Walters femte äfventyr. Huru Walter ville göra som Robinson

Walters femte äfventyr.

Huru Walter ville göra som Robinson.

1 Mor Susanna var en präktig gumma. Hon hade ett förunderligt lyckligt sätt att lära lata gossar läsa. Hvar gång hon sträckte ut sina långa, magra fingrar efter Walters lugg, blef han i hast märkvärdigt flitig. Småningom begynte också tuppen värpa i abc-boken.original: abcboken. Walter begynte tycka, att en karamell smakade bättre än en lugg. Först lärde han sig:

A B C D,

Katten låg på sned,

Och Walter låg med.

3 Sedan lärde han de öfriga bokstäfverna. Stafningen kostade grin, men när han fick en grannt skuren peksticka, begynte innanläsningen gå som en dans. Den dagen, då Walter kunde läsa riktigt i bok, slog mor Susanna sig lös och gaf barnen en sirapssmörgås. Aldrig förr hade Walter med sådant välbehag betraktat hennes långa fingrar.

4 Nu gick det fort nog med abc-bokenoriginal: abcboken och lilla katekesen. Ja, det hände att Walter hemma hos föräldrarna fick läsa vackra sagor på fridagarna. Walter begynte förstå, att mor Susanna icke luggat honom för ro skull.

5 En dag hittade han på vinden en gammal bok utan permar. Der stod att läsa om Robinson Crusoe, som rymde från sina föräldrar och kom till en obebodd ö, der han fick hjelpa sig helt allena i många år. Det|23| var något märkvärdigt. Walter hade så gerna velat vara i Robinsons ställe. Han tänkte ej alls uppå, huru bittert Robinsons ångrade att hafva rymt bort från sitt goda hem.

6 Walter läste och läste. Ju mera han läste, desto roligare tyckte han det vara att göra som Robinson. I boken stod bland annat, att Robinson var klädd uti skinn från hufvud till fot. Till all lycka låg der på vinden en gammal fårskinnspels. Walter vände pelsen med ullen utåt och drog den på sig. Då skall man tro, att han såg präktig ut! Och borta i vrån lågo blåstrutar af sockertoppspapper samt i en korg fjädrar efter plockade fåglar. Walter försökte en strut, prydde struten med granna orrfjädrar och fann att den passade förträffligt till hjelm. Derpå tog han en blårtotte och gjorde deraf ett väldigt skägg, som bands med segelgarn omkring öronen. Nu rätte han på sig och såg riktigt vild ut.

7 Det var just en afton i början af sommaren. Syster Lotta ropade i trappan att qvällsvarden var färdig, och Walter måste gå ned. Flux – pelsen i vrån, struten bredvid. Men Walter var den qvällen mycket fundersam. Om natten kom ingen blund i hans ögon. – konsekvensändrat/normaliseratAck du lycklige Robinson! tänkte han vid sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat En sådan karl ville jag också vara, konsekvensändrat/normaliserat bo uti skogen, sjelf bygga mitt hus, sjelf koka min mat och skjuta alla skogens djur med min tappra sprättbåge. Ack du lycklige Robinson! Du raske, du tappre Robinson, aldrig får jag så roligt som du!

8 – Men om jag nu skulle rymma? sade Walter strax derpå till sig sjelf. Vid den tanken började hans hjerta att klappa hårdare. Han satte sig upp i sängen. Alla sofvo. Fredrik hade lagt sitt runda hvita ben öfver vaggkanten och kuckeliku snarkade, så det hördes på gården. Derute sken den ljusa natten in genom fönsterna. Man kunde tydligen se rönnens hvita blommor i trädgården, och borta i skogen hörde man talltrasten sjunga.

9 Allt fortare klappade Walters hjerta.original: hjerta Slutligen|24| klef han helt tyst ur sängen och klädde sig. Ingen vaknade. Han gick genom rummen. När han gick förbi skåpet, tog han sakta ett stycke knäckebröd och en bit ost. Derefter smög han lika tyst uppför vindstrapporna. Snart hade han funnit pelsen och sockertoppsstruten.original: sockertoppstruten. (källa för ändring: Eos 1855; 4 uppl. 1883) Boken om Robinson tog han med, för att lära sig huru han borde göra, och så bar det af i strumpfötterna utför trappan och ut genom farstudörren.

10 Så herrlig och frisk var natten med sin ljusa himmel och sin dagg i det gröna gräset. Walter gick ej mera, han sprang, likasom hade han haft ett ondt samvete. Om en stund kom han till skogen, och just i detsamma gick solen upp så röd om kinderna, som hade hon nyss fått en lugg utaf mor Susanna. Walter satte sig ned och började äta ost och bröd. Han var ej alls sömnig. Han hörde fåglarna sjunga och tyckte att häggarna aldrig doftat så ljufveligt förr.

11 Derpå begynte han bygga åt sig en stuga. Han tog sin fällknif ur fickan och skar långa qvistar ur de lummiga granarna. De stadigaste qvistarna reste han upp till stöd, och med de mindre täckte han väggar och tak. Om en stund var hans granriskoja i ordning. Der var en gammal stubbe till bänk och en sten till bord. Sängen ville Walter bädda af björklöf och björnmossa. Det var obeskrifligt roligt. Walter brydde sig icke det minsta om att han var kådig om fingrarna.

12 Jag vill säga er hvarföre Walter hade så roligt. Det är en herrlig sak här i verlden, när man kan hjelpa sig sjelf. Deraf blir man frisk och hurtig till mods, och ju större hinder man öfvervunnit, desto gladare är man sedan. |343|Dertill fordras ännu, att man tänker litet längre, än näsan är lång. Men så långt tänkte ej Walter stackare.

13 När kojan var färdig, drog Walter pelsen uppå sig, tog struten på hufvudet och satte sig på stubben, som var hans bänk, med armbågarna mot stenen, som var hans bord. Han var så till mods, som hade han blifvit krönt till kung öfver hela skogen. Skada att|25| han ej hade någon spegel. Han såg rätt grobiansk ut, der han satt och eftersinnade huru han skulle regera sitt nya konungarike.

14 Han hade arbetat hurtigt, och lilla magen begynte att blifva hungrig. Osten och brödet skulle nu ha smakat som pannkaka, men de voro med helsan förtärda. Walter beslöt då att göra som Robinson. Han gick ut i skogen, för att söka sig kokosnötter.

15 Besynnerligt nog vexteoriginal: växte inga sådana nötter i hela skogen. Walter tittade med förundran uppåt träden, men de hade intet annat att bjuda, än färska grankottar. I brist på bättre, smakade han på en, men den kändes så kådig och stygg, att han spottade ut den.

16 –konsekvensändrat/normaliserat Nå, tänkte Walter, –konsekvensändrat/normaliserat det gör ingenting, jag fångar i stället ett Lama-djur, det skall smaka mig godt till frukost. Alltså tog han sin sprättbåge och gick ut på jagt. Något Lama-djur såg han väl ej, men der skuttade qvickt en hare i småskogen, och den lilla, behändiga ekorren hoppade lustigt på granarnas grenar. Walter sigtade på haren, Walter sigtade på ekorrn, men det var fatalt, han träffade icke. Förargad kastade han bågen ifrån sig. I detsamma kom en liten flicka, som gick med korna i vall. –konsekvensändrat/normaliserat Kära du, gif mig litet mjölk, sade Walter, ty nu begynte han blifva hungrig på fullt allvar.

17 När flickan såg den lurfviga gestalten i den afviga pelsen med sockertoppsstruten på hufvudet, de svajande fjädrarne och det långa skägget, begynte hon skrika och sprang sin väg. Hvad kunde hon annat tro, än att Walter var det fula skogsrået i egen person! Walter sprang efter henne, och den stackars flickan hade så när af förskräckelse dignat till jorden, om icke Walter i detsamma snafvat uti sin långa pels och skubbat sin näsa mot en kullfallen björk.

18 Ja, hvad hjelpte det nu Walter att vara kung öfver hela skogen, när hans majestät ej hade någonting att äta? Det var så tidigt på sommaren, att icke ens blåbären ännu voro mogna. Walter var glad att till|26| slut hitta några fattiga tranbär, och det var allt hvad Robinson hade att spisa den dagen. –konsekvensändrat/normaliserat Bättre lycka en annan gång, tänkte Walter; –konsekvensändrat/normaliserat jag skall söka åt mig en Fredag, så bli vi två och kunna försvara oss emot vildarne. Och så bäddade han sin säng af björnmossa och lade sig hungrig att sofva med fårskinnspelsen öfver öronen.

19 Emellertid hade Walters föräldrar sökt honom öfverallt och kunde ej begripa hvart pojken tagit vägen. De började redan tro, att han fallit i sjön eller råkat ut för vargarna. Då kom den lilla vallflickan till byn och berättade skrikande, huru der grasserade i skogen en förskräckelig buse med lurfvigt skinn och ett aflångt hufvud, precis som en sockertopp. Och emedan der funnos i byn många vidskepliga menniskor, som trodde på gastar i skogen, blefvo gummor och gubbar nästan lika förskräckta, som vallflickan sjelf. Flera ibland dem tordes ej alls gå ut den dagen och tittade rädda bakom sig, hvar gång blåsten susade i de höga granarna. Men några, som voro tapprare, föllo på den tanken att en rymmare gömt sig i skogen och beslöto gå ut om natten, för att anställa ett skall och fånga rymmaren.

20 Walter visste af ingenting och sof i god ro bort alla sin mages bekymmer, när byfolket upptäckte hans koja och omringade den. De närmade sig dit med mycken försigtighet, beväpnade med stänger och spadar, och tittade in. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, der ligger rymmaren och sofver, sade karlarne sinsemellan.

21 – Vänta litet! sade en ibland dem. –konsekvensändrat/normaliserat Der är något ludet i vrån; tänk, om det vore en björn?

22 – Låt oss klubba honom, medan han sofver, sade en annan af byfolket; –konsekvensändrat/normaliserat annars biter han oss.

23 Just i detsamma drömde Walter om menniskoätarne, som kommo till Robinsons ö och så när hade stekt honom der till aftonvard. Drömmen var så liflig, att Walter med förskräckelse satte sig upp, och i detsamma hörde han karlarne säga: låt oss klubba ho|27|nom! Hvad kunde Walter annat tro, än att det var Robinsons vildar, som ville göra af honom en god stek? Så tapper han var, så svek honom nu kuraget. Han tänkte vid sig sjelf huru rysligt det vore att blifva uppäten af andra just när han sjelf var så genomhungrig; och hvad skulle hans pappa och mamma och syskon säga, när de fingo höra huru grufligt det gått med honom, stackars gosse? Vid denna tanke begynte Walter bitterligen gråta och kunde ej säga mer än: gode herrar menniskoätare, skonen mitt lif, jag är så mager att steka, jag har ingenting ätit på länge annat än tranbär!

24 – Hvad nu? sade en af karlarne. –konsekvensändrat/normaliserat Si på raggen, tror jag icke att det är Walter, som vi sökt hela dagen! Upp med dig, pojke, och hem till föräldrarna! Annars kom ihåg, att hela skogen vexer full med präktiga ris!

25 Walter stod upp, mycket flat, och flata voro också de, som tagit honom för en björn. De förde honom hem i procession, och för att det skulle gå rätt högtidligt till, klädde de på honom fårskinnspelsen och sockertoppsstruten. Men föräldrarne blefvo så glada, att de ej engång hade tid att bli |345|ledsna. –konsekvensändrat/normaliserat Stygga gosse, sade de, –konsekvensändrat/normaliserat du har gjort oss mycket bekymmer, men det må vara ditt straff, att du en hel dag fått lefva af tranbär.

26 Walter kysste sin fars och sin mors händer. Han skulle gerna ha bedt dem om förlåtelse, men han kunde det ej, han hade munnen full med färsk limpa. Han tänkte vid sig sjelf, att kokosnötter och Lama-djur kunna vara rätt bra, men för närvarande ville han sälja hela Robinsons ö för en smörgås.

27 Inom sig var han något snopen, isynnerhet när han ätit sig mätt. Jag vet ej om det är rätt att tala om hvad han gjorde natten derpå. Han smög sig ännu engång ut, barfota och tyst, och så bar det af med en fart till skogen. Der hade han tändstickor med sig och tände eld på sin granriskoja, som han byggde natten|28| förut. Och så stod han fundersam och såg huru lågorna slogo högt upp emot natthimmelen, så att de små fåglarna i träden förskräckta flydde undan för röken och morgonsolen af häpnad gömde sitt vackra ansigte i ett moln. – Der brinner mitt konungarike! tänkte Walter vid sig sjelf.

28 Ja ja. Det var icke det första rike, som gått i rök, och blir ej heller det sista. Men Walter smög sig varligt tillbaka till sin säng i den varma kammaren, och oaktadt allt hvad han slitit ondt på sin obebodda ö, undföll honom ännu, när han drog täcket öfver öronen, en liten hemlig suck:

29 –konsekvensändrat/normaliserat Lycklige Robinson!