Det vackraste i skogen.

1 Ja, det kan du tro, att det var en vacker morgon, och bittida var det; jag tror ej att klockan var mer än fem, ty solen stod ännu lågt, och björkarnas skuggor föllo långa på gröngräset. Far och mor tyckte ej om att vi sofvo länge om morgnarna, och der var en gammal fiskare, som alltid brukade ropa utanför vårt kammarfönster, när klockan slog fyra: »upp och refva! upp och refva!original: refva», sade han, som sjömännen ropa åt hvarandra, när det blåser om natten, och som en pil voro vi ur sängen, och i början kostade det på, men vi begrepo till slut, att det var sannt som gammalt folk sade: »morgonstund har guld i mund». Jo, jo, då skall man vackert krypa till kojs klockan nio på aftonen.

2 Ofta har jag tyckt, att man alldeles icke borde sofva bort dessa herrliga, ljusa sommarnätter, strålande af klarhet, medan daggen ligger i gräset och fåglarna sjunga. Det är att sofva bort många de skönaste timmar af sin lefnad. Men det är nu engång så, och ingen kan hjelpa det. Sofva måste man. Konung Fredrik den andre i Preussen var en mycket flitig man, och det förtretade honom att han skulle sofva bort en tredjedel eller en fjerdedel af sitt lif. Derföre beslöt han engång att vänja sig af med en så skadelig ovana. Första natten arbetade han, och det gick för sig. Andra natten arbetade han också, utan att sofva en blund, och nu tyckte han sig ha uträttat något mycket märk|168|värdigt. Men hvad hände? När han dagen derefter satt vid sitt stora regeringsbord och rikets högste embetsmän begynte att tala om vigtiga angelägenheter, märkte de att konungen började nicka ... och så somnade han, der han satt i sin konungsliga värdighet.

3 Derföre tänker jag, att vi måste göra som naturen vill. Och visst är sömnen en kostelig gåfva för den trötte, den sjuke och den bedröfvade; men icke skall man derföre latas under en herrlig morgon, utan man skall inbilla sig att den gamle fiskaren står utanför fönstret och ropar: »upporiginal: upp och refva! upp och refva!»original: refva!

4 Men nu skulle jag säga hur det var om morgonen i skogen. Ja, der var grönt och friskt och mycket ljufligt. Der stodo många träd af olika slag alltifrån den himmelshöga furan, som en dag tänkte blifva ett mastträd, |288|ända till den lilla knottriga enrisbusken, som tröstade sig med att han kunde väl också blifva ett träd, om han blefve qvistad och bunden vid en påle; –konsekvensändrat/normaliserat men se det bryr jag mig inte om, sade han; –konsekvensändrat/normaliserat jag tycker mera om att vara i min frihet. Tänk, om jag vore ett träd, så skulle ej barnen räcka upp till mig, när de komma att snärja enris, för att strö på golfvet i deras stuga om söndagsmorgnarna!

5 –konsekvensändrat/normaliserat Det är också det enda du kan här i verlden, sade granen, som stod så förnäm bredvid honom. –konsekvensändrat/normaliserat Du är just lagom att trampa på, du din pyssling, menade granen.

6 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad gör det? sade enrisbusken. –konsekvensändrat/normaliserat Det kan vara mycket nog att jag gör menniskor glädje med min friska doft ifrån skogen. Dessutom duger jag att röka ut myggor med, och sedan duger jag till skifva på gossarnas sprättbågar, och sedan kokas dekokt på mina bär, och sedan kan man göra sirap af dem, och sedan ...

7 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, var nu tyst, sade rönnen, –konsekvensändrat/normaliserat ty det låter fasligt egenkärt att så der uppräkna alla sina meriter. Jag hade väl lust att veta hvem som är den vackraste här i skogen. Hvad säger du om det? Och så ruskade rönnen behagligt på sina lummiga hvita grenar, ty han stod just nu i sin midsommarblomma.

8 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det kan vara en fråga! ropade häggen, ty han|169| var så hvit, som om han nyss hade varit i snöbollskrig; han blommade, också han. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss noga begrunda, hvem som kan vara den vackraste ibland oss, sade han. Och med detsamma gick der den allraljufligaste doft från hans snöhvita blommor.

9 Björken tyckte detta vara mycket klokt taladt, ty han hade upplagt sitt långa, gröna hår med papiljotter, och nu skakade han sina hängande korkskrufslockar i den sakta morgonvinden. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är bestämdt den vackraste, tänkte han i hemlighet vid sig sjelf.

10 Men alen, som stod der vid stranden af sjön, såg sig oupphörligt i spegeln och tyckte sig vara så blågrön och älskvärd, att ingen kunde vara vackrare. Derföre nickade också han och sade: ja, se det var verkligen en fråga att tänka uppå!

11 Aspen stod bredvid honom och darrade af förskräckelse att någon kunde vara vackrare än han. Alltid så darrade han, den stackars aspen, ty fastän han var hög och stor, så hade han ett klenmodigt hjerta och sköra qvistar. Linden nickade; han tyckteoriginal: tycktes ej heller illa om sig sjelf. Pilen och videbusken stodo bredvid, men tego stilla och hade sina tankar för sig.

12 –konsekvensändrat/normaliserat Vi borde fråga blommorna, sade lönnen, som utbredde sitt svala lummiga löftak öfver tufvor, fulla med sippor och hjortronblommor.

13 –konsekvensändrat/normaliserat Det är allsintet nödigt, invände tallen snäsigt. –konsekvensändrat/normaliserat För att vara vacker, måste man vara stor och stark. Se på mig; ser jag ej ståtlig ut? När jag ruskar uppå mig, fäller jag tusende nålar till jorden; dem plocka myrorna och nyttja dem till spjut, när de tåga i krig. Jag måtte vara en ståtelig bjesse, det förmodar jag ingen kan neka. Och så tog han en grym min på sig, för att skrämma de andra.

14 Eken stod mycket lugn och hörde derpå. –konsekvensändrat/normaliserat Det är narraktigt att döma i egen sak, menade han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker uppå, att hvar och en af er tycker sig vara vackrast af alla. Låt oss derföre fråga bofinken derborta i björktopparna. Han är icke partisk för någon af oss; han kan bäst säga hvem som är vackrast i skogen.

15 Sagdt och gjordt, de frågade bofinken. Men han betänkte sig länge och ville ej qvittra sanningen fram.

16 Då kommo två små barn, en gosse och en flicka, som bodde i en liten stuga helt nära intill. När de gingo ut i den tidiga, herrliga sommarmorgonen, knäppte de sina händer och sade: Gode Gud, hvad din skog är vacker! Gode Gud, hvad din verld är skön! Gode Gud, låt oss, små, fattiga barn, vexa upp i din visdom och vittna om din makt och prisa din nåd i alla våra lifsdagar!

17 När träden i skogen hörde barnens bön, blefvo de af förundran och rörelse tysta; deras sus dog bort i en sakta hviskning, och man kunde tydligt höra bofinkens qvitter, der han sjöng i toppen af björken:

18 –konsekvensändrat/normaliserat Vacker, vacker är min gröna skog, och hela Guds skapelse är skön alltigenom. Men jag säger eder, J träd, som frågen efter det vackraste i skogen, att af allt herrligt och skönt, som Gud låtit vexa i denna nejd, finnes intet så älskeligt godt och så oskyldigt ljuft, som dessa två små barn, hvilka prisa Guds godhet i den klara sommarmorgonen. Ty skönhet och kraft och klokhet och storhet, det är allt intet, så framt icke der är ett ödmjukt hjerta, som glömmer sig sjelf, för att gifva all ära allenast åt Gud. Se, träden sträcka sina armar mot himmelen, blommorna låna sin färg af solen, och fåglarna sjunga naturens lofsång. Ty densamma eviga anden lefver och talar uti oss alla. Vi alla vexa i det klara solskenet af Guds nåd; men barnens bön till Gud är bättre, än fåglarnas sång och trädens grönska och blommornas doft. Gud signe eder, älskade små barn; Gud signe eder, små blommor i lifvets stora skog, och låte eder vexa i visdom och nåd evinnerligen!