Tom.

1 Kanske kände du Tom? Han var en cetterhund, nästan helhvit, silkeslen, med långa, bruna, hängande öron och en förträfflig, beständigt viftande hvit plymsvans. Många barn i Finland hafva lekt med Tom; andra barn långt borta i Sverige och Danmark hafva med glad förundran lyssnat till berättelserna om Toms klokhet och de märkvärdiga konster han kunde göra. Tom var en vacker hund, men än mer en snäll hund. Man kan se bra ut och ändå vara ful af ondska: det var icke Tom, alla måste hålla af honom.

2 Han hade sina fel: han var så fin och förnäm, att han kunde ej nog beundra en vacker klädning och misstänkte gerna slarfvigt klädda personer för att hysa onda afsigter. Detta var nu ofta ett misstag, ty fastän det icke är något berömligt att gå trasigt klädd, så händer, att fattiga menniskor icke ha råd att bestå sig bättre. Detta misstag kostade Tom mången klatsch af rottingen, hvilken beständigt satt instucken i springan vid köksdörren enkom för sådana ändamål. Men det hände ibland, att Tom hade märkvärdigt rätt i sina misstankar. I grannskapet fanns en smed, en svartmuskig, trumpen karl, som brukade|165| förtenna gårdens kokkäril. Honom kunde Tom icke fördraga; hvar gång smeden hemtade blanka kastruller till köket, rusade Tom fram och högg tag i hans byxa. Smeden tyckte ej om denna välkomma, han fick rottingen på sin sida och hotade Tom med döden, men Tom förblef oblidkelig. En dag fick man höra, att smeden rymt sin kos med penningar och kläder, dem han lånat af grannarne och glömt att återställa.

3 Tom var trogen, han vaktade gården natt och dag. Det var icke rådligt för någon att vilja smyga sig dit i elak afsigt; polisen var ständigt på utkik och sof med öppna öron, så att icke en kråka kunde trippa på sandplanen, utan att Tom hörde det. Ofta blef en sådan vaksamhet besvärlig för gårdens innevånare, som ville sofva sin natt i ro. – Hvad är det Tom skäller på? konsekvensändrat/normaliserat sade tjenstefolket emellan sig. Någon gick att se åt. Då var det kanhända en båt som rodde på sjön, eller en hund, som gläfsade långt borta i byn, eller var det månen, som glittrade i det lugna vattnet. Detta fann Tom högst otillständigt, han ansåg det för sin skyldighet att hålla öga på alla nattsvärmare.

4 När Tom var två månader gammal, en liten trind och släthårig valp, mest lik en välskapad gris och icke vetande något bättre, än att snaska i sig allt hvad han öfverkom, hände sig, att han såg ett metspö på gården och fick begärelse till en liten död fisk, hvilken satt qvar på kroken som bete. Detta lyckades icke bättre, än att Tom hängde upp sig på metkroken, som gått genom hans underläpp. Kroken hade hulling och ficks ej ut samma väg, |883|som den inträngt; der var intet annat råd, än att klippa af refven och draga kroken igenom läppen. Då skall man tro, att grisen skrek. Men kroken ficks ut, och allt blef bra igen.

5 En annan gång, när Tom var fyra månader gammal och nyss inflyttad från landet, fick han för första gången följa sin fröken ut i staden. De gingo in till en svarfvare, och svarfvarens katt hade ungar. Der blef en kalabalik: katten på Tom och Tom på dörren! Från gården stod porten öppen till gatan, hvarför Tom fick lust att med detsamma göra en längre promenad på egen hand. Knappt var han ute på gatan, innan en stor lurfvig slagtarehund rusade på den olycklige vandraren. Tom undan, och när han såg en hyrkusk vid hörnet, hoppade han upp i droskan. – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade hyrkusken; – har du någonting att betala med? Jag brukar icke köra någon utan betalning.

6 Tom fattig hade ofta åkt på landet och funnit det angenämt, men han hade ingenting att betala med, han måste klifva ned från droskan. I detsamma visade sig åter hans grymme förföljare, och nu tog lille Tom till|167| harpasset, sprang allt hvad han förmådde, gata upp, gata ned, tills han icke mer visste hvar han var i den vida verlden. Han hade blott varit 4 dagar i staden, han kände endast sin gård, der han bodde, sitt kök, der han sof på mattan under bordet, och sina goda vänner, som alltid matade och smekte honom. O, hvad den vida verlden var grym mot lille Tom! Hemma blef mycken oro, när Tom saknades, allt gårdsfolket sökte och lockade: –konsekvensändrat/normaliserat Tom! Tom! Bud skickades till polisen, barnen greto, Toms matmor sprang staden omkring efter alla små hvita hundar, men ingen af dem var Tom. Det blef afton och mörk natt; Tom förblef borta. Följande morgon skrefs en efterlysning i tidningarna, men just när denna skulle afsändas, tassade någon i kökstrappan, och se, det var Tom! Hvar han varit, det kunde han icke berätta. Han såg ut som den sorgsna grisen, förmådde knappt vifta på lilla svansen och var alldeles sotig på ena sidan. Var det af en gryta, så icke hade der varit gröt i den, ty knappt befann Tom sig i köket, innan han styrde sina steg till slaskämbaret och höll till godo dess innehåll.

7 Tom var en odygdig passagerare i sin ungdom. Han förgrep sig i sitt muntra lynne på folk och kräk. Såg han skolgossarne kasta boll på gården under fristunden, vipps var Tom den flinkaste att taga lyran och kila af hem med bollen i mun, förföljd af ett dussin skrikande och skrattande skolpojkar. I kälkbacken nappade han mössan af dem, och engång fick hans egarinna betala 75 penni för en vant, som Tom röfvat och ätit upp på fläcken. Gjorde han sig ärende till en handelsbod, der han blifvit matad med rysskringlor, stal han böndernes hattar från disken och bar dem i triumf till köket. Hans |884|nit var stort att föra till huset allt hvad han öfverkom. Lekte små flickor med sina dockor på trappan, strax kom en vänligt|168| viftande varg, slickade dem i ansigtet och slök deras dockor – på skämt. Lyckligt då, om någon fick fatt i dockans ben och drog henne ut ur Toms gap. Märkvärdigt var, att ingen kunde blifva ledsen på Tom, dertill såg han för glad ut, och alla förstodo, att han menade icke illa.

8 Cetterhundarne äro fågeljägare, och detta ansåg Tom för sitt rätta embete. Han hade icke fått gå i jagtskola, derför jagade han på egen hand. Det var alls icke prisvärdt, att han under oloflig tid förföljde de oskyldiga änderna in i den tätaste vassen och kom hem, svart om benen af strandäfjan, med en and i sin mun. Till en början hemtade han dem lefvande och oskadda hem, men sedan man en gång låtit en gräsand rymma ur hönshuset, blef Tom stött öfver sådant slarf och bet ihjäl sitt byte. Han hade sjelf åtagit sig polisvakten öfver hönsen. Långa stunder kunde han stå orörlig med spetsade öron och ena framtassen lyftad, betraktande dem. En olycklig höna hade förbrutit sig med en vandring på förbjudet område, Tom grep henne om nacken och bar henne till kökstrappan, men han hade varit för nitisk, det var slut med förbryterskan.

9 Samma olycksöde drabbade barnens lilla kanin, som så mycket roat dem och Tom sjelf. En solig morgon hade puppe kanin företagit sig en oloflig spatserfärd i parken. Polisen uppspårade honom. Då husbond gick ut på sin morgonvandring, mötte honom Tom, stolt i medvetandet af en uppfyld pligt och bärande i sin mun den olycklige puppe kanin. Aldrig mer tog puppe ett skutt i denna verlden, och åter fick Tom göra bekantskap med den stränga rottingen.

10 Dessa båda olyckliga misstag fick Tom tillfälle att godtgöra på ett lysande sätt. En eftermiddag hördes i trädgården ett förtvifladt flaxande hönskackel. Gamla Greta, hönsvakterskan, sprang dit, fann en höna illa rifven och|169| Tom bredvid hönan. Der blef kort ransakning och dom. Tom kunde ej förklara sig på ett tillfredsställande sätt, och rottingen skulle just fram att skipa rättvisa, då en tjensteflicka, som på afstånd varit vittne till händelsen, berättade, att en stor uf slagit ned på hönan, Tom hade skyndat till hönans försvar och lyckats förmå den starka roffågeln att släppa sitt byte. Nu vände sig bladet till den så oskyldigt misskände befriarens fördel. Alla samlades kring Tom för att beprisa hans hjeltemod, de bästa ben framsöktes ur köksskåpet, barnen täflade om att mata sin tappre vän med skorpor, och Tom såg sig med samma förvåning blifva dagens hjelte, som han nyss sett sig vara offer för en orättvisoriginal: orättviss misstanke.

11 När Tom visste att han gjort något illa, hade han mycket ondt samvete och kunde alls icke vara glad, innan han fått förlåtelse. Det hände ibland, att hönorna gömde sina ägg på underliga ställen, kläckte dem der i all tysthet|170| och framträdde stolta med en hel skara kycklingar. De kunde dock icke undgå polisens efterspaningar. Tom kom en dag, såg mycket nedslagen ut och lade nosen i sin matmors knä. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har du gjort, min gosse? Tom lyfte upp hufvudet, på matmors klädning var en stor fläck af äggula! En sträng förmaning följde, men efter Tom sjelf visste att han gjort illa och kommit för att bekänna sitt fel, slapp han riset den gången. Nästa gång, när Tom upptäckte ett fördoldt hönshus, åt han åter upp äggen, så när som på ett; då kom han plötsligt ihåg förmaningen och bar hem det sista ägget så varsamt, att det ej ens fick ett ärr af hans hvassa tänder.

12 Tom var aldrig sysslolös sommartid. När han jagat sig trött med änder i vassen, bytte han om element och gräfde lika flitigt i jorden. Der hade, till trädgårdsmästarens förtviflan, tusentals sorkar sina bon och gångar under gräsvallen: långsträckta, gråbruna jordråttor med svintrynen. De hade länge gjort otrolig skada med att afgnaga fruktträdens bark, uppäta potäter och andra rotfrukter samt förstöra krusbärs-, hallon- och rosenbuskar. Tom beslöt göra ände på detta ofog. Dagen om, när han ej var på andjagt, såg man honom ifrigt sysselsatt med att uppgräfva sorkarnes bon. Han vädrade med nosen långs gräsmattan, och der han upptäckte något misstänkt, borrade han först nosen in i grästorfvan för att förvissa sig om det rätta spåret. Derpå begynte han, än med framtassarne, än med baktassarne uppkrafsa jorden, tilldess att han fick ett hål, nog stort att der insticka hufvudet. Så fortsatte han outtröttligt, tilldess att han funnit boet. Då blef flink expedition. Hela sorkfamiljen, far, mor och barn, sågs med en sådan hast slinka ned i Toms vida gap, att de högst oväntadt befunno sig lefvande i hans mage. Icke hade Tom tid att bruka tänderna, allt gick der ned som palt. Men|171| när Toms mage icke förmådde inrymma flera sorkfamiljer, anlitades tänderna, och så länge Tom lefde, var det slut med sorkarnes ofog.

13 I backen vid växthuset hade Tom sin skattkammare. Der nedgräfde han alla ben, som skulle sparas, och öfvertäckte dem skickligt med mull. En ovälkommen gäst, en hungrig, oborstad bondhund, Mirka benämnd, brukade stundom infinna sig med skjutshästen från jernvägsstationen. Mirka upptäckte i en olycklig stund Toms skattkammare, och från denna stund var skatten utsatt för ständiga plundringar. Tom underlät icke att tillkännagifva sitt missnöje, men äfven ufvars besegrare draga i betänkande att utsätta sig för en så bred tandrad, som Mirkas. En kall vinternatt hade der frusit |886|tjock is öfver den förborgade skatten. Mirka kom, begaf sig genast på rof, men återvände med oförrättadt ärende: isen var honom för hård. Om Tom kunnat skratta, hade han nu haft god anledning; men Tom hade ett annat glädjeredskap, han viftade förnöjd med sin präktiga svans.

14 Var Tom klok? Det var en fråga! Hyrkusken i staden sade om honom, då Tom sprang förbi med en korg i munnen att köpa bröd hos bagaren: gif mig den hunden, och jag skall lära honom tala! Tom förstod allt hvad man sade honom. Han tycktes med sina kloka ögon följa samtalets gång; när man skrattade eller Tom hörde lifliga röster, kom han, den gladaste bland de glade, och deltog i munterheten. Han förstod också att svara på sitt sätt: Hurukonsekvensändrat/normaliserat säger hund?konsekvensändrat/normaliserat Tom skälde groft. – Hurkonsekvensändrat/normaliserat säger kissen?konsekvensändrat/normaliserat Tom gäspade, tills han fick fram ett jamande läte. – Tyckerkonsekvensändrat/normaliserat hund om sin matmor?konsekvensändrat/normaliserat Lifligt skällande och hviftande med glädjeredskapet. – Menkonsekvensändrat/normaliserat inte tycker Tom om hvem som helst?konsekvensändrat/normaliserat Sakta morrande, likt en aflägsen åska. – Gåkonsekvensändrat/normaliserat och se åt om Isak spänt för!konsekvensändrat/normaliserat Tom sprang till fönstret och|172| tittade ut; var der framkördt, kom han med lifliga språng och bad om lof att få följa med; syntes ingen häst, lade Tom sig tålmodigt ned att vänta.

15 Huru många trefliga konster kunde ej Tom! Han kunde bocka allerödmjukast och gifva tass, då man helsade på honom. Han kunde stå betjent bakom sin matmors stol och säga »serviteurspråk: franska» (wow wow)! Matmor sade: Tomkonsekvensändrat/normaliserat är död.konsekvensändrat/normaliserat Tom lade sig genast på rygg med uppsträckta ben. Man visade honom två lika stora sockerbitar. – Denkonsekvensändrat/normaliserat der är min bit, den der är hunds. Tom misstog sig aldrig om mitt och ditt. Toms stora nöje var att bära korgar, väskor och käppar, som en kammartjenare. Men han var icke riktigt pålitlig, den slarfven, han kunde lemna sin käpp på isen eller sykorgen i skogen för att jaga en kraxande kråka. Apportera gjorde han samvetsgrannt. Matmors hatt blåste i sjön: Apportekonsekvensändrat/normaliserat hatten, Tom!konsekvensändrat/normaliserat Tom sam ut och hemtade hatten. Man kan icke vara mera omusikalisk än Tom, han tjöt med full hals, när han hörde pianot, men han skulle dock läras att sjunga, för att fullborda sin fina uppfostran. – Hurkonsekvensändrat/normaliserat sjunger Tom?konsekvensändrat/normaliserat –konsekvensändrat/normaliserat Wau, wau! – Nej,konsekvensändrat/normaliserat det duger icke, sjung vackert!konsekvensändrat/normaliserat Tom försökte alla slags ljud och frambragte med otroligt besvär ett gurglande småtjut, som skulle föreställa en ton. – Nukonsekvensändrat/normaliserat skall Tom berätta en saga.konsekvensändrat/normaliserat Tom lyssnade mycket uppmärksamt. – Hurkonsekvensändrat/normaliserat var det, när Tom råkade i gräl med hundarne vid stationen?konsekvensändrat/normaliserat –konsekvensändrat/normaliserat Wow, wow! – Ja,konsekvensändrat/normaliserat men då fick Tom stackare stryk?konsekvensändrat/normaliserat Sorgeligt tjut. – Menkonsekvensändrat/normaliserat så gaf Tom dem på pelsen?konsekvensändrat/normaliserat –konsekvensändrat/normaliserat Wau, wau! Det sista wau var en segersång.

16 Ingen kunde bättre än Tom leka kura gömma. Hans hufvud öfvertäcktes med en tät duk, så länge man gömde sig. Vid tillsägelse: det är dager! |887|kastade Tom af duken och begynte söka. Han vädrade i alla vinklar och vrår, isynnerhet der han förut upptäckt någon, och det dröjde|173| ej länge, innan han med viftande plym uppspårat det mest förborgade gömställe. Tom hade en julafton fått tre klappar: en förseglad tårta, ett halsband med jerntaggar till försvar mot vargarne och en läderboll. Tortan åt han på fläcken upp med papper och vers; halsbandet behöfde han lyckligtvis aldrig använda, men läderbollen blef snart Toms dagliga nöje. Den bets och den trillades i oändlighet, hade sin bestämda hylla i skåpet, och der infann Tom sig ofta, med längtande blickar krafsande på skåpdörren. Nu hände vid Toms lekar, att bollen gömdes på de mest omöjliga ställen: under den tunga mattan, ofvanpå skåpets tak, bakom dynan i soffan, der fruarna sutto med sin stick strumpa. Tom sökte ifrigt, han var outtröttlig, han misstänkte kanariefåglarnas bur, théköket på hyllan och brasan i kakelugnen. Slutet var alltid, att han till sist vädrade stället med sin fina nos och återfick med förtjusning sin älskade boll. Då Tom engång hade upptäckt sin boll på ett för honom otillgängligt ställe, på skåptaket eller i ljuskronan, och ingen visade lust att hjelpa honom nedtaga den, tycktes han en stund begrunda ställningen och fick så ett infall. Han hade lagt märke till, att vi brukat använda en käpp för sådana ändamål, och sprang nu ut i förstugan, der husbondens käppar stodo, hemtade en af dem och bad oss, skällande och bockande, hjelpa sig.

17 Det var en lustig lek att låta Tom leka blindbock. Man band en duk tätt för hans ögon och kastade sedan bollen utåt golfvet. – Sök bollen!konsekvensändrat/normaliserat Tom trefvade försigtigt omkring, slog sin nos mot stolar och bord, men gjorde intet försök att befria sig från bindeln, innan han letat sig fram till bollen. Då skall man tro att Tom var stolt, han sprang omkring till alla för att skörda beröm. Det kostade ingen möda att lära Tom, men stränghet fick icke användas. Med en smekning och uppmuntrande ord kunde|174| han förmås till allt och var sjelf oändligen road af att framvisa sina konster. Han var förunderligt känslig och granntyckt. Ett otåligt ord förstörde hans nöje, för ett hårdt ord blef han dum som en spån, för ett gladt ord kunde han vara allas pajazzo.

18 Två gånger blef Tom porträtterad hos fotografen, och två gånger var han okallad med, när gården fotograferades. Hans bild finnes modellerad i gips af en berömd fransk bildhuggare: det måste vara ett porträtt af Toms stamfader, ty så likt honom är det. Men den bästa bilden är den, der man ser honom ligga så troget på vakt vid trappan, och ingen visste ju af det, innan Tom uppenbarade sig i fotografin.

19 Nu finns Tom icke mer. Han blef sjuk och måste skickas till djurläkaren i staden. Der öfverlefde han icke i tre dagar saknaden efter sitt älskade hem |888|och sina goda vänners omvårdnad. Hemma fick han dock sin graf mellan en rönn och en gran på kullen mot öster, der solen skiner klarast om sommarmorgonen. Allt gårdsfolket var med vid begrafningen. Der hölls ett tal, och det var ej långt: Tack,konsekvensändrat/normaliserat lille Tom, för all den glädje du gjort oss!konsekvensändrat/normaliserat Och alla församlade tackades för att de varit snälla mot Tom.

20 Toms unga matmor kan aldrig förgäta sin trogne vän och betjent; hon högg med egen hand hans namn i en grafsten. Der leka ännu stundom barnen i gräset. De tycka, att det är så vackert just der, och när de lära sig läsa, stafva de bokstäfverna på stenen och säga till hvarandra: Minskonsekvensändrat/normaliserat du Tom? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, Tom var en snäll hund.konsekvensändrat/normaliserat