11. På vägen till Jääskis kyrka

11. På vägen till Jääskis kyrka.

1 (R. W. Ekman.)original: R. W. Ekman).

2 Det är palmsöndag och tidig vår mot slutet af April. Löfträden börja grönska, sipporna knoppas, gräset gror, floden Wuoksi har redan afkastat sitt istäcke. Jääskisbonden vandrar med sin unga hustru till kyrkan.original: kyrkan|57| Byns ungdom har redan tidigt på morgonen gått från gård till gård med skalade spön af vide, för att under skämt och löje basa hvarje god vän, som den dagen råkat försofva sig. Andra, mera menlösa buketter af blommande vide har värdinnan i hvarje gård fäst under taket i ladugården, för att få vackra kor och god smörlycka. Men att försumma kyrkan en sådan märkvärdig dag, skulle göra all trollkonst onyttig, och så förlikas kristendom och hedendom, så godt de förmå, i det gladlynta, men vidskepliga folkets föreställningar.

3 Jääskis mannen, – stolt öfver sin härkomst från en gammal och egendomlig befolkning, Jääskeläisetspråk: finska, för hvilka hans socken anses vara det rätta stamlandet – är klädd i sin högtidsdrägt, den långa, hvita yllekaftanen med bälte om lifvet, de höga stöflarna och den bredskärmade hatten med dess stora spännen. Hans hustru bär den berömda Jääskisdrägten: den hvita, åtsittande lifrocken, det hvita, fransprydda, förklädet med dess gula tvär-ränder, svart yllekjol med röda ränder samt på hufvudet sin bekanta hvita »huntuspråk: finska», eller hufva, som varieras i oändlighet i olika socknar, men som i Jääskis är vid, med långa och breda, på ryggen nedhängande snibbar. Huntun är hennes hedersprydnad som gift hustru, och hon aflägger den aldrig om dagen; men de ogifta ha icke rättighet att betäcka sitt hufvud. Hennes mest egendomliga prydnad, det stora bröstspännet af silfver (briskan), hvarmed hon hopfäster lifrocken öfver barmen, skymmes på taflan af barnet, som hon bär på sin arm till kyrkan, för att äfven detta må få sin andel af palmsöndagens goda inflytande.

4 Under vandringen till kyrkan möts en bekant: det är en ung bonde, som kör en tung, fyrhjulig packvagn. Hans drägt är mera vårdad, än vanlige formäns; skjortkragen hvit, jackan af blått ryskt kläde, hatten med silfverspänne, pipan försedd med ett grannt måladt porcellinshufvud. Han tager lifvet sorglöst och har råd att göra det. Han förtjenar sannolikt föga mer på sin resa, än han och hans häst äta upp, men så långt sträcker sig icke hans räknekonst. Att vara ute på färd, att se städer och menniskor, att få en viss summa penningar, som åter rinner ur handen, och uppgöra spekulationer, som kunde lyckas, men icke göra det, sådan är hans affär, som han finner briljant, och att dervid beräkna tid eller möda, kommer icke i fråga. Karelaren anser sig vara född till köpman, hans håg står till resor och handel; men »när man icke har bröd, så äter man hvetebröd», är ett af de ordspråk, som bäst beteckna hans födgeni.

5 Denne unge commis-voyageurspråk: franska har icke gifvit sig tid att stadna vid kyrkan, men han har ingenting emot att förnöta en stund med prat på landsvägen, medan hästen begagnar tillfället att afbeta de späda nässlorna och klöfvern, som begynt att uppspira vid kanten af vägen. De två männen räcka hvarandra handen, och|58| af deras samtal erfar man, att formannen är stadd på resa till Petersburg med harskinn, räfskinn och ett par balar bomullsgarn,|36| i förhoppning att derifrån få returfrakt af läder till Kuopio, innan Saima kanal blir segelbar och tager honom brödet ur munnen. För öfrigt språkas om priset på smör och mjölmattor i den ryska hufvudstaden. Dess torgpriser äro ett favoritämne för alla samtal i gränstrakterna, och Petersburg konsumerar allting, tillochmed gråsten.

6 Upp, forman, stadna ej längre! Tiden ilar, floden strömmar, jernvägen rasslar, och han skall innan kort rycka bort dina pelsverk, dina balar, dina läderpackor, dina smörtunnor, dina mjölmattor, ja, dig sjelf och alla dina kunder. Han väntar icke på din tröge passgångares lunk, han tänker icke, som du, att i morgon är också en dag; han har gifvit minuten vingar, han beräknar en timma i mark och mil. Vänd tillbaka till din åker, som du försummat, till din slöjd, som du föraktar, och till dina barn, som kringdrifva sysslolöse, i hopp att engång få tillbringa sitt lif på landsvägen, likasom deras fader. Men du, vandrare der med hatten i nacken, skynda på dina steg, att icke barnet stiger ned från sin moders arm och går dig förbi; ty den tid är kommen, att ingen mer får stå stilla och overksam, allt måste framåt, och du med, om du också skulle trampa sönder din långa kaftan; – framåt, framåt med hela ditt land!