17. Blomstersäljerskan.

Minns du den ljufva

Konvaljetiden,

När hvarje tufva

Låg grön i siden

5Och sextonåriga maj stod brud

I blomsterkransar och pärleskrud?

Då skulle hvar gosse bära en sippa i knapphålet och hvar flicka en bukett af liljekonvaljer i hatten. Då var blommornas marknad, alla köpte, alla voro glada att se mig komma med korgen på armen. Men lyckan är ostadig, hågen förändras. Nu, när sommaren lidit längre fram, äro mina blommor ingen nyhet mer. Nu säger man till mig: Är du åter här? Kära, kom igen nästa maj!

Till hvad så skulle

Vi blommor bruka,

När hvarje kulle

10Är blomsterkruka?

Nu trampa vi dina blommor ned

Med lätta språng öfver fält och hed.

Ah ja, trampa du mina fattiga blommor; det kommer en dag, när allt vissnar. Då plockar du gärna ett grönt strå mellan de gula löf på en frusen mark. Då |948|vill du betala mer för en blåklocka, än nu för den vackraste ros. Men pytt fick du, då har jag ingen! Trädgårdsmästaren, ja, hvad har icke han, som inbillar sig kunna göra vinter till vår? Tro honom och hans ståltrådsbuketter med pappersomslag! Det är endast vålnaden af den fria, friska naturen, – sjuka, halfdöda barn af en instängd luft och en spökande sol. Köp hellre en ängsblomma, medan hon ännu har doft, eller vänta, vänta, vänta ...

Bekransa hatten

I maj vid källan!

15Men vinternatten

Är där emellan,

Och sommarsolsken, det är så kort,

Det doftar som mina blommor bort!