31. Strömingsfiske i Nylands skärgård. 32. Strömingens insaltning

31. Strömingsfiske i Nylands skärgård.

32. Strömingens insaltning.

1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).

2 I ett land med hundra mil hafskust och många hundra mil insjöstränder måste fisket vara en hufvudnäring. Det finns få män i Finland, som icke någon gång jagat vattnens innevånare; få qvinnor, som icke någon gång sköljt fiskfjäll från sina händer; få barn, som icke burit ett metspö vid stranden.

3 Fisket skötes som nöje, som tillfällig inkomst eller som lefnadsyrke. Kusternas folk är artister i yrket och betraktar dilettanterne med förakt. Män, som dag och natt i sin bräckliga farkost trotsa stormarna, anse ett metspö enkom gjordt för dagdrifvare. Det vanliga fjällfisket är en omvexling af möda och lättja. Det är laxen, siken, strömingen, torsken, som under ständigt hårdt arbete pröfva fiskarens mod, stärka hans armar och uppfostra honom till sjöman.

4 Fordom gick sillen öfverallt i Östersjön. Men ju mera Östersjöns vatten förlorat sin sälta genom de många floderna och ju mera dess vattenvexter deraf förändrats, desto mera har sillen afstått sin plats åt hans mindre och svagare afkomling, den silfverglänsande, fosforescerande strömingen. Denne fortfar att vara sin stamfaders trogna afbild och har, jemte hans tycke för stort sällskap, behållit en del af hans vandringslust. Legioner af dessa små fiskar, som variera från sillens storlek ända till löjans, befolka ständigt i täta stimm de nordliga hafvens kuster och flytta än utåt djupen, än inåt fjärdarna. Tallösa massor fångas från April till Oktober, men äfven stundom på vårvintern, och föras saltade från kusterna till det inre af landet. Finlands bonde, som sällan ser andra kötträtter, än högtidens skinka, på sitt tarfliga bord, begagnar allmänt den salta strömingen som sofvel och krydda till sitt rågbröd och sina potäter. Dessa näringsämnen äro den förmögne bondens och det fattiga rotehjonets dagliga kost, såframt icke frost och nöd drifva båda till barkbrödet. Strömingen är den mest nationela, den mest efterfikade bland vattnens invånare. Hans pris är det första, som frågas på marknaden: finnes han ymnig och billig, anser sig fattig och rik hafva sörjt för sin måltid; kommer han sparsam och dyr, kan ingen annan än mujkan ersätta honom, och mujkan – en insjöfisk – förekommer hvarken så ymnig eller så spridd i alla delar af landet.

5 Strömingen fångas antingen med not eller sköt (i Nyland: sköta – skötor). Noten är det äldre redskapet,|92| hvarom redan är nämndt i dessa blad, sidan 42. Sköt är ett nyare fiskredskap, bestående i ett nät med fina maskor och ända till 5 famnars djuplek, hvilket antingen utlägges till natten på hafsgrund om 6 till 10 famnars djup, eller ock flötas, efter Gottlands method, att drifva med strömmen tätt under vattenytan. Detta fiske är af alla det farligaste och mödosamaste, men äfven det mest inbringande. Ofta uppstår i mörka natten en storm. Fiskaren har anbragt en vädersnurra vid taket af sin koja på hafsklipporna: han lyssnar om natten på snurrans egendomliga läte för vinden, och när lätet bebådar stormens annalkande, skyndar han utan dröjsmål till båten, för att ur de svarta vågorna berga sin dyrbaraste egendom. Eller ankrar han båten vid sitt utlagda sköt på ett grund, beläget flera mil från närmaste land. En man vakar i tur; stormen kommer, regnbyarna smattra, ofta nog måste ankartrossen kapas, de dyrbara redskapen lemnas|55| i sjön och båten länsa undan för vinden, hvart det än månde bära till fjerran kuster, för att dock rädda lifvet.

6 Notfiskaren utsätter sig ej för dessa faror. Han har ett tungt arbete i regn och köld; han kämpar mot vind och strömdrag, men han uppsöker sitt byte i de för stormen skyddade fjärdarna och bortsofver ofta sin dag, när sjön går för hög. Lindholms första tafla visar oss en fjärd med djupa, klippiga stränder och tre båtar med deras besättning. Två ligga fastgjorda vid stranden; en eld är upptänd, och grytan bjuder på varma potäter, under väntan att nästa gång fyllas med fisk. Två män stå sysslolöse och hungrige, en pojke värmer sina stelnade händer vid brasan. Alla afbida den tredje och största båten, som snart har slutat att utlägga varpet.

7 Denna båt ros, som bruket är i Nyland, med en åre i fören och en vid bakstammen. Föråren sköts af en gråklädd qvinna. Ofta består halfva notlaget af qvinnor med uppskörtade kjolar, raska rodderskor och härdade, som män, uti alla mödor. Ytterst på förstäfven rider en förhoppningsfull liten dagdrifvare med röd tofs i mössan, likasom för att i godt mak studera sitt blifvande yrke. En femtonårs pojke i skjortärmarna sköter akteråren; en väderbiten man i brun jacka med neddragen mössa har öfvertagit det tyngsta arbetet vid notens utläggning, medan en tolfårig medhjelpare utreder garnet, så att det icke trasslas i båten. Snart skall denna ha uppnått stranden; qvinnan – alltid den första och outtröttligaste – skall sätta sig vid sin tramprulle uti den andra båten och långsamt med fötterna uppvinda tåget från öfra notarmen. Männen och pojkarne skola i all maklighet biträda vid notens upphalande på strandbädden, och så skall den vida cirkel, som instänger hafvets frie invånare, småningom blifva allt trängre, intill dess att han slutligen samlar hela sitt sprattlande byte i kilen. Hvad skall han medföra?|93| En rikedom, som försätter alla i den gladaste verksamhet, eller några få fattige fältflyktingar från hafskonungens här, knappast tillräcklige att fylla grytan på stranden? Ingen vet det, men allas ögon hvila med resignation på det väntade varpet. En skäppa, en fjerding eller femtio tunnor, – fiskaren är van vid alla lotter i skickelsens urna, och han bidar med lugn.

8 Sannolikt har fångsten varit rik, ty på den andra taflan finna vi fiskarefolket i verksamhet för att insalta dagens byte. Vi se här en af de små vikar, der båtarna finna hamn. Stranden nedanför boningshuset består af sluttande, rödaktiga klippor, dem fordna hafsvågor slipat glatta. Till höger synes en något förfallen fiskarebod och till venster långa spiror, lagda i halflutande ställning mot deras stolpar, för att tjena till hängare, när man vill torka noten. En karl och en pojke äro upptagne af detta arbete. De tre båtarna ligga vid stranden. En qvinna med uppvikna lintygsärmar bär ströming från båten; det är samma amazon, som rodde ut noten, men den bruna kjolen är icke mera uppskörtad.original: uppskörtad En annan qvinna sitter med sitt fiskbräde vid hennes fötter och mottager rotkorgens innehåll. En ung, barfota flicka står bredvid henne och betraktar, med handen öfver ögonen, en förbiseglande jakt. Längre till höger väntar en äldre qvinna i blå halsduk, likaså med sitt fiskbräde, förstärkning från korgen. En man häller salt ur kappsmåttet i den halffyllda fjerdingen, och när denna är packad med fisk, skall han lägga en tyngd på locket. Två andra äro vid boden sysselsatte med att fastare tillslå banden på en af de fyllda fjerdingarne.

9 Dessa uppträden variera vid olika fiskelägen. Fiskareboden står vanligen tätt invid landningsbryggan, och nothängarne ligga horizontela. Men fiskarens lif är sig likt öfverallt; – samma kamp mot obändiga elementer, samma mödor, samma resignation vid en misslyckad fångst och samma fröjd vid en lyckad, – fjälliga händer, bruna kinder, skämt på läpparna och gladlynta barn, som leka stort folk.