2 Denna genrebild kunde kallas nordeuropeisk, icke blott finsk. En Rigabo skulle tro sig igenkänna Düna, en Lübeckare Trave, en Hamburgare Elben, med dessa floders befolkning af fiskare och sjömän. Mannen, som lutar sig der mot masten, sorglöst rökande sin korta pipa och betraktande flodspegeln, kunde vara en Holländare, en Svensk eller en Dansk. Hafvets arbetare röja öfverallt ett slägttycke med hvarandra, och hvad än floden må heta, der denna båt funnit en hamn, är uttrycket af sorglös trygghet öfverallt detsamma i sjömannens anlete.
3 En fiskarefamilj från skärgården har förtöjt sin båt under hvalfvet af nedra bron. Aftonmåltiden är intagen: för dagen finnes intet mera att uträtta. En man af båtens folk har redan gått till hvila under det improviserade tält, som man upprest af seglen. Det är den gamle fadren, som begagnat sig af sin ålders rätt, medan sonen njuter af qvällens behag, medan den flitiga sonhustrun utbreder en matta vid förstäfven och en sexårig flicka, stridande mot sömnen, betraktar stadens märkvärdigheter. Båten har anländt så sent på dagen, att större delen af dess last icke hunnit föryttras ännu. Fjerdingarna stå packade med ströming och torsk, för att i morgon bittida utbytas mot salt, mjöl, kaffe, tobak och klingande markstycken.
4 Allt är stilla, larmet på broarna tystnar, en af de små trafikbåtarna utsläpper sin ånga; snart skall det verksama Åbo vara försänkt i hvila. Men ännu dröjer ett återsken af den vaksama julisolen på de glittrande fönsterrutorna, trädgårdarna, stranden och den speglande floden. Sommarqvällen är ljus, varm och lugn; icke ens brohvalfvet kastar en skymmande skugga öfver familjen i båten. Lyckliga lugn! En annan gång skall denna båt kanhända förgäfves leta sin hamn en stormig höstqväll i mörker och brän|46|ningar, men derpå tänker nu ingen. Stormen sofver, mörkret har förlorat sin makt, och farkosten ligger förtöjd vid sin lugna strand i en qväll utan natt.
1 (B. Reinhold.)original: B. Reinhold).
2 Denna genrebild kunde kallas nordeuropeisk, icke blott finsk. En Rigabo skulle tro sig igenkänna Düna, en Lübeckare Trave, en Hamburgare Elben, med dessa floders befolkning af fiskare och sjömän. Mannen, som lutar sig der mot masten, sorglöst rökande sin korta pipa och betraktande flodspegeln, kunde vara en Holländare, en Svensk eller en Dansk. Hafvets arbetare röja öfverallt ett slägttycke med hvarandra, och hvad än floden må heta, der denna båt funnit en hamn, är uttrycket af sorglös trygghet öfverallt detsamma i sjömannens anlete.
3 En fiskarefamilj från skärgården har förtöjt sin båt under hvalfvet af nedra bron. Aftonmåltiden är intagen: för dagen finnes intet mera att uträtta. En man af båtens folk har redan gått till hvila under det improviserade tält, som man upprest af seglen. Det är den gamle fadren, som begagnat sig af sin ålders rätt, medan sonen njuter af qvällens behag, medan den flitiga sonhustrun utbreder en matta vid förstäfven och en sexårig flicka, stridande mot sömnen, betraktar stadens märkvärdigheter. Båten har anländt så sent på dagen, att större delen af dess last icke hunnit
föryttras
ännu. Fjerdingarna stå packade med ströming och torsk, för att i morgon bittida utbytas mot salt, mjöl, kaffe, tobak och klingande markstycken.
4 Allt är stilla, larmet på broarna tystnar, en af de små trafikbåtarna utsläpper sin ånga; snart skall det verksama Åbo vara försänkt i hvila. Men ännu dröjer ett återsken af den vaksama julisolen på de glittrande fönsterrutorna, trädgårdarna, stranden och den speglande floden. Sommarqvällen är ljus, varm och lugn; icke ens brohvalfvet kastar en skymmande skugga öfver familjen i båten. Lyckliga lugn! En annan gång skall denna båt kanhända förgäfves leta sin hamn en stormig höstqväll i mörker och brän|46|ningar, men derpå tänker nu ingen. Stormen sofver, mörkret har förlorat sin makt, och farkosten ligger förtöjd vid sin lugna strand i en qväll utan natt.