetäckta, frostiga vinteröken, från hvilken man kommit. Med små anspråk och den behagliga vissheten om ljus, värme och menniskors grannskap i utbyte mot vilddjurens, känner man sig lycklig att hvila efter dagens mödor, somnar lugnt på den hårda, med rötofs stoppade bädden och vaknar med nya krafter om morgonen vid en rykande kaffepanna.

15 De många olika scener, hvilka för öfrigt möta den resandes blickar i dessa skogsbygder, vare sig att han färdas en sommardag vid de blå sjöarnas stränder, en höstafton, när månen hänger på granarnas grenar, eller en vinterdag öfver bländande hvita isar, skola vi ofta få tillfälle att söka återgifva. Det, som, med alla försakelser i öfrigt, gör resor i Finland angenäma, endast man reder sig behjelpligt med landets språk, är den okonstlade, enkla gästfrihet, som man möter öfverallt, der man icke befinner sig för nära städernas inflytande. I folkets föreställning är den resande en gäst, af hvilken man får, men icke fordrar betalning för mat och dryck, för att det så skall vara; men sådana småsaker, som rum, ved, ljus, en tarflig bädd eller armstark handräckning med åkdon och rese-effekter, komma sällan i räkningen. På väggen hänger en af guvernören i länet utfärdad taxa för alla förnödenheter; men likasom den resande gör väl i att icke fordra mer än huset förmår, så faller det icke heller värdinnan in att begära ersättning till taxans fulla belopp. I de flesta fall är det den resandes eget fel, om han icke bemötes som vän i huset.

16 I städerna och deras grannskap samt på mycket befarna vägar vet man visserligen bättre hvad taxan förmår, och stundom deröfver. På jernvägar, ångbåtar och kanaler gälla europeiska seder och dito priser. Undantager man landskapsvyerna, vinpriserna och styfheten i umgängestonen, kunde man anse sig resa i norra|20| Tyskland. Finnarne hafva en märkbar svaghet för att vilja synas europeiska i klädsel, komfort och anrättningar, der de dock, med deras ringa tillgångar, borde finna värdigare föremål för sin täflan med utlandet.

17 B. Reinholds teckning på omslaget till detta plancheverk visar oss en bild af dessa resande med små anspråk och gammaldags sed, som man möter öfverallt i det inre af landet. Det är två välmående patroner, åkande i häck-kärra, dragen af en stadig arbetshäst, som icke förhastar sig. Vägen sluttar utföre; den bakom stående skjutskarlen beskrifver något, som tilldragit sig på den nära liggande sjöstranden. En grind stänger vägen, likasom enkom för att bereda den närliggande stugans små invånare en extra sportel af vägfarande. En gosse i den sedvanliga lätta sommardrägt, som icke besväras af mer än ett plagg, har öppnat grinden, medan en något omsorgsfullare kostymerad syster bakom honom nyfiket afbidar de resandes genomfart. Sannolikt skola desse icke förvägra den tribut af en pennislant – måhända, när lyckan så fogar, det stora kapitalet af fem penni – om hvilket den lille utan tvifvel gör sig en hemlig förhoppning. En hund antastar de resande med ett oskadligt gläfs, likasom för att påminna dem om deras skyldigheter mot ortens infödingar. En verst-stolpe mellan vägen och gärdesgården utvisar på ena sidan huru långt man hunnit från sednaste gästgifvargård och på andra sidan huru långt man har till den nästa; en praktisk inrättning, som ingen resande ville umbära. Landskapet för öfrigt, med höjderna bortom sjön och skogsbacken till venster, är en bland dessa utsigter, som anträffas öfverallt och som derföre igenkännas af alla. Få finske läsare skola se denna bild, utan att tänka vid sig sjelfva: jag har också rest genom den grinden!

18 Och genom samma grind åka vi fram till alla de vexlande taflor, som denna samling erbjuder. Vi skola angifva och tyda bilderna i den regellösa ordningsföljd, hvari de nu framträda för betraktarens blickar; men vi skola söka att vid slutet af serien sammanställa dem efter landskap och innehåll, på det att deras inre samband må uppfattas och deras betydelse för det hela må framstå i klarare dager.