Mankonsekvensändrat/normaliserat ser en grön äng mellan Israeliternes och Filistéernesoriginal: Filisteernes läger. I förgrunden några träd.konsekvensändrat/normaliserat
Saul och Abnerkonsekvensändrat/normaliseratinkommakonsekvensändrat/normaliserat från skilda håll.konsekvensändrat/normaliserat
3 SAUL. Nå hvad nytt, Abner? Har ingen af mina krigare mod att strida mot Goliath?
5 ABNER. Nej, herre konung. Ingen af dem vågar taga ihop med en baddare, hvars spjut är öfver två famnar långt. Betänk, herre konung, att en ordentlig karl icke räcker så högt som till fästet af hans svärd.
7 SAUL. Vid Kidrons bäckar, en sådan skymf har jag aldrig upplefvat! Mina öfverstar ha icke så mycket hjerta i sig som en trosspojke, och mina kaptener och löjtnanter vore värda en brackstut. I fyratio dagar har nu den Filistéern gått och utmanat oss, och|20| det finns ingen riddersman i hela min krigshär, som törs möta honom med svärd, sköld och spjut.
9 ABNER. Herre konung, det är ett straff för vår högfärd. Vi måste föröd|14|mjuka oss under de Filistéer, att de icke förgöra oss.
11 SAUL. Icke så länge jag är en konung och bär ett svärd vid min sida. Jag vill sjelf träda fram och slåss för Israel.
13 ABNER. Hvad tänker du på, herre konung! Du är gammal och maktlös; han skall spetsa dig på sitt spjut, som en gosse skalar sin rofva.
15 SAUL. Ser du, der kommer han åter, den långe krabaten, för att utmana oss. Den bofven! Jag kan spricka af harm.
17 ABNER. Låt oss draga oss litet åt sidan.
(De gå.)
(konsekvensändrat/normaliseratGoliathkonsekvensändrat/normaliserat. Sedan Saulkonsekvensändrat/normaliserat och Abnerkonsekvensändrat/normaliserat.)konsekvensändrat/normaliserat
19 GOLIATH. Hör hit, Israels folk! Hvar hållen I hus, edra rädda stackare? Finns här ingen enda, som vågar strida mot mig? I fyratio dagar har jag nu hvar morgon och afton stått här på ängen och väntat på någon motståndare, men ingen af er har haft kurage att se på mitt skägg engång. Hvad skall jag tänka om eder, Israels barn! I ären allesammans som kråkor på gärdsgårdsstörarna: bara jag klappar i händerna, fån I brådt att flyga. Utsvultna hundrackor ären I; nog hör jag eder gläfsa, när jag vänder ryggen till, men när jag stampar med foten och säger: couchespråk: franska! så krypen I på alla fyra i buskarna. Gån hem, Israeliter, och kläden eder i kjortlar och nattmössor och sätten eder att sticka strumpor och koka gröt, så gören I någon nytta, i stället att stå här och skräpa med sköldar och hjelmar, likasom bättre folk! (Paus.) Ingen svarar! Jag vill gå ett hvarf omkring ängen, och när jag nästa gång kommer tillbaka, är det för sista gången. Kommer då ingen att slåss med|21| mig, då skall jag ropa från Dan till Berseba, att hela Israels folk är kujoner och att en enda Filisté är bättre än tiotusen Israeliter. Framåt, marsch!
(Han går.)
(Saul och Abner framkomma.)
21 SAUL. Nej, Abner, nu kan jag ej längre hålla mig. Gå till lägret och ropa ut, att den som vill strida mot Goliath och slå honom ihjäl, åt honom vill jag gifva min dotter, prinsessan Michal, till fru, och han skall vara min son och den högste man i riket näst mig.
23 ABNER. Det skall ske, herre konung! (Går.)
(Saulkonsekvensändrat/normaliserat ensam. Sedan David.)konsekvensändrat/normaliserat
25 SAUL. Det får icke ske att den långe besten försmädar oss. Visst är jag litet styf i armarna och drages med gikt i fötterna; men om ingen af mitt folk vill slåss mot Filistén, så vill jag göra det, så sannt jag är en konung och bär en krona på mitt hufvud. Hvad är detta för en pilt, som kommer här öfver ängen?
27 DAVID (klädd i en lejonhud med rensel och slunga). God dag, herr krigsman! Kan han säga mig hvar jag kan träffa mina bröder Eliab, Abi Nadab och Samma, som tjena i konungens krigshär?
|15|
29 SAUL. Hvem är du, och hvad har du för ärende?
31 DAVID. Jag är David, Isai son, och är hitskickad af min fader med färska bullar och ostar åt mina bröder.
33 SAUL. Du tycks mig vara en rask gosse. Kan du något annat än gå på ärender?
35 DAVID. Jag kan valla får och spela harpa och äfven något nyttja min slunga.
37 SAUL. Det är bra. Gå dit till lägret, så träffar du dina bröder.
|22|
39 DAVID (går, men vänder om igen). Kan han säga mig, herr krigsman, hvarför den långe Filistén går och bröstar sig der borta på ängen? Han ser mig rätt örfilstäck ut.
41 SAUL. Hvad angår det dig, lille pilt?
43 DAVID. Just ingenting. Jag känner bara en besynnerlig lust att nappa honom i skägget.
45 SAUL. Ack min kära gosse, bättre karlar än du våga icke se på honom engång. Den långa karlen heter Goliath och har nu i fyratio dagar utmanat oss, men ingen törs slåss med honom.
47 DAVID. Det är ju en stor skam. Om ingen annan vill ge honom stryk, så skall jag göra det.
49 SAUL. Du?
51 DAVID. Ja, hvarför intet? Häromdagen kom der ett lejon och tog bort ett får ur min hjord. Åhå, tänkte jag, det skall du låta bli. Jag sprang efter lejonet, ryckte det i skägget och slog det till marken. Och här ser du lejonets pels, som nu är min paltå. Jag tänker, att den som nappat ett lejon i skägget, väl också kan nappa en Filisté.
53 SAUL. Du är en hurtig pojke, jag tycker om dig. Men hvad skulle kungen säga derom?
55 DAVID. Kungen skulle säga: tack skall du ha, kära David; det var rätt att du slog den storskrytaren.
57 SAUL. Nåväl, jag är kungen, och om ingen annan vågar sig fram, så må du försöka.
59 DAVID. Hå, är det kungen sjelf? Jag har aldrig sett en kung förr.
61 SAUL. Slår du ihjäl Filistén, så vill jag gifva dig min dotter, prinsessan Michal, till fru, och sedan skall du få spela harpa för mig.
63 DAVID. Stor tack, herr kung. Men jag köper icke grisen i säcken. Förr än jag tager mig en fru, vill jag se hur jag tycker om henne.
65 SAUL. Der kommer hon tillika med min fältherre Abner.
67 MICHAL. Är det sannt som man säger, att pappa vill slåss mot Goliath?
|16|
69 SAUL. Det få vi se, kära barn.
71 MICHAL. Söta pappa, gå för all del intet och slåss med den fula, skäggiga karlen! Jag blef så orolig för din skull, att jag skyndade hit för att be dig vara försigtig. Söta, gulle pappa, gå intet att slåss!
73 SAUL. Tyst du, din lilla fjolla, och låt oss höra hvad Abner har att berätta.
75 ABNER. Herre konung, jag har gjort som du befallde, men ingen vill träda fram och slåss mot Goliath. De säga alla, att ingen kan strida emot en kämpe, som har ett spjut så tjockt som en väfbom.
(David tar upp en sten och lägger den i sin rensel.)
77 SAUL. Hvad gör du, David?
79 DAVID. Ingenting, herr kung.original: kung Jag hittade bara en präktig sten till min slunga.
81 SAUL. Hör på, Abner. Efter ingen annan vill slåss mot Goliath, så skall denna pilten göra det. Eller huru, David?
83 DAVID (ser en stund på Michal). Visst vill jag det, herr kung.
85 ABNER. Den der lille pilten skulle slåss emot Goliath?
87 SAUL. Den som har slagit ett lejon, kan väl våga ett nappatag med en Filisté.
89 ABNER. Nå, aldrig hörde jag maken!
91 MICHAL. Jaså, heter du David och är en så tapper gosse? Jag tycker om att en gosse har hjerta i bröstet. Stackars David, bara han intet slår ihjäl dig!
93 SAUL. David skall taga min rustning uppå sig. (Kläder på honom hjelm, sköld och svärd.)
95 DAVID (försöker gå, men kan ej och aflägger skrattande Sauls vapen). Nej, herr kung, det der bär sig|24| aldrig, icke är jag van vid sådant krimskrams. Låt mig få gå som jag går och står med min lilla slunga, så reder jag mig mycket bättre.
97 SAUL. Gör som du vill, men skyll dig sjelf, om han klyfver dig som en palsternacka.
99 ABNER. Pojken är tokig.
101 MICHAL. David, David, mitt hjerta klappar! Om han dödar dig, har jag ingen glad stund mera!
103 DAVID. Om han dödar mig, lilla prinsessa, så testamenterar jag min harpa åt dig. När du spelar på den, skall min ande susa genom de darrande strängar och säga till dig: kom ihåg David, Isai son, som föll i sin ungdom i Dammims dal för Goliath, den Filistéerns, svärd!
105 MICHAL. Och då skall Michal gråta sina blå ögon röda, och hennes tårar skola falla på Davids strängar, tilldess att de smälta.
|17|
107 SAUL. Nej, barn, hållen upp, mitt hjerta blir vekt, och nu är ej tid att lipa. Der ser jag redan Goliath återvända och nalkas hitåt. Låt oss andra nu draga oss ett stycke åt sidan, för att skåda på striden. Mod, David, mod!
109 MICHAL. Farväl, David!
111 DAVID. Farväl, prinsessa!
113 ABNER. Fort, skynden er! Goliath kommer.
(David. Goliath.)konsekvensändrat/normaliserat
115 GOLIATH (som i början ej blir Davidvarsekonsekvensändrat/normaliserat).konsekvensändrat/normaliserat Dessa Israeliter förtjena ej att jag nöter mina skosulor för deras skull här ibland tufvorna. Asekas hjortar och Bithoos harar äro hjeltar emot dem. Mitt tålamod är slut, och jag vill ropa ut deras skam kring alla verldenes ändar.
117 DAVID. Vänta ännu litet med det, herr Goliath. Här är en, som har något otaldt med dig.
|25|
119 GOLIATH (betraktar honom med förundran). Hvad är du för en pyssling, som vågar tala till mig, utan att falla på dina knän och bedja om ditt lif?
121 DAVID. Jag är David, Isai son, från Bethlehem och är icke kommen att falla på knä för dig, utan för att strida med dig.
123 GOLIATH (skrattande, så att han håller sig för magen). Hahaha, hohoho, hihihi ... nej, gå din väg, jag skrattar ihjäl mig, och det vore skada på en sådan karl som jag. Hohoho, oj, oj, oj ... jag förgås.
125 DAVID (förargad). Skratta lagom, din långa bengel, och drag ditt svärd. Vi få väl se hvem som skrattar sist.
127 GOLIATH (allt skrattande). Nej, håll, jag står icke längre ut, jag vill skona dig, lillepytt, bara du går din väg. På min ära, om jag öfverlefver den roligheten, kommer jag visst att äta en hel oxe till frukost, ty det sägs att man får god aptit af att skratta.
129 DAVID. Ja, om du öfverlefver den roligheten.
131 GOLIATH. Hvad nu? Jag tror myggan börjar att surra i örnens näbb. Se noga uppå mig. Huru lång tror du att jag kan vara?
133 DAVID. Så der vid pass sex alnar och en tvärhand på köpet. Det betyder ej mycket.
135 GOLIATH. Jaså. Och hvad tror du mitt pansar väger?
137 DAVID. Femtusen siklar i koppar vidpass. Det betyder heller ingenting.
139 GOLIATH. Och hvad pröfvar du att jernet uppå mitt spjut kan väga?
141 DAVID. Omkring sexhundra siklar, tänker jag. Bryr jag mig om ditt pantsar och ditt spjut!
143 GOLIATH. Det vore böfveln. Är jag då en hund, efter du kommer emot mig med käppar?
|26||18|
145 DAVID. Nej; men du förtröstar uppå din längd och din styrka och dina vapen, men jag förtröstar på Israels Gud.
147 GOLIATH. Det måste vara en fattig Gud, som icke har bättre kämpe än du. Fall genast ned och tillbed våra gudar Astaroth och Baal, så vill jag näpsa dig med en risbastu och sedan släppa dig.
149 DAVID. Är det icke så sagdt, att om jag slår dig till marken, skall mitt folk vara herre öfver ditt folk? Men slår du mig, skall Israel tjena de Filistéer.
151 GOLIATH. Så är det sagdt. Och efter du nödvändigt så vill, lillepytt, skall jag uppsticka dig på mitt spjut och hacka dig till kalops och gifva dig till mat åt hönsen uti de Filistéers stad Ekron.
153 DAVID. Och jag skall taga ditt hufvud och gifva din obäkliga kropp till mat åt korparna, för det att du smädat Israels Gud.
155 GOLIATH. Astaroth och Baal! Astaroth och Baal! Akta dig, myra, för den väldiges arm!
(Måttar spjutet mot David, som viker undan stöten.)
157 DAVID (i det han måttar med slungan). Låt nu se om dina Gudar hjelpa dig emot Israels Gud. (Slungar stenen. Goliath stupar.)
159 GOLIATH (döende). Ve mig ... du träffade bra. Din Gud är större än mina gudar ... Farväl, Ekrons stolta murar ... de Filistéers kämpe har fallit ... mitt folk skall tjena Israel ... med mig är det förbi ...
(David. Den döde Goliath. Saul. Michal. Abner. Davidkonsekvensändrat/normaliseratutdragerkonsekvensändrat/normaliseratGoliaths svärd och trampar med foten på hans nacke.)konsekvensändrat/normaliserat
161 DAVID. Seger! Seger åt Israel!
163 SAUL. Seger! Seger och underverk! En herdegosse har slagit all Filistéernes makt!
|27|
165 ABNER. Är pojken förtrollad? Jag kan ej tro mina ögon!
167 MICHAL. David, David har segrat! David är vår räddare. David är den tappraste gosse i Israel!
169 SAUL. Pris och ära åt David, Goliaths besegrare! Han skall erhålla min dotter till lön och en gyllene stol vid min kungliga thron.
171 ABNER. Allt Israels folk skall bära honom på sina sköldar, och pipor och cymbaler skola förkunna hans ära från Dan till Berseba.
173 MICHAL. Israels flickor skola strö rosor och myrten uppå hans väg, och Michal skall binda en grön krans kring hans bruna lockar. Min fader och konung, se, dina krigare skynda i stora skaror till att förkunna Davids ära.
175 MÅNGA RÖSTER UTANFÖR SCENEN. Ära, ära åt David, Isai son, Israels räddare!
177 SAUL (bister och tankfull). Är icke jag deras konung, och nu gifva de all heder åt denne gossen!
|19|
179 RÖSTERNA (som förut). Ära, ära åt David, Isai son, Israels hjelte!
181 SAUL (sakta). Denne gosse blir farlig ...
183 RÖSTERNA (som förut). Ära, ära åt David, Isai son, som en dag skall blifva Israels konung!
185 SAUL (än saktare). Denne gosse skall dö.
187 DAVID (nedlägger Goliaths svärd, blottar sitt hufvud och talar i ödmjuk ställning). Israels folk, hvad ord förnimmer jag här från er mun! Veten I icke att jag slagit denne Filisté med Guds makt och icke med min makt? Gud allena är stark att nedslå de väldiges högmod; men David, Isai son, är allenast en fattig herdegosse, som intet förmår af sig sjelf. Derföre ära, ära åt Israels Gud, som räddat sitt folk!
189 ALLA. Ära, ära åt Israels Gud, som räddat sitt folk!
191 DAVID (till Saul). Nu kan du taga mitt lif, herre konung, om du finner för godt.
|28|
193 SAUL (framleder till honom Michal). Jag vill icke hafva ditt lif, utan din kärlek och din harpa. Tag min dotter, i fall hon är god nog åt den bäste gosse i Israel. Och spela sedan ibland för mig, David!
195 MICHAL. Vill du vara så god och taga mig, David?
197 DAVID. Ja, så visst som aldrig en gosse förr blifvit så rik med sin slunga.
199 ABNER. Filistéerna fly åt alla kanter!
201 SAUL. Israel segrar!
203 ALLA. Ära, ära åt Israels Gud!
(Förhänget faller.)
Kommentaari
Kommentar
Pjäsen publicerades i Eos 15/11 1857.
Äventyret parafraserar den bibliska berättelsen om jätten Goliath som besegras av den unge David (1 Sam. 17). Från samma tid är dikten »Saul och David» som parafraserar 1 Sam. 16 och publicerades i Eos 1/11 1857 (se s. 403; jfr Laurent 1947, s. 215 f.). Laurent noterar humorn som stildrag: dialogen är vardaglig och innehåller anakronismer (1947, s. 275). När David möter Saul vet han inte att det är kungen han talar med, och Paavolainen identifierar här ett topelianskt motiv: undersåten kommunicerar ärligt och rakt på sak så att kungen hör sanningen, vilket är en lycka för riket (2019, s. 211).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Filistéernes en mot Israeliterna fientlig folkstam i sydvästra Palestina.
5 famnar svensk famn 1,78 m, rysk 2,13 m (användes parallellt under autonomins tid fram till antagandet av metersystemet 1892).
7 Kidrons bäckar bäck i Kidrondalen mellan Jerusalem och Oljeberget, se 2 Sam. 15.
7 trosspojke pojke i trossen, i motsats till krigarna (trossen har hand om arméns underhåll).
7 brackstut kok stryk.
7 fyratio parallellform till fyrtio, Topelius använder båda formerna.
19 couche! (fra.) kusch, kommando till hund att lägga sig.
19 kjortlar kjolar.
19 Dan [...] Berseba den nordligaste och den sydligaste staden i kungariket Israel, se 1 Sam. 3.
19 kujoner ynkryggar, fega stackare.
33 ärender ärenden; vanlig form i mitten av 1800-talet.
39 örfilstäck någon man vill ge en örfil; även irriterande, förarglig.
51 paltå paletå, lång herröverrock.
81 Efter eftersom.
115 Asekas [...] Bithoos städer i 1 Sam. 17 resp. 13.
125 bengel slyngel, lymmel.
133 alnar en svensk aln motsvarar 59,3 cm.
137 siklar seklar, gammalt orientaliskt viktmått för metall, viktvärdet varierade mellan 5 och 20 gram.
147 Astaroth parallellform till Astoreth; syrisk gudinna.
147 Baal regn- och frutkbarhetsgud i fenicisk mytologi.
151 Ekron Se 1 Sam. 5–7 och 17.
171 pipor flöjter.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 215 f., 218, 275; Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik», 2019, s. 211
David och Goliath.
Äfventyr i en akt.
Personerna:
KONUNG SAUL.konsekvensändrat/normaliserat
MICHAL,konsekvensändrat/normaliserat hans dotter.
DAVID.konsekvensändrat/normaliserat
GOLIATHkonsekvensändrat/normaliserat.
ABNER,konsekvensändrat/normaliserat Sauls krigshöfding.
Mankonsekvensändrat/normaliserat ser en grön äng mellan Israeliternes och
Filistéernes
original: Filisteernes läger. I förgrunden några träd.konsekvensändrat/normaliserat
Saul och Abnerkonsekvensändrat/normaliserat inkommakonsekvensändrat/normaliserat från skilda håll.konsekvensändrat/normaliserat
3 SAUL. Nå hvad nytt, Abner? Har ingen af mina krigare mod att strida mot Goliath?
5 ABNER. Nej, herre konung. Ingen af dem vågar taga ihop med en baddare, hvars spjut är öfver två
famnar
långt. Betänk, herre konung, att en ordentlig karl icke räcker så högt som till fästet af hans svärd.
7 SAUL. Vid
Kidrons bäckar
, en sådan skymf har jag aldrig upplefvat! Mina öfverstar ha icke så mycket hjerta i sig som en 
trosspojke
, och mina kaptener och löjtnanter vore värda en 
brackstut
. I 
fyratio
dagar har nu den Filistéern gått och utmanat oss, och|20| det finns ingen riddersman i hela min krigshär, som törs möta honom med svärd, sköld och spjut.
9 ABNER. Herre konung, det är ett straff för vår högfärd. Vi måste föröd|14|mjuka oss under de Filistéer, att de icke förgöra oss.
11 SAUL. Icke så länge jag är en konung och bär ett svärd vid min sida. Jag vill sjelf träda fram och slåss för Israel.
13 ABNER. Hvad tänker du på, herre konung! Du är gammal och maktlös; han skall spetsa dig på sitt spjut, som en gosse skalar sin rofva.
15 SAUL. Ser du, der kommer han åter, den långe krabaten, för att utmana oss. Den bofven! Jag kan spricka af harm.
17 ABNER. Låt oss draga oss litet åt sidan.
(De gå.)
(konsekvensändrat/normaliseratGoliathkonsekvensändrat/normaliserat. Sedan Saulkonsekvensändrat/normaliserat och Abnerkonsekvensändrat/normaliserat.)konsekvensändrat/normaliserat
19 GOLIATH. Hör hit, Israels folk! Hvar hållen I hus, edra rädda stackare? Finns här ingen enda, som vågar strida mot mig? I fyratio dagar har jag nu hvar morgon och afton stått här på ängen och väntat på någon motståndare, men ingen af er har haft kurage att se på mitt skägg engång. Hvad skall jag tänka om eder, Israels barn! I ären allesammans som kråkor på gärdsgårdsstörarna: bara jag klappar i händerna, fån I brådt att flyga. Utsvultna hundrackor ären I; nog hör jag eder gläfsa, när jag vänder ryggen till, men när jag stampar med foten och säger:
couchespråk: franska!
så krypen I på alla fyra i buskarna. Gån hem, Israeliter, och kläden eder i 
kjortlar
och nattmössor och sätten eder att sticka strumpor och koka gröt, så gören I någon nytta, i stället att stå här och skräpa med sköldar och hjelmar, likasom bättre folk! (Paus.) Ingen svarar! Jag vill gå ett hvarf omkring ängen, och när jag nästa gång kommer tillbaka, är det för sista gången. Kommer då ingen att slåss med|21| mig, då skall jag ropa från 
Dan till Berseba
, att hela Israels folk är 
kujoner
och att en enda Filisté är bättre än tiotusen Israeliter. Framåt, marsch!
(Han går.)
(Saul och Abner framkomma.)
21 SAUL. Nej, Abner, nu kan jag ej längre hålla mig. Gå till lägret och ropa ut, att den som vill strida mot Goliath och slå honom ihjäl, åt honom vill jag gifva min dotter, prinsessan Michal, till fru, och han skall vara min son och den högste man i riket näst mig.
23 ABNER. Det skall ske, herre konung! (Går.)
(Saulkonsekvensändrat/normaliserat ensam. Sedan David.)konsekvensändrat/normaliserat
25 SAUL. Det får icke ske att den långe besten försmädar oss. Visst är jag litet styf i armarna och drages med gikt i fötterna; men om ingen af mitt folk vill slåss mot Filistén, så vill jag göra det, så sannt jag är en konung och bär en krona på mitt hufvud. Hvad är detta för en pilt, som kommer här öfver ängen?
27 DAVID (klädd i en lejonhud med rensel och slunga). God dag, herr krigsman! Kan han säga mig hvar jag kan träffa mina bröder Eliab, Abi Nadab och Samma, som tjena i konungens krigshär?
|15|29 SAUL. Hvem är du, och hvad har du för ärende?
31 DAVID. Jag är David, Isai son, och är hitskickad af min fader med färska bullar och ostar åt mina bröder.
33 SAUL. Du tycks mig vara en rask gosse. Kan du något annat än gå på
ärender
?
35 DAVID. Jag kan valla får och spela harpa och äfven något nyttja min slunga.
37 SAUL. Det är bra. Gå dit till lägret, så träffar du dina bröder.
|22|39 DAVID (går, men vänder om igen). Kan han säga mig, herr krigsman, hvarför den långe Filistén går och bröstar sig der borta på ängen? Han ser mig rätt
örfilstäck
ut.
41 SAUL. Hvad angår det dig, lille pilt?
43 DAVID. Just ingenting. Jag känner bara en besynnerlig lust att nappa honom i skägget.
45 SAUL. Ack min kära gosse, bättre karlar än du våga icke se på honom engång. Den långa karlen heter Goliath och har nu i fyratio dagar utmanat oss, men ingen törs slåss med honom.
47 DAVID. Det är ju en stor skam. Om ingen annan vill ge honom stryk, så skall jag göra det.
49 SAUL. Du?
51 DAVID. Ja, hvarför intet? Häromdagen kom der ett lejon och tog bort ett får ur min hjord. Åhå, tänkte jag, det skall du låta bli. Jag sprang efter lejonet, ryckte det i skägget och slog det till marken. Och här ser du lejonets pels, som nu är min
paltå
. Jag tänker, att den som nappat ett lejon i skägget, väl också kan nappa en Filisté.
53 SAUL. Du är en hurtig pojke, jag tycker om dig. Men hvad skulle kungen säga derom?
55 DAVID. Kungen skulle säga: tack skall du ha, kära David; det var rätt att du slog den storskrytaren.
57 SAUL. Nåväl, jag är kungen, och om ingen annan vågar sig fram, så må du försöka.
59 DAVID. Hå, är det kungen sjelf? Jag har aldrig sett en kung förr.
61 SAUL. Slår du ihjäl Filistén, så vill jag gifva dig min dotter, prinsessan Michal, till fru, och sedan skall du få spela harpa för mig.
63 DAVID. Stor tack, herr kung. Men jag köper icke grisen i säcken. Förr än jag tager mig en fru, vill jag se hur jag tycker om henne.
65 SAUL. Der kommer hon tillika med min fältherre Abner.
|23|(Saul. David. Abner. Michal.)konsekvensändrat/normaliserat
67 MICHAL. Är det sannt som man säger, att pappa vill slåss mot Goliath?
|16|69 SAUL. Det få vi se, kära barn.
71 MICHAL. Söta pappa, gå för all del intet och slåss med den fula, skäggiga karlen! Jag blef så orolig för din skull, att jag skyndade hit för att be dig vara försigtig. Söta, gulle pappa, gå intet att slåss!
73 SAUL. Tyst du, din lilla fjolla, och låt oss höra hvad Abner har att berätta.
75 ABNER. Herre konung, jag har gjort som du befallde, men ingen vill träda fram och slåss mot Goliath. De säga alla, att ingen kan strida emot en kämpe, som har ett spjut så tjockt som en väfbom.
(David tar upp en sten och lägger den i sin rensel.)
77 SAUL. Hvad gör du, David?
79 DAVID. Ingenting, herr kung.original: kung Jag hittade bara en präktig sten till min slunga.
81 SAUL. Hör på, Abner.
Efter
ingen annan vill slåss mot Goliath, så skall denna pilten göra det. Eller huru, David?
83 DAVID (ser en stund på Michal). Visst vill jag det, herr kung.
85 ABNER. Den der lille pilten skulle slåss emot Goliath?
87 SAUL. Den som har slagit ett lejon, kan väl våga ett nappatag med en Filisté.
89 ABNER. Nå, aldrig hörde jag maken!
91 MICHAL. Jaså, heter du David och är en så tapper gosse? Jag tycker om att en gosse har hjerta i bröstet. Stackars David, bara han intet slår ihjäl dig!
93 SAUL. David skall taga min rustning uppå sig. (Kläder på honom hjelm, sköld och svärd.)
95 DAVID (försöker gå, men kan ej och aflägger skrattande Sauls vapen). Nej, herr kung, det der bär sig|24| aldrig, icke är jag van vid sådant krimskrams. Låt mig få gå som jag går och står med min lilla slunga, så reder jag mig mycket bättre.
97 SAUL. Gör som du vill, men skyll dig sjelf, om han klyfver dig som en palsternacka.
99 ABNER. Pojken är tokig.
101 MICHAL. David, David, mitt hjerta klappar! Om han dödar dig, har jag ingen glad stund mera!
103 DAVID. Om han dödar mig, lilla prinsessa, så testamenterar jag min harpa åt dig. När du spelar på den, skall min ande susa genom de darrande strängar och säga till dig: kom ihåg David, Isai son, som föll i sin ungdom i Dammims dal för Goliath, den Filistéerns, svärd!
105 MICHAL. Och då skall Michal gråta sina blå ögon röda, och hennes tårar skola falla på Davids strängar, tilldess att de smälta.
|17|107 SAUL. Nej, barn, hållen upp, mitt hjerta blir vekt, och nu är ej tid att lipa. Der ser jag redan Goliath återvända och nalkas hitåt. Låt oss andra nu draga oss ett stycke åt sidan, för att skåda på striden. Mod, David, mod!
109 MICHAL. Farväl, David!
111 DAVID. Farväl, prinsessa!
113 ABNER. Fort, skynden er! Goliath kommer.
(David. Goliath.)konsekvensändrat/normaliserat
115 GOLIATH (som i början ej blir David varsekonsekvensändrat/normaliserat).konsekvensändrat/normaliserat Dessa Israeliter förtjena ej att jag nöter mina skosulor för deras skull här ibland tufvorna.
Asekas hjortar och Bithoos
harar äro hjeltar emot dem. Mitt tålamod är slut, och jag vill ropa ut deras skam kring alla verldenes ändar.
117 DAVID. Vänta ännu litet med det, herr Goliath. Här är en, som har något otaldt med dig.
|25|119 GOLIATH (betraktar honom med förundran). Hvad är du för en pyssling, som vågar tala till mig, utan att falla på dina knän och bedja om ditt lif?
121 DAVID. Jag är David, Isai son, från Bethlehem och är icke kommen att falla på knä för dig, utan för att strida med dig.
123 GOLIATH (skrattande, så att han håller sig för magen). Hahaha, hohoho, hihihi ... nej, gå din väg, jag skrattar ihjäl mig, och det vore skada på en sådan karl som jag. Hohoho, oj, oj, oj ... jag förgås.
125 DAVID (förargad). Skratta lagom, din långa
bengel
, och drag ditt svärd. Vi få väl se hvem som skrattar sist.
127 GOLIATH (allt skrattande). Nej, håll, jag står icke längre ut, jag vill skona dig, lillepytt, bara du går din väg. På min ära, om jag öfverlefver den roligheten, kommer jag visst att äta en hel oxe till frukost, ty det sägs att man får god aptit af att skratta.
129 DAVID. Ja, om du öfverlefver den roligheten.
131 GOLIATH. Hvad nu? Jag tror myggan börjar att surra i örnens näbb. Se noga uppå mig. Huru lång tror du att jag kan vara?
133 DAVID. Så der vid pass sex
alnar
och en tvärhand på köpet. Det betyder ej mycket.
135 GOLIATH. Jaså. Och hvad tror du mitt pansar väger?
137 DAVID. Femtusen
siklar
i koppar vidpass. Det betyder heller ingenting.
139 GOLIATH. Och hvad pröfvar du att jernet uppå mitt spjut kan väga?
141 DAVID. Omkring sexhundra siklar, tänker jag. Bryr jag mig om ditt pantsar och ditt spjut!
143 GOLIATH. Det vore böfveln. Är jag då en hund, efter du kommer emot mig med käppar?
|26||18|145 DAVID. Nej; men du förtröstar uppå din längd och din styrka och dina vapen, men jag förtröstar på Israels Gud.
147 GOLIATH. Det måste vara en fattig Gud, som icke har bättre kämpe än du. Fall genast ned och tillbed våra gudar
Astaroth
och 
Baal
, så vill jag näpsa dig med en risbastu och sedan släppa dig.
149 DAVID. Är det icke så sagdt, att om jag slår dig till marken, skall mitt folk vara herre öfver ditt folk? Men slår du mig, skall Israel tjena de Filistéer.
151 GOLIATH. Så är det sagdt. Och efter du nödvändigt så vill, lillepytt, skall jag uppsticka dig på mitt spjut och hacka dig till kalops och gifva dig till mat åt hönsen uti de Filistéers stad
Ekron
.
153 DAVID. Och jag skall taga ditt hufvud och gifva din obäkliga kropp till mat åt korparna, för det att du smädat Israels Gud.
155 GOLIATH. Astaroth och Baal! Astaroth och Baal! Akta dig, myra, för den väldiges arm!
(Måttar spjutet mot David, som viker undan stöten.)
157 DAVID (i det han måttar med slungan). Låt nu se om dina Gudar hjelpa dig emot Israels Gud. (Slungar stenen. Goliath stupar.)
159 GOLIATH (döende). Ve mig ... du träffade bra. Din Gud är större än mina gudar ... Farväl, Ekrons stolta murar ... de Filistéers kämpe har fallit ... mitt folk skall tjena Israel ... med mig är det förbi ...
(David. Den döde Goliath. Saul. Michal. Abner. Davidkonsekvensändrat/normaliserat utdragerkonsekvensändrat/normaliserat Goliaths svärd och trampar med foten på hans nacke.)konsekvensändrat/normaliserat
161 DAVID. Seger! Seger åt Israel!
163 SAUL. Seger! Seger och underverk! En herdegosse har slagit all Filistéernes makt!
|27|165 ABNER. Är pojken förtrollad? Jag kan ej tro mina ögon!
167 MICHAL. David, David har segrat! David är vår räddare. David är den tappraste gosse i Israel!
169 SAUL. Pris och ära åt David, Goliaths besegrare! Han skall erhålla min dotter till lön och en gyllene stol vid min kungliga thron.
171 ABNER. Allt Israels folk skall bära honom på sina sköldar, och
pipor
och cymbaler skola förkunna hans ära från Dan till Berseba.
173 MICHAL. Israels flickor skola strö rosor och myrten uppå hans väg, och Michal skall binda en grön krans kring hans bruna lockar. Min fader och konung, se, dina krigare skynda i stora skaror till att förkunna Davids ära.
175 MÅNGA RÖSTER UTANFÖR SCENEN. Ära, ära åt David, Isai son, Israels räddare!
177 SAUL (bister och tankfull). Är icke jag deras konung, och nu gifva de all heder åt denne gossen!
|19|179 RÖSTERNA (som förut). Ära, ära åt David, Isai son, Israels hjelte!
181 SAUL (sakta). Denne gosse blir farlig ...
183 RÖSTERNA (som förut). Ära, ära åt David, Isai son, som en dag skall blifva Israels konung!
185 SAUL (än saktare). Denne gosse skall dö.
187 DAVID (nedlägger Goliaths svärd, blottar sitt hufvud och talar i ödmjuk ställning). Israels folk, hvad ord förnimmer jag här från er mun! Veten I icke att jag slagit denne Filisté med Guds makt och icke med min makt? Gud allena är stark att nedslå de väldiges högmod; men David, Isai son, är allenast en fattig herdegosse, som intet förmår af sig sjelf. Derföre ära, ära åt Israels Gud, som räddat sitt folk!
189 ALLA. Ära, ära åt Israels Gud, som räddat sitt folk!
191 DAVID (till Saul). Nu kan du taga mitt lif, herre konung, om du finner för godt.
|28|193 SAUL (framleder till honom Michal). Jag vill icke hafva ditt lif, utan din kärlek och din harpa. Tag min dotter, i fall hon är god nog åt den bäste gosse i Israel. Och spela sedan ibland för mig, David!
195 MICHAL. Vill du vara så god och taga mig, David?
197 DAVID. Ja, så visst som aldrig en gosse förr blifvit så rik med sin slunga.
199 ABNER. Filistéerna fly åt alla kanter!
201 SAUL. Israel segrar!
203 ALLA. Ära, ära åt Israels Gud!
(Förhänget faller.)