Walters Äfventyr.

Walters första äfventyr.

Om Walters hem samt om Lunkentus och den randiga kjolen.

1 Ett stycke från vägen är en gård, som heter Hemgård. Kanske mins du de två vackra rönnarna vid det rödfärgade planket och brunnen med den höga hinken och trädgården med de sköna bärbuskarna, som alltid först bli gröna om våren och frampå sommaren hänga ända till marken med deras präktiga bär. Bakom trädgården är en hage med höga aspar, som susa för morgonvinden, bakom hagen är vägen, bakom vägen är skogen, bakom skogen är vida verlden. Men på andra sidan om gården är sjön, och på andra sidan om sjön är byn, och rundtomkring skifta ängar och åkrar, ibland gula och ibland gröna.

2 Der i det nätta lilla huset med de hvita fönsterposterna, den prydliga farstuqvisten och den snygga trappan, som alltid är beströdd med fint hackadt enris, bo goda, arbetsamma och ordentliga menniskor. Der bo Walters föräldrar, bror Fredrik, syster Lotta, gamla Lena och Jonas och Caro och Bravo och Putte och Murre och Kuckeliku. Caro bor i hundkojan, Bravo bor i stallet, Putte bor mest i drängkammaren, Murre bor litet här, litet der, och Kuckeliku bor i hönshuset. Det är hans konungarike.

3 Walter är sex år gammal; han skall snart börja sin skola. Läsa kan han icke ännu, men han kan mycket annat. Han kan hoppa kråka, stå på hufvudet, stupa kullerbytta, draga fingerkrok, taga lyra, hoppa bräde, slå trissa, meta mört, åka kälke, kasta snöboll, härma tuppen, rida käpphäst, äta smörgås och dricka tjärnmjölk. Han kan gå sned på stöflarna, rifva sönder byxorna, slita hål på armbågen, snyta sig med fingrarna, slå sönder tallrikar, kasta bollen genom fönsterrutan, rita gubbar på angelägna papper, draga snöret af spinnrocken, trampa ned kryddgårdssängarna, äta sig sjuk af stickelbär |328|och bli frisk af en risbastu. För resten har han ett godt hjerta, men dåligt minne att komma ihåg pappas och mammas förmaningar, och derföre råkar han ut för många äfventyr.

4 Du skall få höra.

5 En vacker sommarmorgon, när Walter vaknade, satt hans mamma på sängkanten och kysste honom och sade till honom: i dag är den 20 Juli. Gud välsigne dig, kära barn!

6 Med detsamma kom också pappa och kysste honom, och syskonen voro redan klädda, och Lena och Jonas syntes i dörren, och alla sågo så glada och menande ut, och Caro hviftade på svansen, såsom han brukade, och Jösse Putte skuttade förbi sängen, och Bravo gnäggade på gården, och Kuckeliku höll tal derborta vid trädgårdsplanket. Det var beständigt samma tal, der var ingen variation, men det lät mycket vigtigt, och det var hufvudsaken.

7 Walter gned, smått förlägen, sömnen ur ögonen och småskrattade för sig sjelf. Han visste nog hvad allt detta betydde: det var hans sjette födelsedag.

8 I ett huj var han uppe och ville söka sina kläder, som han kastat ifrån sig, hvar det föll sig, om qvällen förut, ty vår gode Walter var en stor slarf, så liten han var, och der hjelpte inga förmaningar att han borde lägga det ena och andra ordentligt på stolen. Men i dag slapp han alla bannor, och hans|3| mamma räckte åt honom sprittnya sommarkläder, grå tröja, byxor och vest; – det var något märkvärdigt att gå klädd i vest! Till och med skjortan låg ny och finstruken på sängkanten, strumporna lågo alldeles nya på stolkarmen, och de små stöflarna, som varit alldeles gyttjiga qvällen förut, stodo högtidligt blankade invid sängen. Nu gick det som en dans att blifva putsad och fin, och det enda besynnerliga var att Walter i brådskan trädde högra stöfveln på venstra foten, men det var icke så noga; det gick ändå för sig, det var orätt, men ingen synd.

9 Ute i salen var ett födelsedagsbord med blommor och kransar, en kringla och ett skepp med master, segel, bogspröt och riktig tackling: det hade Jonas länge arbetat på, han, som förr varit sjöman. Ett sådant skepp hade Walter länge önskat sig, hans glädje var obeskriflig, och skeppet skulle genast ha namn. Det fick också ett stolt namn: det hette Lunkentus.

10 – I eftermiddag ro vi ut till Granholmen derborta, nickade fadren, –konsekvensändrat/normaliserat och då får du försöka hvartill Lunkentus duger.

11 – Går det icke an att Walter seglar med skeppet i vattsån? Jag är rädd för sjön, sade modren bekymrad.

12 – Skall Lunkentus segla i vattsån? konsekvensändrat/normaliseratfrågade Walter, mankerad och misslynt.

13 – Vi få allt se huru lydig du är, sade fadren. –konsekvensändrat/normaliserat På sjön får du icke ro allena i båten. Du kan emellertid taga Lunkentus med dig.

14 Sagdt och gjordt. På eftermiddagen rodde alla ut i den stora båten till Granholmen. Der var så vackert, och sjön var så lugn, och de små löjorna summo i stora stimm vid vattenbrynet och nappade små larfver, som hade fallit från träden i vattnet. På stranden voro förunderliga stenar, somliga svarta, somliga hvita, och somliga voro likasom enkom gjorda att kasta smörgås. Mamma lät duka kaffe och kall mat i gröngräset, och aldrig hade surt bröd och söt mjölk smakat så väl; det var obeskrifligt roligt. Det enda förtret|4|liga var, att myggorna också hade en förträfflig aptit och ansågo Walter för deras smörgås, men Walter slog ifrån sig med en löfruska och stred som en tapper hjelte, en emot tusende. Det var också något, att vara så tapper och fruktansvärd.

15 När detta var gjordt, tog pappa sin bössa och gick till skogen, medan mamma och Lotta gingo att plocka åkerbär, Lena diskade koppar, och Jonas hade fått på sin lott att valla pojkarne. Solen sken varm, Fredrik somnade, och Jonas, som vakatoriginal: vaknat natten förut, för att få Lunkentus färdig, somnade med. Då fick Walter lust att försöka sitt skepp.

16 Han gick till stranden, lastade Lunkentus med hvita stenar, satte en myra till styrman och lät honom segla till Spanien. Det blåste sakta från land, och Lunkentus gjorde sin mästare heder. Aldrig tyckte sig Walter ha sett ett vackrare skepp. Hvad det gungade högfärdigt för de krusade vågorna! Hvad det skjöt fart! Hvad det krängde präktigt för vinden! Lunkentus seglade till Spanien, men Walter stod med ett snöre på stranden och aktade sig att låta Spanien ligga för långt borta i Granholmens geografi.

17 Nu kom en vindpust. Just som det var roligast, slant segelgarnet ur Walters hand, och – farväl med Lunkentus! Han seglade nu på egen hand utåt den vida sjön.

18 Walter sprang till båten, men båten var stor och tung, den fick han ej ut. Han sprang som en tok långs stranden; –konsekvensändrat/normaliserat Lunkentus rymmer! Lunkentus reser på allvar till Spanien! konsekvensändrat/normaliserat Nu bodde en fiskare nära intill; hans båt var borta, men der låg ett gammalt degtråg, kullstjelpt på stranden. Walter besinnade sig icke länge. Han skjöt ut tråget i vattnet, hoppade deruti och stakade sig fram med en liten käpp.

19 Tråget var något rankt, men i början gick det förträffligt. Vinden blåste från land och dref tråget småningom ut på djupt vatten. Likväl kom Walter ej närmare rymmaren, ty Lunkentus seglade mycket fortare.

20 När Walter ej mera kände botten med käppen, blef han häpen till mods. |330|Tråget dref allt längre ut, det begynte kränga för vågsvallet och var nära att kantra.

21 Nu började Walter skrika, det mesta han kunde. Det var icke långtifrån, att Walters första äfventyr hade varit hans sista.

22 Till all lycka vaknade Jonas och fick stora ögon, när han långt ute på fjärden såg ett litet gungande tråg och en skrikande gosse. Trög på foten var han, den gamle, beskedlige Jonas, men nu fick han fötter under sig, sprang till stranden, skjöt ut båten och rodde efter Walter, så att årorna knakade. Walter såg det och fick sitt kurage tillbaka. – Icke skall du tro att jag är rädd! sade han och reste sig stormodigt i tråget. Men detta var mer än tråget stod ut med, det kantrade strax, och Walter föll hufvudstupa i sjön.

23 – Nej, se på den dumma pojken! konsekvensändrat/normaliseratskrek Jonas och rodde så häftigt, att ena åren brast. I detsamma var han helt nära, grep Walter i luggen och drog honom i båten. Det var en god lugg. –konsekvensändrat/normaliserat Brr, sade Walter, när han kom upp ur abborriket.

24 – Berga Lunkentus! Berga Lunkentus! var det första han skrek, med munnen ännu full utaf vatten. Och hvad det dröp utaf honom, och hur hans stöflar läto kipp, kipp, när han rörde fötterna!

25 – Bryr jag mig om Lunkentus! skrattade Jonas, hälften glad, hälften förargad, och så kafvade han sig med en och en half åre åter till stranden.

26 Här blef halloh. Pappa bannade, mamma gret, Lotta snyftade, Fredrik skrek, Lena beskifvade sig, och Jonas såg flat ut. Walter sjelf var icke alls rädd, sedan han väl kände fast mark under fötterna, och menade att det inte var så farligt, nog kunde han simma.

27 – Ja, med händerna i bottnen, skrattade Jonas.

28 – Jag kände ingen botten, sade Walter stormodigt. –konsekvensändrat/normaliserat Du skulle ha låtit mig vara i fred, så hade jag simmat till land.

29 – Men hvar få vi nu torra kläder i hast? sade mamma. –konsekvensändrat/normaliserat Lotta, spring till fiskarens stuga, och begär att låna något af barnens kläder!

30 Lotta sprang och kom om en stund tillbaka. – De ha bara en liten gosse och en större flicka, sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Här äro flickans lintyg och randiga helgdagskjol med strumpor och skor.

31 – Skall jag gå i flick-kläder? frågade Walter.

32 – Det skall du, min gosse, sade mamma med den bestämda tonen, som det icke var godt att säga emot. – Det skall vara ditt straff, och du kan vara glad att slippa för godt köp. Du har förtjent en god risbastu.

33 Det hjelpte icke. Om en liten stund var Walter klädd och såg rätt besynnerlig ut i sin randiga kjol. – Kom hit, skall jag bena ditt hår! sade |331|Lotta. Men Walter slängde på armarna och gick fnurrig till skogen, medan hans kläder torkade.

34 När han gått ett stycke, mötte han en jägare, som sade till honom: lilla flicka, kan du visa mig vägen till fiskarens stuga?

35 – Jag är ingen flicka, sade Walter och gick stolt förbi.

36 Ett stycke derifrån gick en gumma och plockade blåbär. Walter gick fram till henne, satte armarna i sidan och sade: jag är ingen flicka, jag är en karl!

37 – Jaså, sade gumman och fortfor att plocka.

38 Längre fram höllo några fattiga gossar på att afqvista löf till mat åt fåren. – Se, der går laxfiskarens Brita, sade de till hvarandra; – konsekvensändrat/normaliserathon skall hjelpa oss bära löfvet till båten. Kom, Brita; hvad går du der och latas i skogen?

39 – Jag är ingen Brita för er! sade Walter och bröt sig för säkerhets skull en bra käpp.

40 – Nej, hör på den! sade gossarne, och så begynte de kasta grankottar på den förmenta flickan. Walter kastade tillbaka, och der blef ett krig i skogen. Der surrade kulor emellan träden, men fienden var öfverlägsen, och Walter måste taga till flykten.

41 Det var icke lätt att springa i kjol öfver stubbarna för den som var van att springa med frihetsälskande ben. Fienden hann upp Walter och bombarderade honom med kulor från alla håll. – Vi skola lära dig att gå och latas, när du kan göra nytta, ropade gossarne.

42 – Jag är ingen flicka, jag är en karl, skrek Walter, och så slog han omkring sig med käppen. När det ej hjelpte, hittade han på att knyta lös kjolen och lemna den i sticket. Kjolen blef hängande på en enrisbuske, och Walter flydde undan i en mycket underlig kostym. Gossarne skrattade, nötskrikan och ekorren skrattade uti trädens grenar, och hela skogen uppfylldes af en förträfflig munterhet.

43 Svettig och rödbrusig kom Walter tillbaka till stranden. – Jag vill icke vara flicka, nej, aldrig i verlden vill jag mera vara en flicka! ropade han på långt håll, med gråten i halsen.

44 – Gråt icke, min kära gosse, sade hans mamma; –konsekvensändrat/normaliserat flickorna äro mången gång lika så bra, som någon gosse. Se här, kom och tag dina egna kläder, de äro nu torra. Lotta går att uppsöka kjolen och tacka för lånet i fiskarens stuga.

45 Walter klädde om sig, och det gick raskt. Han kände sig så lätt och vig och behaglig i sina kläder. Nu fick han vara gosse igen, nu var han karl, nu tyckte han sig vara nog stark att kriga med grankottar mot en hel bataljon. Han hade lidit en gruflig förödmjukelse. –konsekvensändrat/normaliserat Huru kan man vara tapper, konsekvensändrat/normaliserat menade |332|Walter,original: Walter – huru kan man vara en huggare, en kaxe, en hjelte, när man har den förskräckliga olyckan att vara klädd i en kjol?

46 Så foro alla hem igen. Walter satt vid båtkanten och höll sin käpp i vattnet, så att der blef en liten fors kring käppen. Fjärden var alldeles blank som ett glas, och aftonskyarna rodnade af förundran, när de sågo sin skönhet i spegeln. Det märkvärdiga var, att dernere i vattnet syntes också en himmel, lika djup, som den öfra himlen var hög, och dernere|8| summo rosenfärgade moln, alldeles som högt deruppe. Walter tänkte vid sig sjelf, att om det blanka vattnet vore af glas, se, då vore det roligt att der åka skridsko. Han nästan tyckte att det var skada på en så vacker spegel, när Jonas bräckte glaset med årorna och båten gjorde en lång spricka deri. Och när båten nalkades Hemgårds strand, var det för besynnerligt att se, hur alla björkarna stodo på hufvudet nere i vattnet, och djupets sol sken genom de gröna löfven, och djupets fåglar flögo dernere emellan grenarna under vattnet.

47 Knappt hade båten landat vid bryggan, innan Walter skrek till och var den förste att hoppa i land. Hvad såg han der, som så lifligt förtjuste honom? Hvem annan, än hans eget stolta skepp, hans saknade, hans förlorade Lunkentus, som låg der och sqvalpade i den sakta dyningen emot stranden. Lunkentus hade haft en god styrman som kände sin navigation; myran hade skött rodret som en hel karl och styrt raka vägen till rätta hamnen. Visst låg Lunkentus något på sned, och en del af lasten hade gjort hafveri. Men sådan last fanns tillräckligt i Spanien. Och Lunkentus gjorde ännu många resor, lastad med stenar, myror och glada förhoppningar.

48 Förhoppningar äro en lätt barlast, som ofta kantrar, men det gör ingenting, blott att arbetets myra styr och lifvets Lunkentusoriginal: Lnnkentus slutligen uppnår den rätta hamnen.