4. Fiskarläge i Ekenäs skärgård

4. Fiskarläge i Ekenäs skärgård.

1 (H. Munsterhjelm.)

2 Om man undantager några få kala sträckor vid Bottniska viken, är Finlands hundramila hafskust långs hela sin utsträckning bekransad med rika skärgårdar. Söderhafvets öar omgärdas af sina korallbankar, Ne|40|derländernas, Jutlands och Preussens kuster omhvärfvas af sina sandreflar och düner, men Finland, som är ett land af granit, har strött omkring sig en spetsgård af klippor. De omgifva kusterna i de mest olika former och dimensioner; än som undervattens grund, hvilka igenkännas af hafvets ljusare färg och deras egendomliga vågsvall; än som nakna, af vattnet glattslipade stenmassor; än som skogbevuxna bergshöjder; än åter som öar och holmar, betäckta af leende gräsmattor. Vid norra delen af Bottniska viken, der landet höjer sig 4 fot på seklet, antaga dessa skärgårdar karakteren af låglända alluvialbildningar, hafvet är grundt och löfskogen förherrskande, medan sydfinska kustens skärgårdar mera utmärkas af berg, barrskog och djupa vatten.

3 Tre bland dessa många ögrupper äro framför andra de rikaste i mångfald och utsträckning: – Ålands arkipelag, Ekenäs skärgård och Wasa skärgård. Vi hafva här en tafla från den medlersta af de tre.

4 Från Salpaus-selkä, Stängselkedjan, som bildar Finlands södra vall mot hafvet, utgår Lohjanselkä, eller Lojo bergsås, bildar kammen af halfön Hangö och sänker sig der under hafvets yta. Men ehuru betäckt aforiginal: af af vågorna, fortfar åsen att förgrena sig på båda sidorna om Hangö, och mest i öster. Hafvets botten är häroriginal: hår ett bergland, hvars toppar, till många hundrade, resa sig öfver vattenytan, åtskilda från hvarandra genom osynliga, djupa dalar och brant stupande klyftor. Topparna bilda en skärgård af de mest nyckfulla former: ö vid ö, udde vid udde, sund vid sund. Farlederna slingra|26| sig mellan en labyrinth af klippor. Ångbåten styr rätt emot land, och främlingens undrande öga betraktar bergväggen. Den grå klippan öppnar sig, den gröna skogen fördelar sig, och framför stäfven blånar ett sund, som snart åter vidgar sig ut till nya fjärdar. Vid sidan af ångaren seglar en fiskarebåt: i ett nu har han försvunnit i berget. Då visar sig åter en strimma vatten; det är båtleden, som genom en port af några få alnars bredd smyger i långa, naturliga kanaler in mellan klippväggarna.

5 Smuglare älska sådana farvatten, och trakten är rik på minnen af deras bedrifter. I fordna krigstider var skärgården en säker tillflyktsort, dit ingen fiende vågade intränga. Nu genomkorsas Ekenäs arkipelag af små och stora ångbåtar; finske lotsar ha utprickat farlederna, ryske ingeniörer ha målat klipporna och upprest otaliga landmärken, för att utspinna ariadnetrådarne i denna villsama labyrinth.

6 I skärgården bor sedan urminnes tid en gles befolkning af svensk härkomst och svenskt språk. Det är ett folk af fiskare, och hvar skulle det söka sin näring, om icke ur hafvet? På dessa hårda, stormiga klippor grönskar endast barrskogen. Stundom har eken, lönnen, linden, asken funnit en fristad i dälderna;|41| stundom sås potäter i den af hafvet uppkastade tången, men sällan sås der ett sädeskorn, och boskapen finner ett sparsamt bete på höjdsluttningarna. Under ett skattehemman på någon af öarna lyda trettio, fyrtio och flera andra öar, som endast trampas af nomadiserande fårhjordar. Invånarne fälla skog, utskeppa ved och lemna de förödda klipporna nakna. Men hafvet är deras åker, deras äng, deras mjölkande ko, deras kapital, deras stridsfält och mången gång deras förtidiga graf.

7 Sjöfarande vid sydfinska kusten känna ganska väl ön Espingskär eller Espskär, på hvars klipphöjd står en långt synlig lots-stuga. Ön har en herrlig utsigt öfver Ekenäs arkipelag, halfannan mil söderom staden, och i dess fiskarestugor pläga stundom gäster från fastlandet andas hafsluft om sommaren. För öfrigt är Espingskär hvarken fulare eller vackrare, än mången annan grönskande klippa i nejden, men ön hade en sommar den lyckan att blandoriginal: blaud sina få gäster räkna H. Munsterhjelm, och dermed var dess minne betryggadt för efterverlden.

8 Det är en mulen Augustiqväll. Skymningens skuggor breda sig öfver nejden, och den molndigra himmelen bebådar ett annalkande regn. En fiskarestuga står på höjden af klippstranden invid ett sund. Man ser ljus-sken från två af fönsterna: det är den låga, tarfliga sal, der artisten bor och från hvilken hans teckning utgår i verlden. I midten af huset ses trappan till förstugan; midtför ingången är en liten kammare, och till höger bor gårdens folk i en rymlig stuga med stor spis; – det är ortens vanliga byggnadssätt. Rök uppstiger från skorstenen, aftonvarden tillredes, fisken kokas, en thékanna ryker för gästerne uti salen. En gångstig slingrar sig ned från trappan till stranden. Der ligger en af dessa grundgående ekstockar uppdragen, hvilka brukas för rodd; – tunga, oskapliga farkoster, som icke förändrat sin form sedan ärevördige förfäders tid; hvarför skulle man fjeska med nya moder? Derinvid är en fiskarebod, beskuggad af alar, och bakom denna en landningsbrygga, af hvilken man endast ser början. Bryggan är halsbrytande och förfallen; det är nog att hon erbjuder ett fäste för segelbåtarna vid de halfmurkna stockarna, dem hafsvattnet färgat gröna. Och dock är hon kär för hafvets arbetare, som återvänder till hennes lugna hamn från de oroliga böljorna och som der upplägger sin fångst under det framspringande taket af boden. I många, många år har hon trampats af både tunga och lätta steg, och så skall hon väl än i en mansålder inberga vinsten af dagens mödor, hvilken insaltas i boden.

9 Sjön går hög der ute på hafvet; man ser det af sundets svallning och himlens molnmassor. En liten ångbåt vid mynningen af sundet skattar sig lycklig att hinna i lä före mörkningen, ty bränningen ligger hårdt|42| mot grunden. En barlastad galeas har redan sökt hamn; han kommer troligen för att inlasta ved till Helsingfors eller Reval och hotar med sitt bogspröt den bräckliga strandboden. Två män i en ekstock skynda framför hans stäf, måhända för att fästa hans tross vid den väntande pålen.

10 Det är någonting på samma gång stormigt dystert och fridfullt inbjudande uti denna tafla. Man tycker sig höra stormens susande och det obeskrifligt ensliga, majestätiska dånet af hafvets vågor i aftonskymningen. Men från denna hotande himmel och nattens okända faror sänker sig ögat med välbehag på den lilla stugan|27| och de två upplysta fönsterna, visst om att der finna trygghet och trefnad, meniskors sällskap och nattens lugna hvila. Sådant är fiskarens lif: – beständigt längtande ut till elementernas kamp och beständigt längtande åter till hemmets lugn.

11 Ofta återvänder han från sin not eller sina skötor med så ringa byte, att det knappt fyller en gryta för hans matfriska barn. Då tänder han resignerad sin pipa, torkar sin våta jacka, väntar på bättre dagar och sofver grundligt. En annan gång, när han i de djupa vattnen drager sin djupa not med trampvef till stranden, märkes redan tidigt en egen krusning på vattenytan inne i varpet, och redan på det första garnet visar sig en och annan blänkande ströming. Då upplifvas alla blickar, alla armar arbeta raskare i det gemensama notlaget; de unga skämta och skratta, de gamle bevaka med omsorg det dyrbara varpet. Massor af garn hopa sig på stranden och blänka allt hvitare; slutligen närmar sig notkilen till land, och pojkarne göra det värsta buller de kunna i vattnet, för att jaga till kilen ett sprattlande hvimmel af tallösa fiskar. Dessa anstränga sig att komma ut ur sitt fängelse, de kasta sig öfver dess stängsel såsom ett yrande regn, men deras obeveklige fångvaktare springa ut i vattnet, upplyfta med förenade krafter den tunga kilen och hälla dess innehålloriginal: inehåll i den närliggande båten. Då blir fröjd i fiskareläget, då uppbådas gamla och unga att taga fångsten om händer och sitta så, dag eller natt, utan att akta sol eller regn, med sitt glada arbete på den samma förfallna bryggan, som skymmes på taflan af boden vid stranden …