Eli Rhem.

1 Derborta i det stora Amerika finnas många jernvägar, der vagnarnas hjul löpa mycket fort fram i jernskodda rännor, och der äro inga hästar spända för vagnarna, utan de drifvas med vattenånga. Och ångan uppstiger ur en kokande kittel på främsta vagnen och drifver ångmaskinen, och ångmaskinen drifver hjulen, och så går främsta vagnen framåt och drar alla de andra efter sig. Ofta är der en hel lång rad af vagnar fastkedjade vid hvarandra, och efter det går tre gånger så fort som en qvick häst springer, så tycka många menniskor om att resa i ångvagn på jernväg. Derföre bruka mest alla vagnarna vara fulla, somliga med menniskor, somliga med oxar och får och somliga med allehanda varor, som föras der från den ena staden till den andra.

2 Det är visst en god sak att ha jernvägar, och nästan alla länder ha numera sådana. Sverige har många jernvägar, men Finland härtills blott en. Det är kanhända svårare att bygga sådana vägar här i norden än annorstädes, för det att här äro många backar och sjöar och strömmar, der det kostar mycket penningar att bygga dyra broar. Men den tid kommer engång, när de flesta resa på jernvägar äfven hos oss. Vi veta ju, huru man i andra länder sprängt sina vägar tvärtigenom höga berg, och på andra ställen har man byggt förskräckeligt höga broar öfver sjöar och brådjup; ja, det finns sådana jernvägar, der man åker öfver taken i de stora städerna. Detta allt har man|112| gjort, för att menniskor och varor må kunna komma fort fram; ty tiden är den dyraste af all egendom. När vi få jernvägar öfver allt i Finland, äter man frukost i Åbo, middag i Helsingfors och qvällsvard i Wiborg. Från Helsingfors reser man på två dygn till Uleåborg; det går med raskare fart, än att sitta och smälla på lata skjutshästar.

3 Nu vill jag berätta er något, som hände på en jernväg i Förenta Staterna i norra Amerika, och det är icke längesedan.

4 Der är en stad som heter York, och innan man kommer till staden, går jernvägen från Baltimore fram öfver en hög bro. Nu hände, att när en ångvagn for öfver bron, föllo der glödande kol ifrån ugnen på vagnen ned på bron, och der uppstod en eldsvåda. Emedan det blåste hårdt och intet folk |397|fanns der nära, sedan vagnen for bort, så stod hela bron innan kort uti ljus låga och brann så till aska.

5 Efterhand kommo der menniskor, som försökte att släcka, men det var förgäfves. Då ropade någon i hopen, att man om tio minuter väntade ett nytt bantåg från samma håll som det förra; och emedan der låg ett berg vid sidan af vägen, som gjorde att man ej kunde se bron ifrån vägen, förrän man var helt nära, så kunde det hända den stora olyckan, att den, som styrde det nya bantåget, icke visste af att bron hade brunnit, utan skulle åka med full fart dit och störta i brådjupet med mer än hundrade menniskor, som följde i vagnarne efteråt. Der stodo nu alla rådlösa och förskräckta och visste icke hvad de borde göra, för att underrätta de kommande om faran.

6 Då var der en gosse vid namn Eli Rhem, 12 år gammal, och han var raskare än alla de andra. Han tog sig före att springa framåt vägen, så långt han kunde, och det dröjde ej länge, innan han såg den långa raden af vagnar komma med full fart rusande emot honom på vägen. Hvad gjorde nu Eli Rhem? Ropa hjelpte ej mycket, ty ingen skulle ha hört honom för det stora bullret af vagnarnas rasslande. Han|113| hade ej tid att länge betänka sig. Han ställde sig midt på vägen, så att alla vagnarna nödvändigt måste köra öfver honom, om de ville framåt, och der stod han och skrek och fäktade med armarna och vinkade allt hvad han någonsin förmådde. Konduktören, som satt på främsta vagnen och styrde hela tåget, trodde att gossen var tokig och skrek i sin tur och vinkade, att han skulle springa ur vägen. Men Eli Rhem stod qvar, ja han stod der med döden för ögonen, och ändå gick hanoriginal: kan ej ur fläcken, ty han visste, att der berodde många menniskors lif uppå att han stod qvar.

7 Så var konduktören tvungen att låta alla sina många vagnar stadna, för att ej blifva orsak till gossens död. Men så ond var han, ja, så ond, att han genast, när ångvagnen stod stilla, sprang ned på vägen och begynte slå den stackars Eli Rhem, för det han understått sig att göra ett sådant uppehåll för hela jernvägståget.

8 Men nu kommo der andra personer springande från bron och berättade huru nära alla vagnarna varit att störta i brådjupet. Då kan man tro, att konduktören fick stora ögon, och alla, som sutto i vagnarna, fingo veta, huru de, näst Gud, hade Eli Rhem att tacka för deras lif. Der blef häpnad och glädje på engång öfver all beskrifning! Alla hoppade ned från vagnarna, omfamnade och kysste Eli Rhem med tårar i ögonen, och strax sammanskjöto de åt honom en belöning af hundrade guldpenningar. Sedan gingo de till fots till den brända bron, för att se det brådjup, som varit så nära att |398|uppsluka dem alla. Och den raske Eli Rhem blef vida berömd i hela staden och bars af folket i triumf till hans föräldrars gård. Men mer än guld och ära gladde honom det medvetande, att han med den gode Gudens bistånd räddat hundrade menniskors lif.

9 Ja, hvad skulle du ha gjort i Eli Rhems ställe, om du stått, der han stod, midtpå jernvägen, med det brusande tåget af vagnar framför dig och alldeles säker att krossas till döds, om tåget gått fram? Gerna|114| hade du velat göra en god gerning och rädda många menniskors lif, men hade du också haft mod att derföre våga ditt eget? Och hade du varit så raskt beslutsam, att du intet ögonblick besinnat dig, utan genast sett döden i ögonen, medan det ännu var tid? Ja, det är icke så visst. Ty många hafva en god vilja, men icke alla hafva ett manligt mod. Och många, som annars hafva både vilja och mod, hafva icke samma djerfva beslutsamhet, som den lille Eli Rhem, utan stå och betänka sig, tilldess allt är för sent. Mins det, du raska gosse, när det engång gäller också för dig att göra en god gerning! Der får ingen tvekan vara. Flinkt till verket, snabbt, klokt, djerft, och Gud skall beskydda dig, såsom han beskyddade Eli Rhem!