Walters åttonde äfventyr. Huru Walter sökte en skatt och ville bli rik

Walters åttonde äfventyr.

Huru Walter sökte en skatt och ville bli rik.

1 Borta i skogen var ett litet torp, och der bodde en gammal torpare med torparegumma. Han hade varit soldat i sina yngre dagar och slagits som en bra karl emot landets fiender; men nu var han trött af ålder och alldeles grå i hufvudet, och så var äfven hans gumma. Likväl arbetade båda så mycket de förmådde på deras lilla kornåker och deras potatestäppa strax invid stugan; och emellanåt skjöt gubben orrar i skogen, och gumman band präktiga badqvastar af ungt björklöf vid sommarens början. Sådant sålde de i staden, och så fingo de pengar till tobak i gubbens korta masurpipa och litet kaffe i gummans blanka panna på söndagseftermiddagen.

2 De voro stilla, gudfruktigt folk, som icke gjorde någon menniska för när; likväl gick der hvarjehanda tal om dem bland folket i byn. Man sade, att torparen kände en stor skatt, som var nedgräfd i jorden någonstädes i skogen; han ensam kunde säga huru man skulle komma åt skatten. Det |352|hände väl också, att en och annan i tysthet smög sig ditut med hacka och spade och ville öfvertala gubben att yppa stället och sedan dela penningarna. Men då småskrattade den gamle soldaten och menade, att nog hade han en skatt, och nog kunde andra hafva den skatten också, men icke var den sådan som folket trodde. Och folket visste slutligen ej hvad de skulle tro; men alla voro ense derom, att gubben visste en hemlighet, som han ej ville ro ut med.

3 Jonas, som tjenade hos Walters föräldrar, var annars en duktig karl, men han trodde mycket på skrock. Han brukade ofta berätta för Walter om qvällarna, huru der brann en drakeld i skogen, och när någon såg den elden, skulle han springa dit och icke se bakom sig och icke tala ett ord, utan kasta stål uppå elden. Då skulle han få se en stor kopparkittel, full med guldpenningar, helt nära jordytan, och den skulle han hugga tag uti och knipa skatten. Men eftersom kitteln var mycket tung, behöfdes ännu andra konster, för att få den riktigt fram ur jorden; och detta kunde ingen annan än torparen säga, huru det riktigt borde gå till.

4 Sådant hörde Walter med mycken förundran och tyckte det vara roligt nog att få en hel kittel full med guldpenningar. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag undrar hvad jag skall göra med penningarna, sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Månntro jag skall ge dem åt pappa?

5 – Det lär nog vara det bästa, svarade Jonas. –konsekvensändrat/normaliserat Alltid blir här något råd för den saken, bara Walter först får tag uti kitteln. Det är icke så lätt, som Walter tror.

6 – Nog får jag tag uti kitteln, menade Walter. –konsekvensändrat/normaliserat Vet du, att jag är rysligt stark, när jag riktigt hugger tag uti något. Dessutom skall jag taga torparen med mig. Pappa skall gömma pengarna åt mig, tills jag blir stor, och sedan skall jag göra märkvärdiga saker. Först skall jag bygga ett stort slott med silfvermurar och guldportar; der skola vi alla bo, och du skall också få en kammare, Jonas. Sedan skall jag köpa mig vackra hästar med granna sadlar och remtyg och en förgylld vagn; då skall jag köra, och du skall få stå bakpå, Jonas. En båt skall jag ha, med granna segel och flaggor, mycket bättre än Lunkentus, och de bästa kälkar och skridskor och bollar, som finnas i hela verlden. Hvar dag skola vi ha plättar till middagen. Dessutom skall jag ha en förgylld trumma och en lång sabel och en riktig bössa med kruthorn och kulor och knallhattar.

7 – Och med den skall Walter skjuta vargar, inföll Jonas litet försmädligt.

8 – Det kan nog hända, svarade Walter, en smula förlägen. –konsekvensändrat/normaliserat Icke är jag rädd, om det också vore en björn.

9 – Nej, nu är Walter på skryt igen, sade Jonas. –konsekvensändrat/normaliserat Kommer han ihåg, huru han sprang undan Caro?

10 – Jag är säker på, att der ändå blir pengar öfver, skyndade Walter att säga. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kunde väl köpa kringlor för resten, men det är ej så visst, om jag orkar äta upp dem, innan de torka.

11 – Då vore det bättre att bygga en ny stuga åt torparen och köpa åt gumman en ko, sade Jonas. –konsekvensändrat/normaliserat De skulle nog behöfva det. Och dessutom finnas så många fattiga barn utan kläder och mat.

12 – Det var bra, att du kom ihåg det, Jonas, svarade Walter. –konsekvensändrat/normaliserat Stugan skall jag bygga, och kon skall jag ej glömma. Alla små fattiga barn skola få kläder och mat.

13 – Men Walter har inga pengar ännu, inföll Jonas.

14 – Jo, sade Walter, –konsekvensändrat/normaliserat det är så godt som om jag hade dem redan. Endera dagen går jag till torparen. Kom med du Jonas, så bli vi tre. Det är bättre att vara flera, när det är mörkt uti skogen.

15 – Jag har inte tid, sade Jonas. –konsekvensändrat/normaliserat Nog får Walter gå ensam. Lycka till!

16 – Tack skall du ha, sade Walter.

17 Nu hände samma qväll, att Walter var ute i hagen, för att söka sig en god rönnkäpp till metspö, och snickarens lilla Maja var också der, för att snärja enris till söndagen, ty det var en lördagsqväll. Walter gick och tänkte på den stora kopparkitteln och sitt nya silfverslott och torparens nya stuga och kon och alla de fattiga barnen, som skulle få mat och kläder. –konsekvensändrat/normaliserat Jag undrar, om ingen drakeld synes i skogen, tänkte han. Ja, nätt och jemt, bäst han tänkte det, såg han en stor eld lysa derborta emellan träden. Jag menar att lilla hjertat begynte klappa. – Det är bestämdt en drakeld, tänkte han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ser ingen rök, och sådana eldar bruka aldrig röka.

18 – Vill du komma med mig till torparen, Maja? frågade han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet ej visst, om jag hittar dit. konsekvensändrat/normaliserat Saken var den, att Walter hittade ganska väl, men han var ej säker derpå, han tyckte ej om att gå ensam i skogen.

19 – Vänta litet, tills jag har förklädet fullt med enris, så kommer jag med, sade Maja. –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall ändå gå derförbi, när jag går hem.

20 Nå bra, Walter väntade och såg på elden, som blef allt större, och så gingo barnen. Om en liten stund kommo de till stugan, och emellertid skymdes den stora elden af träden i skogen.

21 – Adjö nu, sade Maja.

22 – Adjö med dig, sade Walter, och så gick han in uti stugan. Rätt dristeligen trädde han in; icke var han rädd för en gammal torpare. Men något förlägen blef han, när han såg gubben så lugn och andäktig läsa högt för sin gumma ur en stor bok. Knappt hade Walter mod att säga sitt ärende.

23 När han nu engång var der, så måste det likväl fram. – Kära far, sade |354|han, –konsekvensändrat/normaliserat har ni sett den stora drakelden, som brinner i skogen?

24 Gubben såg upp ifrån boken och betraktade Walter med en förunderligt vacker och nästan skalkaktig blick. – Jaså, sade han, utan att visa någon förundran; –konsekvensändrat/normaliserat huru vet lilla herrn det?

25 – Jag har sett den, ropade Walter ifrigt. –konsekvensändrat/normaliserat Kom ut, så skall ni få se den, bara vi gå ett litet stycke på vägen.

26 – Tror lilla herrn det? Nå, då skall jag väl komma med honom, för att se, sade gubben.

27 – Ja, kom bara, kom nu strax, sade Walter, i det han drog gubben med sig ut på trappan och sedan längre ut på landsvägen.

28 – Icke ser jag någon eld, sade gubben.

29 – Vänta litet, nu se vi honom strax, bara vi komma upp på backen, försäkrade Walter.

30 Riktigt, så var det. När de kommo på backen, sågo de båda densamma stora elden, som Walter sett lysa mellan träden. Den hade nu stigit högre och|42| höjt sig ända till trädtopparna och var stor och rund som ett vagnshjul. Walter stod der både flat och förvånad. Det, som han trott vara en eld, det var fullmånen, som gick i aftonens stillhet upp öfver skogen.

31 – Och så här långt har lilla herrn sprungit för att se uppå månen? frågade torparegubben.

32 – Det var märkvärdigt, sade Walter förlägen. –konsekvensändrat/normaliserat Månen såg precis ut som en drakeld.

33 – Hvad menar lilla herrn med en drakeld?

34 – En sådan eld, som brinner öfver en skatt eller en jordgömma.

35 – Nå, då är visst månen också en drakeld, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Han lyser alla nätter öfver jordens skatter. Han är ett återsken af solens anlete, som skiner öfver hela verlden och öfver dagens arbete.

36 – Hvad är det för skatter, som månen lyser uppå? frågade Walter nyfiket.

37 – Han lyser jordens hvila, arbetarens sömn och samvetets lugn, sade torparegubben. –konsekvensändrat/normaliserat Arbetet är en herrlig sak, det håller kropp och själ raska och ger oss, med Guds bistånd, dageligt bröd. Men efter arbetet är också hvilan en herrlig Guds gåfva. Månen är nattens öga, som vakar öfver menniskans frid.

38 Walter lyssnade mycket fundersamt, men hans hufvud var så fullt af jordgömmor och drakeldar, att han icke så fort gaf med sig. – Kära far, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat nog vet jag ändå, att ni kan visa mig en skatt här i skogen. Bara jag blir rik, skall jag bygga åt er en ny stuga, och ni skall få en präktig ko, och alla fattiga skola bli rika.

39 – Menar han det? sade åter den gamle torparen. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, då skall jag säga honom, att jag vet verkligen en stor skatt, och deraf bli alla fattiga rika.

40 Walter spände upp ögonen. – Hvar har ni den, kära far? Kom, så gå vi nu strax att söka skatten!

41 – Icke behöfva vi gå långt, sade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Den skatten har jag hemma uti min stuga.

42 – Har ni den hemma i stugan? Och får jag verkligt se den nu strax?

43 – Ja visst, kom bara med.

44 Så gingo de tillbaka till stugan, och Walter såg sig med förundran omkring, om der händelsevis skulle blänka något silfver och guld i de mörka vråarna. Men stugan var så fattig, der stod bara en spis och en säng och en bänk och ett bord och en gryta och en spinnrock, och på väggen hängde en bössa och en yxe och en gammal sabel och ett skinnbälte. I mörkaste vrån var likväl något, som blänkte likt eldkol, och det tyckte Walter såg hemskt ut, men vid närmare påseende var det två ögon af en gammal grå katt, som lurade på möss vid ett hål uti golftiljorna.

45 – Nå, hvar har ni er skatt, kära far? frågade Walter, när han icke såg något tecken till den omtalade stora kopparkitteln.

46 – Här! sade gubben och ledde Walter fram till det lilla bordet, der bibeln låg uppslagen på lördagsaftonen. –konsekvensändrat/normaliserat Här är min och alla menniskors största skatt, och det är Guds ord. Af den skatten blifva alla fattiga rika, alla sorgsna bli glada, alla olyckliga och bedröfvade på jorden få deraf en evinnerlig hugnad. Icke behöfver man söka denna skatt i mörka skogen och gräfva förgäfves i jordens grus, såsom de snikna menniskorna göra, när någon inbillat dem, att de i hast kunna få timlig rikedom. Ty denna skatten kommer till oss i den heliga skrift och i gudeliga böcker och i psalmer och Guds ords predikan. Vi få den för intet och blifva deraf rika för evig tid, allenast vi sjelfva vilja. Men många vilja det icke, utan äta sig mätta och söka guld och förblifva likväl beständigt fattiga i deras själar. Ty af silfver ochoriginal: oeh guld är ingen rätt glädje, utan mycket mera bekymmer och flärd och ett oroligt samvete. Men af Guds ord är en rätt innerlig tröst och glädje i lif och död, så att de, som hafva den skatten, äro glada och rika i all deras timliga fattigdom; ty de äro Guds barn, och de heliga englar bevara dem för all nöd och fara. Se, den skatten skulle Walter söka; det vore mycket bättre, än att springa efter oförståndiga menniskors prat och|44| gräfva i jorden efter kopparkittlar, som kanske aldrig ha funnits.

47 Walter började gråta. – Finns här då allsingen skatt uti skogen? frågade han.

48 – Det kan väl hända, sade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat att menniskor fordom, när här i landet voro krig och fiender, ha nedgräft sina egodelar i jorden och sedan dött bort, innan de fått tillfälle att gräfva upp dem igen. Väl händer också ibland, att bonden hittar i jorden silfverpenningar och annat sådant, som icke förstöres af rost och fuktighet. Men hvad folket pratar om drakeldar och sådant, är vidskepelse, som en klok menniska skrattar åt. Kom hit, så skall jag visa hvad jag engång hittade derborta i skogsbacken.

49 Derpå tog gubben fram från en hylla ett stycke gammalt jern, som var så förtärdt af rost, att man knappast mera kunde se hvad det varit i tiden. – Se, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat denna rostade jernbit har fordom varit ett svärd, och det måste ha tillhört någon hög och förnäm krigsman, efter man ännu kan se, att det varit inlagdt med guld på fästet. Det har kanhända varit en mäktig konungs eller höfvidsmans svärd, med hvilket han dödat många fiender och underkufvat länder och folkslag. Sådana saker skall man gömma som lemningar ifrån forntiden. Men nu är den mäktige konungen längesedan död, och hans ben multna i jorden, och hans namn är kanhända för alltid förgätet, och hans svärd är förrostadt och ligger bland annat skräp på en torpares hylla. Densamme konungen hade kanhända ett gyllene slott och kamrar, fulla med silfver och guld och granna kläder och denna verldenes håfvor. Detta allt är nu förskingradt och förgånget, det har brunnit i eld och sjunkit i sjön och förtrampats i jorden, så att icke en enda bit är qvar derutaf. Men densamme konungen hade kanhända också Guds ord uti bibeln, fastän han kanske ej brydde sig derom, utan han lät kanhända den heliga boken ligga uppå en skräphylla, likasom hans svärd nu ligger, och tyckte att han hade andra skatter, som voro långt|45| mera värda. Dessa skatter äro nu borta som en rök, men detsamma eviga Guds ord är qvar, och det förgås icke och rostar aldrig, ej heller brinner det uti eld, eller sjunker i sjön, eller förtrampas i jorden, utan är i tidernas tider beständigt detsamma, fullt af nåd, sanning och rikedom. Hvad tror nu Walter derom? Hvad är bättre: att vara fattig och hafva en skatt i Guds ord, eller att vara rik på egodelar, som förgås, och icke hafva någon arfvedel i det himmelska goda?

50 Walter svarade icke. Han tyckte det var förunderligt att höra den gamle torparen tala så. Aldrig hade han trott, att en fattig man kunde vara på sitt sätt så rik. Det förekom Walter, som vore han sjelf mycket fattigare, än torparen.

51 – Ja, gå nu beskedligt hem igen, så skall jag följa honom ett stycke på vägen, yttrade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Gå hem, och kom ihåg hvad jag sagt. Tag månen till ett märke, så att hvarenda gång Walter ser månen lysa, så tänker Walter vid sig sjelf: se, der är densamma månen, efter hvilken jag engång sprang |357|som en liten narr, när jag ville gå att söka skatter i skogen. Då fick jag veta, att det finnes en skatt, som är mycket bättre, än alla andra, och den skatten är Guds ord, och den vill jag söka, så blir jag rik för all min tid, och rikare än mången konung uti hans gyllene slott.

52 Så var det.