Tomtegubben i Åbo slott.

1 Nils Harakka, smeden, som brukade smida jernet åt slottsfångarne, kunde berätta följande saga, när man bestod honom en flaska öl. Han påstod, att han sjelf sett tomten och håltornet; ja, hvad allt se icke smeder och mjölnare? Nils Harakka hade läst mycket af gamla verldens historier, och derför kunde han säga efter hvad man brukade säga förr.

2 Det var en tomtegubbe, han var sjuhundra år gammal och bodde i ett hvalf under Åbo slott. Han hade ett så långt, hvitt skägg, att han kunde binda det två hvarf kring lifvet, och krokig var han, rätt som en gammal stålbåge,|131| när den är uppdragen i helspänning. Han skröt af att vara den äldste tomtegubben i landet; sjelfva domkyrkans tomte, som dock var femhundrafemtio år, kallade honom farbror. Alla smågubbar i landet ansågo honom för slägtens öfverhufvud, men alla voro rädda för honom, ty han ville hafva ärlig ordning i landet. En bra tomtegubbe var han, en genomhederlig, präktig Nisse, fastän han hade sin egen besynnerliga smak.

3 Han bodde nemligen i det djupaste hvalfvet under Åbo slott, det såkallade håltornet, der man fordom brukade förvara de gröfsta och farligaste förbrytare, som aldrig mera skulle få skåda dagens ljus. Der var hans palats inredt med all upptänklig beqvämlighet och prakt, sådan som tomtegubbar mest tycka om. Der saknades icke grus, sophögar, gamla stenrösen, sönderslagna krukor, trasiga bastmattor, afbrutna stolfötter, söndertrampade leksaker, rostadt jernskräp, bortkastade, omaka stöflar och handskar, dunbolster utan dun, pipskaft utan munstycken, fönsterbågar utan glas, såar utan botten, råttgnagade böcker utan permar och en myckenhet annat obeskrifveligt skräp. Tornet var på det omsorgsfullaste draperadt med spindelväfvar i alla mönster och försedt med små vattengölar, som stått der och förbättrat sitt innehåll i hundrade år. Luften i denna underjordiska boning var så angenämt unken, som man någonsin kunde önska, och när man till allt detta tänker sig kärfvar af murken halm och benen af döda råttor, då kan man föreställa sig, att tomtegubben här kände sig riktigt hemtreflig.

4 Också trifdes han så väl i denna beqväma bostad, att han ganska sällan brukade söka sällskap utom hus. Om nutidens andra tomtar och smågubbar hyste gamla far i hvalfvet ingen förmånlig tanke. – Verlden är bara fnask numera, brukade han säga. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad duga tomtarne nu till annat,|132| än att bygga lusthus och lappa leksaker, blanka stöflar och sopa golf? Menniskorna förakta dem och bestå dem icke mer ens ett fat gröt om julnatten. De skulle ha sett tomtegubbarne i min tid! Vi byggde torn och släpade klippor! konsekvensändrat/normaliserat Det var |862|blott två gamla vänner, som han någongång brukade besöka: gamla tomten i domkyrkan och gamla vaktmästaren Matts Mursten. Den förre besökte han hvart tjugonde år, och hvart tjugonde år kom domkyrkans tomte till slottstomten. De hade en genväg till hvarandra genom den ryktbara underjordiska gången mellan slottet och domkyrkan, den der gången, du mins, som alla i Åbo veta att berätta om, fastän ingen har sett den. Tomtarne hade ingen svårighet att slinka igenom den trånga gången, de kunna ju krypa genom ett nyckelhål, men värre var det för menniskors barn. Detta visste vaktmästaren Mursten bättre än någon annan, ty han var den enda lefvande menskliga varelse, som lyckats krypa igenom gången, och det var då han gjorde sin första bekantskap med tomtegubben i Åbo slott.

5 Matts Mursten var den tiden en flink pojke om tolf år, för hvilken hela verlden dansade på en kalfsvans. Han sökte gamla muskötkulor bland gruset i slottshvalfven, när han en morgon råkade finna öppningen till den underjordiska gången och företog sig af nyfikenhet att se åt hvart det kryphålet kunde leda. Han kröp och kröp, och allt som han lyckades kafva sig framåt, rasade stenarne ned bakom honom och stängde återvägen. Detta bekymrade Matts icke det minsta: han skulle väl någonstädes komma ut igen. Men så hände till sist, att gången befanns nedrasad äfven framför honom, och då kom Matts hvarken fram eller tillbaka. Der hade han väl suttit fastkilad till denna dag, om det icke råkat vara just det tjugonde året, när tomtarne i slottet och domkyrkan brukade|133| besöka hvarandra. Slottstomten var på väg till domkyrkan, när han fann pojken inkilad mellan gruset, som en räfunge i snaran. Och tomten var godhjertad, – alla tomtar äro snarstuckna, men godhjertade: – derför röt han till Matts: –konsekvensändrat/normaliserat hvad har du här att beställa? – Jag söker muskötkulor, konsekvensändrat/normaliserat svarade Matts darrande. Tomten skrattade. –konsekvensändrat/normaliserat Håll dig fast i mitt stöfvelskaft, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat så skall jag hjelpa dig ut! konsekvensändrat/normaliserat Matts såg ingenting, men sträckte ut handen i mörkret och fick fatt i ett stöfvelskaft. Då bar det flinkt af framåt genom stenar och grus, och om en stund sade tomten: –konsekvensändrat/normaliserat kryp ut genom luckan! Matts såg åter ingenting, men sträckte ut handen i mörkret och kände en lucka, som kunde lyftas upp. Strax derpå befann han sig i domkyrkans högkor, och der stod biskopen i full skrud med sina prester och skulle just läsa messan. –konsekvensändrat/normaliserat Se på den! sade biskopen; – hvad har du att beställa i kyrkans vinkällare? konsekvensändrat/normaliserat Matts tänkte vid sig sjelf, att en biskop omöjligen kunde vara farligare än en tomtegubbe, och svarade frimodigt, att han sökte muskötkulor. Biskopen fann det icke passande att skratta, der han stod i sin högtidliga skrud, han pekade endast på bakdörren i koret, hvarpå Matts tog till fötter det mesta han kunde.

6 Från denna dag var der ett slags vänskap mellan Matts Mursten och tomtegubben i Åbo slott. Matts såg honom icke, ty tomten gick mest osynlig i sin grå jacka och sin svarta lamskinsmössa, men vände han mössan afvig, blef han synlig. Det roade tomten att hjelpa till, som tomtarne bruka, för att det skulle gå Matts väl här i verlden. Och förunderligt väl gick det för gossen både i läsförhören och sysslorna. Men efter detta allt vore för långt att berätta, så är det nog, när vi veta, att Matts Mursten blef vaktmästare i Åbo slott, när han var trettio år gammal, och att han skötte sin syssla med heder i femtio år.|134| Han var åttio år, när han fick afsked med lifstids pension, och sedan lefde han ännu en rad af år i det gamla slottet, der han en gång hade sökt muskötkulor i hvalfven.

7 Vänskapen mellan tomten och vaktmästaren blef de sista åren så förtrolig, som en vänskap kan vara mellan tomtar och menniskor. Matts Mursten hade nu afträdt sysslan åt sin dotterdotters man, den nye vaktmästaren Anders Tegelsten, och behöfde icke mer dag och natt lefva i bekymmer för att slottsfångarne skulle rymma. Han hade nu god tid att vandra och stöka hvar han behagade i det gamla slottet, bota dess bristfälligheter, tillstoppa söndriga fönsterrutor, genom hvilka stormen pep in om höstnätterna, eller förekomma att snö och regn trängde in genom läckor i taket. På dessa vandringar mötte han ofta tomtegubben, som var stadd i samma ärender, ty båda gubbarne hade ingenting så kärt här i verlden, som sitt slott, och räknade icke på något besvär för att hålla ihop dess bofälliga murar. Ingen annan brydde sig om den åldriga byggnaden: stod den, så stod den, och ville den ramla, så fick den ramla.

8 Elden gick öfver den, tiden gick öfver den, vintrarne snöade in, somrarne regnade in, blåsten ruskade om tegel och skorstenar, råttorna gnagade hål i golfven, hackspetten sönderhackade fönsterposterna, bjelklagren murknade, källarhvalfven hotade att instörta, och tornen sågos betänkligt luta. Åbo slott hade snart varit en grushög, om ej tomten beständigt sysslat med att lappa dess skador, och nu fick han en medhjelpare i gamle Mursten.

9 Tomtens sjuhundraåriga hjerta kände sig rördt. Mir nix, dir nix, hände en vacker dag, att han vände lamskinnsmössan med ullen utåt, och strax blef han synlig. Gamle Mursten hade så när i förskräckelsen ramlat ner utför torntrappan, när han såg framför sig den lille, vän|135|ligt grinande gubben med det långa, hvita skägget och den krokiga ryggen. I sin häpnad ville han göra korstecknet, som ännu brukades i hans barndom, men tomten förekom honom.

10 – Är du rädd för mig? konsekvensändrat/normaliserat sade tomten.

11 – Nehej, konsekvensändrat/normaliserat svarade vaktmästaren stammande, men rädd var han ... –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är det jag har den äran ...?

12 Tomten skrattade på sitt vanliga småsluga sätt. – Jaså, du har inte den äran att känna mig? Mins du, när du var tolf år gammal, hvem som sade till dig: –konsekvensändrat/normaliserat håll fast i mitt stöfvelskaft! Mins du hvem som hviskade dig katekesen i örat, när presten frågade vid läsförhöret: –konsekvensändrat/normaliserat hvad är det? Mins du hvem som blåste ut ljuset, när du somnat från boken, och sökte upp din stöfvel i sjön, när du föll från båtbryggan? Mins du hvem som raderade bläckplumpen, när du skref din ansökning om vaktmästaresysslan? Och vet du hvem det var, som alla nätter gick omkring här i slottet, medan du sof, och såg till att fångarnes dörrar voro säkert reglade? Det var jag, Matts Mursten! Jag menar vi äro gamla bekanta; låt oss nu blifva vänner!

13 Vaktmästaren kände sig mycket förlägen. Han gissade nog hvem han hade framför sig, och det förekom honom, som en god kristen, litet kusligt att sällskapa med troll. Men han höll god min, och från den stunden vande han sig att möta tomtegubben än här, än der under sina vandringar, stundom i slottsvindarna, stundom i trapporna, stundom i källarhvalfven.

14 Det lönade mödan att höra tomten berätta om Åbo slott. Öfverallt hade han varit med från dess början och mindes allt som i går. Han hade ju sett Sankt Erik och Sankt Henrik: det ena helgonet hade en vårta på kinden, och det andra var låghalt. Han kände alla slottets höfdingar sedan mer än sexhundra år: den tappre drotsen, Thure Bjelke, den berömde Hans Kröpelin, den grymme|136| junker Thomas Wolf, hertig Johan och hans lysande hof, den fångne kung Erik, Ebba Stenbock, som höll bön under kanondundret, Carl IX, som skref sin varning ofvanför dörrposten, Gustaf Adolf, som räddade sig ur lågorna, Pehr Brahe, som mottog de förste professorerne vid Åbo akademi, och så många, många andra ryktbare män. Med dem alla hade tomten osynlig suttit till bords, osynlig smuttat ur deras vinglas och lyssnat på deras hemligaste samtal. Ja, han kunde beskrifva häkterna i Ebba Stenbocks liftröja, spetsarne i Gustaf Adolfs halskrage och silfverspännet i Pehr Brahes riddarebälte. Tomten omtalade slottets många strider, belägringar och olycksöden i eld och krig: den svåraste branden hade inträffat en gång när tomten var bortrest för att helsa på sina kusiner, tomtarne i Raseborg och Tavastehus. Efter denna minnesbetan hade tomten föresatt sig att aldrig mer lemna Åbo.

15 Vaktmästaren hörde beskedligt på, och det föll honom alldeles icke in, att han kunnat blifva professor med mindre lärdom. Han fortfor att följa tomten ur sal i sal, ur hvalf i hvalf, och så kommo de en dag till håltornet. |865|– Vill du icke stiga ned till mig och se hur jag bor? konsekvensändrat/normaliserat frågade tomtegubben.

16 – Åh ja, konsekvensändrat/normaliserat svarade vaktmästaren, fastän ej utan hemlig bäfvan. Men nyfikenheten tog öfverhand: i håltornet hade han aldrig varit.

17 De stego ned, tomten förut och vaktmästaren på hans axlar. När de hunnit sex eller sju famnar under hvalfvet, kände de fast mark under fötterna. Der var stickmörkt, iskallt, fuktigt och unket. – Bor jag ej beqvämt? konsekvensändrat/normaliserat frågade tomten.

18 – Det kan väl så vara efter er smak, svarade vaktmästaren höfligt. Och i det samma trampade han på de döda råttornas ben, så att det knastrade under fötterna.

19 – Ja, ni menniskor ha en besynnerlig smak för solsken och himmelsluft, konsekvensändrat/normaliserat skrattade tomten. – Vasserra, jag har det, som bättre är. Har du andats en mera helsosam luft? Och ljus har jag, mycket bättre än solsken, du skall få se. Murr, din trollpacka, hvar håller du hus? Kom genast och lys min embetsbroder! ... Ursäkta, hon är ovan vid främmande; det är mer än hundra år sedan vi sist haft besök i vår trefliga bostad.

20 Vid dessa ord framtassade något svart ur djupaste vrån, kröp på en sten och uppspärrade två stora, gnistrande gröna ögon, hvilka skeno som eldkol i mörkret. – Hvad tycker du om min upplysning? konsekvensändrat/normaliserat menade tomten.

21 – Är det en katt? konsekvensändrat/normaliserat sade vaktmästaren, med den hemliga önskan att vara långt derifrån.

22 – Ja, nu är Murr katt, men hon har ej alltid varit en katt. Hon är min gårdsvakt och mitt enda sällskap, ett godt kräk, när hon inte är arg. Gå för säkerhets skull ej för nära henne! Jag kan undvara sällskap, men jag behöfver en gårdsvakt. Vill du se min skattkammare?

23 – Tackar så mycket, jag är ej nyfiken, konsekvensändrat/normaliserat svarade vaktmästaren. Han frös och tänkte inom sig, att tomtens skatt väl måtte vara af samma utmärkta sort, som hans luft och hans upplysning.

24 – Hvad? Jag tror du anser mig för en tiggare? återtog den snarstickne tomten. –konsekvensändrat/normaliserat Kom hit! Se här!

25 Vid dessa ord öppnade han en liten förrostad jerndörr, som under mossan, möglet och spindelväfven dolde sig längst borta i den mörkaste vrån. Katten Murr tassade in genom dörren och belyste med sina gnistrande ögon ett lågt, långt hvalf, uppfyldt med guld, silfver och ädelstenar, kostbara hofdrägter, praktfulla rustningar och andra forntida dyrbarheter, till en oöfverskådelig mängd. Tomten betraktade alla dessa skatter med ett sniket välbehag,|138| hoppade sin gäst förtroligt på axeln och sade: –konsekvensändrat/normaliserat medgif, Matts Mursten, att jag icke är en sådan fattig fnuskenbarkare, som du i din |866|enfald har föreställt dig. Allt detta är min rättfångna egendom. Hvarje gång slottet brunnit eller härjats af fienden, har jag osynlig ilat genom salar och hvalf och bergat den kostbara egendom, som man nu tror längesedan hafva blifvit fiendens eller lågornas rof. O, det är skönt, det är skönt att vara så rik.

26 – Men ni, som är så ensam, hvad gör ni med all eder rikedom?konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat vågade vaktmästaren fråga.

27 – Hvad jag gör? Jag betraktar den i tusen år, jag betraktar den alla dagar och alla nätter; jag förvarar den, jag beskyddar den. Är jag ensam, som har ett sådant sällskap?

28 – Men om någon bortröfvar er skatt?

29 Murr förstod frågan och sprakade eld. Tomtegubben grep sin förskräckte gäst hårdt i armen och ledde honom, utan att svara, till en annan dold jerndörr, hvilken han öppnade helt litet på glänt. Derinne hördes ett förfärligt rytande, som af hundrade vilddjur. – Tror du icke, konsekvensändrat/normaliserat ropade den lille gubben, hes af vrede, – tror du icke, att de eländiga menniskorna redan mer än en gång fått begär till mina rikedomar? Här ligga dessa röfvare bundne; de äro nu alla vargar, och har du lust att försöka hvad de försökt, så skall du få dela deras öde.

30 – Gud bevare oss! konsekvensändrat/normaliserat suckade den beskedlige vaktmästaren, illa till mods.

31 Tomtens goda lynne återkom, när han såg sin gäst så uppskrämd. – Tag det icke så illa, konsekvensändrat/normaliserat sade han; – du är en hederlig karl, Matts Mursten, derför ville jag säga dig huru det är. Du ser här ännu en tredje jerndörr, men den vågar ingen öppna, icke ens jag. Långt borta der inne, djupt under slottets grundvalar och i skötet af hälleberget,|139| sitter en, som är ännu mycket äldre och mycket mäktigare än jag. Der sitter den gamle Wäinämöinen, omgifven af sina kämpar, och väntar och väntar och väntar, men om han väntar på yttersta dagen eller på Finlands framtid, det vet icke jag. Det vet jag, att hans skägg är mycket längre än mitt, och när det vuxit så långt, att det räcker ett hvarf kring stenbordet, då är verldens slut. Och det växer, det växer hvar dag, och hvar dag försöker han suckande, om det ännu må räcka kring bordet, men der fattas ännu helt litet. Då blir han sorgsen, och då höres hans kantele så klart genom hälleberget, att sjelfva de gamla slottsmurarna lyssna och floden här utanför svallar upp öfver stränderna för att bättre höra. Och då vakna hans kämpar, som sofvande vänta sin mästares tid, tro att tiden är kommen, resa sig upp och slå mot sköldarna med sina svärd, så att slottet skakas i sina grundvalar ...

32 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat fortfor tomten, – nu, min vän, Matts Mursten, är det rådligast att du begifver dig upp till den öfre verlden igen, ty annars kunde du här |867|nere få höra mer än du bör och tål vid att höra. Men så när hade jag glömt, att du är min gäst och behöfver en undfägnad. Jag kan tänka mig, att du ej förstår att värdera sådana läckerheter, som syltad spindelväf och kryddadt pölvatten. Var icke förlägen, säg rent ut! Behagar du en mugg öl? Nå väl, följ mig, jag är försedd. Ofta har jag undrat huru jag kom att förvara det onyttiga skräpet, men jag ser nu, att det likväl duger till något.

33 Dervid framsökte tomten en stor, möglig tunna af ek, tog en silfverbägare från skattkammaren och tappade en klar, mörkbrun vätska ur tunnan. Vaktmästaren kände sig frusen, han kunde ej vägra att smaka och fann drycken så god, som ädlaste vin. Den rann genom hans ådror|140| som värme i vinterköld: han vågade fråga hvar tomten fått en så kostelig dryck.

34 – Det är ingenting annat, än en qvarblifven tunna af hertig Johans berömda finska öl, som hertigen sedan alltid bestälde från Finland, när han blef konung. Det ligger till sig med åren, liksom mitt pölvatten. Behåll bägarn som ett minne af mig, men säg det åt ingen; sådana bägare har jag till hundradetal.

35 Ölet steg gamle Mursten i hufvudet, och han hade ett muntert ölsinne. – Tack skall ni ha, tomtefar! konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Kanske törs jag vara så dristig och bjuda er i öfvermorgon på bröllop? Min dotterdotters dotter, lilla Rosa, gifter sig med fältväbeln Robert Flinta, och det skulle vara för oss en stor ära, om ... om ... Med detsamma rann det gubben i hågen huru presten månde förlikas med tomten, och så tvärtystnade han.

36 – Jag skall tänka på saken, konsekvensändrat/normaliserat menade tomten. Vaktmästaren klef nu åter på hans axlar, och snart voro de tillbaka i slottshvalfven ofvanför håltornet. Aldrig tyckte sig gamle Mursten ha andats så lätt, som när han åter kände sina lungor fyllas af den lifgifvande himmelsluften. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, konsekvensändrat/normaliserat tänkte han, sedan han sagt farväl åt sin ledsagare, – icke för alla trollens skatter ville jag än en gång klifva ned i det förskräckliga håltornet.

37 Och nu blef der ett fejande och ett stökande i det gamla slottet; der skulle ju blifva bröllop! Det var ingen gyllene prinsessa, det var icke en gång en liten silfverstickad borgfröken, som nu skulle räcka sin hand åt en tapper riddare med svajande hjelm och klingande sporrar. Det var blott en liten Åbo-flicka i hemväfd bomullsklädning, men ni skulle ha sett liten Rosa, huru vacker och god hon var! Ingen prins eller hertig hade kastat på henne ett nådigt ögonkast, endast den hurtige fältväbeln Robert|141| Flinta vid skarpskyttebataljonen hade låtit henne förstå, att om hon bara ville, så kunde hon blifva generalska med tiden, nemligen när han blefve general. Lilla Rosa ansåg mycket troligt, att så skulle ske, och lofvade att blifva fru fältväbelska till att börja med.

38 Men Robert hade en rival, det var hans kusin, en sergeant, som ofta brukade vara i tjenst vid bevakningen i slottet och som hette Kilian Grip. Han hade ett godt öga till Rosa, också han, men icke så mycket för hennes egen lilla person, som icke mera för de pengar hon troddes komma att ärfva med tiden. Han blef topprasande öfver Robert Flintas framgång och beslöt i samråd med sin mamma Sara, den elakaste gamla sqvallertaska i Åbo, att försöka lura ut huru man bäst kunde slå fältväbeln ur brädet. Detta lyckades nu icke bättre, än att det blef både lysning och bröllop, innan sergeanten visste ordet af.

39 Och nu fejades och putsades i vaktmästarens boning, så det var lust och glädje att se. Der möjades med de första rönn- och björklöfven i Maj, man såg häggblommor i fönstren, och det var förunderligt huru alla länge väntade rosenknoppar råkade slå ut i krukorna just till den dagen. Alla tillredelser lyckades öfver förväntan, hveteskorporna jäste som limpor, skafferierna fyldes med goda saker, likasom af sig sjelfva, råttorna ville åt dem, men råkade alla i fällan. Hela slottet tycktes föryngradt, alla söndriga fönster befunnos hela, alla förfallna trappor nyreparerade, alla nedblåsta skorstenar stodo nymurade; sjelfva fångarne tyckte sig märka, att hålen i deras rutiga tröjor växte ihop utan skräddare. Folk undrade och undrade, men gamle vaktmästaren visste väl hvem han misstänkte för alla dessa vänliga omsorger. Han hade ju bordt vara tacksam derför, men han tänkte vid sig sjelf: –konsekvensändrat/normaliserat hvad må|142| presten säga, när tomtegubben träder in och vänder afvig sin lamskinnsmössa?

40 Bröllopsdagen kom, och gästerna infunno sig, men ingen tomte sågs till. Den gamle vaktmästaren andades lättare och begynte taga del i bröllopsglädjen. Der voro musik och dans och granna tal, så granna, att de kunnat duga åt en verklig fältmarskalk, icke blott åt en, som ämnade klifva så högt. Det gamla hederliga slottet hade icke sedan Pehr Brahes dagar sett ett sådant gästabud och en så vacker brud. Lilla Rosa såg så god och lycklig ut i sin enkla hvita klädning med en törnros i håret, att ingen på länge sett en så vacker brud, och Robert Flinta förde sig i polonäsen, som om han redan vore minst general.

41 Nu var det så långt kommet, att man skulle dricka brudens välgångsskål, och se, då fyldes af sig sjelfva alla glasen. Och när liten Rosa framträdde i ringen, röd och hvit, men ändå rödare än hon var hvit, se, då sattes af osynlig hand en glimmande gyllene krona på hennes hufvud och ett sken spridde sig, liksom en gloria, kring hennes ljusa lockar. I salen blef undran och häpnad. Alla sågo kronan, men ingen såg hvem som lagt den på brudens |869|hufvud. Man började hviska sig emellan, att brudens mormors far, den gamle vaktmästaren, måste ha hittat en sådan skatt någonstädes i slottets underjordiska hvalf.

42 Gamle Mursten hade åter sina tankar för sig och väntade med förskräckelse att se tomten plötsligen uppenbara sig midt i sällskapet, grina af förnöjelse och säga: –konsekvensändrat/normaliserat håll till godo min brudgåfva!

43 Men tomten kom icke, – eller rättare: han var redan der, men han var osynlig. Kaffebrickan bjöds just omkring med de väljästa skorporna, när vaktmästaren hörde en bekant tomteröst hviska bredvid hans öra: –konsekvensändrat/normaliserat får jag taga en|143| skorpa åt Murr? – Tag fyra! Tag hela korgen, konsekvensändrat/normaliserat hviskade vaktmästaren häpen tillbaka.

44 – Murr, stackare, behöfver något att muntra sig med, konsekvensändrat/normaliserat fortfor rösten. – Du ser, min gamle vän, att jag mottagit bjudningen, men icke bryr jag mig om att vända min mössa afvig, jag tycker icke riktigt om presten. Huru tycker du, att min krona kläder bruden?

45 – Hon ser ut som en drottning.

46 – Det vill jag tro, konsekvensändrat/normaliserat menade tomten. – Det är ju drottning Catharina Jagellonicas krona, från den tid hon var hertiginna af Finland och bodde i Åbo. Hvarför skulle jag låta kung Eriks folk bortröfva den, när de intogo slottet? Men tala ej om det; folk kunde tro, att jag stulit kronan.

47 – Nog skall jag tiga, konsekvensändrat/normaliserat viskade vaktmästaren. – Får jag ej bjuda en kringla åt Murr?

48 – Murr äter en gång hvart femtionde år, hon har nog för din tid, konsekvensändrat/normaliserat svarade tomten. – Adjö nu och tack för välfägnaden! Här uppe är så förtvifladt himmelsljust; jag längtar tillbaka till mitt trefliga håltorn.

49 Med dessa ord upphörde hviskandet, och vaktmästaren, som förstod att tomten gått till sitt hål tillbaka, kände sig öfvermåttan nöjd att för så godt pris hafva sluppit en så betänklig bröllopsgäst.

50 I glädjen deröfver drack han brudens skål i kryddadt vin ända till botten. Men detta skulle han icke ha gjort, den beskedlige Mursten, ty han var gammal, och vinet gick honom i hufvudet, liksom ölet i förrgår. Han blef pratsam och glömde ånyo att hålla tand för tunga.

51 Nu hade moster Sara och hennes son visst icke underlåtit att komma till bröllopet. Sara satte sig bredvid gamle vaktmästaren och kunde icke nog beskifva sig öfver den dyrbara kronan. Bruden, det stackars barnet, menade|144| hon, hade kunnat vara nöjd med sin myrtenkrona; hvarför skulle man göra ungen fåfäng. Det hade varit bättre att sälja kronan åt guldsmeden och få mycket pengar för henne, än att sätta högfärd i folk. Och när man |870|rätt betänkte saken, så visste ju ingen hvem kronan med rätta tillhörde. Om Mursten hittat kronan i slottshvalfven, så tillhörde ju kronan höga öfverheten, efter hela slottet var öfverhetens.

52 – Icke har jag hittat kronan. Icke är det jag, som gifvit henne åt bruden, konsekvensändrat/normaliserat svarade vaktmästaren förargad.

53 – Bevare mig väl, hvem annan skulle ha gifvit bruden en så kostelig gåfva? konsekvensändrat/normaliserat frågade Sara ifrigt.

54 – Det angår icke madam, konsekvensändrat/normaliserat sade vaktmästaren.

55 – Angår det mig icke? Angår det mig icke, om fiskalen kommer till min egenhändiga systerson, brudgummen, och säger till honom: –konsekvensändrat/normaliserat stå till svars för tjufgodset, fältväbel, kronan är stulen!

56 Den hederlige Matts Mursten blef ond och råkade i hettan att prata mer om tomten och skatten i håltornet än klokt var. Sara lyckades utleta hemligheten, och hade hon nu gifvit sin sqvalleraktiga tunga fritt lopp, så skulle snart hela bröllopssällskapet fått veta hvad hon visste och litet mera dertill. Men Sara Grip var ännu mera girig, än sqvalleraktig. Derför gick hon strax till sin son, sergeanten, som befann sig i sällskapet, och hviskade till honom, att der var en stor skatt gömd i håltornet, den borde de strax anamma, innan någon annan fick nys derom. Kilian Grip var också strax färdig, hvarpå de båda smögo sig ut, försågo sig med lykta, spade, hacka och repstege samt begåfvo sig obemärkta ned i slottshvalfven till håltornet.

57 Der var mörkt i de djupa hvalfven, hvarje steg hördes likasom fördubbladt af ekot, ochoriginal: oeh råttorna flydde för|145|skräckta ned i sina hål. Blindlyktan kastade ett ovisst sken på de grå, dammiga murarna, der stora spindlar kröpo af och an, och stundom tycktes en obekant skugga sväfva hastigt förbi.

58 – Hör du ej steg af någon, som kommer efter oss? konsekvensändrat/normaliserat frågade Sara.

59 – Det är eko från murarna, konsekvensändrat/normaliserat svarade Kilian.

60 Här i dessa öde salar hade liten Rosa mången gång vandrat ensam både i mörker och dagsljus, utan att frukta något, men när man har ondt samvete, darrar man för minsta ljud. Återoriginal: Ater frågade Sara:

61 – Såg du ej en skugga skymta fram på muren till höger?

62 – Det var din egen skugga, mor, konsekvensändrat/normaliserat sade Kilian. Han visste lika litet som Sara, att tomtegubben följde osynlig i deras spår.

63 Efter långt sökande funno de slutligen håltornet. Det såg grymt otrefligt ut: en iskall, unken luft fläktade mot dem ur djupet. Skulle de våga sig ned i detta mörka och kalla hål? –konsekvensändrat/normaliserat Gå icke dit! sade samvetet. –konsekvensändrat/normaliserat Ah, klif på! sade girigheten. Sergeanten framtog repstegen, fäste den stadigt vid mynningen af hålan och klef så förut, medan hans giriga mor följde efter.

64 Knappt voro de nedkomna, innan lyktan slocknade, ty luften der nere var uppfyld af osunda dunster. Svarta mörkret omgaf dem som en säck, de försökte att åter tända sin lykta, men förgäfves, hon kunde icke brinna i de qväfvande dunsterna. Då sprakade plötsligt ett par eldkol emot dem ur mörkret. Det var katten Murr.

65 – Jag tror det är bäst att vi klifva upp tillbaka, konsekvensändrat/normaliserat hviskade Sara darrande, och hennes son var af sammaoriginal: samma,|146| mening. Men knappt hade de satt foten på repstegen, innan slottet skakades af ett fruktansvärdt dån, en stor mängd stenar och grus störtade in i håltornet, fylde öppningen och stängde återvägen. I samma ögonblick vände tomtegubben vid deras sida sin mössa afvig, de sågo vid kattskenet hans lilla grå, krökta gestalt, hans små röda ögon och hans långa skägg. Sergeanten och hans mamma hade så när fallit att sitta af förskräckelse, så bister och hånleende syntes nu tomtegubben, som nyss hade visat sig så blid mot den gamle vaktmästaren.

66 – Välkomna till min boning! konsekvensändrat/normaliserat grinade tomten. – Det var vänligt af eder att vilja helsa på mig i ensligheten; jag skall också behålla eder hos mig för alltid. Håltornet är igenrasadt, här kommer ingen ut. Sen eder nu omkring; så här trefligt skola vi bo tillsamman, till dess att ni bli lika gamla som jag. Alla dagar skola vi spisa till frukost delikata spindlar, till middag färska råttor och till afton det förträffligaste mögel. Jag skall hålla eder sällskap dag och natt och visa eder min skatt, – den der skatten, som ni tycka så mycket om och som aldrig blir eder. Murr skall spinna och snurra för er; du bör veta, Sara, att för femhundra år sedan var Murr just en sådan sqvallertaska och snål gumma, som du nu är, och hon stadnade hos mig af samma orsak, som du. När hon utlefvat sin menniskoålder, blef hon en katt, och samma ära skall vederfaras dig, min beskedliga vän. Ser du ej huru Murrs ögon lysa af förnöjelse öfver att få en kamrat. Och du, Grip, skall blifva en nyttig vakt för min skattkammare. Vore du ärlig, min gosse, så skulle jag göra dig till min bandhund, men eftersom du är en tjuf, så skall du, efter din tid som menniska, blifva en varg med de andra vargarne. Lyssna, och hör hur de tjuta af glädje.

67 Sergeanten Grip var en desperat karl. Han kastade sig öfver tomtegubben i mening att krossa honom mot muren. Det var förgäfves; han grep i den toma luften och kände Murrs klor i sin nacke. Tomten skrattade. – Gån nu, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – till edra kamrater i hålan, men sen till, att de icke rifva ihjäl eder. konsekvensändrat/normaliserat Kilian Grip och hans moder Sara måste gå till vargarne; der tjuta de förmodligen ännu i dag. Folk undrade hvart de två hade försvunnit, men hvem sörjer en sqvallertaska, och hvem begråter en tjuf?

68 Dagen derpå sade gamle vaktmästaren Mursten till sin dotterdottersdotter Rosa, som stått brud i går: – Det var ett fint bröllop i går och en furstlig brud. Barn, kan du gissa hvem som i tiden burit din brudkrona? Ingen ringare person, än Catarina Jagellonica, hertiginna af Finland.

69 – Morfar gör narr af mig, konsekvensändrat/normaliserat sade Rosa.

70 – Tror du icke? Jag vet det af säker hand. Hemta hit kronan, så skall du se, att hon är märkt med ett kungligt namnchiffer.

71 Rosa gick till skåpet, der hon förvarade bruddrägten, men kom häpen tillbaka. Kronan var borta. I hennes ställe fanns blott ett stycke rostigt jern.

72 Man genomsökte skåpet från golf till tak; kronan fanns icke mer. – Ack, jag gamle tok, konsekvensändrat/normaliserat suckade vaktmästaren, – jag har ej kunnat tiga. Jag fick veta en hemlighet under tysthetslöfte och har hviskat den i en tredje persons öra. Barn, barn, förråd aldrig något, som blifvit dig anförtrodt under tysthetslöfte!

73 Rosa trodde att gamle morfar begynte blifva barn på nytt. Han var ju åttioåtta år gammal.

74 Vaktmästaren Mursten lefde likväl två år ännu, men gick icke mera i hvalfven och torntrapporna; han kände|148| sig svagare i benen och misstänkte, att han började blifva gammal. Han hade ingen lust att möta sin gamle vän, tomten, ty af många tecken såg man, att tomten icke mer var så vänligt stämd mot slottets innevånare, som förut. Aldrig mer fann man rummen städade på morgonen af osynlig hand, blommorna vattnade och förfallna murar reparerade, utan att man visste af hvem. Slottet förföll med hvar dag mera; det hjelpte icke en gång att lappa och bygga, ty ingenting höll stånd mot den förstörelsens makt, som nu huserade i den gamla borgen.

75 En dag sade gamle Mursten till Rosa: – led mig på en vandring i slottet!

76 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade Rosa. – Hvart vill du gå, morfar? Vill du gå i hvalfven, i salarne eller i tornet?

77 – Nej, nej, icke i hvalfven och icke heller i tornet, jag kunde möta någon i trapporna. Men led mig till något öppet fönster mot Aura. Jag behöfver frisk luft, jag tycker mig ända hit känna den unkna luften från håltornet.

78 – Då skola vi gå till vestra salen mot åmynningen. I dag är en vacker sommardag; jag drager min lille gosse i korgvagnen med oss. konsekvensändrat/normaliserat Rosa hade nu en liten gosse, som bar kung Eriks namn.

79 De vandrade långsamt genom slottet. Det var så vackert, när solen i sin eviga ungdom sken in på de mäktiga, grå, föråldrade murarne och den snart nittioårige gubben, som för sista gången vandrade kring i det kära slottet. När han såg ut genom de små fönstren, låg slottsfjärden i sitt stilla |873|skimrande lugn vid tornets fot, den mångbesjungna Aura gjöt i fjärden sin glittrande strömfåra, och långt borta, så långt ögat nådde utemot Erstan, framåt Pohjasalmi och Runsala, syntes hundrade hvita segel i rad vagga för sommaraftonens fläktar.

80 Den gamle vaktmästaren såg med tårfylda ögon all denna herrlighet. Han stod justoriginal: jnst nu invid samma, till hälften grusade, kammare, der fordom konung Erik XIV förgråtit sina dagar och der man ännu såg golfvet nött af hans oroliga steg. – Ack, konsekvensändrat/normaliserat suckade gubben, – tidens tand förskonar icke engång en konungs minne! Snart har denna kammare störtat tillsamman; snart skall hela detta sköna, gamla slott störta i grus öfver min graf. Finlands äldsta borg skall innan kort vara en stenhög och kajorna förgäfves söka en mur, som bär deras fridlysta bon. Kunde jag med den ringa återstoden af mina dagar rädda slottet från undergång, huru gerna ville jag icke gifva mitt lif för den gamla borgen!

81 – Nå, det vore då icke mycket värdt! konsekvensändrat/normaliserat sade i samma stund en välbekant röst. Vaktmästaren vände sig om och såg sin vän tomtegubben med afvig mössa krypa fram ur en remna i muren.

82 – Är det ni? konsekvensändrat/normaliserat sade vaktmästaren, såsom man brukar fråga vid ett oväntadt möte.

83 – Jag skulle tro det, konsekvensändrat/normaliserat skrattade tomtegubben. – Men jag har flyttat från håltornet hit till ett annat råtthål. Jag stod icke längre ut med att höra gumman Sara dernere prata mina öron i lås. En sådan sqvallertaska kan drifva en tomtegubbe på flykten. Puh, jag är lomhörd, jag börjar bli gammal. Verlden är bara fnask numera. Det finns ingen ruter i nutidens tomtegubbar. Hvad göra de annat, än skrämma rädda pigor på mörka vindar? Ah ja, lusthus bygga de, blanka stöflar och sopa golf. De skulle ha sett tomtegubbarne i min tid; vi byggde torn och släpade klippor.

84 – Det är sant, konsekvensändrat/normaliserat suckade vaktmästaren; – verlden blir allt sämre och sämre. I min ungdom kunde en vaktmästare ensam komma till rätta med två rymmare; nuför|150|tiden måste han ropa fyra fångknektar till hjelp. Hvad ämnar ni nu företaga er, när ni låter slottet förfalla?

85 – Låter jag? konsekvensändrat/normaliserat murrade tomtegubben. – Det har sina skäl, jag har varit vid dåligt lynne. Men icke har jag hjerta att glömma mitt gamla slott. Jag måste väl hålla min tid ut ännu några hundrade år, tilldess att den gamles skägg dernere vuxit rundtomkring stenbordet. Der fattas numera endast en hands bredd. Hvad var det du talade om att gifva ditt lif för slottet?

86 – Det ville jag gerna göra, om ni fortfarande håller det vid makt, konsekvensändrat/normaliserat sade vaktmästaren.

87 – Hvartill skulle ditt lif gagna mig, gamle skrålle? konsekvensändrat/normaliserat skrattade tomten. – Ditt lif räknas numera i timmar. Men gif mig den lille pojken i korgvagnen, han kan hålla ut sina sjuttio eller åttio år och blifva för mig en nyttig dräng.

88 Vid dessa ord bleknade liten Rosa och lutade sig skyddande öfver sitt barn i vagnen.

89 – Mitt lif, konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – må du taga tusen gånger, men min lille Erik får du ej röra.

90 Tomten rynkade sina små grå, buskiga ögonbryn, stödde mot muren sin flata hand och mumlade:

91 – Ni menniskor ären ett konstigt slägte, jag förstår mig ej på eder. Hvad är ett menniskolif? Hvar var detta solskenet sista julas, och hvar är det nästa jul? Hvar var detta barnet i går, och hvar är denne gubben i morgon? Nej, då hafva vi tomtar det bättre. Jag vill icke byta.

92 Dessa ord hörde Rosa, och de förtröto henne, hon vågade nu se upp. – Tomte, konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – om du också vore tusen år gammal och lefde ännu i tusen år, så vet, att vi lefva längre, än du!

93 Sådana djerfva ord kom den snarstickne, sjuhundraårige tomtens vrede att koka. – Skyll dig sjelf, du myra, som trotsar den mäktiges arm! konsekvensändrat/normaliserat ropade han med för|151|färlig stämma och slog sin hand mot muren med sådan jättestyrka, att ett stycke, stort som en klippa, lossnade derur och störtade med brak utför branterna. Än ett sådant slag, och hela muren skulle hafva rasat i grus.

94 Redan hade den lille, men fruktansvärde gubben för andra gången utsträckt sin arm, redan sjönko Rosa och hennes gamle morfar ned på sina knän, beredda att i nästa ögonblick krossas af de ramlande murarna. Då hejdades plötsligt tomtens arm och sjönk maktlös ned, hans nyss så bistra drag förvredos och blefvo underligt vemodiga; slutligen såg man stora tårar droppa ned från hans små röda, blinkande ögon.

95 Äfven Rosa och den gamle lyssnade med undran. Djupt ned från det innersta af hälleberget under slottets grund hördes ända hit den aflägsna klangen af en sång, en musik, så öfver all beskrifning ljuflig, att dess like aldrig på jorden höres. Inga ord kunde man urskilja, men de behöfdes icke: musiken var mer än ord, den strömmade ut som en lefvande själ.

96 – Hör ni? konsekvensändrat/normaliserat hviskade tomten med låg röst, likasom fruktade han att störa sångaren der nere i djupet. – Hör ni? Det är den gamle i bergets innandöme, han som är mycket äldre än jag. Ännu är Finlands framtid icke kommen, derför sjunger han så sorgligt. Dock synes mig, att han redan sjunger gladare än förr.

97 De lyssnade länge i stilla undran. Slutligen tystnade sången, ett slammer hördes, likasom af sammanslagna vapen, och slottet skälfde i sina grund|875|valar. – Nu har den gamle i berget slutat, konsekvensändrat/normaliserat sade tomten, – och hans män slå sina svärd mot sköldarne. Det var väl, att sången kom i sin rätta tid; jag hade annars gjort någonting i min hetta, som jag sedan ångrat. Stå upp, gamle far!

98 Vaktmästaren hade sjunkit till golfvet. – Stå upp, morfar! konsekvensändrat/normaliserat sade Rosa och tog hans arm, men armen föll maktlös tillbaka. Den gamle vaktmästaren Matts Mursten var blefven död under sången, ty Wäinämöinens sång gäller lifvet och gör allting nytt. Rosa och hennes gosse tillhörde den nya tiden: derför hörde de sången och fingo lefva.

99 Aftonsolens gyllne strålar föllo på den dödes ärevördiga hvita hår. – Så så, konsekvensändrat/normaliserat sade tomten med en besynnerlig grimas och ett uttryck i rösten, som man aldrig förr hört. – Min gamle vän tog det elaka skämtet för allvar. Vid min skatt! Jag ville hvarken göra honom eller din lille gosse något för när; jag ville blott straffa er pratsamhet med ett litet skrämskott. Dock, efter du tagit mig på orden, gamle kamrat, så vill jag ock hålla mitt löfte. Vid min skatt! Detta slottet skall icke falla i grus ännu på ett halft årtusende, så länge min arm har sin styrka qvar. Men tomten murknar som gammalt träd, hans arm känner af det. För några hundra år sedan skulle jag med pekfingret stött omkull detta stycke af muren, och nu behöfde jag dertill min hela hand. Jag kan väl icke stå ut så många sekler mer ...

100 – Och nu har du öfvergifvit mig, gamle embetsbroder, konsekvensändrat/normaliserat fortfor tomten. – Hvem skall nu mera hjelpa mig att pyssla om vårt gamla slott och dess förfallna murar?

101 – Det skall jag göra i morfars ställe, konsekvensändrat/normaliserat snyftade Rosa. – Och när min lille Erik växer upp till en hel karl, skall också han hålla det gamla slottet kärt och hjelpa eder, som gamle morfar gjort.

102 – Så blir han ju dock min dräng, konsekvensändrat/normaliserat sade tomten.

103 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Rosa; – han skall blifva Guds och menniskors tjenare, så länge han lefver.

104 Den gamle vaktmästaren blef hederligt begrafven under klockringning och psalmer. Folket hade intet värre att säga om honom, än att han var en ärans man, ehuru något fallen för skrock. Efter hans tid fick allt i slottet åter en bättre trefnad. Det stora nedrasade stycket ur muren befanns en morgon åter insatt på sitt förra ställe. Det blef en lätt sak för arbetarne att upphjelpa de öfriga förfallna murarna; hvar sten kändes så lätt att lyfta, som ett stycke bark. Alla hål och springor botades som af sig sjelfva, och om nätterna hörde man ofta grus och stenar släpas deruppe genom de öde salarna. Det var tomten, som höll sitt löfte till gamle vaktmästaren. Slottet håller verkligen hop än i denna dag. Det är ett konststycke, som ingen så lätt |876|gör efter. Försök att bygga en mur, låt elden förhärja den, kulorna nedstörta den, regnen förderfva den, frosten spräcka den, stormen bruka mot den sin makt, råttorna undergräfva den och fångarne bryta sig ut, hvarhelst de finna en lossnad sten; – låt sedan den muren stå i sjuhundra år under allt slags vanvård, och försök, om den håller! Men se, den gamla borgmuren, som kallas Åbo slott, han skrattar åt tidens tand, han håller ihop! Är det underligt, om folk i de gamla tider trodde på tomtegubbar?