1 Det var en gång en gosse, som hette Lars, och efter han var så liten, kallades han Lasse liten. Han var en tapper karl: han reste kring hela verlden i en ärtskidsbåt.
2 Det var om sommaren, när ärtskidorna vexte gröna och långa i trädgården. Lasse liten kröp in i ärtlandet på gången mellan bänkarne, der ärtstänglarne vexte honom högt öfver mössan, och bröt sjutton stora skidor, de största och rakaste han kunde önska sig. Lasse liten tänkte kanhända, att ingen såg honom, och det var dumt, ty Guds öga ser öfverallt.
3 Då kom trädgårdsmästaren gående med sin bössa på axeln och hörde någonting prassla i ärtlandet. – Jag tror det är sparfvar, konsekvensändrat/normaliserat ropade han. – Kas, kas! konsekvensändrat/normaliserat men inga sparfvar flögo, ty Lasse liten hade inga vingar, bara två små ben.
4 – Vänta, nu skall jag ladda min bössa och skjuta sparfvarna, konsekvensändrat/normaliserat sade trädgårdsmästaren.
|106|
5 Då blef Lasse liten rädd och kröp fram ur gången. – Förlåt mig, käre trädgårdsmästare, konsekvensändrat/normaliserat sade han; – jag ville söka mig några vackra båtar.
6 – Det må vara för denna gång, konsekvensändrat/normaliserat sade trädgårdsmästaren. – Men en annan gång måste Lasse liten begära lof att söka fartyg i ärtlandet.
7 – Det skall jag göra, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lasse, och så bar det af till stranden. Der rispade han upp sina ärtskidor med en knappnål, spjelkte dem ordentligt och bröt små stickor till roddarbänkar. Sedan tog han ärterna, som varit i skidorna, och lade dem till last i båtarna. Somliga skidor gingo sönder, somliga blefvo hela; och när alla voro färdiga, hade Lasse liten tolf båtar. Men det skulle ej vara båtar, det skulle vara stora krigsfartyg. Han hade tre linieskepp, tre fregatter, tre briggar och tre skonertar. Det största linieskeppet hette Herkules, den minsta skonerten hette Loppan. Lasse liten lade alla |690|tolf i vattnet, och de flöto så präktigt, att inga stora skepp dansa stoltare öfver hafvets böljor.
8 Nu skulle skeppen resa kring verlden. Den stora holmen der borta var Asien; den stora stenen var Afrika; den lilla holmen var Amerika; de små stenarne voro Polynesien, och stranden, der skeppen seglade ut, var Europa. Hela flottan reste ut och flöt långt bort till verldsdelarna. Linieskeppen seglade raka vägen till Asien; fregatterna reste till Afrika; briggarna till Amerika och skonertarne till Polynesien. Men Lasse liten stod qvar i Europa och kastade småstenar ut i verldshafvet.
9 Då fanns vid stranden af Europa en riktig båt, pappas egen, vackra, hvitmålade båt, och Lasse liten klef i båten. Ärtskidsbåtarna hade hunnit så långt, att de knappt mera syntes som små grässtrån ute på oceanen. Lasse liten fick lust att sjelf resa ut till verldsdelarna. Det hade väl|107| pappa och mamma förbjudit, men Lasse liten kom icke ihåg det. Jag skall ro ett litet, litet stycke ut, tänkte han. Jag skall taga fatt skeppet Herkules nära Asiens kust, och sedan ror jag hem till Europa igen.
10 Lasse liten ruskade på bandet, hvarmed båten var fastbunden, och det var märkvärdigt, att bandet lossnade. Ritsch, ratsch, karl är karl, och så sköt Lasse liten ut båten.
11 Nu skulle han ro, och ro kunde han, efter han hade rott så ofta på trappan derhemma, när trappan låtsade vara båt och pappas stora käpp åra. Men när Lasse liten ville ro, funnos inga åror i båten. Årorna voro inlästa i strandboden, och Lasse liten hade icke märkt, att båten var tom. Det är icke så lätt som hvar man tror, att ro till Asien utan åror.
12 Hvad skulle Lasse liten nu göra? Båten var redan ett godt stycke ute på sjön, och vinden, som blåste från land, dref honom ständigt längre ut. Nu blef Lasse liten rädd och begynte skrika. Men ingen menniska fanns på stranden; ingen hörde honom. Blott en stor kråka satt ensam i den stora björken; nedanför björken kröp trädgårdsmästarens svarta katt och lurade på kråkan. Ingendera brydde sig det minsta om Lasse liten, som dref ut i sjön.
13 Ack, huru Lasse liten nu ångrade, att han varit olydig och gått i båten, fastän far och mor så ofta förbjudit det! Nu var det för sent, nu kunde han ej mera komma till land. Kanske skulle han förgås på den stora sjön. Hvad skulle han göra? När han skrikit sig trött och ingen hörde honom, knäppte han sina små händer och sade: – Gode Gud, var icke ledsen på Lasse liten!
14 Och så somnade han.
15 Fastän det nu var ljusa dagen, satt den gamle Nukku Matti vid stranden af Fjäderholmarna och metade små|108| barn med sitt långa metspö. Han hörde |691|de sakta orden, som Lasse liten talat till Gud; strax drog han båten till sig och lade Lasse liten att sofva på rosenbäddarna.
16 Derpå sade Nukku Matti åt en af drömmarna: – lek med Lasse liten, att han icke får ledsamt!
17 Det var en liten drömgosse, så liten, så liten, att han var mindre än Lasse sjelf, han hade blå ögon, ljust hår, röd mössa med silfverband och hvit tröja med perlor på kragen. Han kom till Lasse liten och sade: – har du lust att resa kring hela verlden?
18 – Ja, sade Lasse i sömnen; –konsekvensändrat/normaliserat visst har jag lust.
19 – Kom då, konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse, –konsekvensändrat/normaliserat och låt oss segla på dina ärtskidsfartyg. Du seglar på Herkules, och jag reser på Loppan.
20 Så reste de af från Fjäderholmarna, och om en liten stund voro Herkules och Loppan vid Asiens stränder långt borta vid verldens ände, der Ishafvet flyter genom Behrings sund tillsammans med Stilla Oceanen. Långt borta i vintertöcknen syntes Nordenskiöld med ångfartyget Vega söka sig en öppen ränna emellan isarna. Här var så kallt, så kallt; de höga isbergen glimmade underligt, och de stora hvalfiskarna bodde nu under tak; de förmådde ej stöta hål i isen med sina klumpiga hufvuden. Rundtomkring på de öde stränderna var snö och åter snö, så långt ögat kunde se; der rörde sig små grå menniskor, klädda i ludet skinn, och åkte i små slädar genom drifvorna, men slädarna voro förspända med hundar.
21 – Skola vi gå i land här? konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
22 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten, – jag är så rädd att hvalfiskarna uppsluka oss och de stora hundarna bita oss. Låt oss hellre resa till en annan verldsdel.
|109|
23 – Må göra, konsekvensändrat/normaliserat sade drömmen med den röda mössan och silfverbandet; – vi ha ej långt till Amerika, – och i detsamma voro de der.
24 Der var solsken och mycket varmt. De höga palmerna stodo i långa rader på stranden och buro kokosnötter i topparna. Menniskor, röda som koppar, redo i sporrsträck öfver de omätliga gröna ängarna och kastade sina spjut emot buffeloxarna, som vände mot dem sina hvassa horn. En ofantlig kungsorm hade krupit upp på den högsta palmens stam och kastade sig ned på ett litet lamadjur, som betade gräset vid foten af palmen. Knaps, så var det förbi med det lilla djuret.
25 – Skola vi gå i land här? konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
26 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten; – jag är så rädd att buffeloxarna stånga oss och att den stora ormen uppäter oss. Låt oss resa till en annan verldsdel.
27 – Må göra, konsekvensändrat/normaliserat sade drömmen med hvita tröjan; – vi ha blott ett litet stycke till Polynesien, – och så voro de der. Här var ännu varmare, ja, så varmt |692|som på badstugulafven, när man nyss slagit vatten på ugnen. Här vexte på stranden de kostligaste kryddor: pepparbusken, kanelträdet, ingefäran, saffran, kaffebusken och thébusken. Bruna menniskor med långa öron och tjocka läppar, hiskeligen målade i ansigtet, jagade en gul, fläckig tiger mellan de höga bamburören på stranden, och tigern vände sig om och slog sina klor i en af det bruna folket. Då togo alla till flykten.
28 – Gå vi i land här? konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
29 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten. – Ser du ej tigern der borta vid pepparbusken? Låt oss resa till en annan verldsdel.
|110|
30 – Det kunna vi göra, konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse med de blå ögonen. – Vi ha ej långt till Afrika, – och som han sagt det, voro de der.
31 De ankrade vid mynningen af en stor flod, och dess stränder voro så gröna som grönaste sammet. Ett stycke från floden utbredde sig en omätlig sandöken. Luften var gul; solen brände så het, så het, som ville han bränna jorden till aska, och menniskorna voro svarta som svartaste bläck. De redo genom öknen på höga kameler; lejonen röto af törst, och de stora krokodilerna gapade upp ur floden med sina grå ödlehufvuden och sina hvassa, hvita tänder.
32 – Gå vi i land här? konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
33 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten. – Solen bränner oss, lejonen och krokodilerna göra oss illa. Låt oss resa till en annan verldsdel.
34 – Vi kunna ju segla till Europa tillbaka, konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse med det ljusa håret. Och med detsamma voro de der.
35 De kommo till en strand. Der var allt så svalt och bekant och vänligt. Der stod den höga björken med sina hängande löf; i dess topp satt den gamla kråkan, och vid dess fot kröp trädgårdsmästarens svarta katt. Icke långt derifrån var en gård, som Lasse liten sett förr. Vid gården var en trädgård, och i trädgården vexte ett ärtland med långa ärtskidor. Der gick den gamle trädgårdsmästaren med sin gröna kaschett och undrade om gurkorna voro mogna. Der skällde Fylax vid trappan, och när han såg Lasse liten, hviftade han på svansen. Der mjölkade gamla Stina korna vid ladugården. Der gick en mycket bekant fru i sin rutiga ylleschal, att se huru väfvarne blektes på gröngräset. Der gick en också mycket bekant herre i gul sommarrock, med en lång pipa i munnen, att se huru|111| skördefolket skar rågen på åkern. Der sprungo en gosse och en flicka på stranden och ropade: – Lasse liten! Lasse liten! Kom hem och ät smörgås!
36 – Gå vi i land här? konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse och plirade så skälmskt med de blå ögonen.
|693|
37 – Kom med, så skall jag bedja mamma gifva dig en knäckebrödssmörgås och ett glas mjölk, konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten.
38 – Vänta litet, konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse. Och nu såg Lasse liten huru köksdörren stod öppen, och derifrån hördes ett sakta, behagligt fräsande, likasom när man slår med slefven den gula vispdegen i en het plättpanna.
39 – Kanske resa vi nu tillbaka till Polynesien? konsekvensändrat/normaliserat hviskade drömmens glada gosse.
40 – Nej, nu steka de plättar i Europa, konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten och ville springa till land, men han kunde icke. Drömmens gosse hade bundit honom med band af blommor, så att han icke kunde röra sig. Och nu kommo alla de små drömmarna omkring honom, tusen och åter tusen små barn, och togo i ring kring honom och sjöngo en liten visa:
Verlden är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten!
Der är hett och der är kallt,
Lasse, Lasse liten!
Men Gud råder öfverallt,
Lasse, Lasse liten!
Många menskor lefva der,
Lasse, Lasse liten!
|112|
Lycklig den, som Gud har kär,
Lasse, Lasse liten!
När Guds engel med dig går,
Lasse, Lasse liten!
Ingen orm dig bita får,
Lasse, Lasse liten!
Säg, hvar trifves du nu mest?
Lasse, Lasse liten!
Borta bra, men hemma bäst,
Lasse, Lasse liten!
|694|
46 När drömmarna sjungit sin visa, hoppade alla bort, och Nukku Matti bar Lasse åter i båten. Länge låg han helt stilla, och allt hörde han ännu hur plättpannan fräste derhemma i spiseln. Fräsandet blef allt tydligare; Lasse liten hörde det helt nära bredvid sig – och så vaknade han och slog upp sina ögon.
47 Då låg han i båten, der han hade somnat. Vinden hade vändt sig, och båten hade med den ena vinden drifvit ut, med den andra vinden åter tillbaka till stranden, medan Lasse liten sof. Men det, som Lasse ansett för plättpannans fräsande, det var vågornas sakta sorl, när de slogo mot stenarna vid stranden. Icke hade Lasse hört så alldeles miste. Ty de klara blå sjöarna kunna väl liknas vid stora pannor, der Guds klara sol alla dagar steker plättar åt goda barn.
48 Lasse liten gnuggade sömnen ur ögonen och såg sig omkring. Allt var som förr: kråkan i björken, katten på gräset och ärtskidsflottan vid stranden. Somliga af skeppen hade förlist, och somliga hade drifvit tillbaka till stranden.original: stranden Herkules hade kommit med sin last tillbaka från Asien;|113| Loppan hade kommit från Polynesien. Och alla verldsdelarna voro precis der de varit förut.
49 Lasse liten visste ej rätt hvad han skulle tro. Han hade så ofta varit i Fjäderholmarnas grotta, och likväl visste han icke huru drömmarna gyckla. Men Lasse liten bråkade ej sitt hufvud med sådant; han samlade hop sina fartyg och marscherade uppför stranden tillbaka till gården.
50 Då kommo bror och syster emot honom och ropade på långt håll: – Hvar har du varit så länge, Lasse? Kom hem, får du smörgås! konsekvensändrat/normaliserat Men köksdörren stod öppen, och derifrån hördes ett besynnerligt fräsande.
51 Trädgårdsmästaren stod nära grinden och vattnade till qvällen dill och persilja, morötter och palsternackor. – Nå, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – hvar har Lasse liten varit så länge?
52 Lasse liten knyckte på nacken, såg styf ut och svarade: – jag har seglat kring verlden uti en ärtskidsbåt!
55 Men du glömmer dem icke, du vet att de finnas, du känner deras strålande grotta. De lysande silfverväggarna rosta aldrig; de gnistrande diamanterna fördunklas aldrig, och aldrig upphör musiken att klinga så sakta, så sakta i grottans ljufliga aftonskymning. Liksom de klara stjernorna aldrig åldras, så åldras heller aldrig de lätta, luftiga drömmarna i Fjäderholmarnas salar. Kanske har du sett en skymt af deras fina vingar, när de flyga omkring |695|din hufvudkudde? Kanske har du mött densamma drömmens gosse med de blå ögonen och det ljusa håret, han, som bär den röda mössan med silfverbandet och den hvita tröjan med|114| perlor på kragen? Kanske har han låtit också dig se alla verldens länder och folk, den kalla ödemarken och de brännheta öknarne, de mångfärgade menniskorna och de vilda djuren i hafvet och skogen, på det att du må lära allting, men komma med glädje hem tillbaka? Ja, hvem vet? Kanske har också du rest en gång kring den vida verlden uti en ärtskidsbåt?
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i andra upplagan av Sagor I (1860) och omarbetades för Läsning för barn. Häggman betonar att Topelius i den senare versionen förmedlar en förtröstansfull barnatro och en världsbild där Gud råder (1998, s. 22).
I sagan används ett av Topelius omhuldat motiv: hur hemmet framstår i ett förklarat ljus för barnet som skilts från det, och den innerliga glädjen vid återkomsten (jfr motiv i »Björken och Stjernan»). Sagans popularitet grundar sig till stor del på visan som sammanfattar Lasse litens erfarenheter. I visan talar Topelius om hur stor och skiftande världen är men utan stränga moraliserande definitioner. De många faror som möter Lasse i sagan representeras i visan enbart av ormen, den bibliska sinnebilden av människans ärkefiende (Maliniemi 1962, s. 125 f., 127).
Topelius beskrivning av främmande platser och folk kan ses som ett arv från de äventyrsböcker han läste som ung (bl.a. av James Fenimore Cooper, känd för s.k. indianromaner). Andra sagor med pojkar som ger sig ut på äventyr i roddbåtar eller erövrar främmande länder och världsdelar är »Tuttemuj», »Georgs konungariken» och »Walters första äfventyr».
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 efter eftersom.
7 linieskepp linjeskepp, slagskepp med tre master och bestyckade med kanoner på två eller tre batteridäck.
7 fregatter tremastade men mindre bestyckade och även till storleken mindre örlogsfartyg än linjeskeppen.
7 briggar tvåmastade segelfartyg.
7 skonertar segelfartyg med två eller flera master, riggade med råsegel och gaffelsegel.
11 inlästa inlåsta; dialektalt.
27 badstugulafven bastulaven.
35 kaschett kaskett, mössa med stor skärm.
41–45 Verlden är så stor, så stor, [...] Lasse, Lasse liten! Maliniemi menar att diktionen på ett meningsfullt sätt associerar till andra kända vaggvisor (»Ro, ro till fiskeskär» eller Bellmans vaggvisa), men i förkortad gestalt. »Lasse liten» sjöngs i Finland vid sekelskiftet 1900 till en melodi av Sofie Lithén, medan den i Sverige spreds till en melodi av Alice Tegnér som senare blev omtyckt också i Finland. Sibelius tonsatte visan 1902 (1962, s. 127). Visan har även inspirerat till populärkulturella versioner av Cornelis Vreeswijk och Asta Kask.
49 bråkade brydde.
Bibliografi
Gustafsson, Min ljusa stad 2019, s. 229 f.; Häggman, »Topelius och barnens visor», 1998, s. 22; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 318 f.; Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius», 2003, s. 24; Maliniemi, »En motivkrets i Topelius’ vaggvisor», 1962, s. 125 ff.; Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’», 2011, s. 193; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 106
Lasse liten.
1 Det var en gång en gosse, som hette Lars, och
efter
han var så liten, kallades han Lasse liten. Han var en tapper karl: han reste kring hela verlden i en ärtskidsbåt.
2 Det var om sommaren, när ärtskidorna vexte gröna och långa i trädgården. Lasse liten kröp in i ärtlandet på gången mellan bänkarne, der ärtstänglarne vexte honom högt öfver mössan, och bröt sjutton stora skidor, de största och rakaste han kunde önska sig. Lasse liten tänkte kanhända, att ingen såg honom, och det var dumt, ty Guds öga ser öfverallt.
3 Då kom trädgårdsmästaren gående med sin bössa på axeln och hörde någonting prassla i ärtlandet. – Jag tror det är sparfvar,
konsekvensändrat/normaliserat ropade han. – Kas, kas! 
konsekvensändrat/normaliserat men inga sparfvar flögo, ty Lasse liten hade inga vingar, bara två små ben.
4 – Vänta, nu skall jag ladda min bössa och skjuta sparfvarna,
konsekvensändrat/normaliserat sade trädgårdsmästaren.
|106|5 Då blef Lasse liten rädd och kröp fram ur gången. – Förlåt mig, käre trädgårdsmästare,
konsekvensändrat/normaliserat sade han; – jag ville söka mig några vackra båtar.
6 – Det må vara för denna gång,
konsekvensändrat/normaliserat sade trädgårdsmästaren. – Men en annan gång måste Lasse liten begära lof att söka fartyg i ärtlandet.
7 – Det skall jag göra,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Lasse, och så bar det af till stranden. Der rispade han upp sina ärtskidor med en knappnål, spjelkte dem ordentligt och bröt små stickor till roddarbänkar. Sedan tog han ärterna, som varit i skidorna, och lade dem till last i båtarna. Somliga skidor gingo sönder, somliga blefvo hela; och när alla voro färdiga, hade Lasse liten tolf båtar. Men det skulle ej vara båtar, det skulle vara stora krigsfartyg. Han hade tre 
linieskepp
, tre 
fregatter
, tre 
briggar
och tre 
skonertar
. Det största linieskeppet hette Herkules, den minsta skonerten hette Loppan. Lasse liten lade alla |690|tolf i vattnet, och de flöto så präktigt, att inga stora skepp dansa stoltare öfver hafvets böljor.
8 Nu skulle skeppen resa kring verlden. Den stora holmen der borta var Asien; den stora stenen var Afrika; den lilla holmen var Amerika; de små stenarne voro Polynesien, och stranden, der skeppen seglade ut, var Europa. Hela flottan reste ut och flöt långt bort till verldsdelarna. Linieskeppen seglade raka vägen till Asien; fregatterna reste till Afrika; briggarna till Amerika och skonertarne till Polynesien. Men Lasse liten stod qvar i Europa och kastade småstenar ut i verldshafvet.
9 Då fanns vid stranden af Europa en riktig båt, pappas egen, vackra, hvitmålade båt, och Lasse liten klef i båten. Ärtskidsbåtarna hade hunnit så långt, att de knappt mera syntes som små grässtrån ute på oceanen. Lasse liten fick lust att sjelf resa ut till verldsdelarna. Det hade väl|107| pappa och mamma förbjudit, men Lasse liten kom icke ihåg det. Jag skall ro ett litet, litet stycke ut, tänkte han. Jag skall taga fatt skeppet Herkules nära Asiens kust, och sedan ror jag hem till Europa igen.
10 Lasse liten ruskade på bandet, hvarmed båten var fastbunden, och det var märkvärdigt, att bandet lossnade. Ritsch, ratsch, karl är karl, och så sköt Lasse liten ut båten.
11 Nu skulle han ro, och ro kunde han, efter han hade rott så ofta på trappan derhemma, när trappan låtsade vara båt och pappas stora käpp åra. Men när Lasse liten ville ro, funnos inga åror i båten. Årorna voro
inlästa
i strandboden, och Lasse liten hade icke märkt, att båten var tom. Det är icke så lätt som hvar man tror, att ro till Asien utan åror.
12 Hvad skulle Lasse liten nu göra? Båten var redan ett godt stycke ute på sjön, och vinden, som blåste från land, dref honom ständigt längre ut. Nu blef Lasse liten rädd och begynte skrika. Men ingen menniska fanns på stranden; ingen hörde honom. Blott en stor kråka satt ensam i den stora björken; nedanför björken kröp trädgårdsmästarens svarta katt och lurade på kråkan. Ingendera brydde sig det minsta om Lasse liten, som dref ut i sjön.
13 Ack, huru Lasse liten nu ångrade, att han varit olydig och gått i båten, fastän far och mor så ofta förbjudit det! Nu var det för sent, nu kunde han ej mera komma till land. Kanske skulle han förgås på den stora sjön. Hvad skulle han göra? När han skrikit sig trött och ingen hörde honom, knäppte han sina små händer och sade: – Gode Gud, var icke ledsen på Lasse liten!
14 Och så somnade han.
15 Fastän det nu var ljusa dagen, satt den gamle Nukku Matti vid stranden af Fjäderholmarna och metade små|108| barn med sitt långa metspö. Han hörde |691|de sakta orden, som Lasse liten talat till Gud; strax drog han båten till sig och lade Lasse liten att sofva på rosenbäddarna.
16 Derpå sade Nukku Matti åt en af drömmarna: – lek med Lasse liten, att han icke får ledsamt!
17 Det var en liten drömgosse, så liten, så liten, att han var mindre än Lasse sjelf, han hade blå ögon, ljust hår, röd mössa med silfverband och hvit tröja med perlor på kragen. Han kom till Lasse liten och sade: – har du lust att resa kring hela verlden?
18 – Ja, sade Lasse i sömnen; –konsekvensändrat/normaliserat visst har jag lust.
19 – Kom då,
konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse, –konsekvensändrat/normaliserat och låt oss segla på dina ärtskidsfartyg. Du seglar på Herkules, och jag reser på Loppan.
20 Så reste de af från Fjäderholmarna, och om en liten stund voro Herkules och Loppan vid Asiens stränder långt borta vid verldens ände, der Ishafvet flyter genom Behrings sund tillsammans med Stilla Oceanen. Långt borta i vintertöcknen syntes Nordenskiöld med ångfartyget Vega söka sig en öppen ränna emellan isarna. Här var så kallt, så kallt; de höga isbergen glimmade underligt, och de stora hvalfiskarna bodde nu under tak; de förmådde ej stöta hål i isen med sina klumpiga hufvuden. Rundtomkring på de öde stränderna var snö och åter snö, så långt ögat kunde se; der rörde sig små grå menniskor, klädda i ludet skinn, och åkte i små slädar genom drifvorna, men slädarna voro förspända med hundar.
21 – Skola vi gå i land här?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
22 – Nej,
konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten, – jag är så rädd att hvalfiskarna uppsluka oss och de stora hundarna bita oss. Låt oss hellre resa till en annan verldsdel.
|109|23 – Må göra,
konsekvensändrat/normaliserat sade drömmen med den röda mössan och silfverbandet; – vi ha ej långt till Amerika, – och i detsamma voro de der.
24 Der var solsken och mycket varmt. De höga palmerna stodo i långa rader på stranden och buro kokosnötter i topparna. Menniskor, röda som koppar, redo i sporrsträck öfver de omätliga gröna ängarna och kastade sina spjut emot buffeloxarna, som vände mot dem sina hvassa horn. En ofantlig kungsorm hade krupit upp på den högsta palmens stam och kastade sig ned på ett litet lamadjur, som betade gräset vid foten af palmen. Knaps, så var det förbi med det lilla djuret.
25 – Skola vi gå i land här?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
26 – Nej,
konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten; – jag är så rädd att buffeloxarna stånga oss och att den stora ormen uppäter oss. Låt oss resa till en annan verldsdel.
27 – Må göra,
konsekvensändrat/normaliserat sade drömmen med hvita tröjan; – vi ha blott ett litet stycke till Polynesien, – och så voro de der. Här var ännu varmare, ja, så varmt |692|som på 
badstugulafven
, när man nyss slagit vatten på ugnen. Här vexte på stranden de kostligaste kryddor: pepparbusken, kanelträdet, ingefäran, saffran, kaffebusken och thébusken. Bruna menniskor med långa öron och tjocka läppar, hiskeligen målade i ansigtet, jagade en gul, fläckig tiger mellan de höga bamburören på stranden, och tigern vände sig om och slog sina klor i en af det bruna folket. Då togo alla till flykten.
28 – Gå vi i land här?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
29 – Nej,
konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten. – Ser du ej tigern der borta vid pepparbusken? Låt oss resa till en annan verldsdel.
|110|30 – Det kunna vi göra,
konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse med de blå ögonen. – Vi ha ej långt till Afrika, – och som han sagt det, voro de der.
31 De ankrade vid mynningen af en stor flod, och dess stränder voro så gröna som grönaste sammet. Ett stycke från floden utbredde sig en omätlig sandöken. Luften var gul; solen brände så het, så het, som ville han bränna jorden till aska, och menniskorna voro svarta som svartaste bläck. De redo genom öknen på höga kameler; lejonen röto af törst, och de stora krokodilerna gapade upp ur floden med sina grå ödlehufvuden och sina hvassa, hvita tänder.
32 – Gå vi i land här?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse.
33 – Nej,
konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten. – Solen bränner oss, lejonen och krokodilerna göra oss illa. Låt oss resa till en annan verldsdel.
34 – Vi kunna ju segla till Europa tillbaka,
konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse med det ljusa håret. Och med detsamma voro de der.
35 De kommo till en strand. Der var allt så svalt och bekant och vänligt. Der stod den höga björken med sina hängande löf; i dess topp satt den gamla kråkan, och vid dess fot kröp trädgårdsmästarens svarta katt. Icke långt derifrån var en gård, som Lasse liten sett förr. Vid gården var en trädgård, och i trädgården vexte ett ärtland med långa ärtskidor. Der gick den gamle trädgårdsmästaren med sin gröna
kaschett
och undrade om gurkorna voro mogna. Der skällde Fylax vid trappan, och när han såg Lasse liten, hviftade han på svansen. Der mjölkade gamla Stina korna vid ladugården. Der gick en mycket bekant fru i sin rutiga ylleschal, att se huru väfvarne blektes på gröngräset. Der gick en också mycket bekant herre i gul sommarrock, med en lång pipa i munnen, att se huru|111| skördefolket skar rågen på åkern. Der sprungo en gosse och en flicka på stranden och ropade: – Lasse liten! Lasse liten! Kom hem och ät smörgås!
36 – Gå vi i land här?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drömmens gosse och plirade så skälmskt med de blå ögonen.
|693|37 – Kom med, så skall jag bedja mamma gifva dig en knäckebrödssmörgås och ett glas mjölk,
konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten.
38 – Vänta litet,
konsekvensändrat/normaliserat sade drömmens gosse. Och nu såg Lasse liten huru köksdörren stod öppen, och derifrån hördes ett sakta, behagligt fräsande, likasom när man slår med slefven den gula vispdegen i en het plättpanna.
39 – Kanske resa vi nu tillbaka till Polynesien?
konsekvensändrat/normaliserat hviskade drömmens glada gosse.
40 – Nej, nu steka de plättar i Europa,
konsekvensändrat/normaliserat sade Lasse liten och ville springa till land, men han kunde icke. Drömmens gosse hade bundit honom med band af blommor, så att han icke kunde röra sig. Och nu kommo alla de små drömmarna omkring honom, tusen och åter tusen små barn, och togo i ring kring honom och sjöngo en liten visa:
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten!
Der är hett och der är kallt,
Lasse, Lasse liten!
Men Gud råder öfverallt,
Lasse, Lasse liten!
Många menskor lefva der,
Lasse, Lasse liten!
|112|Lycklig den, som Gud har kär,
Lasse, Lasse liten!
När Guds engel med dig går,
Lasse, Lasse liten!
Ingen orm dig bita får,
Lasse, Lasse liten!
Säg, hvar trifves du nu mest?
Lasse, Lasse liten!
Borta bra, men hemma bäst,
Lasse, Lasse liten!
|694|46 När drömmarna sjungit sin visa, hoppade alla bort, och Nukku Matti bar Lasse åter i båten. Länge låg han helt stilla, och allt hörde han ännu hur plättpannan fräste derhemma i spiseln. Fräsandet blef allt tydligare; Lasse liten hörde det helt nära bredvid sig – och så vaknade han och slog upp sina ögon.
47 Då låg han i båten, der han hade somnat. Vinden hade vändt sig, och båten hade med den ena vinden drifvit ut, med den andra vinden åter tillbaka till stranden, medan Lasse liten sof. Men det, som Lasse ansett för plättpannans fräsande, det var vågornas sakta sorl, när de slogo mot stenarna vid stranden. Icke hade Lasse hört så alldeles miste. Ty de klara blå sjöarna kunna väl liknas vid stora pannor, der Guds klara sol alla dagar steker plättar åt goda barn.
48 Lasse liten gnuggade sömnen ur ögonen och såg sig omkring. Allt var som förr: kråkan i björken, katten på gräset och ärtskidsflottan vid stranden. Somliga af skeppen hade förlist, och somliga hade drifvit tillbaka till stranden.original: stranden Herkules hade kommit med sin last tillbaka från Asien;|113| Loppan hade kommit från Polynesien. Och alla verldsdelarna voro precis der de varit förut.
49 Lasse liten visste ej rätt hvad han skulle tro. Han hade så ofta varit i Fjäderholmarnas grotta, och likväl visste han icke huru drömmarna gyckla. Men Lasse liten
bråkade
ej sitt hufvud med sådant; han samlade hop sina fartyg och marscherade uppför stranden tillbaka till gården.
50 Då kommo bror och syster emot honom och ropade på långt håll: – Hvar har du varit så länge, Lasse? Kom hem, får du smörgås!
konsekvensändrat/normaliserat Men köksdörren stod öppen, och derifrån hördes ett besynnerligt fräsande.
51 Trädgårdsmästaren stod nära grinden och vattnade till qvällen dill och persilja, morötter och palsternackor. – Nå,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – hvar har Lasse liten varit så länge?
52 Lasse liten knyckte på nacken, såg styf ut och svarade: – jag har seglat kring verlden uti en ärtskidsbåt!
53 – Åhå!
konsekvensändrat/normaliserat sade trädgårdsmästaren.
54 Han hade glömt Fjäderholmarna, han!
55 Men du glömmer dem icke, du vet att de finnas, du känner deras strålande grotta. De lysande silfverväggarna rosta aldrig; de gnistrande diamanterna fördunklas aldrig, och aldrig upphör musiken att klinga så sakta, så sakta i grottans ljufliga aftonskymning. Liksom de klara stjernorna aldrig åldras, så åldras heller aldrig de lätta, luftiga drömmarna i Fjäderholmarnas salar. Kanske har du sett en skymt af deras fina vingar, när de flyga omkring |695|din hufvudkudde? Kanske har du mött densamma drömmens gosse med de blå ögonen och det ljusa håret, han, som bär den röda mössan med silfverbandet och den hvita tröjan med|114| perlor på kragen? Kanske har han låtit också dig se alla verldens länder och folk, den kalla ödemarken och de brännheta öknarne, de mångfärgade menniskorna och de vilda djuren i hafvet och skogen, på det att du må lära allting, men komma med glädje hem tillbaka? Ja, hvem vet? Kanske har också du rest en gång kring den vida verlden uti en ärtskidsbåt?