1 På ena stranden af sjön var en stor by och på andra stranden ett litet torp. Sjön var frusen, och snön yrde deröfver i hvita moln, ty det var vinter och jul i verlden.
2 – Far, sadekonsekvensändrat/normaliserat gumman i den rikaste bondgården till sin gubbe, – skall du ej utlägga en kärfve otröskadt korn åt sparfvarna nu till julen?
3 – Har ej råd, sade gubben.
4 – Men det ha vi gjort alla år, och det har välsignelse med sig.
5 – Har ej råd, snäste gubben.
6 – Men derborta i torpet ser jag en kärfve ligga på taket, och torparen sår sex kappar uti sin åker, medan du sår sexton tunnor.
|301|
7 – Prat, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Har jag ej folk nog att föda, utan att kasta gudslån åt osjäliga kräk?
8 – Du sade det, suckade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Guds lån är det, och sparfvarna äro äfven Guds skapade verk.
9 – Baka du julbrödet, och se åt att skinkan är fet; hvad angå oss sparfvarna? brummade gubben.
10 Sagdt och gjordt. I den rika gården tillreddes för julen ett stort gästabud med rikelig välfägnad, och sparfvarna flögo med hungrig mage derute i snöyran.
11 I torpet var på samma tid fattigdom inne och rikedom på taket. Ty der flögo himmelens fåglar glada kring kornkärfven, och barnen hade sin innerliga fröjd|185| att se de fina spåren af sparfvarnas fötter uti den hvita snön och höra deras muntra qvitter på takåsen.
12 – Om vi hade tröskat kornkärfven, i stället att gifva honom åt sparfvarna, så hade vi nu haft en färsk bulle åt barnen till jul, suckade torparegumman.
13 – Vet du icke att den barmhertige är rik? svarade den fromme, gamle torparen med en god blick på sin misslynta gumma.
14 – Men att låta himmelens fåglar äta vårt bröd! suckade gumman ånyo.
15 – Ja hvad sen, om det ock vore skogens odjur, menade torparen. –konsekvensändrat/normaliserat Dessutom har jag sparat så mycket, att vi kunna köpa oss fyra färska julkakor och en kanna mjölk. Låt oss skicka barnen till bys med kälken på sjön, så komma de tillbaka till qvällen.
16 – Men om de möta vargar på isen? menade gumman.
17 – Jag skall gifva Daniel en god käpp, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Nog reder han sig.
18 Så skedde, och den lille Daniel gick med sin syster Anna till byn, att köpa brödet och mjölken. Emellertid hade snön drifvat på isen, så att barnen hade besvärligt att draga sin kälke efter sig, och det begynte redan mörkna på julaftonen, när de med kakor och mjölk vände åter tillbaka till torpet. Båda klefvo i snön det bästa de kunde, men drifvorna hade blifvit allt högre,original: nögre, mörkret tog till, och de hade ännu ett godt stycke väg att vandra med kälken.
19 Då rörde sig någonting svart i mörkret. Det kom allt närmare, och barnen förstodo att det var en varg.
20 – Var icke rädd, sade Daniel till sin syster. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har en god käpp. konsekvensändrat/normaliserat Och med dessa ord lyftade han hotande käppen.
21 Vargen närmade sig, men gjorde barnen ingenting ondt. Han endast tjöt; han tjöt så besynnerligt, att det liknade ord, som barnen förstodo. –konsekvensändrat/normaliserat Det är så kallt, så kallt, sade vargen, –konsekvensändrat/normaliserat och mina små ungar ha intet att äta. Gifven mig litet bröd för Guds barmhertighets skull!
|186||302|
22 – Är det så, sade Anna, –konsekvensändrat/normaliserat så vilja vi gifva dig två af kakorna och sjelfva äta hårdt bröd i afton; men far och mor måste hafva sitt julbröd.
23 – Stor tack, sade vargen, och så tassade han bort med de två färska julkakorna. Barnen klefvo åter ett stycke framåt, men om en stund hördes ånyo något tassa bakom dem, och denna gång var det en björn.
24 Björnen brummade på sitt språk något som barnen hade svårt att begripa, men ändtligen förstodo de, att äfven han begärde en julgåfva. –konsekvensändrat/normaliserat Det är så kallt, så kallt, sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Alla källor och sjöar äro frusna; mina stackars ungar ha intet att dricka. Gifven mig litet mjölk för Guds barmhertighets skull!
25 – Hvad nu? sade David. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför sofver du ej i ditt ide, som andra björnar göra om vintern? Men det är din sak. Vi skola gifva hälften utaf vår mjölk. Anna och jag kunna dricka vatten i qväll, endast far och mor få någonting godt till julen.
26 – Stor tack, sade björnen och mottog mjölken uti en näfverrifva, som han bar mellan framtassarna, hvarefter han med gravitetiska steg luffade bort i mörkret. Barnen klefvo nu allt ifrigare genom snön, ty de sågo julbrasan lysa genom fönstret i deras hem men hade ej hunnit långt, innan en ful uggla flaxade tätt bakom dem.
27 – Jag vill ha bröd och mjölk! Jag vill ha bröd och mjölk! skrek ugglan och utspände sina långa klor, för att klösa barnen.
28 – Jaså, sade Daniel, –konsekvensändrat/normaliserat är du af den sorten, så skall jag lära dig vara höflig. konsekvensändrat/normaliseratOch dermed gaf han ugglan ett duktigt rapp af käppen öfver vingarna, så att hon skrikande flög sin väg.
29 Icke långt derefter voro barnen vid deras hem och stampade muntert snön af kläderna i den lilla förstugan.
30 – Vi ha matat en varg! ropade Anna.
31 – Och gifvit en björn dricka, tillade Daniel.
32 – Men ugglan fick käppen! skrattade Anna.
33 Och så berättade de sina äfventyr. Deras föräldrar sågo menande på hvarandra. Hvad månde detta be|187|tyda, tänkte de, att våra barn ha bevisat sjelfva skogens odjur barmhertighet?
34 Nu var qväll, och torparefolket satte sig att läsa i bibeln. Der stodo sköna ord om barmhertighet emot alla, äfven de ringaste, äfven mot ovänner, äfven mot djuren, och huru all gåfvas värde kommer af godt hjerta. Men den som gifver, bör gifva så, att icke hans gåfva tages från de fattiga och slösas i otid på dem, som icke begära af nöd, utan för last och lättja.
35 När torparefolket slutat läsningen, satte de sig till bords och prisade Gud och åto så af den halfva välfägnad, som barnen hemfört från byn. Och det |303|var vackert att se, huru barnen gerna ville äta hårdt bröd och dricka vatten derpå, för att unna föräldrarna allt det bästa; men föräldrarna ville det icke, utan delade gladt med barnen de två mjuka kakorna och den halfva kannan mjölk, som var deras läckerhet.
36 Men vid det att de åto, märkte de något förunderligt. Huru de bröto och bröto det ena brödstycket efter det andra, blefvo de mjuka kakorna aldrig mindre, och huru de hällde och hällde ur trädflaskan den ena skålen mjölk efter den andra, märktes ej någon minskning i flaskans innehåll. Bäst de förundrade sig deröfver, hördes något krafsa uppå det lilla fönstret, och se, då stodo vargen och björnen med framtassarna emot rutan. Båda grinade och nickade så småslugt och hjerteligt tacksamt; men bakom dem hörde man ugglan flaxa i mörkret och skrika med hes stämma till Daniel: litet ris, uhu, gör mig vis, uhu! uhu! uhu!
37 Då förstodo gubben, gumman och barnen, att det var en välsignelse med deras lilla matförråd. Och de knäppte ånyo händerna och tackade Gud.
38 Men på julmorgonen, när de återvände från ottesången i kyrkan och visste sig intet annat hafva, än det torra brödet och vattnet i sån, funno de till sin förundran de båda julkakorna och mjölken i flaskan lika oförminskade och lika färska, som de varit i går. Och så blef det sedan allt framgent. Sålänge kojan stod och de goda menniskorna lefde derinne, funnos beständigt|188| samma julbröd och samma mjölk oförminskade. Men sparfvarnes glada qvitter lockade hvarjeoriginal: hvarjǝ år solsken på torpets lilla åkertäppa, så att kornet vexte der tjugufaldt och femtiofaldt, när mången annan åker stod härjad af missvext; och der var trefnad och välstånd, bön, arbete, barmhertighet och förnöjelse uti torparens låga koja.
39 Men den rike bonden åt för mycket skinka om julaftonen och blef olustig till mods. För att muntra sig, drack han desto mera öl och blef än olustigare. Solen sken ej mer så gladt som förr på hans stora åkerfält, skördarna blefvo knappa, och ladorna stodo ofta toma. –konsekvensändrat/normaliserat Det kommer sig deraf att vi gifva för mycket åt fattiga, sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha ej råd, gumma, vi ha ej råd; kör bort alla tiggare!
40 De gjorde så, och likväl blefvo ladorna ständigt tomare. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äta för mycket, menade gubben och begynte inknappa ett mål om dagen, men det blef icke bättre. Vargar och björnar uppåto hans hästar, kor och får; fattigdomen stod för dörren, och gubben kunde ej begripa huru detta var möjligt, när allt var så utmärkt klokt ställdt i hushållet.
41 – Nej, vi äta alldeles för mycket, sade han åter. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss baka bröd af tallkottar och koka soppa på lingonris. Men för all del, gumma, gif ingenting |304|bort åt kräk och tiggare. Vi ha ej råd att vara barmhertiga, vi.
42 – Jag vill gå till torparfolket der borta på andra sidan af sjön, sade gumman, –konsekvensändrat/normaliserat och fråga dem hvaraf det kommer att de ständigt ha bröd, när vi lida nöd.
43 – Gör det, svarade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker uppå att de hushålla bättre än vi.
44 Gumman gick och återkom med det svar, att torparefolket ofta skänkte sitt sista bröd åt de fattige, och likväl ledo de aldrig brist, ty Guds välsignelse gaf dem tiofaldt åter.
45 – Det vore märkvärdigt, menade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Se här, tag vår sista kaka, kasta henne ut åt tiggarepacket derborta på landsvägen och bed dem sedan draga för tusan hakar.
|189|
46 – Nej, sade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Der behöfves ännu något dertill, och det är att gifva af godt hjerta.
47 – Kan det vara möjligt? återtog gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, så gif då af godt hjerta, men på det vilkor, att Gud ger oss tiofaldt åter. Vi ha ej råd att skänka något utan betalning.
48 – Man skall gifva utan något vilkor alls, sade gumman.
49 – Hvad? Skall man ej ens få tack derför?
50 – Ofta får man otack och gifver ändå.
51 – Det var för märkvärdigt, sade gubben och skakade på hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Hur har man råd dertill?
52 Gumman sade: Konung David säger i 37:de psalmen: »Jag hafver ung varit och är gammal vorden och hafver ännu aldrig sett den rättfärdige öfvergifven, eller hans barn gå utan bröd.»
53 – Hör du, gumma, sade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat der ligger i rian en kärfve otröskadt korn. Låt oss spara den nu till julen åt sparfvarna. Vi skola börja med dem.
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Eos 15/12 1857 och omarbetades helt för Läsning för barn.
Ofta beskriver Topelius fattiga miljöer, med t.ex. torparkojor, även om målgruppen för sagorna främst var barn i borgarhem – berättelsen är m.a.o. ett exempel på Topelius fattigdomsidealisering. Skepticismen mot penningen och penningens makt delade han med t.ex. författare som Balzac och Marx (Forsgård 1998, s. 21 f.; Lehtonen 1985, s. 90 ff.). Laurent jämför sagan med Jacob Tengströms moraliserande barnböcker och ser en förebild i bröderna Grimms »Der Arme und der Reiche» (1947, s. 25 f. och 130, jfr komm. till »Var god mot de fattiga»).
Att vara god mot fattiga eller att som fattig vara god gäller även djuren, som i den magiska dimensionen återgäldar godheten (jfr »Hallonmasken»). Djurens delaktighet görs till del av det kristna julbudskapet som också förmedlas genom sedvänjan att sätta ut kärvar till småfåglar (Lönnqvist 1996, s. 65). En biblisk berättelse om mat och dryck som aldrig sinar finns i 1 Kung. 1:17 (Laurent 1947, s. 216 ff., 192). Vasenius noterar att berättelsens sagofantastik är inslag i en i övrigt realistisk skildring (V, s. 536).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
6 sex kappar 27,48 liter. Kappe var en måttenhet för torrvaror, motsvarande 4,58 liter.
6 sexton tunnor 2 345,6 eller 2 638,4 liter. En tunna motsvarar 146,6 l struket mått eller 164,9 l fast mått.
7 osjäliga oskäliga, formvariant.
10 rikelig parallellform till riklig.
15 till bys till byn.
18 drifvat hopat drivor.
22 vilja skall.
24 ändtligen till slut.
26 näfverrifva strut eller ask av näver.
28 duktigt ordentligt eller kraftigt.
34 i otid i onödan.
36 trädflaskan parallellform till träflaskan.
38 allt framgent hädanefter.
40 inknappa utesluta.
52 Konung David säger i 37:de psalmen: »Jag [...] gå utan bröd.» Ps. 37:25: »Jag hafver ung varit, och är gammal vorden, och hafver ännu aldrig sett den rättfärdige förlåten, eller hans säd efter bröd gå.»
Bibliografi
Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 21 f.; Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 111; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 25 f., 130, 192, 216 ff.; Lehtonen, »Mammonan valta», 1985, s. 90 ff.; Lönnqvist, »Topelius och julen», 1996, s. 65; Vasenius V 1927, s. 536
Den barmhertige är rik.
1 På ena stranden af sjön var en stor by och på andra stranden ett litet torp. Sjön var frusen, och snön yrde deröfver i hvita moln, ty det var vinter och jul i verlden.
2 – Far, sadekonsekvensändrat/normaliserat gumman i den rikaste bondgården till sin gubbe, – skall du ej utlägga en kärfve otröskadt korn åt sparfvarna nu till julen?
3 – Har ej råd, sade gubben.
4 – Men det ha vi gjort alla år, och det har välsignelse med sig.
5 – Har ej råd, snäste gubben.
6 – Men derborta i torpet ser jag en kärfve ligga på taket, och torparen sår
sex kappar
uti sin åker, medan du sår 
sexton tunnor
.
|301|7 – Prat, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Har jag ej folk nog att föda, utan att kasta gudslån åt
osjäliga
kräk?
8 – Du sade det, suckade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Guds lån är det, och sparfvarna äro äfven Guds skapade verk.
9 – Baka du julbrödet, och se åt att skinkan är fet; hvad angå oss sparfvarna? brummade gubben.
10 Sagdt och gjordt. I den rika gården tillreddes för julen ett stort gästabud med
rikelig
välfägnad, och sparfvarna flögo med hungrig mage derute i snöyran.
11 I torpet var på samma tid fattigdom inne och rikedom på taket. Ty der flögo himmelens fåglar glada kring kornkärfven, och barnen hade sin innerliga fröjd|185| att se de fina spåren af sparfvarnas fötter uti den hvita snön och höra deras muntra qvitter på takåsen.
12 – Om vi hade tröskat kornkärfven, i stället att gifva honom åt sparfvarna, så hade vi nu haft en färsk bulle åt barnen till jul, suckade torparegumman.
13 – Vet du icke att den barmhertige är rik? svarade den fromme, gamle torparen med en god blick på sin misslynta gumma.
14 – Men att låta himmelens fåglar äta vårt bröd! suckade gumman ånyo.
15 – Ja hvad sen, om det ock vore skogens odjur, menade torparen. –konsekvensändrat/normaliserat Dessutom har jag sparat så mycket, att vi kunna köpa oss fyra färska julkakor och en kanna mjölk. Låt oss skicka barnen
till bys
med kälken på sjön, så komma de tillbaka till qvällen.
16 – Men om de möta vargar på isen? menade gumman.
17 – Jag skall gifva Daniel en god käpp, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Nog reder han sig.
18 Så skedde, och den lille Daniel gick med sin syster Anna till byn, att köpa brödet och mjölken. Emellertid hade snön
drifvat
på isen, så att barnen hade besvärligt att draga sin kälke efter sig, och det begynte redan mörkna på julaftonen, när de med kakor och mjölk vände åter tillbaka till torpet. Båda klefvo i snön det bästa de kunde, men drifvorna hade blifvit allt högre,original: nögre, mörkret tog till, och de hade ännu ett godt stycke väg att vandra med kälken.
19 Då rörde sig någonting svart i mörkret. Det kom allt närmare, och barnen förstodo att det var en varg.
20 – Var icke rädd, sade Daniel till sin syster. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har en god käpp.
konsekvensändrat/normaliserat Och med dessa ord lyftade han hotande käppen.
21 Vargen närmade sig, men gjorde barnen ingenting ondt. Han endast tjöt; han tjöt så besynnerligt, att det liknade ord, som barnen förstodo. –konsekvensändrat/normaliserat Det är så kallt, så kallt, sade vargen, –konsekvensändrat/normaliserat och mina små ungar ha intet att äta. Gifven mig litet bröd för Guds barmhertighets skull!
|186||302|22 – Är det så, sade Anna, –konsekvensändrat/normaliserat så
vilja
vi gifva dig två af kakorna och sjelfva äta hårdt bröd i afton; men far och mor måste hafva sitt julbröd.
23 – Stor tack, sade vargen, och så tassade han bort med de två färska julkakorna. Barnen klefvo åter ett stycke framåt, men om en stund hördes ånyo något tassa bakom dem, och denna gång var det en björn.
24 Björnen brummade på sitt språk något som barnen hade svårt att begripa, men
ändtligen
förstodo de, att äfven han begärde en julgåfva. –konsekvensändrat/normaliserat Det är så kallt, så kallt, sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Alla källor och sjöar äro frusna; mina stackars ungar ha intet att dricka. Gifven mig litet mjölk för Guds barmhertighets skull!
25 – Hvad nu? sade David. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför sofver du ej i ditt ide, som andra björnar göra om vintern? Men det är din sak. Vi skola gifva hälften utaf vår mjölk. Anna och jag kunna dricka vatten i qväll, endast far och mor få någonting godt till julen.
26 – Stor tack, sade björnen och mottog mjölken uti en
näfverrifva
, som han bar mellan framtassarna, hvarefter han med gravitetiska steg luffade bort i mörkret. Barnen klefvo nu allt ifrigare genom snön, ty de sågo julbrasan lysa genom fönstret i deras hem men hade ej hunnit långt, innan en ful uggla flaxade tätt bakom dem.
27 – Jag vill ha bröd och mjölk! Jag vill ha bröd och mjölk! skrek ugglan och utspände sina långa klor, för att klösa barnen.
28 – Jaså, sade Daniel, –konsekvensändrat/normaliserat är du af den sorten, så skall jag lära dig vara höflig.
konsekvensändrat/normaliseratOch dermed gaf han ugglan ett 
duktigt
rapp af käppen öfver vingarna, så att hon skrikande flög sin väg.
29 Icke långt derefter voro barnen vid deras hem och stampade muntert snön af kläderna i den lilla förstugan.
30 – Vi ha matat en varg! ropade Anna.
31 – Och gifvit en björn dricka, tillade Daniel.
32 – Men ugglan fick käppen! skrattade Anna.
33 Och så berättade de sina äfventyr. Deras föräldrar sågo menande på hvarandra. Hvad månde detta be|187|tyda, tänkte de, att våra barn ha bevisat sjelfva skogens odjur barmhertighet?
34 Nu var qväll, och torparefolket satte sig att läsa i bibeln. Der stodo sköna ord om barmhertighet emot alla, äfven de ringaste, äfven mot ovänner, äfven mot djuren, och huru all gåfvas värde kommer af godt hjerta. Men den som gifver, bör gifva så, att icke hans gåfva tages från de fattiga och slösas
i otid
på dem, som icke begära af nöd, utan för last och lättja.
35 När torparefolket slutat läsningen, satte de sig till bords och prisade Gud och åto så af den halfva välfägnad, som barnen hemfört från byn. Och det |303|var vackert att se, huru barnen gerna ville äta hårdt bröd och dricka vatten derpå, för att unna föräldrarna allt det bästa; men föräldrarna ville det icke, utan delade gladt med barnen de två mjuka kakorna och den halfva kannan mjölk, som var deras läckerhet.
36 Men vid det att de åto, märkte de något förunderligt. Huru de bröto och bröto det ena brödstycket efter det andra, blefvo de mjuka kakorna aldrig mindre, och huru de hällde och hällde ur
trädflaskan
den ena skålen mjölk efter den andra, märktes ej någon minskning i flaskans innehåll. Bäst de förundrade sig deröfver, hördes något krafsa uppå det lilla fönstret, och se, då stodo vargen och björnen med framtassarna emot rutan. Båda grinade och nickade så småslugt och hjerteligt tacksamt; men bakom dem hörde man ugglan flaxa i mörkret och skrika med hes stämma till Daniel: litet ris, uhu, gör mig vis, uhu! uhu! uhu!
37 Då förstodo gubben, gumman och barnen, att det var en välsignelse med deras lilla matförråd. Och de knäppte ånyo händerna och tackade Gud.
38 Men på julmorgonen, när de återvände från ottesången i kyrkan och visste sig intet annat hafva, än det torra brödet och vattnet i sån, funno de till sin förundran de båda julkakorna och mjölken i flaskan lika oförminskade och lika färska, som de varit i går. Och så blef det sedan
allt framgent
. Sålänge kojan stod och de goda menniskorna lefde derinne, funnos beständigt|188| samma julbröd och samma mjölk oförminskade. Men sparfvarnes glada qvitter lockade hvarjeoriginal: hvarjǝ år solsken på torpets lilla åkertäppa, så att kornet vexte der tjugufaldt och femtiofaldt, när mången annan åker stod härjad af missvext; och der var trefnad och välstånd, bön, arbete, barmhertighet och förnöjelse uti torparens låga koja.
39 Men den rike bonden åt för mycket skinka om julaftonen och blef olustig till mods. För att muntra sig, drack han desto mera öl och blef än olustigare. Solen sken ej mer så gladt som förr på hans stora åkerfält, skördarna blefvo knappa, och ladorna stodo ofta toma. –konsekvensändrat/normaliserat Det kommer sig deraf att vi gifva för mycket åt fattiga, sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha ej råd, gumma, vi ha ej råd; kör bort alla tiggare!
40 De gjorde så, och likväl blefvo ladorna ständigt tomare. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äta för mycket, menade gubben och begynte
inknappa
ett mål om dagen, men det blef icke bättre. Vargar och björnar uppåto hans hästar, kor och får; fattigdomen stod för dörren, och gubben kunde ej begripa huru detta var möjligt, när allt var så utmärkt klokt ställdt i hushållet.
41 – Nej, vi äta alldeles för mycket, sade han åter. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss baka bröd af tallkottar och koka soppa på lingonris. Men för all del, gumma, gif ingenting |304|bort åt kräk och tiggare. Vi ha ej råd att vara barmhertiga, vi.
42 – Jag vill gå till torparfolket der borta på andra sidan af sjön, sade gumman, –konsekvensändrat/normaliserat och fråga dem hvaraf det kommer att de ständigt ha bröd, när vi lida nöd.
43 – Gör det, svarade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker uppå att de hushålla bättre än vi.
44 Gumman gick och återkom med det svar, att torparefolket ofta skänkte sitt sista bröd åt de fattige, och likväl ledo de aldrig brist, ty Guds välsignelse gaf dem tiofaldt åter.
45 – Det vore märkvärdigt, menade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Se här, tag vår sista kaka, kasta henne ut åt tiggarepacket derborta på landsvägen och bed dem sedan draga för tusan hakar.
|189|46 – Nej, sade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Der behöfves ännu något dertill, och det är att gifva af godt hjerta.
47 – Kan det vara möjligt? återtog gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, så gif då af godt hjerta, men på det vilkor, att Gud ger oss tiofaldt åter. Vi ha ej råd att skänka något utan betalning.
48 – Man skall gifva utan något vilkor alls, sade gumman.
49 – Hvad? Skall man ej ens få tack derför?
50 – Ofta får man otack och gifver ändå.
51 – Det var för märkvärdigt, sade gubben och skakade på hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Hur har man råd dertill?
52 Gumman sade:
Konung David säger i 37:de psalmen: »Jag hafver ung varit och är gammal vorden och hafver ännu aldrig sett den rättfärdige öfvergifven, eller hans barn gå utan bröd.»
53 – Hör du, gumma, sade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat der ligger i rian en kärfve otröskadt korn. Låt oss spara den nu till julen åt sparfvarna. Vi skola börja med dem.