23. Lönnbränneri i Lovisa skärgård

23. Lönnbränneri i Lovisa skärgård.

1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).

2 Det berättas om Walter Scott, som sjelf var lagkarl och fredsdomare, att han stundom icke kunde värja sig för en förkärlek till käcke smuglare och andre deras gelikar; men likaså litet som någon betviflat den store författarens stränga laglydnad, torde heller artisten löpa fara att misstänkas för olofligt näringsfång, i händelse någon af lagens vårdare här skulle ertappa honom i ett misstänkt sällskap af lönnbrännare. Såsom en god medborgare, önskar han utan tvifvel af hjertat, att desse tre män, som på hans tafla presentera sig under bördan af tunga bränvinsankaren, måtte med det snaraste befordras till laga näpst, och om man med skäl kan förebrå honom en uraktlåtenhet, vore det den, att han icke låtit en länsmans röda krage och en polisgevaldigers barska knölpåk framskymta i bakgrunden mellan de smärta tallarna. Han tyckes med afsigt ha velat framställa|80| det olofliga yrket i ostörd gång, för att desto säkrare öfverlemna de tre förbrytarne åt den allmänna opinionens omutliga domstol.

3 Geografin har sörjt för att icke ens Lovisa stad och dess skärgård vid sydöstra kusten af Nyland må råka i oförtjent vanrykte. Det kan icke med fog begäras, att en stad eller en skärgård skola förändra deras förmånliga läge, för att detta råkar befinna sig gentemot kusten af Estland, derifrån så många båtlaster bränvin insmuglats under de mörka höstnätterna, tilldess att några bland kustbefolkningen råkat i frestelse att sjelfva ersätta den estländska varan med finsk. Och om något vidare behöfves för att lugna den laglydige läsarens känslor, må ännu tilläggas, att artisten målat sitt historiska factum från en förgången tid, när jordägarne för tio år sedan miste den dyrbara rättigheten att sjelfve förgifta sin åkers afkastning och lönnbrännerier i närmaste tiden derefter uppreste sig som svampar ur jorden. Derpå följde en razzia med vice länsmän, premier för angifvare och dryga böter för skyldige, med den lyckliga påföljd, att snart nog ruinerna af dessa olofliga fabriker qvarblefvo i skogarna, till efterverldens förundran, ungefär som de fordna röfvarekulor, hvilka man ännu utpekar vid sidan af mången finsk landsväg. Artisten har funnit en sådan ruin och, med konstens rätt, försatt den åter i verksamhet på sin tafla, alldeles så som en f. d. röfvarekula måste vinna i åskådlighet genom att der placera ett halft dussin välkonditionerade röfvare, sysselsatte med att dela sitt byte.

4 Stället är väl valdt: en enslig, obebodd ö, tät barrskog och nära dertill en strand, som med sina många smygvinklar tyckes enkom skapad för smuglare. Bränneriet är af den enklaste byggnadsart: dertill behöfves blott ett skjul af granris, tillräckligt att skydda och dölja en laglös bränvinspanna med tillhörande kärl och afkylare samt den färdiga varan. Lika enkel är fabrikationen, lika kurant är varan, och vänners handräckning saknas aldrig. Påtagligen äro de två karlarne till venster sjömän, som vänskapsfullt låna sitt biträde mot andel i vinsten, under det att den välmående patron, som på egen hand famntager det andra bränvinsankaret och trycker det så ömt emot sina krökta knän, tyckes vara någon förmögen rusthållare, som på förhand uträknat sin netto behållning i mark och penni. Något måste man förtjena i sitt anletes svett. Motionen bekommer honom väl, och några rapp på den breda ryggen skulle bekomma honom ännu bättre.

5 Bränvinet spelar en alltför stor och bedröflig rol i denna isiga nord, för att det skulle kunna förgätas vid någon nordisk resa. Det berättas, att sedan vår Herre skapat menniskan, ville djefvulen täfla med honom och skapade apan. Något dylikt måste hafva skett, när Skaparen gjorde vinet att fröjda menniskans hjerta: strax var den lede fienden redo och lärde menniskan|81| tillverka bränvin. Förgäfves har vinrankan här likasom lagt sig på marken; förgäfves har drufvan blifvit i norden förvandlad till de ädlaste bär. Den frusne nordbon söker ett retmedel, för att upplifva sina domnade lifsandar, och hvarken lagar, förnuft eller barmhertighet hindra honom att utdraga alkoholn ur jordens närande korn. Se der en skugga, som faller på norden, mörkare än dess vinternatt!

6 Men derpå tänker icke den korpulente rusthållaren med sin kosteliga börda. Han räknar sin vinst och tager den tysta skogen till vittne derpå, att han icke stulit annat, än familjernas välfärd,|49| icke mördat annat, än drinkares tillvaro. Ärlige man, hvilken misskänd dygd!