SATURNIA.

En himmelsblå godmorgon, ädla fröken!

Kanhända har jag ej den höga äran

Att vara känd? Jag är Saturnia,

Gemål åt rikshofmästaren Saturnus,

Han, som derborta bakom tidens haf

Förvaltar herregodset Stjerneborg.

Min hedersgubbe är till åren kommen,

Men kry och rask. Han håller stjernorna

På hög befallning i behörig tukt

Och griper flinkt kometerne i kragen,

När de få lust att stångas med vår jord.

Hvad det beträffar, som malisen påstår,

Att han uppäter sina egna barn,

Är, på min ära, det gement förtal.

Jag frågar: kan en sådan saga tros,

När jag, hans fru, har fyra söta flickor?

Ni skall få se dem, fyra rara smultron,

Nyss plockade i Stjerneborgska backen.

Jag för dem med mig, eftersom jag kommit

För deras bästa med en bön till er.

Det är nu så, som ni väl kan förmoda,

Att barnen göra ju så mycket bråk.

Än trilla de i vägen för vårt husfolk,

Planeterna; än taga de min muff

Och draga den som hufva öfver solen;

Än rita de en krumilur på månen

Och djerfvas påstå, det är mitt porträtt.

Kort sagdt, jag har förtvifladt snälla flickor,

Men rysligt öfverdådiga, och klagomål

Hör jag beständigt öfver dem från jorden,

När de gå ut på pappas ärender.

Se, derför (niger), ärade och rara fröken,

Så har jag tänkt att sätta dem i skola,

För att få folk af dem. Och eftersom

Jag icke vet på denna jorderingen

En så förträfflig skola, som just er,

Att hålla styr på yra nippertippor,

Så kommer jag nu med en ödmjuk bön,

Att mina barn få plats i första klassen,

Om icke högre. Var så god, förhör dem!

De äro, som ni ser, naturens barn,

Ohyfsade, vindsnabba, fågelfria ...

Var god, gör folk af dem! Se här är en!

(Drifva inträder.)

Det är min äldsta dotter, lilla Drifva!

Hon har haft frossan, stackare, i år

Och legat bäddad under hvita kuddar.

Det syns på hennes alltför bleka hy.

Men jag försäkrar, hon är ej den sämsta

I skridskoklubben och på skidorna.

Stig fram, mitt barn, nig vackert, var ej blyg!

DRIFVA.

Jag är den frusna vinter,

Som i min drägt af snö

På snabba skidor slinter

Och ristar frusen sjö.

De mörka moln mig hölja,

Min natt, han är så lång;

Min sjö har ingen bölja,

Min skog har ingen sång.

Men låt mig ej dig skrämma;

Min brasa sprakar blid,

Och der är sagan hemma

Med lek och aftonfrid.

Mitt mörker snart du glömmer,

När tänd din julgran står,

Och i min pels jag gömmer

Min lilla syster Vår.

SATURNIA.

Dyk fram ur drifvan, Maja! Lata Maja!

Hon låter då beständigt vänta på sig!

(Maja framträder ur pelsen.)

Der är hon. Barn, har du din sippa plockat

Och dansat din kadrill med myggorna?

Hur mådde göken? Galar han perfekt?

Och bäcken, malar han i gossens qvarn?

Det får jag säga dig, min lilla kråka,

Om du försummar dig en annan gång,

Så får du mindre nöjaktigt i framsteg.

Nå, nig din piruett för fröken nu!

MAJA.

Jag är den glada våren,

Som vaknar upp ur snön

Och torkar frusna tåren

Från fältet och från sjön.

Jag kommer sent till norden

Och dröjer här så kort:

Det vackraste på jorden

Det flyr så hastigt bort.

Jag sof i fattig koja,

Men föddes miljonär;

Jag drömde om en boja,

Och nu jag drottning är.

Ett vissnadt löf på landet

Var ej så glömdt som jag,

Men räkna, om du kan det,

Min blomsterskatt i dag!

SATURNIA.

Förlåt, det der är litet barnsligt skryt;

Hon är allt bortskämd af poeters smicker.

Nu är det din tur, Julia!

(Julia framträder.)

Här är hon.

Det är min smultronröda tredje flicka,

Jag ber om ursäkt, litet echaufferad,

Ty hon har bergat hö och plockat bär.

Hon nyttjar ingen parasoll, den der!

Kom, svalka dig, mitt barn! ... Nu kan du niga.

8 JULIA (fläktande med solfjädern).

Jag är den rosiga sommardag,

När ängen doftar i ljuft behag;

Jag sänder vinden till dans med vågen,

Jag stänker blåklint i gula rågen,

Jag droppar balsam i furans tagg

Och badar ljungen i morgondagg.

Mitt hela lif är ett ögonblick.

Hvad angår mig den minut, som gick?

Hvad rör det mig, om i fjerran skyar

En höstnatt stormar med väderbyar?

Jag andas helsa vid källans sus

Och drömmer om ett odödligt ljus.

SATURNIA.

Det ömma barnet! Ja, så kan man drömma.

Men nu är ordningen hos min Lucia,

Min månskensflicka. Hon bär i sin drägt

Förvissningen, men äpplen på sin kind.

(Lucia inträder.)

Hvar har du sotat dig, min arbetsmyra?

Jaså, du tröskade i bondens ria?

Ursäkta hennes lingonröda läppar;

Hon var i skogen nyss att plocka svamp.

Nå, var ej rädd min flicka; mach ein knix!

LUCIA.

Jag är den kulna, den rika höst

Med gyllne ax i min krona.

Låt mina gåfvor, du sorgsna bröst,

Din flydda sommar försona!

Min storm har vingar, min qväll är mörk,

Och gul står redan min vackra björk,

Som gerna jag velat skona.

Men också jag bär min helgdagsskrud,

När löfven prassla i skogen.

Den röda rönnen står klädd till brud,

När slagan dånar i logen.

Den första stjernan hon tindrar glad

På aftonhimmelens blåa blad

Och hviskar: jag är dig trogen.

SATURNIA.

Ni ser, här äro de nu alla fyra.

Vill ni förhöra, eller önskar ni

Att jag förhör dem under er kontroll?

Nåväl. Kan Drifva läsa vintergatan?

SATURNIA.

Rätt har du stafvat nattens stjerneskrift;

Låt höra hvad du vet om himmelskartan!

SATURNIA.

Det är begynnelsen till all historia.

Nu följer räknekonsten. Min Lucia

Författar almanackan. Addition!

44 LUCIA (vid taflan).

Tretti dagar har November,

April, Juni och September,

Resten hafver trettien ...

SATURNIA.

Rätt. Vi förbigå andra räknesätt

Och komma till naturhistorien.

Mins någon af eleverna fysik,

Zoologi och botanik med mera?

(Alla fyra uppräcka ifrigt båda händerna.)

Jag kunde tro det. I naturens riken

Der äro mina flickor professorskor.

Vi gå förbi det der, ty annars finge

Vi skapelsen sorterad fram på brickor

Och bjuden kring, liksom man bjuder thé.

I religion de känna, perm till perm,

Naturens bibel. Men i språk, tyvärr,

De känna endast vågplask, vindsus, thordön

Och fågelqvitter. Kanske fås dispens?

Förhöret slutas, skolan ger betyget.

Får Maja skrifvas in på första klassen,

På andra Julia, Lucia tredje

Och Drifva, som är äldst, på fjerde klass?

Ja, svarar skolan. Tackar. Noch ein knix!

Vi kyssa frökens hand för godt betyg

Och öfverseende med barnens brist.

Presenter af elev till lärarinna

Förbjuder lagen; men ett tacksamt ord

Är som en gyllne frukt i silfverskålar,

Och det, förmodar jag, är ej förbjudet.

Har någon af eleverna ett guldord?

(Alla uppräcka händerna.)

Välan, en gåfva då från hvar och en!

55 DRIFVA (till lärarinnan).

Jag skänker i frostiga vintrarnes hot

En värmande härd för din tröttade fot.

Jag skänker dig samvetets gyllene frid,

När stormarna brusa i lifvets strid,

Och bjuder dig redliga mödornas lön

I unga, i tacksamma hjertans bön.

MAJA.

Och fryser din vinter än aldrig så lång.

Så kommer dock våren tillbaka en gång.

Jag låter beständigt en blomstrande vår

Af ungdomens rosor gå fram i ditt spår,

Att glädja ditt hjerta och lära af dig

Att växa och mogna på sanningens stig.

JULIA.

Och helsar dig våren än aldrig så grön,

Så kommer dock sommaren solig och skön.

När midsommar skiner på rosende gård

Och barndomens knoppar ha lemnat din vård,

Då bjuder jag dig hos hvarenda af dem

En älskande famn och ett solvarmt hem.

LUCIA.

Och rodna än rosorna aldrig så skönt,

Så kommer dock hösten, af frukter krönt.

De unga, som lydde så gerna din röst,

De minnas dig än i sin blomnings höst

Och kalla från höjderna ned till ditt tjäll

Välsignelsen öfver din lefnadsqväll.