Radigundis’ penna

Högt i den klara rymden fågeln svingar.

Det är en svan. I vårens glada stunder

Till flygt hon spänner sina hvita vingar

Och ilar norrut öfver fält och lunder.

5Mot mörka skyn derborta, blixtens moder,

Hur ljus hon glänser, lik en morgonstrimma!

Hur lätt hon flyter der på luftens floder,

Som stjernorna på nattens töcken simma!

Till jorden ser hon ned, till menskohvimlen,

10Der allt arbetar, lider, längtar, anar,

Der hvarje öga ser med hopp mot himlen,

Men få förstå det eviga, som manar.

Hvem är du, ljusa, undersköna hägring

I fjerran sky? Är du ett sken af solen,

15En stråle, kommen att med himmelsk fägring

Förgylla våra mörka moln vid polen?

Nej, du är Radigundis, sagans unga

Och sköna drottning, svanornas furstinna,

Som Herren skapat, att Hans lof besjunga

20Och vara här Hans allmakts tjenarinna.

Han danat dig utaf den blå azuren,

Han klädde dig i ljusets färg allenast,

Att du bland alla väsen i naturen

Må vara oskuldsfullast, högst och renast.

25Hur skulle dig till skyn din vinge bära,

Om jordens stoft dig droge till det låga?

Och om du sjönge blott din egen ära,

Hur skulle molnets blixt du trotsa våga?

Men all din fägring är blott återglansen

30Af Herrens klarhet, och din makt, hvad är den,

Om ej ett halfförbleknadt blad ur kransen

Af Herrens allmakt, som uppfyller verlden?

Dröj, Radigundis, dröj, du sagans rena

Och undersköna fé, att än oss gläda!

35Lär oss, som du, att blott det högsta tjena

Och, liksom du, i ljus vår ande kläda!

Långt under svanen på den gröna ängen,

Der går en liten pilt med ljusa lockar.

Han jagar fjärlar uppå blomstersängen,

40Och tufvans sippor lekande han plockar.

Han är så glad, ty sina lexor många,

Dem kan han alla nu, som lärarn sade.

På ängen gör han språng, så långa, långa,

Som sjumilsstöflar han på föttren hade.

45Och hopp och hej! Det finns ej bäck, ej dike,

Som ej den lille pilt kan öfverspringa;

Det finns ej träd, så högt i skogens rike,

Uti hvars gröna topp han ej kan svinga.

Dock hvad är det? Från höga molnet ofvan

50En snöhvit fjäder fladdra ses och falla.

Från svanen högt uti det blå är gåfvan;

Hon faller bland de väna blommor alla.

– Ack, hvilken präktig fjäder är ej denna!

Så mjuk! Så hvit! Min skall den fjädern blifva.

55Jag just behöfver nu en vacker penna;

Jag har så många stilar nu att skrifva. –

Så gömmer han den i sin lilla tröja

Och springer dagen ut med svanens gåfva.

Men qvällen kommer; då får han ej dröja,

60Han måste hem, att på sin lexa sofva.

Och natten är till ända; morgon randas;

Ur söta sängen måste gossen klifva.

Fast vårens dofter genom fönstret andas,

Han måste sitta inne, skrifva, skrifva.

65Förskriften fram, den engelska, med höga

Och konstfinurligt krökta krumiluren!

Ack, för dess rundning har ej gossen öga;

Ut ser han på den strålande naturen.

Nu mins han dock: sin vackra svanefjäder,

70Förstås, den måste han på stund försöka.

Med den – och han deråt sig barnsligt gläder –

De engelska krumbugter vill han kröka.

Nu är den skuren; nu i bläck den doppas;

Nu börjar han ... Hvad nu? Månn’ än han drömmer?

75Går han i sömnen? Det vill jag ej hoppas.

Likväl ... likväl sig pilten rakt förglömmer.

Han skrifver raskt; så snabb hon går, hans penna;

Fullskrifven snart är hela långa sidan.

Men aldrig skref han förr en stil som denna,

80Och visst han sviker lärarens förbidan.

De engelska, de nätta krumilurer,

Det är ej dem, det är ej stil han skrifver.

Lif få de svarta, sirliga figurer:

Enhvar af dem ett luftigt väsen blifver.

85För gossens ögon hur hvar bokstaf dansar,

Som elfvor små, som kungar med sin krona,

Som hjeltar med sitt svärd, som mö med kransar,

Som féer, hvilka uti guldmoln throna!

Och genom fönstret vårens dofter stiga,

90Och vårens vindar in i rummet gunga;

De täcka blommor träda fram och niga,

Och alla fåglar stämma upp och sjunga.

Och liten pilt, han sitter der, betagen,

Förvånad, häpen, glad, och skrifver, skrifver.

95Han kunde sitta der Guds långa dagen,

Men ingen, ingen engelsk stil det blifver.

Ty när han ser ... på hela sidor långa

Han skrifvit sagor, vackra, glada, ömma,

Om vårens fjärlar och om blomstrens ånga

100Och himlens englar, som i skyn sig gömma.

Han ser, han läser, hoppar, skrattar, gråter,

Och bäst han gråter, ses på nytt han skratta.

Han tror ej sina ögon ... läser åter ...

Nej, sådant hexeri kan han ej fatta.

105Är pennan trollad, eller är den lille?

De sagor, som på pappret flyta lätta,

Det är som han dem alla minnas ville,

Men aldrig han hört någon dem berätta.

Då står den gode lärarn vid hans sida

110Och läser obemärkt hvad gossen diktar.

Hans stränga ögon bli dervid så blida ...

Månn’ för sin stil den stackars gossen pliktar?

– Ack, snälla, goda, bästa herr magister,

Förlåt! Jag efter förskrift ville skrifva,

115Men se, jag råkat ut för trollens lister!

Jag kan ej ... Bara sagor vill det blifva. –

Då ler den gode lärarn: – du kan finna,

Att sällsam pennan är. En skänk jag anar

Af Radigundis, svanornas furstinna,

120Som stundom högt i gyllne skyn man spanar.

Ibland, när våren allt i grönska kläder

Och uppå fältet barnen leka alla,

Då låter Radigundis snöhvit fjäder

Ur sina stora, rika vingar falla.

125Den fjädern är förtrollad. Den, som skrifver

Med denna penna, skall sig visst förundra,

Ty stilar, ziffror, reglor ej det blifver,

Men sagor, visor blir det många hundra.

När jag var liten, fann ock jag en penna,

130Från Radigundis’ hvita vingar tagen.

Hon var så mjuk, så len, så fin, som denna,

Och sagor skref jag, vackra liksom dagen.

Men pennan nöttes ut, förgicks i vådan.

Då valde jag bland dem, som gåsen fäller,

135Väl många dussin pennor. Men en sådan,

Den fick jag aldrig mer och får ej heller.

Jag skref ... jag skref väl ziffror många tusen

Och lärd latin och nyktra perioder,

Men flydd var sagans verld, min hand var frusen,

140Och i min själ förtorkat diktens floder.

Det är så med oss alla, kära gosse!

Vi måste ju på lifvets allvar stafva;

Men när vi trampa tungt i mödans mosse,

Då är vår barndoms saga god att hafva.

145Då är hon lifvets friska ungdomskälla,

Som vattnar hedarna och svalkar öknen;

Och hösten har ej makt att löfven fälla,

Och der är vårluft än i vintertöcknen.

Var derför klok! När mödorna bli hårda,

150Låt se, att ej din skatt du rymma låter!

Ty himlensoriginal: himleus gåfvor måste menskan vårda,

Och engång spillda, fås de aldrig åter.

Med undran hörde liten pilt det ordet.

Ack ja, han lärarns varning ej vill glömma.

155I lästa lådan af det stora bordet,

Der vill han Radigundis’ penna gömma.

Så hände sig, att dagarna förgingo

Och veckor, månader och år förledo.

Helt nya ämnen piltens tankar fingo,

160Och nya känslor i hans hjerta stredo.original: stredo (källa för ändring: 4 uppl. 1883)

En dag den fordne lärarn honom möter:

– Hur stor du vuxit! Knappt man kan dig känna.

Med fröjd jag hör, att bra din bok du sköter;

Men säg mig, har du Radigundis’ penna?

165– Min penna? svarar ynglingen förlägen.

Åh ja, jag mins ... den gömde jag i lådan ...

– Och sedan, säg! Nå, hvart tog pennan vägen?

– Till väderbössa tog jag den i vådan.

– Hvad? Himlens gåfva du förspillt? – Ack, banna

170Mig ej derför! Stålpennor har jag många,

Och gåsens fjädrar äro lika granna.

Jag kan ju nya dun ur luften fånga. –

Ej mer ett ord bedröfvad lärarn säger,

Men båda vandra ut på ängen stumma;

175Och der är vår, der qvittrar fåglars läger,

Och fjärlar fladdra der kring hvarje blomma.

Mot mörka skyn derborta, blixtens moder,

Den hvita svanen glänser, lik en strimma.

Hur lätt hon flyter der på luftens floder,

180Som stjernorna på nattens töcken simma!

Ja, det är Radigundis, sagans blida,

Snöhvita fé, som klyfver oceanen.

Men fåfängt hennes gunst ses gossen bida.

Han har ju gåsen; hvad vill han af svanen?