»Bättre folk och sämre folk.»

Jo, ni skulle sett Julie,

När hon förr for här förbi,

Stolt och styf i hatt och kappa,

Grann och fin och rak och nätt

5I en spritterny schalett,

Som hon fått till jul af pappa.

Der hon satt i vagn beqvämt,

Helsade hon högst förnämt.

När hon sen i skolan kom,

10Såg hon sig föraktligt om.

Många fattiga och blyga

Stackars barn i tarflig drägt

Sutto der. Men oförskräckt

Såg man strax Julie sig smyga

15Till den högsta bänkens rad,

Och då hände, vet ni hvad?

Jo då hände, att burdus

Utan kompliment och krus

Kom den stränga lärarinnan,

20Tog Julie, fast mot hon stred,

Till en bänk der lägre ned.

»Klif, min vän, ej högre, innan

Du med dygd och flit förtjent

Sjelf den plats, som du har ment.»

25Röd af blygsel och af harm

Kom Julie från skolan varm.

»Bästa mamma, kan du tänka,

Der i skolan sitter mest

Sämre folk och sitter bäst,

30Men åt mig så vill man skänka

Sådan simpel plats! Så der

Bättre folk behandlas här.»

Sorgsen hörde modren det:

»Nå välan, lägg bort schalett,

35Grannlåt, vagn och hatt och kappa,

Kläd dig i den grofva drägt

Liksom fattigdomens slägt,

Lär att sjelf dess trasor lappa.

Lär af lifvet hvad som här

40Bättre eller sämre är.»

Var det allvar? Först så tog

Flickan det som skämt och log,

Men hvem målar hennes häpnad,

När det verkligt måste bli!

45Fattig blef nu vår Julie,

I en torparflickas skepnad,

Måste hon till skolan gå

Och den lägsta platsen få.

Visst var det en bitter stund,

50Och Julie, hvad hon var ond!

Men då kom bland barnens skara

En af dessa stackars små,

Som fått heta sämre då;

»Du skall inte ledsen vara»,

55Sad’ det goda barnet; »vi

Skola hjelpa dig, Julie.»

Först Julie sig vände bort,

Full af harm. Men innan kort

Brast det hårda, onda hjertat,

60Och det stygga högmod allt

I en flod af tårar smalt.

Glömdt var allt som henne smärtat,

Gråtande hon sade nu:

»Lär mig att bli god som du!»

65Så gick mången dag förbi,

Allt i skolan gick Julie,

Som de fattiga få göra,

Åt, som de, sitt hårda bröd,

Lärde känna brist och nöd,

70Fick väl också stundom höra

Hur det stack liksom en dolk,

När man sade: sämre folk.

Och hvar gång ett högmod än

Kom i hennes själ igen,

75Bad hon Gud att ödmjuk skilja

Hvad som uti lifvet här

Bättre eller sämre är.

Och så stark var hennes vilja,

Att hon fick i skolan sist

80Samma högsta plats hon mist.

Nu blef der examen. Då

Kommo far och mor också,

Och med glädjetårar sågo

De sitt barn bland alla bäst.

85Och de redde till en fest,

Och ur gömman, der de lågo,

Togos rika perlor och

Fästades i dottrens lock.

Men då svarade Julie:

90»Fattig vill jag än förbli!

Perlor, guld och granna kläder

Snärja oss i högmods garn,

Gifven dem åt nödens barn!

Mera det mitt hjerta gläder

95Att mig Gud har lärt hvad här

Bättre eller sämre är.»

Sämre är att, sjelf ej god,

Utan vett, i öfvermod

Sina likars ringhet klandra.

100Bättre är att tro hvar stund,

Ödmjuk i sitt hjertas grund,

Sträng mot sig och mild mot andra,

Att ej drägt och stånd med mer,

Endast dygd oss värde ger.