7. Imatra

7. Imatra.

1 (B. Lindholm.)

2 Ett finskt ordspråk säger: det finns tre dystra skogar, tre höga berg och tre väldiga vattenfall; – Imatra äroriginal: Imatra. är ett af de sistnämnda.

3 Många öfverträffa det i höjd och några i bredd; Pletschbach är 925 fot högt, Rhenfallet vid Schaffhausen är 340 fot bredt, medan Imatra endast mäter 63 fot i höjd och 139 i bredd; men Imatras vattenmassa är kolossal. Den beräknas, strax ovanför fallet, till 18 823konsekvensändrat/normaliserat kubikfot i sekunden, hvilket gör 67 millioner 64 600konsekvensändrat/normaliserat kubikfot i timman. Det är mer än en flod, som störtar här utför klipporna; ett helt system af sjöar, hvilka sträcka sig öfver tusen qvadratmils yta och här, i deras sammanträngda utlopp, spränga bergens murar, för att rusa till hafvet.

4 Saimas stora sjösystem utfaller genom floden Wuoksi till Ladoga. Floden genombryter Saimas södra strand vid en liten by, benämnd Harakka, ungefär 56 ryska verst norrom Wiborg och 20 verst nordostom Saima kanals mynning. Strömfåran är här, i sin början, 268 fot bred och 7 famnar djup, ännu majestätiskt lugn, såsom vore floden endast en fortsättning af sin moder sjön. Någon verst längre åt söder, vid Kalliosaari, tager han fart,|49| men ännu sakta och likasom obenägen att lemna sitt lyckliga lugn. Snart möter han bergväggar, han tränges tillsamman; långa, parallela ränder visa sig på hans yta. Han svänger åt öster, likasom för att undkomma sina fjettrar, men de förfölja honom, hans flykt blir snabbare; de långa ränderna på ytan bugta sig och förvandlas till korta, kullriga vågryggar, som oregelbundet störta öfver hvarandra. Wuoksi har lärt att känna sin styrka, han kan icke mera tämjas, han utbreder sig mellan sköna, löfrika stränder, men saktar icke mera sitt hastiga lopp. Redan ser man fläckvis skum på hans yta,|31| ett egendomligt vågsvall återkastas från stränderna. Nästa gång han möter bergväggarna, ser man honom i vrede. Hans vackra blå yta börjar att skifta i gult, hans kristallklara, genomskinliga vatten förvandlas snart till ett rykande snöhvitt skum, som kastar sig utför den första forsen, Tainiokoski, äfven kallad »lilla Imatra».

5 Wuoksi är här ända till 520 fot bred. Något lugnad, men ännu skummig af striden, uppnår han vid Siitola by det första färjstället, och här hör man redan på afstånd det åsklika dånet af Imatra fall.

6 Nedanför Siitola är endast en mindre tvillingsfors, benämnd Linnakoski. Derefter vidgar sig floden och antager den imponerande bredden af ända till 1 140konsekvensändrat/normaliserat fot. Men nu möter han, i sitt hastiga lopp, en trång bergklyfta, mellan hvars granitväggar hans väldiga vattenmassa sammanpressas till 139 fots bredd, och der nedstörtar han, under en sträcka af 2 950konsekvensändrat/normaliserat fot, utför sin fallhöjd af 63 fot. Detta är Imatra.

7 Intrycket är öfverväldigande storartadt. Dånet höres på ett afstånd af 6 verst och skulle höras längre, om det icke förblandades med öfriga forsarnas brus. Det starkaste rop kan icke förnimmas från en strand till en annan. Vattnet har på hvarenda punkt förlorat sin färg: det är hvitt som snö, det forsar icke mer, det ilar förbi med svindlande hastighet. I öfra delen af fallet rusa vattenmassorna nedåt med blanka ytor i terassformiga afsatser, men snart möta de skrofliga klippor, som uppresa sig från klyftans ojemna botten. Vid stöten mot dessa slitas de sönder i skum; de uppkasta hvita vattenpelare, som ständigt störta tillbaka och icke hinna uppnå sin fulla höjd, innan de undanträngas af nya vattenmassor. Nedra delen af fallet är en kokande, dimhöljd afgrund. Silfverglänsande moln af vattenångor sväfva beständigt deröfver och färgas af solen i alla regnbågens skiftningar. Skakningen i granitbergen är så kännbar, som vore de underminerade af beständiga explosioner. Ingenting motstår Imatras förfärande kraft: den starkaste af våra fiskar, laxen, som svingar sig uppför alla andra forsar och fall, förmår mot Imatra intet. Stundom händer, att en grof bjelke ifrån de öfra vattnen neddrages i fallet, och vid dess nedersta lopp uppflyter han åter klufven i små spillror. Här, såsom vid Niagara, hör man sägner om oförsigtige roddare, som ofvanför fallet|50| velat ro öfver floden och indragits i strömfåran. Man har återfunnit en flik af deras kläder, ett stycke af deras båt: de sjelfve ha varit utplånade ifrån jordens yta.

8 Imatra bör ses ifrån båda stränderna, och i förväntan på hängbron, som en dag skall förena dem, får man nu pröfva sitt mod i en korg, som drages på kedjor deröfver. Stränderna bildas af brantstupande, alltid fuktiga, hala, farliga klippväggar, hvilka på planchen presentera sig lägre, än de verkligen äro. Den mest storartade anblicken, som icke heller synes på planchen, är från klipporna nederst på högra stranden, der man ser fallets öfversta mynning glimma såsom en port af silfver och eld, genom hvilken utstörtar en sky af perlor. Färgspelet varierar med solens ställning och strändernas skuggor. Obeskrifligt dyster och praktfull är anblicken af Imatra en höstnatt i månsken, när de svarta skuggorna omgifva denna beständigt blixtrande härd, hvars dån uppfyller den tysta natten med häpnad.

9 På högra stranden äro också det värdshus och de pavilloner uppförda, som representera Europa och nutiden i denna vildsköna naturtafla. Otämda naturkrafter och ett stycke ödemark behålla alltid sin dragningskraft för civilisationens förfinade folk. Man betraktar förvånad de jättegrytor, som vattnet svarfvat i klipporna och de s. k. Imatrastenarna, underligt formade stycken af lerskiffer, dem barn sälja åt resande och som annorstädes finnas blott vid Nevan och i norra Amerika. På venstra stranden af fallet är en af dessa svarfvade stencylindrar till hälften sönderslagen. Ett barn ville krypa igenom öppningen, men blef der fastsittande och kunde räddas blott genom stenens sönderslående.

10 Imatra behåller lejonparten af de resandes nyfikenhet. Men floden fortsätter efter fallet sitt vilda språng mellan forsar och lugnvatten. Han erbjuder ännu många andra de skönaste utsigter; han vidgar sig till breda sund och sammanhängande sjöar, likasom Donaus limaner; han grenar sig och förenar sig åter, han omsluter täcka öar och bördiga betesmarker, kröker sig alltmera åt öster och faller slutligen, trött af sina vilda bragder, genom tvenne hufvudmynningar ut i Ladogas vida vattenspegel.

11 Planchen är tecknad sommaren 1872 och visar på högra stranden af fallet några bland dess många turister. Imatra hôtel är på höjden till venster för åskådaren bortom planchens ram.

12 Gravyrens dimensioner äro för små, för att kunna återgifva den storartade taflan. Man säger: Imatra är icke ett fall, det är en fors (rapidespråk: franska). Ja väl: en fors af sjöar. Europa har intet, som kan jemföras dermed. Det är en permanent naturrevolution, – urtidens omstörtande krafter, inkastade i ett halft förfruset land, bland det lugnaste folk, för att väcka båda ur dvalan. Dessa vatten, som sprängt sig en port genom bergen, ha också ofta förliknats vid underkufvade nationer, som bana sig väg till friheten ....