Solstrålen i November.

1 Myrorna arbetade och arbetade. De hade så mycket att göra. Först skulle de mura sina kamrar i myrstacken rätt varma och täta till vintern. Dernäst skulle de än en gång göra en rund i skafferierna och se åt, om de hade tillräcklig mat för fem eller sex månaders fångenskap. Derefter skulle de befästa ingångarna till sin stad emot fienders anfall. Sedan skulle de sopa myrvägarne och städa bort alla förtorkade barr, och slutligen skulle de klifva i närmaste träd, för att hålla utkik på verldens gång och koxa mot skyn, om vintern möjligen nu strax var i antågande.

2 Men utom allt detta hade myrorna ännu ett svårt och bedröfligt arbete: de skulle gräfva en graf åt sin stora döda moder Naturen, och dermed voro alla jordens småkräk sysselsatta, så många de voro, nemligen 94 qvintillioner, 18 qvadrillioner, 400 000 trillioner, 888 000 millioner 954 367. Skrif upp det talet; så många voro de, påstås det, men jag vet ej så noga: kanhända voro de 954 368.

3 Der låg redan rimfrost på marken, sjutusen millioner perlor, och ingen tog upp dem. Alla förvissnade grässtrån och alla löflösa träd stodo redan i djup sorgdrägt; men furorna och granarna, som alltid gingo i mörkgröna pelsar, behöfde endast borsta mossan af öfvertåget. Vindarna, luftens döttrar, sutto i molnet och kardade snöull till svepningen; de frysande vågorna sjöngo sorgsna visor vid stranden, tilldess att de som|183|nade bort under istäcket, och de små fåglar, som ännu voro qvar efter flyttningstiden, öfvade sig i en liten oskyldig sorgmessa med ackompagnement af furornas aftonsus. Det var allt så kulet, så mörkt, så innerligt sorgset ...

4 Men då sken en solstråle ...

5 En solstråle var det, af äkta himmelskt guld, och han sken ur det mörka snömolnet på rimfrostens perlor, på det förvissnade gräset, de löflösa träden, de dystra furorna, de arbetsamma myrorna och alla de 94 qvintillionerna småkräk – huru många de voro, det har jag nu redan glömt – och så var allting med ens annorlunda.

6 – Nej, hvad är det? sade ufven, som satt på en flaggstång och öfvade sig att sjunga bas till »Hösten är kommen, hör stormarnes gny»; och en hes röst hade han, men nu fick den passera, när sångfåglarna voro borta; – hvad är det? Jag kommer af mig, jag sjunger falskt, jag kan ju ej läsa en enda not, när solen skiner mig rätt i ögonen.

7 – Det går aldrig an, pustade myrorna, som nyss hade med mycket besvär städat rimfrosten i ordentliga perlband på grässtråen, så att det skulle se ut |578|som sorgkragar, och nu begynte alla perlor att smälta; – det går visst aldrig an, det blir bara slarf och slaskvatten. Finns här ingen parasol, som räcker från norr till söder.

8 Gräshoppan hade hela sommaren spelat positiv och aldrig brytt sig om att arbeta. Derföre låg hon nu halfdöd af hunger under ett vissnadt asplöf, men qvicknade vid af solstrålen och trodde att det var sommar igen. Och så begynte hon gnida sitt positiv, så att asplöfvet hoppade, men i detsamma gned hon armar och ben af sig, ty hon satt icke mera riktigt ihop, och så var det slut med den roligheten.

9 Detta allt såg solstrålen, der han bröt fram ur det mörka och tunga höstmolnet. Men han sväfvade på dallrande vingar nedåt i den genomskinliga luften och sökte någon, som han kunde trösta och glädja på jorden.

10 Solstrålen kom till en frusen damm och glimmade i den blanka höstisen. – Finns här någon, som sörjer? frågade han. – Nej, svarade skolgossarne, som gjorde sina allra grannaste skärningar på nyslipade skridskor och skreko och skrattade, och skolflickorna stodo vid stranden och försökte med en fot i sender, om isen höll. Det var mycket roligt.

11 Solstrålen flög vidare och kom till en löflös björk. – Finns här någon, som sörjer? – Nej, sade björken, –konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle jag sörja? Jag vet ju, att jag skall grönska långt herrligare igen, när det en gång blir vår.

12 Åter flög solstrålen och kom till en fattig koja, der föräldrarna och barnen delade sitt sista bröd med andra, som voro än fattigare. – Finns här någon, som sörjer? – Nej, sade det fattiga folket; –konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle vi sörja? Vi veta ju, att Gud i sin barmhertighet drager försorg om alla sina barn, och så lägga vi på Honom all vår sorg.

13 Nu flög solstrålen åter och kom till ett skepp, som kämpade hårdt mot stormen. – Finns här någon, som sörjer? – Nej, sade en gammal sjöman; –konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle vi sörja? Gud är den, som styr skeppet till hamn, och så arbeta vi oförskräckt uti alla faror.

14 Solstrålen flög vidare och kom till en sjukbädd. – Finns här någon, som sörjer? – Nej, sade den sjuke; –konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle jag sörja? Gud är min helsa, och Han vet bäst hvad oss nyttigt är. Så är sjelfva smärtan min glädje, ty mig sker intet utan Guds vilja, och Hans vilja är alltid den bästa.

15 Än en gång flög solstrålen och kom till en kyrkogård. Der satt en moder och gret öfver sitt döda barn. – Finns här någon, som sörjer? – Nej, sade den gråtande modren; –konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle jag sörja, när jag ju snart skall återse mitt barn uti himmelen? Om jag gråter, kära solstråle, så är det af fröjd, att Gud så bittida tagit mitt älskade barn till sin eviga glädje.

16 Och solstrålen förundrade sig, att han icke fann någon sorg på jorden. Han hade icke sett allt, den goda strålen.

17 Efter en stund sken han in genom ett fönster, och der stod en liten flicka vid en blomkruka. – Finns här någon, som sörjer? – Ja, sade flickan, –konsekvensändrat/normaliserat här är en. Jag sörjer mitt myrtenskott, som jag planterade på min lycka, och nu vissnar det bort i den mörka hösten. – Är det ingenting annat, så skall jag trösta dig, sade solstrålen. Och så sken han så varmt på myrtenplantan, att hon åter fick nytt lif, och förbi var sorgen i fönstret, sorgen i barnhjertat.

18 Åter flög solstrålen och sken in i ett fängelse. – Finns här någon, som sörjer? – Ja, sade den fångne röfvaren, som satt der i kedjor och väntade på sin dom. –konsekvensändrat/normaliserat Skulle jag ej sörja, som är en brottsling och en fånge, förkastad af Gud och menniskor, utan hopp om förskoning? – Se hit, sade solstrålen, och med detsamma sken han på bibelns blad, som låg uppslaget vid det ställe, der Frälsaren lofvar nåd och förlåtelse åt röfvaren på korset. Och förbi var sorgen i fängelset, sorgen uti den förtviflades hjerta.

19 Än engång flög solstrålen och kom till den gamle Niklas Munter, som stod och vred sina händer vid stranden af en brusande ström. – Finns här någon, som sörjer? – Ja, sade Niklas. – Hvarför sörjer du? – Jag sörjer min barndom, när jag var otacksam och olydig mot mina föräldrar, och nu äro de längesedan döda. Jag sörjer min ungdom, som jag förspillt i lättja och öfverdåd, och nu är jag gammal. Jag sörjer mitt hela lif, som aldrig varit någon till nytta och glädje, ty jag har aldrig tänkt på annat, än mitt eget nöje. Derföre vill jag nu störta mig i den brusande strömmen.

20 – Vänta litet, sade solstrålen. –konsekvensändrat/normaliserat Följ mig, så vill jag visa dig vägen dit, der du ännu kan göra någonting godt i verlden. Och så sväfvade strålen förut öfver tufvor och torrt gräs, och Niklas Munter följde efter, tilldess att de kommo till dammen, dit skolungdomen smugit sig utan lof på en arbetsdag. Se här, sade solstrålen, sätt dig nu ned och berätta för barnen huru det är, när man tänker hela sitt lif uppå eget nöje.

21 Och Niklas Munter satte sig ned att berätta, och gossar och flickor satte sig ned att höra uppå, och solstrålen såg dem rätt i ögonen som en strimma utaf det eviga ljuset. Och den gamle Niklas Munter blef åter glad, att han ännu kunde uträtta någonting godt, och de oförståndiga barnen blefvo allvarsamma, men det var ej värre för det, det var ett gladt allvar, ty derutur vexte den sanna glädjen.

22 Nu hade solstrålen flugit nog för den dagen, och med en blink var han åter 14 millioner mil in i solen tillbaka. Höstmolnet kom och fällde sin rullgardin ned öfver jorden, men strålen satt ännu på lur vid solens rand, för |580|att passa på första remna i rullgardinen. Det blef länge, länge, tills remnan visade sig, men genast sprang strålen åter fram, och då sken han uppå den hvita snön. Men han mindes ännu sin glada flygt i November: han hade då fröjdat så många hjertan, och det är alltid ett gladt minne att lefva på uti långa tider.