Unda Marinas fotspår.

1 Har du sett ränderna uti hafvets sand derborta vid stranden under den höga skogskullen? Så hvit är den sanden och ränderna äro vågiga, och de gå i otaliga täcka bugter uppemot yttersta vattengränsen. Ofta när jag sett de stora, hvita, skummiga vågorna rusa i vrede mot strandens vall, har det synts mig förunderligt, att de icke alldeles bortsopat ränderna i sanden. Men dertill hade hafvets vågor ingen lust, de läto ränderna bugtas i sanden som förr och stormade öfver dem med grummel och dån, och så lade de sig åter att hvila i djupen.

2 Ty de fina ränderna uti sanden äro de små vågornas fotspår, och de små vågorna äro hafvets kruslockade barn, som leka i glimmande ras på den fina sandbädden. Hvar gång stormen brusar, säger hafvets konung till sina störtsjöar: gån mot klipporna, gån mot klipporna! Der i sanden leka |250|mina små barn; ingen får rubba deras vägar och stigar, ingen får sopa deras fotspår från stranden.

3 Djupt, djupt i hafvet är konungens slott med väggar af kristall och perlemofönster och tak af de skönaste musslor. Der bo konungens söner och döttrar, de blå vågorna, och der bor äfven hans yngsta och klaraste lilla böljebarn, den blåögda, silfverlockiga Unda Marina.

4 När Unda Marina går att leka på stranden, ritar|114| hon med tåspetsen af sin silfversko dessa fina våglinier i sandens golf, och ingen störtsjö har lof att utplåna dem. Tusen, tusen hennes små syskon springa der i kapp med henne, och alla rita de samma fotspår, men ingen af dem är så snabb, så klar och så ringlande vacker, som Unda Marina.

5 När fiskarne gå att bada på sandgrundet i den varma sommaren och de blänkande hvita måsarna flyga som stjernor deröfver, då dansar Unda Marina omkring dem i lek och tummel och böjer sig undan för seglarens båt och hoppar kring gossen, som simmar i solskenet. Men när solen bittida om morgonen uppstiger ur oceanens bädd, och när hon om qvällen går att hvila i skogen, då plaskar Unda Marina helt sakta mot stranden och sjunger en lång, lång entonig visa om tider, som varit, och vänner, som längesedan gått från oss till det eviga tysta.

6 Unda Marina egde också en vän, och det var den yngste af skogens prinsar, den lille mörklockige Florio, hvars gröna tröja alltid var prydd med så många rosor och som ständigt bar fickorna fulla med nötter och hade en örnfjäder uti sin bruna mössa. Florio kom ofta till stranden, der Unda Marina brukade leka, och så blefvo de snart mycket goda bekante. Ofta gnabbades de; Florio kastade qvistar och småsten på Unda Marina, och Unda Marina stänkte till svar en våg öfver Florios sammetsstöflar. Och då skrattade Florio, såsom skogen skrattar när det susar i löfven, och då skrattade Unda Marina, såsom vågorna skämta, när vinden flyger i deras fladdrande lockar. Men deremellan lekte de fästman och fästmö i aftonlugnet; Florio satt på strandens gräsmatta, och Unda Marina lutade sig stilla mot sandens bädd, och båda berättade turvis sagor. Florio visste berätta både mörka och ljusa sagor; om skogens troll, som snyfta bakom de höga granarna, om lejonets jagt i det dunkla månskenet och om vestanvindens spratt med neglikor och geranier borta på ängarna. Unda Marina berättade om de längst förflutna århundraden, då hafvets vågor svallade öfver|115| hela det stora Finland, och om jättegrytorna uti bergen vid stranden och om den stora hvalfisken, som drog hennes faders vagn genom korallskogarna uti den milsdjupa oceanen.

7 Så träffades båda i långa, långa tider hvar afton vid stranden, och ännu voro de små barn, ty skogens söner och hafvets döttrar vexa icke som menniskobarn, de lefva i många tusende år, sålänge som jorden, och derföre äro de så länge barn och ha så länge roligt i aftonskimret. Och de höllo mycket af hvarandra, ja så mycket, att den hvita måsen, som beständigt såg dem leka på hafsstranden, brukade säga till sin granne, den stora hafsörnen: Florio och Unda Marina bli säkert ett par, och då få vi vara med på det präktiga brölloppet.

8 Ja, det kommer an på, om brölloppet blir i skogskonungens slott, sade örnen. Men blir det hos brudens föräldrar djupt ner uppå hafsbottnen, då tackar jag för bjudningen och kan icke ha den äran att komma.

9 Se, det kom jag icke att tänka på, sade måsen. I nödfall kan jag konsten att dyka, och det kan nog hända att jag infinner mig, ty der bli säkert många goda fiskrätter till qvällsvard på bröllopsaftonen.

10 Så sade folket om Florio och Unda Marina. Då hände sig en afton, att hafskonungen kom åkande med sin stora hvalfisk till stranden, der hans dotter, den lilla prinsessan, berättade sagor för prinsen från skogen. Och nu var der icke rätt godt grannskap mellan skogen och hafvet, ty båda trätte om gränserna och beskyllde hvarandra att olofligen ha borttagit stycken utaf den andras mark. Derföre vredgades hafskonungen, när han såg prins Florio tala så vänligt med Unda Marina, och så kastade konungen mot stranden en stor våg, som öfversköljde prinsens fina gröna sammetströja med grummel och bortryckte sjelfva örnfjädern ur hans mössa.

11 Unda Marina for bedröfvad till djupet, och Florio vände med harmsen håg tillbaka till skogen. Men när hans fader, skogskonungen, förnam huru hans älsklings|116|gosse blifvit skymfad, blef han deröfver mäkta förgrymmad och sände ut en skara af förfärliga sandhvirflar, som öfversållade hela stranden med grus, så att der blef ett stort torrt land och hafskonungen miste en del af sitt område. Deröfver blef hafskonungen ännu mera förgrymmad och utskickade ofantliga störtsjöar, som öfversvämmade skogen, bortryckte träden och afslet stora stycken af fasta landet och begrof dem i vågorna. Och sålunda blef der ett långvarigt, stort krig mellan hafvet och skogen för Florios och Unda Marinas skull, och kriget fortfar ännu i dag, när de båda konungarna äro vid dåligt lynne. Men deremellan är der en vapenhvila, och då gå vågorna åter sakta mot stranden, och då ser man ännu Unda Marinas fotspår i den fina hvita sanden i aftonskimret.

12 Men Florio och Unda Marina få nu blott sällan träffas i allra största hemlighet, för att berätta hvarandra de gamla sagorna och leka tillsammans |252|i den vackra ringdansen med de andra små vågorna. Unda Marina simmar ofta ensam mot stranden, och man ser hennes hvita nacke ibland, när solen skiner igenom det mörka molnet. Då hör man henne ofta sjunga en enslig visa om qvällen, och den som förstår att tyda vågornas språk, han hör hur hon söker sin vän, som är borta. Borta, borta, säger hon, är min glada gosse; borta, borta är strandens fröjd, och sakta somnar jag här på sandens dynor. Skilda vänner äro ju haf och skog; den mörka granen reser sin krona mot skyn, och aldrig, aldrig kan han nedstiga till det dunkla djupet i sjön. Men jag ser honom ändå, jag ser honom hvar qväll, och han speglar sin höga krona uti mitt blå öga. Sörj ej, mitt hjerta; se, Guds godhet skall en dag förena det, som länge var skildt, och komma, komma skall åter den dag, när Unda Marina går med glädje till stranden och Florio söker hennes fotspår i den silfverhvita sanden i aftonlugnet.