8. Unda Marina berättar om slafhandlaren.

Har du rott i din båt på en glimmande sjö

Och sett månen sitt guld öfver vattnen strö?

Där är glitter och sken, och därunder är natt,

Men du tycker dig se en omätelig skatt.

5När jag samm där en qväll i Antillernas våg

Och som smältande guld var det haf, där jag låg,

Kom en seglare fjärran från Afrikas jord,

Och han förde femhundrade slafvar om bord.

Det var kedjade män, det var qvinnor i band,

10Det var barn, som man röfvat från moder och land,

Det var trängsel och nöd, det var hunger och gråt,

Men det skrattade menniskoröfvaren åt.

Jag dök ned till min faders försilfrade borg.

Jag kom upp med de dyraste perlor en korg,

15Och jag räckte min korg öfver seglarens bog:

– Vill du sälja din last, så se här, är det nog?

Den förmätne korsaren vid relingen stod

Och såg ned i de gyllene vågornas flod.

– Lilla troll, original: – sade han, – jag vill vara dig huld,

20Jag vill sälja min last för ett haf utaf guld!

Nu så var där en ö med ett ref af korall,

Det låg hvasst som en knif där i bränningens svall.

Jag gaf skeppet en törn, och det hakade fast,

Och det kantrade, knakade, bågnade, brast.

25Hur de gyllene vågorna vimlade då

Af svartulliga hufvuden, stora och små!

Men till räddande stranden jag bergade dem,

Och jag skänkte dem frihet och förde dem hem.

Blott den girige röfvaren såg jag ej mer;

30Det var bly i hans fot, och det drog honom ner.

Han fick dricka sig mätt af den skatt han begärt,

Detta haf utaf guld, som han hade så kärt.