Pikku Matti.

1 Borta på skogsbacken står ett torp; det har ett fönster, så litet, att när man der ser det runda ljuslockiga hufvudet af en liten gosse, fyller han hela fönstret. Fordom var der en skorsten af tegel, väggarne voro rödmålade, en nätt gärdesgård omhägnade stugan och det gröna potatislandet. Men nu ser der fattigt ut, mycket fattigt, der stiger röken ut genom ett hål i torftaket, och gärdesgården har ramlat för längesedan. Det kommer sig deraf, att der bor en gammal blind soldat och hans likaså gamla gumma; de kunna hvarken arbeta eller bygga, de skulle dö af hunger, om icke gubben pysslade med att binda not och gumman att göra qvastar och om icke socknen årligen gåfve dem tre tunnor spannmål till bröd.

2 Bättre såg der ut för fyra eller fem år sedan. Då bodde i stugan, jemte de gamla, ett ungt och raskt par, deras son och sonhustru; de arbetade flitigt, och välstånd var i huset, ända tills olyckan kom. Ty en söndagsmorgon hände sig, att den stora kyrkbåten, som förde allt folk i byn till kyrkan, kantrade för en stormil midt uppå sjön, och der förgingos både den unge mannen och hans hustru samt många andra i vågorna. Men de båda gamla |501|hade den dagen blifvit hemma, gubben för sin blindhet och gumman för att sköta ett litet barn. När då klockorna hördes ringa till gudstjenst öfver sjön, var det tillika en själaringning för de döda, dem Gud så hastigt kallat till en evig gudstjenst i himmelen.

3 Så sutto de båda gamla qvar i stugan, helt ensama med sin sorg, sin fattigdom och sitt lilla barnabarn. Ty det enda arf de hade efter de båda kära, som förgåtts, var en liten pilt, som hette Matti, och efter han var så liten, kallades han vanligen Pikku Matti. Den, som ej förstår finska, må gissa till namnet. Han var rund och rödblommig som ett moget äpple, och ärliga, klara, blå ögon hade han, och ett hår så gult som guld; – det var det enda guld, som Pikku Matti ägde i verlden. Hans trinda ansigte var det, som brukade fylla stugans fönster, när något märkvärdigt rördes på landsvägen. Om du någonsin for der förbi, har du säkert sett honom. Kanske for du en mörk och kulen höstafton vägen fram. Då har du sett elden glimma lysande klar från spiselhällen i det fattiga torpet; den blinde soldaten sitter och binder sin not; den gamla gumman läser högt ur bibeln om huru de fattiga blinda, som bo i det mörka landet, skola se ett skinande ljus; det ljuset är Jesus Christus, som öppnar de blindes ögon. Och Pikku Matti sitter på hällen i eldskenet, med katten i sitt knä; han hör så fromt uppå, liksom visste han nog hvad farmor läser; men sist kommer sömnen så söt i hans blå ögon, och hans runda blommiga kind sjunker sakta ned mot den gamlas knä. Och sitter du än i rikaste vagn derute på mörka vägen, så ser du med glädje och afund in i den fattiga stugans armod. Der är andakt, och der är oskuld; der är bönens frid, som läker hjertats sorger; der är förtröstan till Gud, som lisar all lifvets nöd. Denna stuga är rik; tror du, att hon ville byta sin skatt mot palatsernas guld?

4 Men far du den vägen en grön sommardag, då har du sett, att nära till torpet är en grind; der måste du vackert stanna, om ingen kommer att öppna. Men vänta blott, det dröjer ej länge, förrän Pikku Matti är der. Han syns redan i stugans dörr, han springer öfver stock och sten, för att hinna i tid, och det långa, gula håret fladdrar för blåsten. Nu är han vid grinden; har du en slant, så kasta åt honom, han hoppas derpå;|78| men helst en ny slant, som blänker, ty det är hans glädje. Icke känner han penningens värde; pennislanten af koppar gör honom samma fröjd, som en blank dukat. Men akta, jag ber dig, att du icke kastar slanten på vägen, innan hästar och vagn åkt grinden förbi. Ty Pikku Matti tänker ej längre, än näsan är lång; ser han en gång slanten blänka på vägen, så kastar han sig raklång öfver den och låter grinden falla dina hästar på nosen. Banna honom icke för det; när du var |502|liten, var du icke en bit klokare.

5 Pikku Matti åt hårdt bröd och mujkor med spisöl i hvardagslag, men ibland vankades potatis och sur mjölk, och då var kalas. Deraf frodades han och vexte för hvart år allt trindare. Läsa kunde han icke, annat än böner och tio Guds bud. Men han kunde stå på hufvudet och stupa kullerbytta, der gräset var mjukt; han kunde kasta smörgåsar öfver den klara sjöns yta vid hemstranden, när farmor gick att tvätta hans skjortor. Han kunde köra på slät väg och rida grannens häst att vattnas, helst om någon gick der bredvid. Han kunde skilja ripans spår ifrån skatans på snön, och hade noga reda på vargfjät. Han kunde tälja en släde af pertor samt göra hästar och kor af grankottar med några stickor till ben. Detta var Pikkus meritförteckning, och det var lärdom nog för en liten en. Men det förslog icke. Pikku Matti led brist på en oumbärlig sak här i verlden. Jag vet ej, om jag bör tala om det: – han hade inga byxor.

6 Det kom sig af två orsaker. För det första voro hans farfar och farmor mycket fattiga, och sedan så var det på högsta modet bland alla små gossar i byn, att gå utan det, som Pikku Matti gick utan. Men detta gjorde de mest i hvardagslag; om söndagarne voro de alla som annat folk. Pikku Matti ensam hade hvarken söndag eller hvardag det, som han skulle ha här i verlden, och det gjorde honom på sistone mycket bekymmer.

7 En lång tid begrep icke Pikku, att honom felades något; han gick så tapper och glad i sin lilla skjorta,|79| som om aldrig några öfverflödiga plagg här i tiden funnits. Men hvad hände? En söndagsmorgon, när allt folk samlades vid stranden, för att fara till kyrkan, förklarade Pikku Matti, att han ville fara med.

8 – Det går icke an, kära barn, sade farmor.

9 – Hvarför icke det? sade Pikku Matti.

10 – Du har inga kläder.

11 Pikku Matti blef mycket fundersam.

12 – Nog kunde jag väl ha en gammal kjol att låna dig, sade farmor. –konsekvensändrat/normaliserat Men då tro alla, att du är en flicka.

13 – Jag vill icke vara en flicka. Jag vill vara en karl, sade Pikku Matti.

14 – Allt skall man se, sade farmor. –konsekvensändrat/normaliserat Karl är karl, om han icke är större än en fempennislant. Blif du vackert hemma, Pikku min!

15 Och Pikku blef hemma den gången. Men icke långt derefter hölls ting i byn; der församlades mycket folk, och bland andra kom Wipplusti med sitt gyckelskåp. Jag hoppas du känner Wipplusti? Alla ville titta i skåpet, ty der såg man kejsar Napoleon Punaparta med sin guldkrona och sin långa sabel, |503|stora Mogul med sina tunnband om magen och sitt fasliga skägg, prinsessan Lindagull, som ledde tigern Ahriman i ett halsband, jätten Bumburrifex och tomtegubben i Åbo slott. Somliga gåfvo Wipplusti slantar, andra gåfvo honom en kaka bröd, många gåfvo honom allsingenting, och somliga sade honom stygga ord, men alla hade de mycket roligt. Detta hörde Pikku Matti andra piltar berätta och förklarade strax, att han ville med och se på gyckelskåpet.

16 – Det går icke an, kära barn, sade farmor åter.

17 – Hvarför icke det? sade Pikku Matti.

18 – Der är förnämt folk, domaren, siktern, skrifvaren, länsman, nämndemännen, brofogden. Icke kan du gå dit utan byxor.

19 Pikku Matti stred med sig sjelf en stund, och Wipplustis alla dockor lekte i hans håg. Slutligen sade han: Om farmor skulle låna mig kjorteln ...

20 – Der är han, sade farmor och skrattade så godt, när den lille sjåpade i kjol öfver stugugolfvet. –konsekvensändrat/normaliserat Nu ser du ut som en flicka.

21 – Ser jag ut som en flicka, så går jag icke dit, sade Pikku Matti. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är ingen flicka, jag är en karl.

22 – Visst ser du ut som en flicka, sade farmor. –konsekvensändrat/normaliserat Men du kan ju säga åt alla du möter på vägen, att du är en karl.

23 Det kan jag göra, tänkte Pikku Matti, och så gick han. På vägen mötte honom en resande herre, som stannade och sade: Kan du säga, min lilla flicka, hvar tinget hålles?

24 – Jag är ingen flicka, jag är en karl, sade Pikku Matti.

25 – Icke ser du så ut, sad’ den resande.

26 Pikku Matti svarade ingenting, men när han kom till tingsgården, ropade han så högt, att alla hörde det: Jag är ingen flicka, fastän jag ser så ut. Jag är en karl!

27 Alla gubbar och gummor skrattade, alla gossar och flickor samlade sig i ring kring Pikku Matti, klappade med händerna och ropade: Nej, se Maja liten, hvar har du fått en så vacker klädning?

28 – Det är farmors kjortel, och icke min, sade Pikku Matti. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är ingen Maja, jag är Matti, må ni väl se.

29 Då tog den störste och elakaste af pojkarne Pikku Matti på nacken, bar honom fram till gyckelskåpet och skrek öfver hela gården: Hvem vill se en tvåpennis karl? Hvem vill se en karl i kjortel?

30 Pikku Matti blef ond, tog pojken i lufven och luggade honom af alla krafter. – Det är icke min kjortel, det är farmors kjortel! skrek han, och så begynte han gråta. Men den stygge kamraten fortfor att ropa: hvem vill se en karl i kjortel! konsekvensändrat/normaliserat och så bar det med luggande och skrikande af kring hela |504|tingsgården. Aldrig var Pikku i en sådan skjuts. Han gret, han skrek, han klöstes, han bets, och när han ändtligen slapp lös, tog han till fötter, det mesta han kunde, och sprang och snafvade öfver kjorteln, klef på|81| fötter igen med gråten i halsen, snafvade återigen, kom ånyo upp och sprang allt vidare, tills han åter kullrade öfverända. Så kom han andtruten och snyftande hem till farfars stuga. – Kläd af mig kjorteln! ropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill icke ha någon kjortel. Jag är en karl!

31 – Gråt icke, Pikku min, sade farmor tröstande. –konsekvensändrat/normaliserat När du blir stor, skall du visa, att du är karl, så god som en annan.

32 – Ja, sade farfar, –konsekvensändrat/normaliserat och nästa gång skall du få låna mina byxor.

33 De höllo så hjertligt af Pikku fattig, de gamla farföräldrarne. Han var ju, näst Gud, deras enda tröst och glädje på jorden; de skulle ha velat gifva honom guldstickade sammetsbyxor, om det stått uti deras makt. Nu fick Pikku en smörgås, och dermed var hans sorg förglömd. Han satte sig i ett hörn af stugan och tänkte icke vidare på skammen för en karl att gå klädd i kjortel.

34 Någon tid derefter blef der på vägen ett dammande af åkande och springande, ty der väntades en hög herre, som reste landet omkring, och så hög var han, sade man, att väl kungen icke var mycket högre. Allt folk församlades att se uppå honom, och det berättades på förhand förunderliga ting. Han åker i guldvagn, sade man; han har tolf hästar förspända; klädd är han från topp till tå i silfver och skrafvelmessing (man högg då till det grannaste man visste). Men de små barnen hade sina tankar för sig. De inbillade sig, att den höge herrn skulle bära på ryggen en stor näfverrensel, – en »kont», – fylld med silfverslantar och lakritsstänger, hvilka han skulle utkasta åt barnen på vägen.

35 Detta rykte kom till Pikku Mattis öron, och strax förklarade han, att han ville vara med. Han hade allt sitt eget lilla hufvud för sig, Pikku stackare, som det ofta plär vara med farfars och farmors guldgrisar.

36 – Du vill! sade farmor. –konsekvensändrat/normaliserat Vet du hvar din vilja är? Jo, i min kjortelsäck.

37 – Och dessutom har du inga kläder, sade farfar småleende.original: småleende, –konsekvensändrat/normaliserat Kanske vill du åter ha farmors kjortel?

38 – Jag vill icke ha någon kjortel, skrek Pikku Matti och blef röd som ett hallon vid minnet af all den smälek han lidit för detta klädesplagg. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, aldrig i verlden vill jag ha någon kjortel. Jag vill ha farfars byxor.

39 – Allt skall man höra! sade farfar. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, kom hit, och led mig på vinden, så få vi försöka huru byxorna passa åt dig.

40 Hvem var glad, om icke Pikku Matti. Han flög som en katt uppför stegen, så att farfar knappt kunde följa honom. Så kom man till den stora |505|grönmålade kistan, som stod längst i hörnet på vinden och som alltid varit föremål för Pikkus stora respekt, hvar gång han var der att gillra ut fällor för mössen. Det första, som sken den lille i ögonen, var en stor sabel med glänsande slida.

41 – Den der vill jag ha, skrek han.

42 – Hvart skall Pytt? sade farfar. –konsekvensändrat/normaliserat Håll uti sabeln, tills jag får uniformen ur kistan.

43 Pikku Matti tog sabeln, och den var så tung, att han knappast förmådde lyfta den.

44 Gamle farfar klappade honom vänligt på kinden. – När du blir karl, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat kan det väl hända, att också du bär en sabel och får slåss för ditt fädernesland. Vill du det, Pikku?

45 – Ja, sade den lille och rätte uppå sig. –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall hugga hufvudet af dem, så många de äro.

46 – Åhå! sade farfar. –konsekvensändrat/normaliserat Så många de äro? Det kommer an på mot hvem du får slåss.

47 – Ja, sade Pikku fundersamt. –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall hugga hufvudet af vargarna och hökarna och brännässlorna och alla, som göra farfar och farmor illa. Ja, farfar. Och sedan skall jag hugga hufvudet af alla, som kalla mig en flicka.

48 – Nå, nå, Pikku, far vackert fram, och var icke så grymsint af dig. Här har du byxorna. Du skall väl ha fracken med, kan jag tro?

49 – Ja, farfar, och sabeln med. Och hatten med.

50 – Jo, du är mig en gynnare, sad’ farfar. –konsekvensändrat/normaliserat Du skall få alltsammans, med vilkor, att du ej går längre bort, än till grinden vid vägen, när den höge herrn kommer.

51 – Ja, farfar.

52 Knappt voro båda nedkomna ifrån vinden, innan länsmannen kom som ett yrväder åkande vägen framåt och ropade till höger och venster, att folket skulle maka sig undan, ty den höge herrn vore här inom några minuter. Nu blef det brådt öfverallt, och brådt blef det äfven i torpet. Farfars byxor drogos på Pikku Matti; grå voro de, med ljusblå ränder på yttre sidan, och så stora och vida, att Pikku rätt väl kunnat krypa, så lång han var, in i ena benet. Ja, det såg ut, men på skulle de! De vekos till hälften upp nedtill och knötos upptill med en duk under armarna. Lika bekymmersamt var det med fracken, som också var grå med blå uppslag och syntes hellre gjord åt en jätte, än åt en lillepytt. När den hängdes på, släpade ärmarna på marken, och skörtena sopade gården. –konsekvensändrat/normaliserat Det går icke an, sade farmor, –konsekvensändrat/normaliserat och så uppfäste hon med nålar både ärmar och skörten.

53 Pikku ansåg allt detta för onödigt krus. Nu staplades på hans hufvud den stora soldathatten, som skulle ha fallit ned öfver hans lilla person ända till axlarna, om den icke varit till mer än hälften stoppad med hö. Slutligen hängdes den tunga släpande sabeln uppå hans rygg, och så var riddaren Lillepytt färdig. Aldrig har någon hjelte kommit så stolt från en vunnen batalj, som Pikku Matti, när han första gången bar byxor. Hela hans lilla trinda figur försvann i de vida kläderna, som mörten i ett haf, och man såg blott de små, ärliga, blå ögonen, de rödblommiga kinderna och den lilla spetsfundiga trubbnäsan titta ut från det smala mellanrummet mellan frackens krage och hatten. När han så ståtlig och välrustad tågade ut, hörde man sabeln skramla mot småstenarna, nålarna föllo bort, ärmar och skörten skötte sig sjelfva, hatten tog en öfverhalning, än åt höger, än åt venster, och hela den tappre riddaren syntes vid hvarje steg färdig att ramla|84| under bördan af sitt hjeltemod. Icke på lång tid hade de gamla skrattat så hjertligt som nu. Farfar sjelf, som väl kunde höra, men ej se hela tillrustningen, svängde den lille väl tre hvarf omkring, kysste lilla näsan, som stack ut, och sade: Gud signe dig, Pikku liten; måtte aldrig sämre karl, än du, bära Björneborgarnes gamla uniform.

54 – Gif nu akt! sade farfar. –konsekvensändrat/normaliserat När den höge herrn kommer, skall du göra honnör så här, – och dervid lärde han den lille att stå rak som en sticka, morsk i synen, med venstra armen styf långs sidan och högra handen vid pannan.

55 – Ja, farfar, sad’ Pikku Matti, som alltid var läraktig.

56 Knappt stod Pikku vid grinden på post, innan det dammade långt borta på vägen och den höge herrn kom åkande, så att det gnistrade öfver stenarna. Nu var han helt nära ... huj, det gick med en fart! ... då hörde man kusken plötsligt hålla in hästarne med ett ptrrroh! och strax derpå ropa: grinden upp, fort! Saken var den, att brofogden i egen myndig person ställt sig att passa på vid grinden, för att allt skulle gå rätt och grinden flyga upp på gifvet kommando, hvilket skulle gifva den höge herrn en högst fördelaktig tanke om ordning och skick på vägarna. Men när vagnen nalkades som en ilande blixt, hände ej bättre, än att brofogden ville med detsamma buga rätt allerödmjukast, och pladask låg han der i det våta diket vid vägen. Deröfver blef åter rättaren, som väntade på kommandot vid grinden, så perplex, att han alldeles icke tänkte på att öppna utan sin förmans ordres, och så förblef grinden vederbörligen stängd midtför vederbörandes näsa.

57 Vagnen var nu tvungen att stadna, den höge herrn tittade förundrad ut, och kusken fortfor att ropa: upp med grinden! Då grep sig Pikku Matti an, |507|trädde fram, ehuru med mycket besvär, öppnade grinden och gjorde honnör till punkt och pricka, som farfar lärt honom, ungefär som när en dresserad valp lärt sig att|85| sitta. Kusken piskade på, hästarne ryckte till, men i detsamma ropade herrn i vagnen: håll stilla! Vagnen stadnade nu för andra gången.

58 – Hvad är du för en liten figur i Björneborgarnes uniform? ropade den höge herrn till Pikku Matti och skrattade så hjertligt, att vagnen skakade. Pikku Matti begrep ingenting, han mindes blott hvad farfar sagt honom och gjorde åter honnör, så styf och högtidlig, som möjligt. Detta roade den höge herrn än mera, han frågade de kringstående efter gossens föräldrar, och brofogden, som nu krupit ur diket, skyndade sig att berätta, huru pojken var en fader- och moderlös stackare, som lefde hos sin farfar, en afsigkommen, utfattig och blind soldat vid namn Hugg. Brofogden sade detta i den föraktliga ton, som stundom brukas, när en förnäm fogde talar om fattighjon i församlingen, men hans förundran var icke liten, när den höge herrn vid dessa ord steg ur vagnen och begaf sig raka vägen till torpet.

59 Jo, det skulle man sett! Gamla farmor hade af förskräckelse så när fallit af stolen, när så förnämt främmande trädde in uti stugan; men farfar, som ingenting såg, hade mera mod och visade höfligt ditåt, der han visste att bänken var.

60 – Guds fred, mina vänner, sade den höge herrn och skakade hjertligt de gamles händer. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mig känna igen dig, gamle kamrat, fortfor han, i det han noga betraktade farfar. Är du icke Hugg, n:o 39, vid mitt förra kompani?

61 – Ja, herr kapten, svarade farfar med mycken förundran, ty han igenkände rösten.

62 – Nå, Gudskelof, att jag ändteligen fått rätt på dig, sade landsherrn. –konsekvensändrat/normaliserat Har du då glömt, att det var du, som i hetaste striden tog mig på din rygg och vadade öfver strömmen, när jag, sårad och vanmäktig, var nära att falla i fiendens händer? Om också du har glömt det, tror du väl, att jag någonsin kunnat förgäta det? Efter freden hörde jag icke mera af dig; jag sökte dig länge, och slutligen ansåg jag dig vara död. Men nu har jag funnit dig, och nu skall jag sörja för|86| dig och din hustru och din lille pilt. En präktig pojke! Och dervid fattade landsherrn Pikku Matti under armarna, lyftade honom högt upp och kysste honom så duktigt, att hatten föll af den lille, sabeln skramlade och alla farmors nålar lossnade uti frack och byxor.

63 – Nej, låt bli mig, sad’ Pikku till landsherrn. –konsekvensändrat/normaliserat Nu har du fällt hatten i golfvet, och farfar träter.

64 – Käre nådige herre, sade farmor, helt skamflat på Pikkus vägnar, –konsekvensändrat/normaliserat var |508|så nådig och tyck icke illa vara, att pojken brukar sin mun; han är, gudnås, ej van att umgås med folk.

65 – Farfar skall få en bättre hatt i stället, sade landsherrn, –konsekvensändrat/normaliserat och ni, kära mor, var obekymrad för pojkens lilla mun; det är ju bra att vara karl för sin hatt. Hör på, Pikku, du ser mig just ut, som skulle du med tiden blifva en duktig karl. Har du lust att bli en tapper soldat, som farfar varit?

66 – Farfar säger, att det kommer an på mot hvem jag får slåss, sade Pikku.

67 – Du är mig en klippare, sade landsherrn och skrattade. –konsekvensändrat/normaliserat Minsann har du icke godt kurage.

68 – Ja, nådig kapten, det kommer sig deraf, att han i dag för första gången bär byxor, och kuraget följer med byxorna.

69 – Säg snarare, att det följer med Björneborgarnes uniform, sade landsherrn. –konsekvensändrat/normaliserat Der sitter mycken krutrök och mycken ära qvar i denna slitna uniform, och sådana minnen gå från slägte till slägte. Men nu är en ny tid, och pilten kan ännu blifva ett värn för sitt fosterland. Är du stark, lille man?

70 Pikku svarade icke; han räckte blott ut sitt högra långfinger, för att draga fingerkrok med landsherrn.

71 – Jag ser det på dig, sade landsherrn leende, –konsekvensändrat/normaliserat att du blir stark som en björn, när din arm hinner vexa. Vill du följa med mig och äta mjukt bröd och dricka mjölk alla dagar? Kanske vankas der också någon gång lakrits och rysskringlor, om du är snäll.

72 – Får jag en häst att rida på? sade Pikku.

73 – Ja, det förstås, sade landsherrn.

74 Pikku funderade en stund på saken. Hans små blå ögon flögo från landsherrn till farfar, från farfar till farmor, från farmor åter till landsherrn. Slutligen kröp han bakom den gamles rygg och sade: jag vill bli hos farfar och farmor.

75 – Men, sade den blinde soldaten med rörd stämma, –konsekvensändrat/normaliserat kära Pikku, hos farfar får du bara hårdt bröd och vatten och salta mujkor. Hör du icke, att den nådige herrn bjuder dig mjukt bröd och mjölk och annat godt, och tänk på att du får en häst att rida på!

76 – Jag vill bli hos farfar; jag vill icke gå från farfar! ropade Pikku Matti med gråten i halsen.

77 – Du är en bra gosse, sade landsherrn med tårar i ögonen och klappade den lille på hans runda kind. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, blif du hos farfar; jag skall sörja för att hvarken farfar, farmor eller du någonsin lida nöd, och när du en gång blir en bra karl i verlden, så kom till mig, om jag lefver då mera; jag skall gifva dig jord att plöja och skog att hugga, och blir du bonde eller soldat, det är |509|allt detsamma, allenast du blir en ärlig och trogen son af ditt fädernesland. Vill du det, Pikku?

78 – Ja, sade gossen, stadig och styf.

79 – Gud välsigne dig, barn! sade farfar och farmor med rörda hjertan.

80 – Och Gud välsigne vårt dyra fädernesland och gifve det många sådane trofaste söner, som du, lille Pikku, tillade landsherrn. –konsekvensändrat/normaliserat Ty, fortfor han, –konsekvensändrat/normaliserat många löpa bort från det fattiga, hårda brödet och fika efter de mjuka bullarna, och hvad de derpå vinna, vet Gud och deras samveten; icke vinner deras land derpå. Men hedra din fader och din moder i deras fattigdom, på det dig må väl gå och du må länge lefva på jorden!

81 – Det der står i ABC-boken, sade Pikku Matti.

82 – Ja. Men det står icke i allas hjertan, svarade landsherrn.