Solkonungens krona

Lukuteksti

|125|

Solkonungens krona.

Stig högt mot solen, du unga örn,

Och pröfva djerft dina vingar!

Se, stormen brusar från verldens hörn

Och högt i molnen sig svingar.

5Var stark, som han, på din lefnads färd,

Och trotsa modigt den vida verld,

lemma startEhvadkommentar än lifvet dig bringar.

|258|

En fattig gosse, han gick i vall

I skogens gömma med ko’na

10Och frågte ekar och frågte tall

Hvar ärans glans månde throna.

Och tall och ekar, de hviskade:

Det högsta, största och skönaste,

Det är solkonungens krona.

15Välan, sad’ gossen, min tjenst jag går

Att solens konung förära,

Vill tjena honom i tjugu år

Och sen hans krona begära.

Och ger han icke hvad jag begär,

20Så vill jag strida mot all hans här

Och få odödelig ära.

Och gossen klef i det högsta torn,

Såg ned på städer och byar

|126|

Och såg de gungande fältens korn,

25Som Gud hvar sommar förnyar,

Och sökte komma till solen så;

Men solen gick öfver fästets blå

Och sjönk i aftonens skyar.

Då steg han upp på det högsta berg,

30Der vinterskyarna snöga,

Och sommarmolnen i rosenfärg,

De stänkte regn i hans öga,

Och åskans dunder och blixtens hot,

De gingo långt under gossens fot,

35Men solen blef i det höga.

Ack, sade gossen, du sköna sol,

Som högt på himmelen brinner,

Du går din bana från pol till pol,

Men upp till dig jag ej hinner.

40Hur hög din båge, hur ljus din stig!

|259|

Hur skall jag finna en väg till dig?

Säg, hur din krona jag vinner!

Halloh! Då ljöd det kring berg och dal,

Och fälten färgades röda.

45Der kommo fiender utan tal,

Att hela landet föröda.

Upp! – Gossen grep sina fäders svärd

Och slogs som hjelte för hem och härd

Och slog så härjarne döda.

50Till sist låg gossen på fältets mull

Förblödd af sår, som ej skona.

Då sken en stråle af solens gull,

Att dödens blekhet lemma startförsonakommentar.

Han sken på blodiga gossens sår

55Och log så mildt på hans mörka hår:

Det var solkonungens krona.

|127|

Det var solkronan. Det var den glans,

Som ler i dödens förfäran.

Det var det glänsande ryktetsoriginal: ryktes (källa för ändring: Lfb 2 1883) krans,

60Som är hvar gosses begäran.

Du unga örn uppå Finlands strand,

Stig högt mot solen! Strid för ditt land,

Och lef och stupa för äran!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Eos 15/8 1858.

    Tanken att fosterlandet är värt att dö för är återkommande i samtida litteratur, inte minst i Fänrik Ståls sägner (1848, 1860) och i Topelius patriotiska dikter. I dikten uppmanar Topelius till höga ideal och att ställa målet högt (Laurent 1947, s. 227).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    7 Ehvad vad.

    53 försona mildra eller bortbesvärja.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 227

    Faksimile