3 METSÄN PIIKA (ensam).

Brr, – det kännes litet kulet,

Skogen är så mörk, så frusen,

Och i hemlighet förstulet

Sprang jag hitåt efter ljusen.

Nej, hvad här är fint och grannt,

Prydligt, putsadt och galant,

Och så många fåglar sitta

Här på grenarna och titta!

Skön god afton, vänner små!

Törs jag våga en begäran

Att en stund mig hvila få?

Kanske har jag ej den äran

Vara känd till min person?

Jag är blott ett tjenstehjon,

Skogens lilla nippertippa,

Metsän piika kallas jag.

Arbet’ har jag nog hvar dag:

Måste alla ruskor klippa,

Städa alla kärr och mossar,

Binda bergen fast med trossar,

Sopa alla vägar snygga,

Bo åt alla kråkor bygga,

Plocka bär åt jägargossar,

Mjöd åt alla björnar brygga

Och, när vargarna bli stygga, –

Hålla de små barnen trygga.

I min tjenst hos skogens konung

Samlar jag hvar dag hans honung.

Måste med min pipa kalla

Alla, som han vill befalla.

Passa upp hans fru värdinna,

Hennes lin på sländan spinna,

Sticka hennes strumpor röda,

Elda bastuns ugn att glöda,

Ge små fågelungar föda.

Korteligen, all min möda

Vore lång att här berätta.

Nu är sammanhanget detta:

Tapio har många barn,

Hundra pojkar, tusen flickor,

Alla qvistiga som stickor,

Skrofliga som skogens flarn.

Och det blir för oregerligt,

Om de ej i skola fås,

Till att lära sig, förstås,

Skick och seder rätt kruserligt.

Trött vid deras öfverdåd,

Ämnar nu min herre fara

Med sin stora barnaskara

Att begära goda råd

Hos den vise Wäinämöinen.original: Wämämöinen.

Men jag sprang från skog och fjäll

Hit på mina skidor snälla,

Före honom att beställa

Nattqvarter för denna qväll.

Och min stackars herre lunkar,

Så att hela skogen dunkar,

Efter mig från Tavastmon.

Hvad? jag redan hör en ton!

(Man hör en trumpet eller ett vallhorn.)

Plats för Tapio på hans thron!

Plats för allt hans tjenstehjon,

Hans familj och hans halunkar!

TAPIO.

Halt! Här kunna vi nu rasta.

Här är en rätt vacker park.

Redan qvällens irrbloss kasta

Ljussken öfver skog och mark.

Metsän piika, som jag ser,

Har för oss beställt qvarter.

Mielikki, var ej sen,

Sätt dig ned på denna sten,

Medan här din trötta gubbe

Tager plats på denna stubbe.

(De sätta sig.)

Nå, mitt folk, träd fram och säg,

Medan månen vänligt tänder

Silfverlyktan på vår väg,

Hvad ni haft i dag för händer!

FÖRSTA HALTIAN.

Jag bor i en tall

Vid forsarnas fall.

I dag kom en slaf

Att hugga den af.

Men karlen jag fattade,

Stjälpte om benen,

Slog yxan i stenen,

Och skatorna skrattade.

ANDRA HALTIAN.

Jag bor i en källa,

Där elgarna dricka.

I dag kom en flicka

Att vatten sig hälla.

Då märkte nog jag

Hon var liten och svag.

Jag ämbaret fyllde

Och bar utan hinder,

Och solen förgyllde

De rosiga kinder.

TREDJE HALTIAN.

Jag bor i ett berg,

Min far är en dverg,

En elfva är mamma.

Jag plockade gull

Min hattkulle full,

Och bar till den fattiga enkan detsamma.

TELLERVO.

Jag fann uti spåret

En hare i snåret,

Han blödde af såret

Från jägarens pil.

Jag kom som en il,

Jag band om hans sår

Med mossa och blår

Och bar honom trogen

Till boet i skogen.

NYYRIKKI.

Ett bi frös ihjäl

I drifvan den djupa

Helt nära min kupa.

Det rörde min själ

Med ömkan och harm.

Jag andades varm

På stelnade vingar

Och biet jag bringar

Till lif i min barm.

TUULIKKI.

En ekorre smackade

Munter på grenen,

En jägare knackade

Pilen mot stenen.

Jag kom som en vind,

Nöp jägarn i kind,

Knep pojken i nacken

Slog bågen i backen

Och kröp under stacken

Vid närmaste grind.

EN JÄGARE.

Sköna fru i skogens salar,

Hör hvad stygga flickan talar.

Det var mig, som hon bedragit,

Och mitt byte har hon tagit.

Basa henne, om du dristar,

Nu med björkens mjuka qvistar,

Att sin elakhet hon mistar

Och ej mer med jägarn gycklar!

Tag nu dina gyllne nycklar,

Knippan vid din sida slamrar,

Öppna Tapios rika kamrar.

Och godt byte nu mig skicka!

Låt din lilla tjensteflicka

Med sin snälla honungspipa

Locka skogens djur i knipa,

Som här rundtomkring så qvicka

Hoppa fram på skogens bricka.

MIELIKKI.

Hvad du ber, jag unnar gerna.

Metsän piika, skogens tärna,

Blås tillsamman vargen, björnen,

Orren, tjädern, dufvan, örnen,

Filfras, lo och räf och hare!

Jägarn allt förunnadt vare.

14 JÄGARN (medan han skjuter djuren, som falla för hans pilar).

Skogens drottning, dig jag prisar

Att så gifmild du dig visar.

Allt jag fäller: dufvor,original: dufvor örnar,

Tjädrar, harar, räfvar, björnar.

Nu blir gästabud i stugan,

Nu skall stek i pannan fräsa,

Nu skall öl i muggen jäsa,

Sjelfva frusna vinterflugan

Sjelfva syrsan, gömd i smugan,

Skall af fröjd på ugnen surra

Och för Mielikki hurra.

MIELIKKI.

Tror du, gosse, tror du, djerfva,

Att jag vill mitt folk förderfva?

Har du ej sett skogens syner

Gäcka förr den glade jägarn?

Innan grytans stek du bryner,

Innan ölet jäst i bägarn,

Skall det byte du nu fällde,

Återkomma till mitt välde

Och få lif hos rätte egarn.

(Hon ger tecken åt Metsän piika, som blåser i pipan. De fallna djuren få lif och hoppa muntert omkring.)

JÄGARN.

O, du troll, med svek i fållen!

MIELIKKI.

O, du narr, som trodde trollen!

Mina djur af pilen blöda.

Kom, min lilla tjensteflicka,

Att med skogens honungsföda

De förskrämda vederqvicka.

TAPIO.

Hvem vågar i aftonens strålande väckt

Den mäktige konungen gäcka,

Och skogarnas irrande, flygtiga slägt

Med pilar och båge förskräcka?

Är jag ej den väldige, som med min makt

Beherskar de ändlösa moarnas trakt

Så vida som furorna räcka?

TAPIO.

Än breder sig furornas rike så vidt

Kring Finlands omätliga fästen;

Än dånar ej yxan i skogarnas midt

Och härjar i örnarnas nästen.

Dock vet jag, den dag skall ock fylla sitt mått,

När plogarna plöja mitt grusade slott,

Och sågarna sluka upp resten.

Men aldrig skall Tapio, skogarnas kung,

Besegras af odlingens dvergar,

Okuflig han herskar i moarnas ljung

Och furornas tegar han bergar

Han värmer med skogen det frysande land,

Han vattnar dess fält ifrån skogarnas rand,

Och bergen med grönska han färgar.

Nu lemna vi fältet åt kommande dag,

Om tusende år när det lider.

Om godt eller ondt då i landet är lag,

Det månde väl spörjas omsider.

Men bygger där kraft under furornas sus

Och strömmar från höjden ett himmelens ljus,

Står Finland i tidernas tider.