25Ja visst, ja visst! Ack, hvad det skall bli roligt!
Så rodde båda syskonen förtroligt
Till Blåbärsön. Der voro sköna bär,
Och hvad de åto, hvad de sprungo der!
Men Smultronön der litet längre borta,
30Säg, ro vi dit? – Nej, timmarna bli korta. –
Ack jo, se blott, så rödt det glimmar ju,
Och än är klockan säkert icke sju.
Nå ja, till Smultronön de båda foro.
Hvad der var herrligt! Hvad de glada voro!
35– Men ser du Hjortronön? Der är ej fult!
Af stora hjortron glimmar der helt gult.
Men pappa har oss nekat. – Ack den pappa!
Han blir nog god, när blott vi honom klappa.
|238|
Dessutom är ju dit helt nära nu,
40Och än är klockan säkert icke sju.
Nå godt; till Hjortronön de rodde båda.
Så rara hjortron får man sällan skåda.
De snaskade det bästa, som der fanns;
Det smakte Mimmi godt och munsjör Frans.
45Till sist så voro båda barnen mätta.
– Nu ro vi hem. – Ja, kom! Men hvad är detta?
Den ön här nära ha vi aldrig sett:
Se, röda rosor glimma der helt tätt!
Ack, låt oss fara dit på rosenfänge!
50– Omöjligt, nej, vi redan dröjt för länge!
– Men blott en liten, liten stund! Ännu
Så slår jag vad, att klockan ej är sju.
|98|
– Nå, blott en liten stund! – Och båda rodde.
Till Rosenön var längre, än de trodde.
55Men när de ändtligt stego der i land,
Hur skönt der doftade från strand till strand!
Se, hvilka rosor! – Nu var det att plocka
Och bryta, bocka sig och åter bocka.
– Men hvilken är den vackraste? – Den här.
60– Åh nej, visst ej! Den här långt bättre är.
Så smögo qvällens timmar. Tysta natten
Begynte mörkna öfver land och vatten.
Då först med häpnad märkte barnen nu,
Att klockan var helt säkert mer än sju.
65Nu blef det träta: hvems må felet vara?
På sjön i mörkret kunna vi ej fara,
Och här finns ingen stuga, ingen bädd! –
Och Frans var ond, och Mimmi, hon var rädd.
|239|
Sen kommo strida tårar: stackars pappa
70Och mamma vänta oss! – Men som en kappa
Så tjockt, föll mörkret öfver sjö och strand.
Man kunde ej för ögat se sin hand.
I famnen nu hvarandra båda höllo,
Tills frusna och förgråtna båda föllo
75På rosors bädd och somnade till slut
Och sofvo länge, sofvo natten ut.
Och högt stod solen ren på himlens båge,
När barnen vaknade. Det var, som såge
De någon sällsam syn. – Hvar äro vi?
80Ack Gudskelof, att natten är förbi!
Kom, låt oss ro! – Ja, kom! – Och båda foro.
Det dröjde länge, förrän barnen voro
Vid hemmets strand. Då båten nära kom,
De sågo sig med stor förundran om.
|99|
85Den bryggan var ej här i går. Den spången
Fanns icke förr. Så sandad var ej gången,
Och träden äro högre; se på dem!
Vi stackars barn, nu hitta vi ej hem.
Nej, – der är stora stenen, der vi metat,
90Och der är stranden, der vi snäckor letat.
Låt oss gå längre fram! – Så gingo de,
Men allt var nytt och ovant till att se.
I löfsaln, der syrenerna de blomma,
Der satt en gubbe och en gammal gumma.
95Dem hade barnen aldrig sett förut.
De helsade och sågo flata ut.
Hvem söken J? sad’ gubben i detsamma.
– Vi söka här vår pappa och vår mamma.
|240|
– Hvad heten J? – Jag heter Frans. – Och jag,
100Jag heter Mimmi. – Hvad i allan dag!
Frans! Mimmi! sad’ de gamla nu med oro.
Så hette våra stackars barn, som foro
En afton bort och kommo ej igen.
De drunknade, och vi dem sörja än.
105– Vi ha ej drunknat. Nej, vi oss fördröjde
På Rosenön. – Vid dessa ord så röjde
De gamla en förundran. – Rosenön?
Tänk, om det vore våra barn från sjön!
Som det var sagdt, så hördes barnen stamma:
110Tänk, om det vore pappa just och mamma,
Fast så märkvärdigt grånat deras hår,
Sen vi dem sågo båda sist i går!
Så föllo de hvarandra ömt i famnen
Och sade om på nytt de kära namnen.
115Men när de alla länge famnats då,
Man hörde fadren säga sorgset så:
|100|
Ack, stackars barn, till Rosenön J flutit;
På rosors bädd en svekfull sömn J njutit.
Förtrollad är den ön. Ty tiden der
120Flyr i galopp. Ett år hvar timma är.
Och nu ha tjugu timmar ren försvunnit
Med sömn och lekar. Det är hvad J vunnit.
Ty när J foren, det var ej i går,
Nej, barn, sen dess förflutit tjugu år!
125– Hvad? tjugu år! – Nu först med mycken häpnad
De sågo på hvarandras bytta skepnad.
Ja, tretti år på spiken Frans var nu,
Och Mimmi stackare var tjugusju.
|241|
Och uppå alla dessa tjugu åren,
130Den skönaste, den bästa ungdomsvåren,
Hvad ha de lärt? Ack, intet lärdes der;
Ej mer än man af sömn och lekar lär.
När alla de, som voro lika gamla,
Med flit och lust fått mycken kunskap samla,
135Då kunde Frans ej mer två gånger tre,
Och Mimmi kunde knappast ABC.
Så måste de på gamla dar besörja,
Att som små barn de åter fingo börja.
När Frans då blef med lugg och plugg och ris
140Student, så var han fyrti år precis.
Och Mimmi, när hon ändtligen fått lära
Att läsa, sy och hvad man kan begära
Af den, som också engång vill bli fru,
Så var hon jemnt på spiken trettisju.
145Och när de båda ville vara unga
Och liksom andra, dansa, leka, sjunga,
Så syntes redan ganska långtifrån
Vid deras panna grå och hvita strån.
|101|
Frans blef en skrifvare, som for på tingen
150Och drack med alla, dugde just åt ingen;
Men Mimmi blef allt till sin lefnads qväll
En skröplig, lång och trätosam mamsell.
Ja, så gick det med dem, det må ni veta,
Som ej förstodo lyda och arbeta.
155Och så går det med hvar och en, som går
Till sängs på rosorna i lifvets vår.
Ty intet lärs, när man i nöjen stimmar:
Då springa åren, som de vore timmar;
|242|
Och innan man vet ordet af rättnu,
160Har lifvets klocka redan slagit sju.
Kommentaari
Kommentar
Sagan på vers publicerades i Eos 15/9 1855.
Lehtonen konstaterar att det i världslitteraturen bekanta motivet lyckans ö (jfr Atterboms Lycksalighetens ö 1824) i dikten presenteras i genren sedelärande berättelser (2002, s. 30; jfr Laurent 1947, s. 138 f.). Några månader tidigare hade barntidningen publicerat en allegorisk karta där Topelius längs en rutt namngett platser såsom »Okunnighetens land», »Lättjans kulle» och slutligen målet »Lycksalighetens ö» (Lehtonen 1997, s. 159; jfr Bunyans Kristens resa 1678,1684). Laurent förmodar inspiration från öarna i Nykarleby skärgård (s. 78).
Dikten fungerar som en godmodig skrämselsaga som förmedlar en eftertrycklig sensmoral (Lehtonen 1997, s. 162, och 2002, s. 34; jfr Laurent 1947, s. 310). Drömmotivet liksom motivet med den förtrollade ön och resan till en förtrollad plats påträffas i flera sagor av Topelius, ofta i kombination med vackra rosor och rosenbäddar (ex. Töckenöarna och Fjäderholmarna). Motivet kan knytas till Törnrosa och den tidlösa sömnen och skapar en spänning mellan å ena sidan saga och dagdriveri och å andra sidan flit och lydnad.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
21 bråten hopen.
44 munsjör skämtsamt om unga herrar, från fra. monsieur, min herre.
49 rosenfänge rosenfångst; rosenplockning.
151 allt till ända till.
152 trätosam trätlysten.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 78, 138 f., s. 310; Lehtonen, »’När man sover på rosor’», 1997, s. 159–162; Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 30, 34
När man sofver på rosor.
Saga.
Det var engång en gosse och en flicka,
Som annars kunde godt och väl sig skicka,
Men tvenne ting de kunde icke rätt:
Att lyda snällt och att arbeta lätt.
5Hon hette Mimmi; Frans, så hette gossen.
De sprungo kring i skogarna och mossen,
Och när de trötta sofvo sen så godt,
Så drömde de om nya lekar blott.
|237|Det går ej an, så sade deras mamma,
10Och deras pappa sade just detsamma:
Nej, kära barn, det går visst aldrig an;
Sitt hela lif man ju ej leka kan.
Små barn, de måste gå i skolan alle,
Att plugga vett uti sin kycklingsskalle. –
15I skolan måste Mimmi nu med Frans;
Ja, ni må tro, det blef en annan dans.
Det var så grufligt svårt att sitta stilla,
Och lexorna – fy, hvad de smakte illa!
Och sen så var man skolsjuk uti mjugg,
20Och sen så fick man sig en liten lugg.
|97|En dag gaf lärarn lof åt hela
bråten
.
Ack, söta pappa, få vi ro i båten?
Ja, med det vilkor, att J fån ej nu
Ro långt och ären hemma klockan sju.
25Ja visst, ja visst! Ack, hvad det skall bli roligt!
Så rodde båda syskonen förtroligt
Till Blåbärsön. Der voro sköna bär,
Och hvad de åto, hvad de sprungo der!
Men Smultronön der litet längre borta,
30Säg, ro vi dit? – Nej, timmarna bli korta. –
Ack jo, se blott, så rödt det glimmar ju,
Och än är klockan säkert icke sju.
Nå ja, till Smultronön de båda foro.
Hvad der var herrligt! Hvad de glada voro!
35– Men ser du Hjortronön? Der är ej fult!
Af stora hjortron glimmar der helt gult.
Men pappa har oss nekat. – Ack den pappa!
Han blir nog god, när blott vi honom klappa.
|238|Dessutom är ju dit helt nära nu,
40Och än är klockan säkert icke sju.
Nå godt; till Hjortronön de rodde båda.
Så rara hjortron får man sällan skåda.
De snaskade det bästa, som der fanns;
Det smakte Mimmi godt och
munsjör
Frans.
45Till sist så voro båda barnen mätta.
– Nu ro vi hem. – Ja, kom! Men hvad är detta?
Den ön här nära ha vi aldrig sett:
Se, röda rosor glimma der helt tätt!
Ack, låt oss fara dit på
rosenfänge
!
50– Omöjligt, nej, vi redan dröjt för länge!
– Men blott en liten, liten stund! Ännu
Så slår jag vad, att klockan ej är sju.
|98|– Nå, blott en liten stund! – Och båda rodde.
Till Rosenön var längre, än de trodde.
55Men när de ändtligt stego der i land,
Hur skönt der doftade från strand till strand!
Se, hvilka rosor! – Nu var det att plocka
Och bryta, bocka sig och åter bocka.
– Men hvilken är den vackraste? – Den här.
60– Åh nej, visst ej! Den här långt bättre är.
Så smögo qvällens timmar. Tysta natten
Begynte mörkna öfver land och vatten.
Då först med häpnad märkte barnen nu,
Att klockan var helt säkert mer än sju.
65Nu blef det träta: hvems må felet vara?
På sjön i mörkret kunna vi ej fara,
Och här finns ingen stuga, ingen bädd! –
Och Frans var ond, och Mimmi, hon var rädd.
|239|Sen kommo strida tårar: stackars pappa
70Och mamma vänta oss! – Men som en kappa
Så tjockt, föll mörkret öfver sjö och strand.
Man kunde ej för ögat se sin hand.
I famnen nu hvarandra båda höllo,
Tills frusna och förgråtna båda föllo
75På rosors bädd och somnade till slut
Och sofvo länge, sofvo natten ut.
Och högt stod solen ren på himlens båge,
När barnen vaknade. Det var, som såge
De någon sällsam syn. – Hvar äro vi?
80Ack Gudskelof, att natten är förbi!
Kom, låt oss ro! – Ja, kom! – Och båda foro.
Det dröjde länge, förrän barnen voro
Vid hemmets strand. Då båten nära kom,
De sågo sig med stor förundran om.
|99|85Den bryggan var ej här i går. Den spången
Fanns icke förr. Så sandad var ej gången,
Och träden äro högre; se på dem!
Vi stackars barn, nu hitta vi ej hem.
Nej, – der är stora stenen, der vi metat,
90Och der är stranden, der vi snäckor letat.
Låt oss gå längre fram! – Så gingo de,
Men allt var nytt och ovant till att se.
I löfsaln, der syrenerna de blomma,
Der satt en gubbe och en gammal gumma.
95Dem hade barnen aldrig sett förut.
De helsade och sågo flata ut.
Hvem söken J? sad’ gubben i detsamma.
– Vi söka här vår pappa och vår mamma.
|240|– Hvad heten J? – Jag heter Frans. – Och jag,
100Jag heter Mimmi. – Hvad i allan dag!
Frans! Mimmi! sad’ de gamla nu med oro.
Så hette våra stackars barn, som foro
En afton bort och kommo ej igen.
De drunknade, och vi dem sörja än.
105– Vi ha ej drunknat. Nej, vi oss fördröjde
På Rosenön. – Vid dessa ord så röjde
De gamla en förundran. – Rosenön?
Tänk, om det vore våra barn från sjön!
Som det var sagdt, så hördes barnen stamma:
110Tänk, om det vore pappa just och mamma,
Fast så märkvärdigt grånat deras hår,
Sen vi dem sågo båda sist i går!
Så föllo de hvarandra ömt i famnen
Och sade om på nytt de kära namnen.
115Men när de alla länge famnats då,
Man hörde fadren säga sorgset så:
|100|Ack, stackars barn, till Rosenön J flutit;
På rosors bädd en svekfull sömn J njutit.
Förtrollad är den ön. Ty tiden der
120Flyr i galopp. Ett år hvar timma är.
Och nu ha tjugu timmar ren försvunnit
Med sömn och lekar. Det är hvad J vunnit.
Ty när J foren, det var ej i går,
Nej, barn, sen dess förflutit tjugu år!
125– Hvad? tjugu år! – Nu först med mycken häpnad
De sågo på hvarandras bytta skepnad.
Ja, tretti år på spiken Frans var nu,
Och Mimmi stackare var tjugusju.
|241|Och uppå alla dessa tjugu åren,
130Den skönaste, den bästa ungdomsvåren,
Hvad ha de lärt? Ack, intet lärdes der;
Ej mer än man af sömn och lekar lär.
När alla de, som voro lika gamla,
Med flit och lust fått mycken kunskap samla,
135Då kunde Frans ej mer två gånger tre,
Och Mimmi kunde knappast ABC.
Så måste de på gamla dar besörja,
Att som små barn de åter fingo börja.
När Frans då blef med lugg och plugg och ris
140Student, så var han fyrti år precis.
Och Mimmi, när hon ändtligen fått lära
Att läsa, sy och hvad man kan begära
Af den, som också engång vill bli fru,
Så var hon jemnt på spiken trettisju.
145Och när de båda ville vara unga
Och liksom andra, dansa, leka, sjunga,
Så syntes redan ganska långtifrån
Vid deras panna grå och hvita strån.
|101|Frans blef en skrifvare, som for på tingen
150Och drack med alla, dugde just åt ingen;
Men Mimmi blef
allt till
sin lefnads qväll
En skröplig, lång och
trätosam
mamsell.
Ja, så gick det med dem, det må ni veta,
Som ej förstodo lyda och arbeta.
155Och så går det med hvar och en, som går
Till sängs på rosorna i lifvets vår.
Ty intet lärs, när man i nöjen stimmar:
Då springa åren, som de vore timmar;
|242|Och innan man vet ordet af rättnu,
160Har lifvets klocka redan slagit sju.