13. Svedjeland i Idensalmi

13. Svedjeland i Idensalmi.

1 (B. Lindholm.)

2 Högsommaren står varm och grön öfver Savolaks’ kullar. Himlen är molnbetäckt och bebådar regn. En lätt vindkåre från nordost susar i furornas kronor, men förmår icke krusa insjöns yta. En grå rök, blandad med gnistor, uppstiger från skogsbacken vid stranden af sjön och bortskymmer, i det att han böjer sig för luftdraget, de bakom stående trädstammarna. En sprakande eld uppstiger i låga, fladdrande flammor från den oländiga marken och sveder den bruna ljungen ända till roten. Hvad vill denna eld? Är han en fiende eller en vän?

3 Säkert är han en vän, ty annars skulle icke dessa unga furor stå så lugna, annars skulle icke desse fem|63| män så trygge syssla vid randen af den brinnande sluttningen. De visa intet bemödande att släcka elden, de underhålla den fastmera med nytt bränsle, som de maka in på dess område. Var viss, att de äfven bevaka eldens framsteg: han får icke gå ett steg utom sin gräns, han får icke ofreda skogen till venster, eller den uppradade veden till höger. Männen ha valt en dag med sakta vind, som för gnistorna ut emot sjön, der de utan all fara slockna. Under en stormig dag skulle de ha aktat sig väl att utmana faran. Men äro de derför säkre? Hvem kan förutsäga, att icke en stormby gömmes i dessa moln och skall komma att uppblåsa den menlösa flamman till en förhärjande brand, som uppslukar skogarna?

4 Hvad vill då elden? Är han der för nytta eller för nöje? Betrakta denna hårda sandmo, betäckt af stenar, stubbar, tufvor och mager ljung. Plogen förmår här intet, alltså nedhugger man skogen på detta ställe, lemnar de fällda stammarna tid att torka, antänder dem, bränner dem och nedmyllar utsädets korn i den fruktbara askan. Vexten blir ymnig och axen grofkorniga; man tager två eller tre skördar och lemnar sedan omsorgen om den afbrända platsen åt den moderliga naturen.

5 Detta är sveden, som varit det regelbundna åkerbrukets moder och ännu i dag brukas i många delar af landet. Sveden är nomadens hushållning i ett land, der skogen icke har något värde, men sveden förlikes icke med en högre kultur, och der denna finnes, är sveden en härjning. I det annars så sköna Savolaks tröttas ögat stundom af långa, kala, ofruktbara kullar och åsar, hvilkas sandgrund blott ofullständigt betäckes af ett tunnt och glest gräs. Det är icke Attilas häst, som trampat på dessa kullar, det är svedens eld, som har gått deröfver och afbrännt deras fruktbara matjord. När sedan askan gifvit sina närande ämnen åt skörden, återstår ett tunnt, löst stoft, som vinden bortför och regnen nedskölja från kullarnas sluttningar. Det behöfs många generationer af nya, multnande vexter, för att återställa en ny, alstrande jord, och så qvarlemnar sveden ofta – icke alltid – ett brännmärke på Finlands blomstrande kinder.

6 Men derpå tänka icke männen borta i skogsbygderna. För dem är skogen ännu det gamla, värdelösa hindret i odlarens väg, och har han ett värde, så sörjer väl Gud för vexten. Längre än till de två eller tre skördarna sträcker sig icke svedjebrukarens arithmetik. Han fröjdar sig åt den flammande lågen, den hvirflande röken, den fruktbara askan, de grofkorniga axen, och sjelfva de små barnen, som nyfikna kasta torra qvistar i elden, klappa sina sotiga händer af fröjd öfver gnistornas lek mot den mulna morgonhimmelen.