19. Landsväg till Tammerfors

19. Landsväg till Tammerfors.

1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).

2 Septemberdag efter ett regn. Alla diken äro fyllda med vatten, och trädens kronor drypa. Skyarna lätta sig; sjön ligger lugn, mulen, tyst.

3 Vägen, annars hård och jemn, är nu fårad af hjulspår. Det är en mycket befaren väg. Från de finska jernbanornas nuvarande norra|45| ändpunkt i Tavastehus strömmar trafiken norrut till fabriksstaden Tammerfors. Talrika resande täfla om halfva vägen med tungt lastade foror, men för ögonblicket synes endast ett enspännigt åkdon i sakta lopp begifva sig norrut. Det är en rym|74|lig kurirkärra med korg af spolverk, hvilande på resorter af träd; ett åkdon, som ofta brukas på resor af mindre bemedlade. Mannen till höger i åkdonet är sannolikt en arrendator eller mindre jordägare, som begifver sig till höstmarknaden i Tammerfors, och skjutskarlen har tagit plats vid hans sida, samtalande med honom om årets linskörd. Ståndsfördomarna saknas icke i Finland, men de sträcka sig ej till landsvägen. Det finska samhället är byggdt på allas jemnlikhet inför lagen, alltså på en bred grundval af demokrati: – hvarför skulle icke proletären sitta som jemnlike vid jordägarens sida?

4 Landskapet har intet förvånande, intet framstående. Sådana vyer möter en resande öfverallt. Dessa aflägsna höjder, denna sofvande sjö, dessa rullstenar vid sidan af vägen, skogsbacken till höger med sina omvexlande löf- och barrträd, den i famnsmått uppradade veden, ja, vägen sjelf med dess stängande gärde och öppnade grind, allt detta hör till de alldagligaste företeelser under hvilken utflygt som helst. Men gif akt på det stora lugnet i denna tafla! Det är höstdagens rörande resignation, när lifvet har fullbordat sitt årliga kretslopp och förvissningens dagar stunda. Ingen sorg, ingen klagan, ingen tung melankoli; blott ett lätt, knappast märkbart drag af vemod utbreder sig öfver det enkla höstlandskapet. Naturens ögon tyckas med en öppen, frimodig blick mot den tysta sjön och den mulna himmelen betrakta förgängelsens början. Kunde gravyren återgifva björkarnas färgprakt, skulle vi mellan deras gröna lockar redan upptäcka ett och annat gulnande blad, medan tallarna i sitt trumpna allvar stå oåtkomliga för höstens inverkan. Vi skulle se den bruna ljungen prydd med blekröda blommor, enrisbusken bjudande sina bär till läkedom, gräset vid vägkanten ljusgrönt som i den första våren. Och dessa drag i naturen återspeglas hos menniskan. Om vi kunde skåda in i folkets hyddor, som skymmas af skogen och höjderna, skulle vi finna samma frimodiga, lugna, tåliga resignation, som utan klagan böjer sig för det oundvikliga.

5 Munsterhjelm är förtrogen med dessa delar af Finland. Han har gripit den finska naturen, så att säga, på bar gerning; dess egendomliga stämning har oreflekterad flutit in i hans pensel. Derför går en varm fläkt af kärlek genom denna höstliga tafla, och bortom de tunga regnmolnen väntar redan aningen om en ny vår.