Adalminas perla.

En saga.

1 Det var engång en konung och en drottning, som hade en liten flicka; och efter hon var en konungadotter, kallades hon prinsessa. Hon hette Adalmina och var sina föräldrars enda barn. Derföre höllo de så mycket af henne, att det var nästan för mycket, ty Gud tycker icke om att man håller af någon med en afgudisk kärlek. Då glömmer man det som står i katekesen, att man skall älska Gud af allt sitt hjerta och af all sin själ.

2 När prinsessan Adalmina blef kristnad, voro der två goda féer, en röd och en blå, bjudna till faddrar; det brukas på det sättet hos sagornas konungar. Och de två goda féerna glömde ej heller att gifva den lilla prinsessan hvar sin faddergåfva. Den röda féen gaf henne en stor äkta perla, så oförlikneligt skön, att man dess make aldrig sett, och dermed följde ännu tre goda gåfvor. – Vet,konsekvensändrat/normaliserat sade féen, – attkonsekvensändrat/normaliserat sålänge Adalmina bär perlan hos sig, skall hon för hvar dag blifva beständigt vackrare, beständigt rikare och beständigt klokare. Men tappar hon sin perla, då kan ingen hjelpa att hon mister på engång de tre gåfvorna: sin skönhet, sin rikedom och sin klokhet. Dem får hon ej tillbaka, förrän hon får sin perla igen.konsekvensändrat/normaliserat

3 Så var det. Den blå féen sade: Adalminakonsekvensändrat/normaliserat har fått tre så stora gåfvor, att mången ej önskar sig någonting bättre i verlden. Likväl finnes ännu en gåfva,|64| som är den allrabästa, och den ger jag åt Adalmina, men blott på ett vilkor. Sålänge prinsessan eger sin perla och de tre gåfvorna, sålänge har min gåfva alls ingen kraft. Men tappar hon sin perla, sin skönhet, sin rikedom och sin klokhet, då får hon af mig i ersättning den fjerde gåfvan, och den är ett ödmjukt hjerta. Se, så vare det sagdt.konsekvensändrat/normaliserat – Och dermed nickade båda féerna farväl och försvunno som två hvita moln på den blå sommarhimmelen.

4 Konungen och drottningen voro mycket nöjda. De tänkte vid sig sjelfva: endastkonsekvensändrat/normaliserat vår lilla prinsessa blir vacker, rik och klok, betyder det föga hurudant hennes hjerta är. Vi skola nog akta hennes perla, och då kan hon umbära den blå féens fattiga gåfva. Nej, då visste den röda féen bättre hvad en prinsessa behöfver! Hennes gåfvor voro konungagåfvor, men den blå féen var rätt snål, |216|det måste man tillstå; hon gaf det kära barnet en allmosa, alldeles som man kastar en kopparslant åt en tiggarflicka vid landsvägen.konsekvensändrat/normaliserat

5 Nu lät konungen göra en guldkrona, som passade precis på den lilla Adalminas hufvud och som var så inrättad, att när prinsessan blef större, blef kronan större på samma gång och passade lika bra som förut. Men för alla andra var den märkvärdiga kronan antingen för stor eller för liten. Öfverst i kronan var en spets, och i spetsen var perlan infattad så starkt och hårdt, att hon omöjligen kunde falla bort derifrån.

6 Då sattes kronan på Adalminas hufvud, och sedan bar hon den ständigt, både när hon sof i sin lilla förgyllda vagga och när hon var vaken och sprang omkring uti slottet. Men efter konungen och drottningen, hennes föräldrar, voro så rädda att mista perlan, var det strängt förbjudet att någonsin låta prinsessan gå längre bort, än till den stora grinden emellan konungens gård och parken; och likväl följdes hon ständigt af fyra kammartjenare och fyra kammarjungfrur, när hon gick ut, och tjenarne hade sträng befallning att noga vakta prinsessan och hennes perla. De skulle ej understå sig att slarfva, ty den grymme, rödklädde bödeln med det|65| fula skägget och den förskräckliga bödelsyxan förstod sig icke på narri.

7 Så vexte prinsessan upp, och det hände alldeles som den röda féen hade förutsagt. Adalmina blef den allravackraste prinsessa man någonsin sett, ja så vacker, så vacker, att hennes små ögon strålade som två klara silfverstjernor en afton om våren, och hvar hon gick, blef ett solsken omkring henne, och alla blommor i trädgården bugade sig för henne och sade till henne: dukonsekvensändrat/normaliserat är vackrare än vi!konsekvensändrat/normaliserat Och hon blef så rik, så rik, att der likasom vexte idel skatter omkring henne. Golfvet i hennes kammare var af silfver och perlemor; väggarna voro idel stora speglar, och taket var af guld, beströdt med diamanter; nej, hvad det gnistrade uti lampornas sken! Adalmina åt på guld, sof på guld och klädde sig i guld; ja om det varit möjligt att äta guld, så skulle hon gjort det, men det var för hårdt att bita uti. Och så klok var hon, ja så klok, att hon kunde gissa de allra svåraste gåtor och minnas de allra längsta lexor, bara hon en enda gång såg uppå dem; och alla vise män uti konungens rike kommo tillsammans för att göra prinsessan frågor, och alla voro ense derom, att en så klok och förståndig prinsessa som Adalmina aldrig funnits i verlden förut och aldrig heller kommer att finnas, sålänge verlden står.

8 Nå ja, det var godt och väl; det är ingen synd att vara vacker och rik och klok, endast man förstår att bruka dessa gåfvor efter Guds vilja, men se deri ligger det svåra. Konungen och drottningen tyckte i deras förtjus|217|ning att prinsessan Adalmina var den bästa och fullkomligaste varelse på hela jorden; och olyckan var att Adalmina begynte tänka detsamma sjelf. När alla beständigt sade henne, att hon var tusen gånger skönare och rikare och visare än andra menniskor, trodde hon det gerna, och deraf blef hon högmodig i sitt hjerta, så att hon ansåg alla andra, ja sjelfva sina föräldrar, för sämre än hon. Stackars Adalmina, det var en stor, ful fläck på glansen af hennes skönhet; det var en stor fattigdom i all hennes rikedom; det var|66| det allra största oförstånd i all hennes klokhet, och det var nära att hon derigenom gått alldeles förlorad.

9 Ty ju äldre hon blef, desto högmodigare blef hon, och med högmodet följa de allra styggaste fel, så att Adalmina tillika blef elak och hårdhjertad, girig och afundsjuk. När hon såg en vacker blomma i trädgården, skyndade hon att trampa den med sin fot, ty vacker fick ingen vara, blott hon allena. När Adalmina mötte en annan prinsessa, som åkte i sin förgyllda vagn, förtröt det henne obeskrifligt, ty rik och förnäm fick heller ingen annan vara, än hon. Och sade man om en annan flicka att hon var snäll och förståndig, gret Adalmina bittra tårar af harm, ty hvarföre skulle en annan också vara klok? Adalmina bannade alla, som icke smickrade henne och gjorde allt det som föll henne in; men likväl föraktade hon just dem allramest, som voro de undergifnaste för hennes vilja. Hon var en tyrann, som alla fruktade och ingen höll af; konungen och drottningen voro de enda i deras rike, som icke harmades öfver hennes högmod.

10 En dag, när prinsessan var femton år, gick hon ut att spatsera i konungens gård. När hon kom till grinden och ville gå ut i parken, var grinden läst, och ingen vågade öppna honom tvärtemot konungens stränga förbud. De fyra kammarjungfrurna och de fyra kammartjenarne voro med; för första gången vägrade de att lyda prinsessans befallning. Då blef Adalmina ond, ja så ond, att solskenet af hennes skönhet alldeles förmörkades. Hon slog sina trogna tjenare i ansigtet, sprang ifrån dem, klef öfver grinden; och när tjenarne följde efter, sprang hon allt längre bort inåt parken, tilldess att ingen af tjenarne mera syntes emellan de gröna träden.

11 Då kände sig Adalmina för första gången i sin lefnad törstig och trött och satte sig ned vid en källa att hvila. Ja, hon nedlät sig att ösa vatten ur källan med sin fina hvita frökenhand och dricka alldeles som andra menniskor göra, när ingen niger och bjuder dem ett glas vatten uppå en tallrik. I detsamma blef hon|67| varse sin bild uti källan. – Ackkonsekvensändrat/normaliserat hvad jag är vacker!konsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf, och dervid lutade hon sitt hufvud allt lägre mot vattnet, för att bättre spegla sig, till dess att – plums, der föll hela guldkronan med perlan ned ifrån |218|Adalminas hufvud och försvann som en pil uti källans krusade vattenspegel.

12 Adalmina märkte det knappt, så betagen var hon uti sin egen skönhet. Men hvad hände? Knappt blef källans vatten åter stilla och klart, innan Adalmina såg i dess spegel en helt annan bild af sig sjelf. Hon såg icke mera den undersköna prinsessan i hennes guldstickade klädning, med juveler i håret och örhängen af blixtrande diamanter; hon såg endast en stackars ful och fattig tiggarflicka, barhufvad, barfota, i trasiga kläder och okammadt hår. I en blink försvann hela hennes stora klokhet tillika; hon blef så okunnig och enfaldig som den allra olärdaste, och det var märkvärdigt, att i samma stund förlorade hon alldeles sitt minne, så att hon icke mera visste hvem hon varit och hvarifrån hon kom och hvart hon ämnade gå. Hon kände endast dunkelt att någon stor förändring föregått, och det skrämde henne, så att hon sprang bort ifrån källan och sprang och sprang allt längre i skogen, utan att veta hvart hon styrde sin kosa.

13 Då blef det mörkt om qvällen, och vargarna begynte tjuta i skogen. Adalmina blef allt räddare och sprang allt längre, tilldess att hon på långt håll såg skenet af ett ljus. När hon kom dit, var der en liten stuga, och der bodde en gammal och fattig gumma. – Stackars barn,konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, – hvarifrånkonsekvensändrat/normaliserat kommer du, så sent uppå qvällen?konsekvensändrat/normaliserat Men Adalmina kunde ej svara derpå. Hon visste ej ens hvem hon var och hvar hennes föräldrar bodde. Detta tyckte gumman vara rätt underligt och förbarmade sig öfver henne och sade till henne: efterkonsekvensändrat/normaliserat du är så fattig och ensam i vida verlden, skall du få bo hos mig. Jag behöfver just någon som vaktar mina getter i skogen. Det skall du få göra, mitt barn, om du är snäll och beskedlig och nöjd|68| att äta vatten och bröd med litet getmjölk ibland, när vi ha kalas.konsekvensändrat/normaliserat

14 Ja, godt och väl, dermed var Adalminakonsekvensändrat/normaliserat mycket nöjd och kysste med stor tacksamhet gummans hand. Ty utan att hon visste det, hade den blå féen hållit ord: Adalmina hade nu fått det, som var bättre än skönhet och klokhet och rikedom, nemligen ett godt och ödmjukt hjerta. Mycket lyckligare var hon nu, när hon vaktade sina getter och åt sitt fattiga bröd och sof på den hårda bädden af halm och mossa. Mycket bättre var hon nu, än förut, ty med ett ödmjukt hjerta följa många kosteliga gåfvor, såsom ett godt samvete och stilla förnöjsamhet, lugn och frid, godhet och kärlek, ehvart man än uti verlden hamnar. Och hvar Adalmina gick, der blef ånyo solsken omkring henne, men icke mera af hennes förgängliga yttre fägring, utan af den stilla förklaring, som skiner omkring de goda och fromma på jorden, hvilkas själ strålar af skönhet, såsom englarnas anleten, när de med sina stora hvita vingar sänka sig ned till denna verldenes dalar.

15 Men i konungens gård blef en faslig uppståndelse, när prinsessan försvann. Det hjelpte ej att de stackars kammarjungfrurna och de af häpnad halftokige kammartjenarne, som följt henne till grinden, inkastades i ett mörkt fängelsetorn, der hvarken sol eller måne lyste uppå dem och der den röde bödeln med det fula skägget stod med sin yxe vid dörren. Konungen och drottningen sörjde otrösteligt. De läto kläda hela sitt rike i sorgdrägt och lyste i alla kyrkor, att den som kunde skaffa prinsessan Adalmina tillrätta, han skulle få prinsessan till sin fru, om han icke gick af för mindre, och dessutom halfva konungens rike på köpet. Det brukades så den tiden, som hvar man vet.

16 Det var likväl en god hittarelön, och många prinsar och riddersmän hade lust att förtjena den. I tre långa år redo de ut i vida verlden, vinter och sommar, och sökte och sökte, men aldrig funno de ens så mycket som den förgyllda klacken af Adalminas sko. Slutligen hände engång, att den unge och raske prins|69| Sigismund af Frankland under sitt sökande kom till den gamla gummans koja. Der satt hon i sorgdrägt och den var minsann icke alltför fin, men svart var hon, och sjelfva getterna på stenbacken voro svarta och hvita. – Hvemkonsekvensändrat/normaliserat sörjer ni, kära mor?konsekvensändrat/normaliserat frågade prinsen. – Konungenkonsekvensändrat/normaliserat har befallt att alla skola sörja vår försvunna prinsessakonsekvensändrat/normaliserat, svarade gumman; – menkonsekvensändrat/normaliserat icke var det stor skada på henne. Visst var hon vacker och rik och klok, men folket säger att hon hade ett högfärdigt hjerta, och det var värre, ty derföre höll ingen menniska rätt utaf henne.konsekvensändrat/normaliserat

17 I detsamma kom Adalmina hem med sina getter från skogen. Prinsen såg på henne och kunde ej begripa huru en flicka, som var så fattig och ful, ändå kunde röra hans hjerta så underbart, att han nästan höll af henne, innan han sett mer än snibben af hennes öra. Han frågade henne, om hon sett prinsessan. – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Adalmina. – Detkonsekvensändrat/normaliserat är märkvärdigt,original: märkvärdigt” sade prinsen; – ikonsekvensändrat/normaliserat tre långa år har jag ej tänkt på någon annan än min lilla prinsessa. Men nu söker jag henne icke mer. Nu vill jag bygga mig ett slott här i skogen och bo här i alla mina dagar.konsekvensändrat/normaliserat

18 Sagdt och gjordt. Prinsen byggde sig ett slott, och det var just nära källan, der Adalmina en dag blef förvandlad. Då hände sig engång, när det var mycket varmt, att prinsen blef törstig och lutade sig ned att dricka ur källan. – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat kan det vara, som blänker så förunderligt grannt dernere i vattnet? konsekvensändrat/normaliseratsade han till sig sjelf. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat vill se åt hvad det är.konsekvensändrat/normaliserat

19 Prinsen böjde sig ned, stack sin arm uti källan och upptog derifrån en gyllene krona med en förunderligt vacker äkta perla i spetsen. Då ihågkom han något. Tänk, om det vore Adalminas perla! Hvarpå han gick med kronan |220|till konungens slott, och icke förr hade konungen och drottningen sett klenoden, innan de ropade båda på engång: Adalminaskonsekvensändrat/normaliserat krona! Adalminas perla! Ack, hvar är hon sjelf, hvar är vår sköna, kära, lilla prinsessa?konsekvensändrat/normaliserat

20 Då räknade konungen ut, att om prinsessan ännu|70| lefde, borde hon vara aderton år. Han ihågkom den röda féens spådom och började gissa att det händt som det verkligen händt. Derföre lät han ånyo lysa i kyrkorna, att alla flickor som voro aderton år gamla, skulle församlas på hans gård och försöka kronan. Och den, åt hvilken kronan fullkomligt passade, hon skulle erkännas vara den rätta och förlorade prinsessan, och prins Sigismund af Frankland skulle få henne till sin fru.

21 Det förstås, att alla flickor genast skyndade till konungens gård; och de som voro mer eller mindre än aderton år, låtsade ej komma ihåg det. Det var en vacker sommardag, och minst tusen flickor stodo der uti långa rader, för att försöka sin lycka. Alltifrån tidigt på morgonen ända till sent uppå aftonen vandrade guldkronan från hufvud till hufvud och försöktes på alla, men passade åt ingen. Till sist begynte alla flickorna knota och säga: kungenkonsekvensändrat/normaliserat gör narr utaf oss; låtom oss draga lott, och den som vinner, bör få både kronan och prinsen.konsekvensändrat/normaliserat

22 Detta tyckte prins Sigismund vara ganska illa och bad dem vänta tills solen gått ned. – Må gå,konsekvensändrat/normaliserat sade flickorna.

23 Litet innan solen gick ned, ställdes en väktare på vakt, för att se, om någon ännu kom derborta på landsvägen. Prinsen ropade: Qvällenkonsekvensändrat/normaliserat förgår; väktare, ser du någon komma på vägen?konsekvensändrat/normaliserat

24 Väktaren sade: jagkonsekvensändrat/normaliserat ser blomstren luta sina kronor till sömn, ty natten är nära. Men ingen, ingen ser jag komma på vägen.konsekvensändrat/normaliserat

25 Åter frågade prinsen: Qvällenkonsekvensändrat/normaliserat lider; väktare, ser du ingen komma på vägen?konsekvensändrat/normaliserat

26 Väktaren sade: ettkonsekvensändrat/normaliserat moln far öfver den sjunkande solen, och fågelen i skogen gömmer sitt hufvud under den trötta vingen. Natten är helt nära, och ingen, ingen ser jag komma på vägen.konsekvensändrat/normaliserat

27 Ännu engång frågade prinsen: Qvällenkonsekvensändrat/normaliserat är till ända; väktare, ser du ej någon komma på vägen?konsekvensändrat/normaliserat

28 Väktaren sade: jagkonsekvensändrat/normaliserat ser ett litet moln af damm långt borta vid skogsbrynet. Nu kommer det närmare;|71| jag ser en fattig vallflicka drifva sina getter framför sig på vägen.konsekvensändrat/normaliserat

29 – Låtkonsekvensändrat/normaliserat oss försöka kronan på vallflickan,konsekvensändrat/normaliserat sade prinsen. De andra flickorna, som alla ansågo sig vara mycket bättre, ropade: nej, nej!konsekvensändrat/normaliserat Men konungen lät framföra vallflickan, och se, när man försökte kronan på hennes hufvud, passade kronan fullkomligt.

30 I detsamma gick solen ned, och det blef mörkt, så att man ej rätt kunde se huru vallflickan såg ut. Men prins Sigismund tänkte i sitt hjerta: se,konsekvensändrat/normaliserat den gode Guden vill att jag skall taga den fattiga till min hustru, och det skall jag göra, ty jag har sett henne förut hos gumman i skogen och jag vet att der skiner ett solsken omkring henne, hvar hon går.konsekvensändrat/normaliserat

31 Och allt folket ropade: längekonsekvensändrat/normaliserat lefve prins Sigismund och prinsessan Adalmina!konsekvensändrat/normaliserat Men många tänkte vid sig sjelfva: detkonsekvensändrat/normaliserat är ju bara en fattig vallflicka!konsekvensändrat/normaliserat

32 Då fördes vallflickan med kronan på hufvudet in i konungens sal, som strålade af tusende vaxljus. Men högre än alla tusende ljus strålade prinsessan Adalminas förunderliga skönhet, der hon plötsligen stod midtibland dem alla, klädd uti sin gyllene skrud. Ty när hon återfick perlan, fick hon tillika alla den röda féens gåfvor igen. Men det bästa var, att hon på samma gång fick behålla den blå féens gåfva, det goda ödmjuka hjertat. Och efter hon äfven fått sitt goda minne tillbaka, mindes hon väl, huru stygg hon fordom var i sin själ, och huru hon sedan förvandlades, och huru den fattiga och fula är mycket lyckligare med sitt samvetes frid, än den rika och den sköna med allt sitt högmod. Derföre föll hon nu på knä för sin fader och sin moder och bad dem och alla förlåta hennes fordna högmod – och till ett bevis uppå huru hennes hjerta nu var förändradt, ledde hon fram den fattiga gumman från skogen och omfamnade henne och sade: denkonsekvensändrat/normaliserat barmhertige är rik i sin fattigdom, men den rike, som ett hårdt hjerta hafver, han hafver brist och nöd bland alla sina skatter.konsekvensändrat/normaliserat

33 Och alla, som sågo detta, trodde knappt sina ögon.|72| Men prins Sigismund sade: jagkonsekvensändrat/normaliserat visste att det så skulle gå. Adalminas perla är mycket skön, men mycket skönare är ett ödmjukt hjerta.konsekvensändrat/normaliserat

34 Då blef bröllop och stor glädje i konungens gård, och de fyra kammarjungfrurna och de fyra kammartjenarne sluppo fria ur tornet, och den röde bödeln med det fula skägget ställde sin yxe i skamvrån, och alla ropade öfver land och rike: »vacker, vacker är Adalminas perla, men mycket vackrare är ett ödmjukt hjerta!»