Rida ranka.

1 Jag vet en saga, som alla känna, och ingen gissar hvad hon betyder: en visa är det, som alla sjunga, och ingen sjunger den visan slut. Den sjöng min mormor, när hon var liten, den hörde farfar, när han var alnslång; i går ännu sjöng vår gamla Dora densamma visan för tvåårs pilt. Och när hon sjöng, red den lille gossen på hennes knä, som en man i sadeln, och hästen sprang och kom ej ur fläcken, och ryttarn red och kom aldrig fram. Men visan var ej som nutids visor, hon var en visa från gamla tider; än var hon lustig, än var hon sorgsen, än var der svärdsklang i hennes toner, än var der joller af barnaröst. Och hur det var, blef jag vek om hjertat; ju mer jag hörde, dess mer jag lyddes; jag tog om halsen vår gamla Dora, bad henne sjunga den visan om. Då smålog Dora: det är väl mera, det är väl mera, än ton, som sjunger, det är väl mera, än barn, som jollrar; förgångna tider bo derinunder; och vill du höra, nog kan jag sjunga; gif akt, nu börjar min sång igen:

Rida, rida ranka ...

3 Det var engång för mer än femhundra år sedan en liten konungason. Han hette Håkan och var fyra år gammal, vacker och ljuslätt, med de mildaste blå ögon och mjuka kinder, röda som äpplen. Hans fader konung Magnus rådde öfver allt Sveriges rike och Finland, med berg och skogar, sjöar och haf, städer och byar; hade många skepp och tappra krigshärar, stolte riddare,|237| blanka svärd, stridshästar, bågar, lansar och blänkande rustningar. Der voro också många höga fruar och väna tärnor i konungens hof; men skönare och stoltare än någon annan var konungens gemål, drottning Blanca, den lilla prins Håkans moder. Hon satt en dag i sitt purpurklädda gemak i konungaborgen och höll den lille prinsen i sin famn. Han red på hennes knä, som barn bruka, och då sjöng den sköna drottningen:

Rida, rida ranka,

Hästen heter Blanca ...

5 Det var ju vackert af en så stolt drottning, att vilja vara häst åt sin allrakäraste lille pilt.

6 Prinsen tyckte om att rida. Han hade ofta med förtjusning sett riddare och svenner styra sina frustande springare på borggården och ila ut genom porten i gnistrande galopp. Han hade i somras suttit i högsätet bredvid sin moder, när det stora tornerspelet hölls ute på gärdet. Der hade grefvar och hertigar ridit emot hvarandra med långa lansar ... trumpeterna smattrade, fjäderbuskarna svajade, hästarne gnäggade, och i moln af damm tumlade riddarne om hvarandra på det vida, med fanor beprydda fältet. Detta kunde |617|prins Håkan icke förgäta; han hade så ofta drömt, att också han en dag skulle sitta i sadeln med svärd, harnesk och sporrar, såsom andre konungasöner. O, hvad han då skulle rida, och långt, långt skulle det gå, verlden omkring, till bragder och äfventyr! Derföre, när han nu red på sin moders knä, begynte hans vackra ögon glimma; och när modern sjöng:

Rida, rida ranka,

Hästen heter Blanca;

8 frågade gossen på sitt barnsliga språk:

Hvart ska’ vi ria?

10 Det var en fråga! Kanske väntade han, att modern skulle svara: bort till tornerspelet, eller bort till det heliga landet, dit så mången tapper hjelte ridit förut, fastän få kommit tillbaka. Eller var det hans mening att rida bort till Finlands djupa skogar, der hans|238| farfars farfar, den store Birger Jarl, hade fordom kämpat mot troll och hedningar. Men hans moder drottningen hade andra tankar; hon var en klok drottning, hon betänkte huru den lille prinsen en dag skulle vinna nya riken och länder utan svärdshugg. Derföre när gossen frågade:

Hvart ska’ vi ria?

12 böjde modren hans lilla hufvud bakåt, kysste honom och sjöng:

Ria bort och fria

Till en liten pia.

14 Det fanns en liten pia, som drottningen tänkte på, och hon låg ännu i vaggan. Men hon var väl en brud att tänka på, ty hon var icke blott en kungadotter, utan ännu dertill arftagerska till ett mäktigt rike. Detta visste drottningen, men icke den lille prinsen. Och när hans moder sjöng:

Ria bort och fria

Till en liten pia

16 frågade gossen

Hvad skall hon heta?

18 Ja, detta var nu en stor hemlighet. Drottningen hade icke för allt i verlden velat yppa det för någon kammarfru, någon munk eller riddare, icke ens för konungen sin gemål. Ty hennes planer gällde ingenting mindre, än ett konungarike, och sådant får man icke yppa för alla sqvalleraktiga tungor. Det kunde nog ändå blifva svårt att vinna en sådan brud; der skulle visst icke saknas friare från öster och vester. Likväl, när prinsen så oskyldigt frågade:

Hvad skall hon heta?

20 kunde drottningen icke motstå sitt modershjerta, utan böjde prinsens lockiga hufvud ned i sitt sköte, tog med båda händerna om hans ögon och hviskade:

Jungfru Margaretha.

22 Så var det. Jungfru Margaretha var danske konungen Waldemars dotter och thronarfving. Henne|239| skulle prins Håkan en dag vinna till brud och med henne Danmarks rike. Denna framtidstanke ville den kloka drottning Blanca likasom sjunga in i gossens hjerta, medan han ännu var liten, för att han skulle utföra den, när han blef stor. Prins Håkan skulle en dag bära på sitt hufvud alla Sveriges, Norges och Danmarks kronor. Derföre kysste hon gossen än engång och hviskade än engång, hälften på skämt, hälften på allvar:

Jungfru Margaretha!

24 I detsamma trädde konung Magnus in i drottningens frustuga, och efter honom följde två kammarfruar, som uppvaktade drottningen. Konungen älskade vackra visor, och det var hans lust att höra drottningen sjunga. Derföre, när han utanföre hört sången, men icke orden, frågade han hvad det var, som drottningen sjöng.

25 Drottning Blanca hade, som sagdt, ingen lust att yppa sina framtidsplaner för konungen, som var föga tystlåten, och än mindre för kammarfruarna. Hon svarade, att det var endast barnjoller, som hon sjöng för sin lille pilt.

26 – Sjung likväl om det en gång till, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tyckte det var en vacker visa.

27 – Det är en liten tokvisa, sade drottningen. –konsekvensändrat/normaliserat Den handlar om en ung riddares frieri till en hoffröken, och det gick bra i början, men till slut gick det illa. Vill eders majestät höra fortsättningen?

28 – Ja, sjung! sade konungen.

29 Drottningen sjöng:

När han kom till kungens gård,

Så var der ingen hemma,

Bara en gammal gumma ...

31 – Det måste ha varit rätt förtretligt för den unge riddaren, inföll konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, hvad gjorde den gamla draken, som vaktade gården?

– Satt i vrå

Tugga’ blår

Och lärde sin dotter spinna.

33 – Jaså, der fanns likväl ett ungt fruntimmer hemma. Nå, vidare; huru gick det sedan? frågade konungen.

– Spinn, spinn, dotter min!

I morgon kommer fästman din.

35 Konung Magnus skrattade. – Ser man på! Gumman ville muntra sin dotter, så att arbetet ej skulle blifva för ledsamt. Hur var det sedan?

– Dottern, hon spann,

Och tårarna rann ...

37 – Stackars liten!

-Men aldrig kom den fästman fram ...

39 – Det var ju mycket ömt och rörande, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, han kom aldrig fram?

– Förrän åt andra året,

Med guldband i håret ...

41 – Jag kunde tro det, sad’ konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Det hade annars varit alltför bedröfligt. Nå, det var således som det skulle vara. Den unge riddaren fick sin hjertanskär?

– Men ingen menska förstår’et,

43 sjöng drottningen, och dermed var visan slut.

44 – Hvad menar du med det, min allrakäraste drottning? frågade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker, att romansen var mycket klar och begriplig.original: begriplig

45 – Min herre och konung, svarade drottning Blanca, –konsekvensändrat/normaliserat det är vanligen så i romanser, att der är någonting, som man får gissa på. Och det är just det fina i saken.

46 – Kantänka! sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Liksom man icke skulle förstå, att der blef ett präktigt bröllopp. Tack för visan; den var rätt munter. Och nu vill jag taga min lille Håkan med mig. Han skall nu få lära sig rida på andra hästar, än sin moders knä. Vill du komma med mig till stallmästaregården, lille dräng?

47 – Det vill jag visst, sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Med ett hopp var han uti sin faders famn och glömde så både jungfru Margaretha och hela visan.

48 Under tiden uppvexte jungfru Margaretha, konung Waldemars dotter, i sin faders gård i Danmark och blef en liten klok prinsessa med qvicka mörka ögon och hurtigt sinnelag. När hon var sex år gammal, hade hon redan många friare, som väl tänkte mera på Danmarks krona, än på den lilla prinsessan. Det, som förr varit en hemlighet, var det icke mera, ty riddare och rådsherrar redo nu från den svenska konungaborgen till den danska, för att underhandla om en förening mellan de två kungabarnen. Förlofningen var engång afgjord, så åter uppslagen, så åter afgjord. Vid tio år visste knappt jungfru Margaretha sjelf, om hon var förlofvad eller ej; de höge herrarne brydde sig ej om att fråga fullvuxna fästmör; hvad sedan ett barn? Det roade lilla jungfru Margaretha att vara så eftersökt, men ännu roligare tyckte hon det vara att rycka gamle rådsherrar i skägget, när de kommo till hennes fader |620|i friareärender. Och då fick prinsessan ris af sin stränga hofmästarinna, fru Märtha; ty den tiden brukades ännu, att prinsar och prinsessor fingo ris, när de haft odygd för sig.

49 Jungfru Margaretha var elfva år gammal, när hon en vacker sommarmorgon gick med sin barndomsvän, Ingegerd Knutsdotter, ut att leka i parken vid hennes faders borg, och den låg vid hafsstranden. Hvita segel syntes ute på sjön, och de båda barnen hade sin fröjd att kasta smörgås i vattnet med flata stenar. –konsekvensändrat/normaliserat Nu skola vi leka så, sade jungfru Margaretha, –konsekvensändrat/normaliserat att jag kastar en sten för hvar och en af mina friare, och den, som tager de flesta smörgåsarne, honom tager jag.

50 – Det blir många stenar, sade jungfru Ingegerd. –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskar, att prins Håkan af Sverige och Norige får de flesta smörgåsarna.

51 – Vi få allt se huru snäll han är, sade prinsessan och skrattade. –konsekvensändrat/normaliserat Nu kastar jag grefven af Mecklenburg. Pang, han plumsade strax, han får genast korgen. Hvem ha vi sedan?

52 – Markgrefven af Brandenburg.

53 – Pang! Markgrefven af Brandenburg tog en smörgås; deraf blir jag ej mätt. Hvem ha vi sedan?

54 – Hertigen af Holstein.

55 – Låt gå för hertigen, med hans röda hår. Pang, tre smörgåsar! Jag får tänka på att bli hertiginna. Hvem ha vi sedan?

56 – Grefven af Flandern.

57 – Pang! Flandern gick till botten. Hvem ha vi mer?

58 – Prinsen af Sachsen.

59 – Han, som har halfva näsan klufven af ett svärdshugg? – Pang! Han tog fyra smörgåsar. Det är slut nu, Ingegerd. Ingen kan taga mer, än fyra smörgåsar.

60 – Försök ännu; kanske finns här än någon. konsekvensändrat/normaliserat Och Ingegerd valde en rätt flat och passande sten.

61 – Tro aldrig, att prins Håkan får ett lillfinger af mig, sade jungfru Margaretha. Dervid skrattade hon, svängde sig om på sina höga, röda klackar och kastade stenen öfverdådigt, utan att ens se på den. Men Håkan tog sex smörgåsar.

62 – Åh! skreko båda flickorna.

63 I detsamma prasslade det i löfven, och en ung, ståtelig riddare kom ridande in i parken, åtföljd af svenner, klädde i guld och skarlakan. Hans harnesk blänkte i solen, hans hvita fjäderbuske svajade för den lätta sommarvinden. Med ett språng var han af hästen, framträdde höfviskt till de båda |621|flickorna, böjde ett knä för jungfru Margaretha och sade:

64 – Allrakäraste jungfru, jag är nu hitkommen öfver länder och haf, för att bringa eder min ridderliga hyllning. Jag är prins Håkan, och med eder höge faders samtycke lägger jag Sveriges och Norges kronor för edra fötter.

65 Jungfru Margaretha rodnade vid dessa ord, som om hon varit sexton år. Men efter hon dock var endast elfva, fattade hon snart mod och sade:

66 – Är det du, som tagit sex smörgåsar?

67 Prins Håkan visste i sanning icke hvad han skulle svara på en så lustig fråga af sin kungliga brud; men när han nogsamt märkte af hennes qvicka ögon, att hon alldeles icke var så enfaldig, som hon ställde sig, yttrade han:

68 Icke allenast sex smörgåsar, ädla jungfru, utan sex kronor ville jag kunna bjuda eder, om ni täcktes tillåta mig att fästa denna ring på edert finger. – Och vid dessa ord tryckte han en diamantring af oskattbart värde på brudens barnafinger.

69 Jungfru Margaretha lät detta godvilligt ske, ty hon tyckte med rätta, att den unge prinsen var den allravänaste brudgum hon kunde önska sig. Men så alldeles lätt ville hon icke låta bortskänka sig. Hon lösgjorde åter ringen från fingret, låtsade betrakta den noga och sade: Är det gråsten, det der?

70 – Nej, högborna jungfru, sade prinsen; –konsekvensändrat/normaliserat det är en diamant från Indien.

71 – Jag önskade det vore en gråsten,original: gråston, så finge jag försöka din lycka engång till, sade jungfrun. konsekvensändrat/normaliserat Med detsamma svängde hon om och kastade ringen, så långt hon förmådde, ut i hafvet. – Ser du, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat han tog ingen smörgås!

72 – Det kommer deraf, att han så ogerna skildes från edert finger, svarade prinsen, utan att låta märka någon förundran. –konsekvensändrat/normaliserat Men,original: Men konsekvensändrat/normaliserat fortfor han,original: han – om ni tillåter, vill jag försöka med denna. konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå han löste en stor guldmedalj, som han bar i riddarekedjan kring sitt harnesk, och kastade den med kraft utåt den blanka hafsytan. Den tunga guldpenningen gjorde hopp efter hopp, innan han slutligen försvann under vattnet, och man kunde räkna ända till åtta smörgåsar.

73 Då räckte jungfru Margaretha prins Håkan sin hand och sade:

74 – Du kastar icke illa, du! Nästa gång skola vi kasta med kronor.

75 Några veckor derefter stod prins Håkans bröllopp med jungfru Margaretha. Det var ett stort och präktigt bröllopp, som firades i allt Danmarks rike med|244| tornerspel, ringränningar, brunnar af vin och helstekta oxar. Men om bröllopsaftonen fick bruden ris af fru Märtha, för att hon bitit brudgummen, när han ville kyssa henne.

76 Jungfru Margaretha sändes en tid derefter med prins Håkan till Norige, för att blifva dess drottning. Fru Märtha och riset följde med och fortforo |622|att basa drottningen. Detta måste hafva haft en utmärkt god verkan, ty när jungfru Margaretha vexte till och fick mera förstånd, blef hon den klokaste och hurtigaste drottning, som någonsin burit en krona i norden.

77 Åtta år efter bröllopet hämtade féerna åt drottning Margaretha en liten prins, som kallades Olof. Han var mild och blåögd; han tyckte också mycket om att rida. En dag satt prins Olof på sin moders knä, och hon sjöng för honom en dansk visa om huru riddaren Nils Ebbeson slog ihjäl bondeplågaren grefve Gert. Men drottning Margaretha sång var sträf och icke så fager som drottning Blancas.

78 Konung Håkan kom in och hörde en stund på sången. Då rann honom i hågen hans egen moders ryttarevisa, och han begärde gossen på sitt knä.

79 – Sjungoriginal: Sjnng du, sade drottningen. –konsekvensändrat/normaliserat Det är mera jern i mig och min röst, än i dig.

80 Konung Håkan sjöng:

Rida, rida ranka,

Hästen heter Blanca ...

82 – Det var din mor, sade drottningen.

83 – Ja, sade konungen och fortfor att sjunga:

Hvart ska’ vi ria?

Ria bort och fria

Till en liten pia.

Hvad skall hon heta?

Jungfru Margaretha ...

85 – Det var jag, sade drottningen.

86 – Jag vet ej, om du förstår resten af visan, sade konungen, –konsekvensändrat/normaliserat ty den var sjungen för att blanda bort början:

När vi kom till kungens gård,

Så var der ingen hemma,

Bara en gammal gumma ...

88 – Nå, det kan du hoppa öfver, menade drottningen. –konsekvensändrat/normaliserat Huru var slutet?

konsekvensändrat/normaliserat Aldrig kom den fästman fram ...

90 – Han kom ändå, sade drottning Margaretha.

91 – Ja, han kom ändå, sade konung Håkan.

92 Och så logo både konungen och drottningen. Den lille prins Olof red in i verlden på sin faders knä, likasom hans fader red på sin moders knä. Om dem alla vore nu mycket mera att säga, men det kan vara nog sagdt om visan. Henne känner ju hvarje barn än i dag, men icke alla känna om hvilka hon först blef sjungen. Den lille gossen, som rider ranka i våra dagar, känner |623|icke mera prins Håkan, som red bort till att fria, och den lilla flickan, som sjunger för sin docka om jungfru Margaretha, vet icke mer hvem visans jungfru var. Konungar, drottningar, prinsar och prinsessor dö, liksom andra; men vackra och glada visor dö icke: de rida ranka på sångens toner från slägte till slägte.