ZT och Emilie Topelius–Sofia Topelius 8.10.1863

Zacharias & Emilie Topelius till Sofia Topelius 8.10.1863

Helsingfors 8 Okt. 63, thorsdag qväll.

Min Älskade Mamma!

1 Det är nu åter längesedan vi språkat tillsammans. Efter mina täta bref, blef jag stum som en fisk, men det kommer sig af att jag engång måste bli flitig igen, sedan jag så länge varit lat. Också från Mamma ha vi ej hört på länge, och nu vänta vi bref med Grundfelt. Är Fanny hemma på Kuddnäs igen? fråga vi hvarandra alltemellanåt. Nog behöfver Mamma den trefnaden nu att få henne tillbaka. Tack, kära Fanny – ifall du är med, när detta framkommer, – Tack för det att du kommer igen och ser efter Faster! Nog förstå vi att hålla af dig också för det!

2 Jag sitter vid mitt skrifbord – Emili på ena sidan och Ludvig på andra sidan, så som vi nu lefvat för oss sjelfva alltsedan kejsarvefvan. Ludvig är bra nog bättre, han går i rummen och har i dag för första gången tittat en smula ut. Det är ledsamt för dem, stackare, med deras resa så sent på hösten. Ingenting kan ännu med säkerhet afgöras derom. Tre månaders tjenstledighet har Ludvig begärt, och så ha Emili och Olga varit ute och sökt rum åt dem, men här begärs 10 rubel rummet i månaden, tillochmed uti Badhusförstaden. Vi ha då bett dem att hellre intet hyra, tills resan blir afgjord, fastän de nog ha obeqvämt, som det nu är, då Olga dagligen, än med och än utan barnen, går häremellan och Linséns. Klen är hon sjelf, och barnen låta henne sällan sofva i fred, hvarföre hon legat nästan hvarann natt hos oss. Nog tänka de nu på att resa om ett par veckor.|| Emili har nog varit trött ibland och sömnlös emellanåt, och inte har hon skonat sig heller. Jag hoppas ändå att det blir bra igen, när hon icke har det dagliga bekymret om brodren. Barnen äro raska och fasligt intresserade af sin skolgång, så att det är då ett dagligt samtalsämne vid bordet. Aina pian är, liksom sin Mamma, en god ande med frid och trefnad omkring sig. Wi ha så mycket att tacka Gud för, så att små bekymmer och brister får man ej räkna så noga med. Till den hör en penningeknipa, som gjort att jag ej ännu kunnat skicka något åt Mamma, fastän jag dagligen haft och har den saken i minnet. Utom fullmakten, 119 rubel, har jag nu redan betalt 220 rubel, dels i utskylder och dels i reparationer för gården, och ännu har jag att innan kort betala takreparation 85 rubel, branstodsafgift 66 rubel samt målare och tapeter omkring 60 rubel. Brandstodsafgiften var jag och försummade af okunnighet; jag trodde att termin var sista September, men det var den 14:de, just i kejsarbestyret, och så får jag binda straffräntan med 6 rubel vid egen nacke. Men allt detta reder sig så småningom, bara vi få litet tid på oss. Jag har nu uppgjordt med Thunberg, så att jag derifrån har 800 rubel om året, alltså med min lön litet öfver 2,000 rubel säkert för året. Kanske kan någon extra literär sparpenning komma dertill, och så slå vi oss med Guds hjelp ut|| och kunna äfven hoppas att skicka litet för nyåkerslindan. Ännu är det ej afgjordt hvem som tar tidningen nästa år; inte blir det jag. I morgon ha vi en öfverläggning derom. – Jag vet ej om Mamma fäst sig vid att jag skrifvit om Rénans bok. Jag har blifvit tackad derför mer än jag förtjent af Wænerberg, Franz Schauman m. fl. De säga det är bättre att en som icke är prest har skrifvit derom. Från andra håll, gissar jag, äro omdömena helt andra, men det bryr jag mig inte om. Jag var tvungen att snusa upp min egen förläggare, Alb. Bonnier, som utskickat en bland de fem svenska upplagorna af Rénans bok. Det är ett i alla afseenden skralt arbete, men så stor är afvogheten mot kristendomen, att också det skralaste duger, bara det slår på den bogen. – Förra fredags begynte jag mina föreläsningar för fullt auditorium, äfven fruntimmer, och har nu fyra timmar i veckan, utom att jag i dag tog mig lof för marknaden. Aina följer med mig att höra på. Två gånger har jag härtills suttit och tigit i konsistorium. Det är mera tyst vid universitetet. Studenterna ha genom landtdagen blifvit afsatte från högsta makten, och tillochmed Dagbladet har funnit för godt att något nedstämma tonen. Landtdagen har ännu inte kommit riktigt till saken; det är ett faseligen tungrodt maskineri.|| Hos ridderskapet och adeln har här ett par gånger varit en smula stormigt: första gången när det gällde de ryska herrarnes polletter, och andra gången i går, när det gällde huru man borde begagna ständernas petitionsrätt. Våra liberala vilja låta stånden formligen rådpläga och besluta om petitionerna, och regeringen är rädd för att landtdagen då skall mera befatta sig med Finlands neutralitet, minstrarnes ansvarighet o. s. v., än med de egentliga landtdagsfrågorna. Derföre fann Nordenstam i går, när Silfversvan i en petition yrkade på ständernas rätt att reglera tulltaxan, för godt att i tid afklippa sådana försök och visa hela petitionen tillbaka, i den form den nu framställdes. I går var Emili och Aina med för att höra på, men der äro så många åhörare och åhörarinnor på läktarne, att man hvarken hör eller ser, om man ej i god tid skaffar sig plats. – Den fatala censurförordningen, som våra lurifaxar i högsta regionerna aflockade kejsaren just innan han for, har mött så mycken motvind på alla håll, att den bar vatten från början. Rokassovi har hos H. M. begärt dess återtagande. Emellertid har den just tjenat Allehanda och dess själafränder till en riktig hjertelisa. I en hop utländska tidningar gå flera anekdoter i svang om kejsarbesöket i Helsingfors. Bland annat har furst Dolgoruki mycket satiriskt omtalat huru han gjorde ett besök hos erkebiskopen. När han ringde, kom en piga ut med ett ljus i handen och lyste in honom, och|| när han gick, lyste erkebiskopen sjelf ut honom med detsamma ena ljuset i handen. Än mera har man i Petersburg skrattat åt huru furst Gortschakoff klef in genom Walléens tamburfönster, och för att göra historien bättre, beskref en berliner tidning huru guvernören dervid beklagat sig för fursten att ”hans köksa” gått ut och tagit nyckeln med sig, så att han – guvernören – sjelf måst klifva in genom fönstret. – Nog kant man tänka hvad de ryska magnaterna med deras många guldsmidda lakejer funno sådant vara barbariskt och löjligt! Eget också, att det skulle hända Bergenheim, som är så ytterst mån om sin påfliga värdighet, och baron Walleen, som ändå bor bland de gentilaste i Helsingfors. ”Hvilket fattigt och enkelt folk!” utropar berliner Tidningen. – Annars har man i hela Europa lagt en mycket stor vigt på kejsarens besök här, och isynnerhet på hans throntal, emedan man anser det vara en inledning till införandet af konstitutionela former i hela Ryssland. Måtte våra landtdagsmän begripa huru deras kall derigenom får en europeisk betydelse och akta sig för att skämma bort en så stor och god sak. Presterne och borgarne ha härtills|| varit mycket fredliga. Den enda som der gjort en smula rumor, är vår gode granne Heikel. Bönderne prata alldeles fasligt, isynnerhet Savolaksarne. ”Det går med en fart, som när man häller ur en flaska”, säger Robert Stenroth, som hör till dannemännen. – Fredag 9 Okt f. m. Nyss fingo vi Mammas kära bref af den 5:te med det glada budskapet om sikromm och nätingar. Tack, tack, goda Mamma; nog skola vi smörja oss utan kolik. Ännu i går middags var Österbotten ej anländ, men kanske i går afton; vi ha ej hört åt ännu. Om vi nu kunde skicka någon liten gengåfva i stället!

3 – Jag håller på med min föreläsning och måste nu sluta. Måväl! Hvad det gläder oss att Mamma haft helsan denna ensama, mörka tid! Helsa barnen och Dyhrns och Lybecks, om de träffas, och Stina! Emili fortsätter.

Mammas egnaste

Z.

 

4 För att icke haska papper så börjar jag nu strax under gubbens epistel. – Tack kära goda Mamma för brefvet i dag! Vi väntade ej förrän med Grundfelt. Tack för Mammas kärleksfulla omsorg om mig ochså! Nog har jag varit bra nog skrabbig igen, och magrat har jag mina 16 lod bort åter, men det skall väl få vara. Hvad är det värdt med hela Marstrand inte kan det skydda för påkommande åkommor|| längre än då man är der, väl hemkommen så infinna de sig igen. Och man kan ju ej begära att en långvarig ynklighet så fort skall botas. Kanske käns det efteråt mot jultiden så som i fjol.

5 Jag menar ochså det att Marstrand ej ensamt rår för den goda verkan på helsan som det har. Ett latmanslif, med tanke blott på sig sjelf och sin beqvämlighet, god mat, och dryck sedan, vin och porter, skulle väl hvar som helst göra vara stärkande för en svag kropp. Hvad luften kan stärka bröstet det kan man ej på stället märka men visserligen gjorde den det. Baden måste jag ändå tillstå att de liksom gaf ny kraft för hvargång, de kunna aldrig ersättas af andra. Men slutet på allt är att om Gud låter mig lefva till sommarn så inte far jag till Marstrand utan nog kommer jag till Mamma och jag tror det skall göra likaså godt.

6 Z. har skrifvit om Ludvig, stackars, stackars Ludv. och Olga! Vet Mamma de äro först skrala de, hvad skall jag tala om mig heller. Nog tänka de resa hem i nästa vecka, och kanske det är Guds vilja efter Ludvig inte fått rum här fast vi försökt så att skaffa. Då hjelper nog Gud dem fram. Lilla gossen är så orimligt kurrig om nätterna så att Olga är aldeles utvakad tillika. Mest ligger hon här, men för sin mammas skull så vill hon ibland vara hemma och sköta gossen. Troligen är det tandplågor.||

7 Våra rum äro så trefliga, och gården så treflig jag skulle känna mig så hemma här om vi nu bara få vara friska. Jag tycker här är så fridfullt. Men jag måste berätta hvad köksan sade som bodt här ensam i sommar. Hon säger att här är en mycket orolig ”gårdsråd,” ”han har ingen frid” säger hon. Här är ett så faseligt rammel och buller på vindar och skullar, och i rummena hörde hon stig och dörrars öppnande så hon ibland trodde det var tjufvar. – Och jag trifs så bra här.

8 Aina tackar farmor så mycket för de hjertliga födelsadagsönskningarna! Här voro på f. m. några af hennes förra skolkamrater som kommo ihog den dagen. Aina fick svart sidentyg till klädning som jag köpte i Stockholm då jag hade godt om pengar, vi behöfva båda en svart, men jag kan nog hjelpa mig utan som ingenstans går. På samma gång firades Evas födelsedag och pappas namnsdag. Eva fick hvarjehanda, bland annat sin Felix upplagad, och pappa fick chemisetter, manchetter, hängslen och en ny portemonnaie som jag köpte i Stockholm.

9 Jag har nästan ej varit utom dörren sen jag kom hem, åtminstone ej till bekanta, engång hos Tant, men ej hos någon annan. Deckers har väntat på Theodor för att komma hit en afton, han kommer hem på några dagar men far igen till Stockholm, han har ej arbete här och vill ej lemna sig utan. Der är ochså en mor som har glädje af sin son, men det äro ej många som det ha. Nu har Ainas Marstrandskamrat, Hilma Gråå, nyumera Ehrström varit här på visit. De omtalade en djerf stöld som skett hos dem om natten i samma rum der de sofde två guldur med kjeder och alla Ehrströms kläder stals bort. En rysse hade ena uret blef fast tagen men rymde natten mot i går, så nu vet de lika litet igen.

10 Lotta fick orlofssedel i förrgår, hon lär taga tjenst på en egendom hos Auditör v. Becker nog är hon rask men hennes konstiga hymör få de nog göra med.

Mamma helsas af sin

Emilie.

11 I går var jag på ett ärende till professor Hjelt från Ludvig. Ack hvad de bo trefligt med utsigt öfver norra hamnen, beqvämt och vackra rum ha de. Rigtigt fint.. Hon frågte så efter Sofie. Jag kände på mig att jag så bra skulle trifvas hos dem om vi vore bekanta. Hvem vet huru det går, om inte Zachris är emot det.

12 Österbotten har inte kommit ännu. Barnen helsa sin kära farmor så innerligt. Aina går på pappas föreläsningar och är så road, jag föreläser dem alltid sedan för Ludvig som ochså är intresserad. – Ack, ack våra höst syslor och vår eländiga stuga. Jag vet inte huru vi skola kunna baka der. 12 kakor går in i ugnen.

13 Helena Berger har bara ett par gånger varit hos oss. – Qvinnans myndighet vid 21 år går igenom tillochmed hos bönderna, så att hädanefter behöfva ej våra myndiga döttrar ens fråga pappa och mamma om lof, när de gifta sig. Emili anmärkte ganska riktigt: det må de göra, när de äro så uppforstrade, att de ej tro sig behöfva föräldrarnas samtycke.

14 Jordbrukets skjuts och vägar m. m. bli mycket lättade. Nio tiondelar af bönderne äro radikalt emot husbehofsbränningens afskaffande, ja högst förbittrade öfver hela förslaget, så få se hur det går i det ståndet. Nog äro tre stånd för saken. – Stängselskyldigheten stryker troligen flagg. Helsa Stina att hädanefter måste vi ha höling åt kuddorna.

15 Heikel med son och brorson ha varit två lördagsqvällar hos oss. Sist äfven Albert Heikel. Ekman har varit tre qvällar hos oss, hans fru engång. Hvarken Rosenkampffs eller Borgströms eller Deckers ha varit här annat än på korta f. m. visiter, ej heller vi hos dem. Sofi Leopold är allt skral ännu, men tyckes befinna sig bra af sina sittningar uti luftklockan 1½ timme i sänder.