Wipplustig
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Sagor IV (1852) med titeln »Wipplusti och gubben i mån» och omarbetades grundligt för Läsning för barn. Berättelsen följer i sin omarbetade version ett mer realistiskt upplägg i och med att episoden med månfärden reducerats till en dröm (Vasenius V, s. 491 f.).
Kringresande gyckelmakare med tittskåp som visades som marknadsunderhållning var ett vanligt inslag i 1800-talets folkliga nöjeskultur. Lehtonen klassar berättelsen som en parodi över konstnären och sagoberättaren, där händelsen på ett träffande sätt skildrar kontakten mellan konstnär och publik. Wipplustig missförstås och hånas av publiken, som i sin tur betecknas som »enfaldig» (2001, s. 156 f.).
Wipplustig är en folksagoberättare som återger sagan om de tre skräddarna och som dessutom använder berättargreppet världen upp och ner, »mundus inversus» (Lehtonen 2001, s. 157; jfr Laurent 1947, s. 352 f.). Den humoristiska stilen syns bl.a. i ordleken (jordgubbe) samt i det lekfulla uttrycket att inte få »slå ihjäl hvarandra i fred» (Laurent 1947, s. 267, 278).
Sagan har flera likheter med skrönan »Davids Danils besynnerliga äfwentyr» i Topelius handskrivna tidning Ephemerer (1835), bl.a. månfärden på en örn och händelserna som utspelar sig på månen (2006, s. 136, 140). Berättelsen bär också spår av Carl von Linnés (1707–1778) tänkande, med begreppet naturens ordning och idén om att falla ner från månen (Laurent 1947, s. 182). Jfr sångleken »Vipp lustigt i gröna dalen», från landskapen Öster- och Västergötland, Småland och Öland (i A. I. Arwidssons samling Svenska Fornsånger. Tredje delen 1842, s. 352 f.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 gyckelskåp tittskåp med utbytbara bilder som visades upp på marknader för en liten peng.
2 finurligt näpet.
2 sex tum omkring 15 cm.
5 brömsar formvariant av bromsar (insekt).
9 linieskepp linjeskepp, slagskepp med tre master och bestyckade med kanoner på två eller tre batteridäck.
15 ett lod motsvarar 1/32 skålpund, d.v.s. 13,3 g. Ett ryskt lod motsvarar 12,8 g.
15 pressjernet strykjärnet.
15 syringen fingerborgen utan botten, använd av skräddare, sadelmakare och skomakare.
17 fanfarong här: fanfar; egentligen storpratare, skrävlare.
19 fandango spansk pardans i tretakt.
19 Jätten Bumburrifex [...] ett hundra fruar, en under hvar arm. intertext till andra av Topelius sagor och sagofigurer i Läsning för barn (»Sanningens Perla», »Prinsessan Lindagull», »Knut Spelevink» och »Sötare än sött»).
21 korfstickor (trä)stickor med vilka korvskinnet tillsluts vid ändarna efter stoppningen.
25 fyratiotusen fyrtiotusen.
32 skrafvelmessing bladmässing, avsedd för tillverkning av prydnadsföremål, i synnerhet brudkronor av enklare slag.
32 lirum larum tarvlig musik.
47 kipande kippande.
49 i månen på månen.
49 höga berg och djupa dalar Jfr folkvisan med samma namn.
55 Hon behöfver något [...] hon förledde mig att vilja tjära månen. i skådespelet »Måne klara».
58 halp hjälpte.
60 knäppa tukta genom att knäppa med ett lätt slag med fingret.
61 nattstånden glåmig.
Bibliografi
Arwidsson, Svenska Fornsånger. Tredje delen 1842, s. 352 f.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 135 f., 182, 267; Lehtonen, »Das Märchen im Märchen», 2001, s. 156 f.; Topelius, Ephemerer 2006, s. 136, 140; Vasenius V 1927, s. 490 ff.
Wipplustig.
1 – Hvem vill se mitt skåp? Hvem vill se det märkvärdigaste i hela verlden? konsekvensändrat/normaliserat skrek Wipplustig. Så stälde han skåpet på fyra stolpar utanför grinden, och alla som i gården funnos, stora och små, gubbar, gummor, gossar, flickor, sprungo omkull hvarandra, ropande: – Wipplustig är här med sitt gyckelskåp!
2 – Passa nu på, konsekvensändrat/normaliserat skrek Wipplustig, – nu börjar spektaklet! Så vred han på en vef vid sidan af skåpet, framsidan öppnades, man såg en rad af granna små dockor, som rörde sig finurligt i skåpet. – Mössorna af, gossar! Här kommer kejsar Napoleon med sin stora örn, sina generaler, fältmarskalkar och röfvaranförare. Märken I hvad han är stor, han är sex tum hög, han är hufvudet högre, än kungen i Spanien och gubben i mån. Akten er, sol|104|daterne komma med geväret på axeln; ur vägen, pojkar, nu blir det krig! Trrrrum, trummorna gå. Ser någon den lille trumslagaren, som går så spikrak i spetsen för kejsarens garde med björnskinnsmössorna? Skulle tro han är morsk. Och mästertrumpetaren der, han blåser omkull ett helt regemente; gör efter det, den som kan! ... Huj, der komma engelsmännen seglande med sin flotta på hafvet ... paff, kanonerna smälla ...
3 – Käre, låt dem smälla litet hårdare, konsekvensändrat/normaliserat bad gamla Kajsa i sin röda mössa. – Det är märkvärdigt, jag hör ingenting, jag tror att jag blifvit stendöf.
4 – Ja, jag hör heller ingenting, konsekvensändrat/normaliserat skrek Lat-Jakob, som hade satt sig i gräset för att han ej hade en stol att sitta på. – Jag har så långa öron och hör ändå ingenting.
5 – Håll munnen! konsekvensändrat/normaliserat ropade Wipplustig. – Tror du, att man kan höra kanonerna, när folket surrar som brömsar kring skåpet?
6 – Men jag ser ingenting, konsekvensändrat/normaliserat snyftade torparens lilla Greta, som ej var längre, än en lagom vispel, och stod bakom skräddarens Anders med hans vidlyftiga vadmalsjacka. – Jag ser ingenting, jag!
7 – Häng lås för näbben! konsekvensändrat/normaliserat skrek åter Wipplustig. – Jag säger eder, att nu komma engelsmännen, och piff, paff, om ingen kan höra kanonerna, så kan man åtminstone se dem. Nu vadar den lille Napoleon med hela sin stora armé ut i vattnet ...
8 – Inte ser jag något vatten, konsekvensändrat/normaliserat ropade Kajsa.
9 – Nå, ser ni inte vattnet, så hör ni det, konsekvensändrat/normaliserat invände Wipplustig förargad. |846|–konsekvensändrat/normaliserat Ritsch, huru hafvet brusar och vågorna gå och skeppen rusta sig till batalj! ... Och nu griper kejsar Napoleon ett linieskepp under hvardera armen och spatserar till stranden.
|105|10 – Inte ser jag någon strand, konsekvensändrat/normaliserat skrek skräddarens Anders.
11 – Tyst der! Det kan ju ett litet barn begripa, att stranden är bakom skåpet. Här komma turkar, tattare, mamelucker, rabulister och andra menniskoätare. Nu draga de ut sina långa sablar och börja att slåss. Kratsch, der högg den ene hufvudet af den andre ...
12 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat skrek Kajsa, – slå de ihjäl hvarandra?
13 – Skicka efter länsman! konsekvensändrat/normaliserat menade Lat-Jakob, der han satt i gröngräset, och sjelf rörde han sig ej ur fläcken.
14 – Jag är rädd, jag är så fasligt rädd, konsekvensändrat/normaliserat skrek lilla Greta, och så begynte hon storgråta.
15 – Hvad är detta för oväsen? konsekvensändrat/normaliserat ropade Wipplustig. – Är det skick och ordning, att man inte får slå ihjäl hvarandra i fred? Passa på, nu kommer något annat. Här trippa tre skräddare på en väg och träta om hvem af dem är den tyngsta karlen. Strax efter dem kommer en bonde körande. –konsekvensändrat/normaliserat Har du något besman, gubbe? –konsekvensändrat/normaliserat Bara ett lodbesman, kära herrar. –konsekvensändrat/normaliserat Tag hit; det räcker jemnt till. Så väga de skräddarne på lodbesmanet; den ena väger ett lod, den andra två lod, den tredje tre lod. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, jag visste nog, att jag skulle vara tyngsta karlen, säger han, som väger tre lod. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, vänta, ropar bonden, tag bort pressjernet och syringen, som du bär i din ficka! Så väges den tyngste skräddaren ännu en gång, och då väger han bara ett halft lod.
16 – Det är inte sant, konsekvensändrat/normaliserat skrek skräddarens Anders i den stora vadmalsjackan. – Det är inte sant, för att det der är bara trädockor. En skräddare är något för mer. Ha ni icke läst om den tappre skräddaren, som slog sju med ett hugg?
|106|17 – Nu blir det något grannt, konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig. – Här kommer stora Mogul och hans hof. Han är så fet, att han bär fyra tunnband omkring sin mage, och alla äro af renaste guld. Efter honom kommer fru Mogul, hans mamma, som är så mager, att hon går tvärt af som ett halmstrå, och efter dem trippar hofvet på tå, ty så går det till vid ett hof. Det skall bli dans: stora Mogul bjuder sin arm åt prinsessan Himmelsblå till en slängpolska. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, jag tackar, säger hon, jag har fått en sticka i foten. –konsekvensändrat/normaliserat Gör ingenting, säger Mogul; så spelar spelmannen en fanfarong, och så dansa de. Bäst det är, spricker ett af de fyra tunnbanden.
18 – Nej, nu går jag min väg, konsekvensändrat/normaliserat ropade skomakarens Lena. – Jag står ej ut, han håller aldrig ihop.
19 – Gör ingenting, konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig. – Här kommer guldsmeden med sin pust och sin tång, han smider hop tunnbandet. Nu dansar hela hofvet |847|fandango. Jätten Bumburrifex bjuder upp prinsessan Lindagull, och Knut Spelevink skenar af med konungens i rika Arabien ett hundra fruar, en under hvar arm.
20 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat skrek Kajsa. – Leder han en under hvar arm? Hvar har han tagit så många armar?
21 – Han har gjort dem af korfstickor, konsekvensändrat/normaliserat svarade Wipplustig. – Nu är allt som det skulle vara, men så har man glömt att bjuda gubben i mån, som brukar vara den finaste kavaljeren på alla bröllop. Rätt som det är, kommer han med en armé af månmenniskor ...
22 – Finns det menniskor i månen? konsekvensändrat/normaliserat ropade skräddarens Anders och lutade sig fram öfver skåpet för att bättre se.
23 – Det förstås, konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig. – I månen ser det ut som på jorden, utom att der är beständigt månsken. Der är också det märkvärdiga, att i månen är allt upp|107| och ned mot hvad det är här på jorden. Der ser ni gubben i mån och allt hans folk. De stå på hufvudet och gå på händerna; gör efter det, gossar!
24 – Det är ingen konst, konsekvensändrat/normaliserat skreko gossarne.
25 – Nu komma de in i danssalen, konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig. – Märker ni huru de bära storstöflar på händerna och hattar på fötterna? Fyra gånger fyra och fyratiotusen äro de. Nu vända de upp och ned på stora Mogul och hela hans hof ...
26 Kratsch ... der låg skåpet i backen!
27 Wipplustig blef vippande vild. – Hvem har understått sig att skuffa omkull mitt skåp?
28 – Det har skräddarens Anders gjort, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lat-Jakob. – Anders lutade sig fram för att se månmenniskorna och tumlade öfver skåpet ...
29 – Åh nej, det hörde till saken; allt skulle vändas upp och ned, konsekvensändrat/normaliserat menade Kajsa.
30 – Tag fast tjufven! konsekvensändrat/normaliserat skrek Wipplustig. – Anders, Anders, tunnbanden ha fallit af Mogul, och hans mamma har gått tvärt af!
31 – Ja, tag fast honom! konsekvensändrat/normaliserat ropade Lat-Jakob och sträckte ut sig i gräset. Men Anders var redan långa vägar.
32 – Hör nu, godt folk, konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig, – ha ni hört talas om naturens ordning? Nu har Anders gjort ett fult streck i naturens ordning. Ni förstå, att jag måste gå till staden och köpa skrafvelmessing till kejsar Napoleons krona. Här är min hatt; en slant för gubben i mån och några stoppnålar till master i engelska flottan! Så der, så skall det klinga! Tack skall ni ha, godt folk! Bryn eder intet om positivspelaren, det är bara lirum larum, som intet är värdt en söndrig knapp. Jag kommer igen, jag kommer med fjorton |848|kejsare. Farväl, gubbar|108| och gummor! Farväl med er, gossar och flickor! Jag kommer igen nästa onsdag.
33 Wipplustig gick till staden med skåpet på ryggen. Nu var dit en god half mil eller så, och innan Wipplustig hunnit halfva vägen, blef det skumma qvällen. Mycket mörkt var det icke, ty fullmånen sken klart öfver löf och toppar. –konsekvensändrat/normaliserat Natten är vacker, tänkte Wipplustig; –konsekvensändrat/normaliserat jag lägger mig att sofva här bredvid landsvägen. Och så lade han sig med skåpet till hufvudgärd.
34 Trött var Wipplustig, men sofva kunde han icke, han tyckte, att det var något högt till taket. – Det är för besynnerligt, konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf, – huru månen ser på mig med sitt stora, trinda ostansigte. Jag kan tydligen se gubben och gumman. De borde tacka mig för att jag ljugit så vackert om dem för det enfaldiga folket.
35 Mångubben och mångumman svarade icke. Det var tyst, tyst, tyst i himmelen och på jorden. Nattens stora lykta gick sin ljudlösa väg öfver det blå hvalfvet och fördunklade stjernornas sken.
36 Det förargade Wipplustig, att månen beständigt såg på honom och ej lät honom sofva. – Hvarför ser du på mig? konsekvensändrat/normaliserat sade han.
37 – Stackars slarf! konsekvensändrat/normaliserat sade månen.
38 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat utropade Wipplustig. – Öfverfaller du mig med otidigheter? Är jag icke en konstnär? Är jag icke den rikaste och mäktigaste man på jorden? I mitt skåp får jag rum för all verldens herrlighet; arméer och flottor lyda mitt bud, konungar och kejsare sätter jag af och sätter dem till efter mitt goda behag ...
39 – Stackars slarf! konsekvensändrat/normaliserat upprepade månen.
40 – Nej, den har då icke så mycket förstånd som en messingsknapp! konsekvensändrat/normaliserat utropade Wipplustig. – Hvem står|109| ut med att höra så enfaldigt prat? Se, der är du, nordstjerna, nästan rätt öfver mitt hufvud. Droppa mig icke midt i ansigtet; berätta hellre åt månen hvad jag är för en karl!
41 – Gyckelmakare, konsekvensändrat/normaliserat svarade nordstjernan.
42 – Jaså, blinköga, nu tycker du, att du är qvick. Fråga solen, om icke min skrafvelmessing är så god som hennes guld. Men se, här flyger en örn ... Örn, säg åt månen och stjernorna hvad jag är för en karl!
43 – Du är en passande frukost åt mig, metmask, konsekvensändrat/normaliserat svarade örnen, slog ned på Wipplustig, borrade sina klor i hans trasiga tröja och lyfte honom högt öfver grantopparne.
44 – Nej, vänta litet, konsekvensändrat/normaliserat skrek Wipplustig, – vänta till nästa vår, jag är så mager om sommaren. Der borta i byn bor en mör skräddare och en fet latmask. Törs jag fråga hvem min herre är och hvart resan gäller?
|849|45 – Jag är kejsar Napoleons ryktbara örn och för närvarande stadd på en resa till månen att söka kejsarens krona. Hon säges befinna sig der i godt förvar.
46 – Nå, det passar förträffligt, konsekvensändrat/normaliserat menade Wipplustig. – Skulle icke jag känna Napoleons krona? Gif mig fri resa fram och åter till månen, jag har några bekanta der, vi skola lösa ut kronan, om hon är pantsatt. – Inom sig tänkte Wipplustig: –konsekvensändrat/normaliserat jag önskar, herr örn, att du sutte fastspikad öfver vår stalldörr i byn.
47 – Får gå, konsekvensändrat/normaliserat sade örnen, utsträckte sina mörka vingar, lyfte sig öfver molnen in i stjernhimmelen, och satt snart, kipande efter luft, på ytterkanten af fullmånen.
48 – Gå nu att utlösa kronan! konsekvensändrat/normaliserat befalde örnen.
49 Wipplustig gick; det var förunderligt lätt att gå der i månen. Han tyckte sig vilja flyga. Det var ett guldglänsande land, med höga berg och djupa dalar, men allt|110| upp och nedvändt. Träden stodo med topparne ned och rötterna uppåt; gårdarne vände skorstenarne mot marken. – Hvem kunde tro, att jag skulle ljuga så sant? konsekvensändrat/normaliserat tänkte Wipplustig.
50 – Nu återstår att se åt, om månen består af holländsk ost, konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vidare, satte sig ned, skar en bit ur marken och profvade smaken. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det var verkligen holländsk ost. konsekvensändrat/normaliserat Här skall göras en djup grop,original: grop konsekvensändrat/normaliserat menade Wipplustig.
51 Knappt hade han tagit för sig ett rundeligt stycke af den goda osten, innan han såg en besynnerlig skara framtåga i dalen. Det var en armé af månfolk; alla stodo på hufvudet, gingo på händerna och höllo gevären emellan tårna. I spetsen för armén gick mångubben sjelf. – Hvar är den bofven, som sagt om oss, att vi gå upp och ned? konsekvensändrat/normaliserat kommenderade mångubben.
52 – Hvem skulle understå sig att säga en så grof osanning? konsekvensändrat/normaliserat frågade Wipplustig darrande. – Det är ju narraktigt att gå på fötterna, när man har händer att gå på.
53 – Det är du, som har sagt det, konsekvensändrat/normaliserat röt mångubben. – Se på den dromedaren, han går på fötterna!
54 – Jag? konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig. – Visst icke. Skulle ej jag gå på händerna enligt naturens ordning? konsekvensändrat/normaliserat Och dervid stälde han sig på hufvudet, men damp i backen.
55 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade mångubben, – du duger icke till annat, än gyckelmakare åt min gumma. Hon behöfver något att roa sig med, gumman stackare, der hon nu sedan tusen år sitter fastkilad med näsan i månberget. Det blef hennes straff, som du vet, när hon förledde mig att vilja tjära månen. Hon slipper icke lös, förrän hit kommer den största narr mellan himmel och |850|jord, och jag tillstår, att jag hellre ser henne sitta qvar. Hon är alldeles för|111| ordentlig, hon skulle sopa och städa hela månen, om hon en dag komme lös. Jag tycker om litet oskyldigt skräp, jag har spillt aska ur tobakspipan, litet här och litet der, det är så trefligt att smutsa ned blankt skurade golf. Se till, när du gycklar för gumman, att hon ej kommer lös!
56 – Om förlåtelse, konsekvensändrat/normaliserat sade Wipplustig, – jag har litet brådt till jorden igen, jag har lofvat Napoleons örn att lösa ut kejsarens krona.
57 – Den leksaken? konsekvensändrat/normaliserat utropade mångubben. – Den har jag gifvit åt mina pojkar till kägelklot. Marsch till din tjenst, jordgubbe!
58 Det halp icke, Wipplustig måste marschera på händerna med armén och kom till ett stort brandgult berg, der mångumman ganska riktigt satt inkilad i en springa. – Skall det vara en pris? konsekvensändrat/normaliserat sade mångubben och strödde snus på berget. – Ptschi, konsekvensändrat/normaliserat nös gumman. I detsamma öppnade sig springan, och gumman slapp lös. – Hvad i alla dagar! konsekvensändrat/normaliserat skrek mångubben. – Hit har kommit den största narr mellan himmel och jord. Det kan icke vara någon annan, än du, Wipplustig. Käre vänner, låt oss nu taga till flykten, ty blir det icke nu månförmörkelse af sopor och damm, så finns ingen qvast mera i månens rike.
59 Hela armén tog till stora reträtten. Wipplustig ville följa, men var icke ännu rätt inkommen i konsten att gå på händerna, tumlade kull, blef efter, reste sig på sina naturliga ben och sprang allt hvad tygen höllo. I det han vände sig om, såg han bakom sig ett stort moln af damm och hörde mångummans röst: – hvad är det för myror och maskar, som ostäda min gård? Rent hus skall det vara, rent hus i mångården.
60 Innan Wipplustig hann räkna till fjorton, hade han öfver sig en svärm af folk och oting, som flydde för qvasten.|112| Alla sprungo omkull honom, trampade honom, luggade honom. – Der har du för min krona! konsekvensändrat/normaliserat skrek kejsar Napoleon och nöp honom i örat. – Der har du för stoppnålarne i våra linieskepp! konsekvensändrat/normaliserat hurrade engelsmännen och fyrade af på honom sina kanoner. – Der har du för mina tunnband! konsekvensändrat/normaliserat pustade stora Mogul och knep honom i näsan. – Der har du för att jag gick tvärt af! konsekvensändrat/normaliserat skrek Moguls mamma och stack honom med en knappnål i kindbenet. – Här har du för stickan i min fot! konsekvensändrat/normaliserat lipade prinsessan Himmelsblå och kramade honom halfdöd. – Der har du för lodbesmanet! konsekvensändrat/normaliserat skreko de tre skräddarne och svedde honom med sina pressjern. – Der har du för det, och der har du för det! konsekvensändrat/normaliserat ropade hundra på en gång och fortforo att bita, knipa, knäppa och lugga stackars Wipplustig, så att hörsel och syn förgingo honom. Allt detta skedde i flygande flykt, och strax efter alla dessa plågoris kom mångumman med sin ofantliga qvast. Den |851|kunde ingen motstå: hon sopade månen så ren och blank som en messingskittel; allt skräp sopades ut öfver månkanten, – kejsare, sultaner, prinsessor, linieskepp, kanoner, skräddare, trumslagare, trumpetare, örnar, kronor och lodbesman, – allt hvirflade en stund i den blå luften och förströddes sedan som stjernfall i nattskymningen.
61 Bland detta skräp, som sopades bort från månskifvan, befann sig äfven Wipplustig. Han såg sig förgäfves om efter sin örn, han dinglade ned, han trillade kullerbytta i den fria rymden, han föll och föll och föll – och vaknade af att en myra kröp i hans öra. Hvar var han? I skogsbacken med sitt skåp under hufvudet. Morgonen hade ljusnat, men fullmånen såg ännu på honom, blek och nattstånden, med sitt gulgråa ansigte. Riktigt! Der kunde han ännu urskilja gubben och gumman, och med en suck af lättnad förmärkte han intet spår af den förskräckliga|113| qvasten. Påtagligen satt gumman ännu fastkilad i berget. Wipplustig behöfde icke anse sig för den största narr mellan himmel och jord ...
62 – Detta blir en god historia för det enfaldiga folket, konsekvensändrat/normaliserat sade han eftersinnande till sig sjelf, i det han hängde skåpet i dess remmar på ryggen. – Hvar finns min like, som på en enda natt gör sådana resor? Och mig har man understått sig att kalla en stackars slarf.
63 – Stackars slarf! konsekvensändrat/normaliserat sade eko i skogen.
64 – Är det du, jungfru munlös? konsekvensändrat/normaliserat grinade Wipplustig. – Får gå för slarf; alla snillrika män sägas vara mer eller mindre slarfvar. Men att kalla en sådan konstnär, som mig, gyckelmakare ...
65 – Gyckelmakare! konsekvensändrat/normaliserat upprepade eko.
66 – Hör nu, sqvallertaska, hon är känd för sin pratsamma tunga, men jag undanbeder mig alla personligheter. Vill hon få en plats i mitt skåp? Jag en gyckelmakare? Jag, som i detta mitt skåp framställer verldens största märkvärdigheter, är jag en person, af hvilken man ostraffadt gör narr?
67 – Narr! konsekvensändrat/normaliserat sade eko.
68 – Nej, det här blir obehagligt. Jag går till staden. Håll din näbb, kråka!
69 – Näbbkråka!
70 – Tig!
71 – Tig!
72 – Jag ger dig god dag.
73 – God dag!