Lilla Genius.

1 Det var en gång en lärd man, ett bokråd; – jag vet ej om ni hört talas om bokråd: det är en mycket vördnadsbjudande titel. Bokråd kallas en sådan, som vet mycket ur böcker, men litet eller intet ur lifvet. Och vårt bokråd var ett beskedligt bokråd, som icke gjorde en mask för när: han stack blott en nål igenom bobbor och flygfän och petade upp dem i rader på en korkskifva, ty han var insektsamlare. Han tyckte detta vara alldeles som det skulle vara, och aldrig såg man honom så innerligen belåten, som när han fick något nytt och rart att sprattla på nålen.

2 En sommardag sken solen in i studerkammaren, och bokrådet begynte svettas i sin gröna stoppade nattrock. Han lyftade glasögonen från sin näsa och skärmen från sin månljusa panna, sköt undan gardinen, tittade ut och såg solen skina. – I dag är insektväder, konsekvensändrat/normaliserat sade han vid sig sjelf.

3 Bokrådet tog sin gula kaschett, sin snusbruna sommarrock, sin håf, sin flaska, hvari han brukade förvara rara insekter, och vandrade ut. Vid det han klef gatan framåt, trampade han sönder en frus klädningsfåll, puffade en liten flicka, som bar en mjölkkruka, och trätte smått med en lyktpåle, som ej ville gå ur vägen. Slutligen kom han till parken utanför staden. Der var sommardoft, grönska, blommor|143| och fågelsång, men detta märkte ej bokrådet. Han slog med sin håf i de hvita hundlokorna, de gula ranunklerna och de gröna videbuskarna; han ruskade häggarnes grenar, – ty häggarne äro goda insektställen, isynnerhet när de blomma, och ju maskätnare de äro, desto bättre. Alla träd borde vara maskätna, tyckte bokrådet. Dessutom var mycket att göra i gamla, murkna stubbar och kullfallna, förtorkade grenar: – allt, som icke var maskätet, borde åtminstone vara kullfallet, förlegadt och murket, tyckte bokrådet.

4 Svårare var det att jaga flygande kräk i den vackra parken: de hade så snabba vingar, och bokrådet hade inga sådana. Han ställde försåt för sländor och fjärilar, han fiskade i luften efter brömsar, steklar och guldflugor, och om många af dessa småkräk fingo genom honom sin bane, skonade han ej heller spindlarne i deras nät. De vederstyggligaste voro ofta de allrararaste. Allt dugde åt bokrådets samlingar, och deri hade bokrådet ganska rätt, ty |713|ingenting finnes uti naturen, som ej har sitt ändamål och sin lärdom. Felet var endast, att bokrådet föga brydde sig om ändamålet, blott han fick kräket uti sin samling och kunde beskrifva huru det minsta fjun såg ut.

5 Nu hade jagten lyckats dåligt, ty hvad skulle bokrådet göra med några hundrade brömsar, hästflugor och kålmaskar, af hvilka han hade flera hundra förut? Trött och misslynt, satte han sig vid brädden af en damm, der en stor, hvit neckros just hade öppnat sin sköna, unga kalk mot sommarsolen.

6 – Aha! konsekvensändrat/normaliserat utropade bokrådet med en plötslig förtjusning. Han hade funnit en liten högst besynnerlig varelse fördold mellan neckrosens blomblad.

7 Kräket var knappt en half tum långt, fint som en blomstjelk, hvitt och litet, skiftande uti ljusrödt, men till|144| skapnaden nästan likt ett menniskobarn, utom att det var så förunderligt litet och bar genomskinliga, glänsande fjärilvingar på sina snöhvita skuldror. En annan skulle ha funnit den lilla varelsen förtjusande täck. Bokrådet kände sig också helt rörd af glädje, men det var derför att han funnit en rar insekt.

8 Han stoppade alltså kräket i flaskan bland de öfriga flugorna och vandrade belåten tillbaka till sin studerkammare. Här uppstack han den nya insekten på en nål, fäste nålen vid en korkskifva och begynte studera sitt fynd under mikroskopet.

9 – Det var kuriöst, högst kuriöst! konsekvensändrat/normaliserat menade bokrådet. – En sådan insekt har jag aldrig funnit. Det måste vara en homunculus minimusspråk: latin, – ett mikroskopiskt menniskopyre! Men han sprattlar alldeles för mycket, jag kan ej räkna tårna på hans baktassar. Han får dö på nålen, så länge jag letar i mina böcker efter slägtet homunculusspråk: latin.

10 Alltså ställdes kräket på sin nål i ett hörn af studerkammaren, och bokrådet gick att leta i sina böcker. När han der ej kunde upptäcka något spår af slägtet homunculusspråk: latin, begaf han sig till stadens största bibliothek, der hundratusen böcker stodo uppradade på hyllorna, och begynte leta i dem från perm till perm efter någon beskrifning öfver ett menniskopyre, som endast vore en half tum långt. Detta var ett långt och mödosamt arbete. Bokrådet letade och letade i sju hela år; han blef af sökande och bekymmer askgrå i ansigtet, och den snusbruna rocken begynte blomstra som ett potatisland, men ingen homunculusspråk: latin stod att upptäcka, åtminstone ingen sådan, som lefver och vistas i neckrosens blomkalk. Efter de sju årens förlopp vände bokrådet åter till sin studerkammare och beslöt nu att utgifva en egen bok om den nya insekten homunculusspråk: latin, som lefver af blomdoft och vanligen uppehåller sig vid en viss|145| damm, i en viss park, en viss tid på sommaren, |714|samt har den förunderliga egenskapen att endast kunna hittas af lärde män i snusbruna sommarrockar.

11 Alltså uppsökte bokrådet åter det gamla skåpet i vrån, med den dammiga lådan, der korkskifvan och homunculusspråk: latin varit gömda i sju år. Kräket satt qvar på nålen, lifslefvande, muntert och sprattlande liksom förr. Det hade till och med vuxit, det var nu nära en tum långt.

12 Bokrådet fann detta högst besynnerligt och vände kräket på alla sidor. – Det sprattlar ännu, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag måste hänga upp det i rök. konsekvensändrat/normaliserat Och så hängde han det i rök öfver natten.

13 Andra morgonen gick han att se på kräket. Mirakel! Det fortfor att sprattla lika lifslefvande, det hade åter vuxit en half tum. Det skulle kunnat flyga, om det ej varit uppträdt på nålen.

14 – Du var mig en seg baddare, konsekvensändrat/normaliserat sade bokrådet; – jag måste skära dig i bitar. Och bokrådet skar den lilla varelsen i många små bitar. Men när han vände sig om, voro bitarne åter hopfogade till ett helt, och nu såg han kräket skratta.

15 Bokrådet var ingen elak karl, men det förargade honom, att en insekt skulle skratta. – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – du skrattar, du? Jag skall lära dig! konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå han tog sin stora jernmortel med den tunga mortelstöten, lade kräket i morteln och stötte det sönder till små smulor. – Nu hålles du stilla, konsekvensändrat/normaliserat menade bokrådet.

16 Pytt, sad’ Pelle. Bokrådet tittade i morteln och såg den lille sitta på bottnen, ännu muntrare och mera lifslefvande, än förr. Det var icke värdt att försöka stöta sönder honom: lika gerna kunde man stöta hål i luften. Han hade nu vuxit till två tums längd.

17 – Åhå, konsekvensändrat/normaliserat sade bokrådet, flat och förtretad. – Är du af den sorten, så hjelper väl intet annat, än bränna upp dig. konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå bokrådet gjorde en stor brasa i kakelugnen, kastade kräket i brasan och tillstängde kakelugnsdörrarne. – Nu sprattlar kanaljen icke mera, konsekvensändrat/normaliserat tänkte han.

18 När brasan var utbrunnen, blef bokrådet nyfiken och öppnade kakelugnen. Der satt den lille, gladelig och oskadd i askan. Han var nu tre tum lång och kunde tala.

19 – Här är rätt godt och varmt, konsekvensändrat/normaliserat sade den lilla försmädliga varelsen med sin fina röst, som icke var mycket starkare än en myggas pipande.

20 – Nå, vid Jupiter! konsekvensändrat/normaliserat sade bokrådet och slog ihop händerna af förvåning, – du är då den mest seglifvade scarabeusspråk: latin jag någonsin sett. konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå han tog kräket ur askan, gick bort med det till skogen och gräfde ned det en famn djupt i jorden. För att vara rätt säker på saken, lät han vältra en stor sten öfver stället, der kräket låg nedgräfdt.

21 Ändock tyckte han sig icke vara riktigt säker, utan gick en vecka derefter ut till samma ställe i skogen, för att se åt. Skogen var qvar, stenen var qvar, gropen var fylld, men den lilla oslippeliga varelsen, hvilken nu hade blifvit fyra tum lång, satt oskadd och gladelig ofvanpå stenen. – Här är rätt skönt och svalt i skogen, konsekvensändrat/normaliserat sade den lille.

22 Då, först då,original: då blef bokrådet mäkta förskräckt. Det glesa håret reste sig kring hans månljusa hjessa, de gröna glasögonen hoppade på hans näsa, den snusbruna rocken sprack i sömmarna, och bokrådet tog till fötter det mesta han kunde. Det blef ett sådant språng, att der springer han än i dag.

23 Någon tid derefter kom en beskedlig hönsgumma gående genom skogen och fann den lilla varelsen sittande|147| på stenen, der bokrådet lemnade honom. – Stackars kräk, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, – hur är du så öfvergifvet? Kom, jag vill värma dig i min stuga med de andra kycklingarne! konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå hon varsamt tog den lille mellan sina knotiga fingrar och bar hem honom i förklädet.

24 Gumman hade en trädbur, i hvilken hönan bodde med sina kycklingar; der skulle kräket bo. Men hönan tyckte icke om den nykomne gästen; rätt som det var, hade hon hackat ögonen ur honom. Gumman märkte detta och skrek af förskräckelse. – Det gör ingenting, konsekvensändrat/normaliserat sade den lille. konsekvensändrat/normaliserat Strax derefter satt han åter, med friska, sköna ögon, leende grensle öfver en af kycklingarne.

25 – Du kan få bo med grisen, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman; – och vill han göra dig illa, så kryp under tråget!

26 Sagdt och gjordt. Den lille sattes att bo med grisen, men detta lyckades ej bättre, än att grisen åt upp honom i en munsbit. Knapps, och så var det gjordt.

27 Gumman märkte det och blef så häpen, att hon i första häpenheten ville slagta grisen. Redan stod hon färdig, och det skulle ha varit slut med grisens unga lif, om ej gumman hört en späd röst säga: – Hvad tänker du göra, mor lilla? Jag mår ju ganska bra! konsekvensändrat/normaliserat Det var åter den besynnerliga varelsen, som skrattande satt på grisens rygg.

28 – Nu skall jag bättre förvara honom, konsekvensändrat/normaliserat tänkte gumman, och så bäddade hon den lille på hö i ett ämbare, som stod innanför dörren. Rätt som det var, kom gummans gubbe törstig från åkern, tog ämbaret och sänkte det djupt ned i djupaste brunnen. – Hvad i verldens dag har du gjort? konsekvensändrat/normaliserat sade gumman. – Du har dränkt mitt allrakäraste kräk.

29 Hönsgubben blef rädd och flat, ty han hade stor respekt för sin gumma; men innan han ännu hann svara något,|148| hördes åter den späda rösten säga: – det gör ingenting, mor lilla, här mår jag ganska bra. konsekvensändrat/normaliserat Åter var det den lilla varelsen, som satt och skrattade grensle på ämbaret.

30 Detta fann gumman slutligen vara något besynnerligt. Hon knep sina stora glasögon kring näsan, betraktade den lille på alla sidor och sade till honom: – hvad är du för en?

31 – Jag är en varelse, konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

32 – Hm, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman. – Nå, hvarifrån är varelsen hemma?

33 – Öfverallt och ingenstädes, konsekvensändrat/normaliserat var svaret.

34 – Jaså, det var mycket begripligt, konsekvensändrat/normaliserat menade gumman. – Nå, hvad heter varelsen?

35 – Kalla mig: Lilla Genius.

36 – Står det i almanackan?

37 – Sök!

38 Gumman sökte, med och utan glasögon, men fann ej i hela almanackan ett helgon med namnet Lilla Genius. – Jag förstår, konsekvensändrat/normaliserat sade hon: – varelsen är en flicka, förnamnet är Lilla och tillnamnet är Genijusspråk: latin. Det är underliga namn, som folk nu för tiden ger sina barn. Men när jag rätt betänker saken, så ho vet, om kräket ens är ett riktigt menniskobarn. Svara, unge: –konsekvensändrat/normaliserat hvar är ditt prestbevis?

39 – Prestbevis? Hvad är det?

40 – Nej, hör nu, detta är aldrig på rätt, konsekvensändrat/normaliserat tänkte gumman. – Kräket vet ej ens hvad ett prestbevis är; det är säkrast, att jag på något beskedligt sätt blir af med Lillan. Vördig prosten måste väl veta råd, ty si, jag vill icke hafva något trolltyg i huset. konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå gumman sakteligt stoppade Lilla Genius ned i en korg, knöt stadigt en duk deröfver och gick med korgen till prestgården.

41 – Vördigste prost, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, när hon kom fram, – här är ett underligt kräk, som jag hittade förra|149| onsdags i skogen. Det var då fyra tum långt, men har nu vuxit till fem; äter ingenting, dricker ingenting, sofver aldrig och tyckes vara besynnerligt gladlynt och seglifvadt. Likväl ser det nästan ut som ett menniskobarn, utom att det har ett slags fjärilvingar på axlarna; kan också tala och kallar sig Lilla Genijusspråk: latin, hvaraf jag förmodar att det är en flicka. Nu ville jag fråga vördig prosten hvad jag skall göra med kräket, ty jag vet sannerligen icke om det är folk, eller hvad det är.

42 Prosten såg mycket fundersam ut, betänkte saken grundeligt och begärde slutligen att få se kräket.

43 – Här har jag det, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman och ville öppna den stängda korgen, men Lilla Genius satt redan på hennes axel, nickade helt förtroligt och sade: – här är jag, prostefar lille!

44 – Hm, hm, konsekvensändrat/normaliserat sade prosten, tog dubbla glasögon på sig och begynte syna den lille på alla sidor. – Du hör icke till min församling, konsekvensändrat/normaliserat sade han: – hvar är du född?

45 Lilla Genius tog ett hopp och satte sig ganska vanvördeligt att rida på sjelfva de vördiga glasögonen. – Hvar jag är född? konsekvensändrat/normaliserat sade han:

Sol heter fader min,

Luft heter moder min,

Verlden är stugan min,

Frihet är vaggan min,

Kraft är mitt lif,

Ljus är min mat,

Värme min dryck,

Vaka min sömn ...

47 – Jag tillstår, konsekvensändrat/normaliserat sade prosten efter något begrundande, – att detta är en ganska ovanlig dopattest. En sådan finnes icke i mina kyrkoböcker. Gumman påstår|150| också, att du skall vara mycket gladlynt och seglifvad, så liten du är. Men hvad säger du om min flugsmälla?

48 Den lille skrattade:

Våld krossar mig ej,

Stål biter mig ej,

Eld bränner mig ej,

Jord begrafver mig ej.

Ur luft och vatten,

Ur eld och aska,

Ur rofdjurs tänder,

Ur menskohänder

Går jag hel,

Utan fel,

Oförstörbar,

Oförgörbar,

Leende glad,

Som vårens blad.

Hvad var det du ville,

Prostfar lille?

50 – Jag vill icke hafva något att göra med dig, näsvisa slyngel, konsekvensändrat/normaliserat bannade prosten. – Gå din väg, du hör icke till min församling; jag känner dig icke.

51 – Det var likväl en tid, då du kände mig, konsekvensändrat/normaliserat sade den lille och lyftade skalkaktigt sitt fina pekfinger.

52 – När skulle det ha varit? konsekvensändrat/normaliserat frågade prosten. – Det kan jag visst icke påminna mig.

53 – När du var en liten pilt, sprang jag med dig efter parkens fjärilar och |718|läste sagor på deras vingar. Då rodde jag med dig på den klara sjön och skref runor i vågorna. Då stod jag med dig under stjernhimmelen och såg Guds ögon skina i natten.

54 – Barnsligheter!

55 – Sedan, när du blef yngling, när du blef student, då satt jag med dig i din ensliga kammare och stafvade månens sken på din isiga fönsterruta. Jag skref för dig dina skönaste tankar om ära och hjeltemod, om kärlek och fosterland. Jag ville göra dig till en stor man, prostefar, och den tiden ville du sjelf blifva en stor man.

56 – Ungdomsdrömmar! konsekvensändrat/normaliserat suckade prosten.

57 – Nu säger du så, konsekvensändrat/normaliserat fortfor den lille, – och dessa drömmar voro likväl det bästa af hela ditt lif. Du har sedan arbetat för bröd, för pastorater, för titlar och värdigheter. Hade du arbetat för Guds rike, prostefar, då skulle jag icke våga gyckla med dig. Men nu vill du slå mig med flugsmällan, för att du ätit och sofvit bort det odödliga i din själ. Det är icke rätt snällt af dig, far lille!

58 Prosten hörde lyckligtvis icke de sista vanvördiga orden. Han satt der tyst och fördjupad i sina ungdomsminnen.

59 – Vördigste prosten skulle skicka kräket till länsman, ty det brukar sin obeskedliga mun, konsekvensändrat/normaliserat sade hönsgumman, som fann sig mankerad på prostens vägnar.

60 – Låt det flyga, konsekvensändrat/normaliserat sade prosten saktmodigt och öppnade fönstret. – Se här, Lilla Genius; frihet är din vagga: flyg till friheten!

61 – Tack skall du ha, prostefar! konsekvensändrat/normaliserat sade den lille och flög med detsamma bort som en solstråle mot den blå sommarhimmelen.

62 Hönsgumman hade icke begripit ett ord af hvad Lilla Genius hade talat, utom att han icke visat prosten tillbörlig vördnad. Men prosten begrep det ganska väl; det var detta, som gjorde honom så ovanligt fundersam. Han kände något inom sig, jag vet icke hvad, men det liknade nästan ånger och sorg. Vid det att nu båda stodo vid|152| fönstret och förundrade sig öfver den lilles försvinnande, sågo de en gammal man i snusbrun rock och grön kaschett klifva flämtande fram öfver tufvor och gärdesgårdar. – Hvad i alla dagar? konsekvensändrat/normaliserat sade hönsgumman, som tyckte sig känna mannen; – är det icke bokrådet? Han klifver ju värre än en landtmätare i en rågåker.

63 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade prosten. – Så der kan endast den springa, som haft Lilla Genius i sina händer och mörbultat honom. När man sedan igenkänner honom, får man en sådan skräck i sig, som bokrådet fått. Det var för väl, att jag icke hann gripa till flugsmällan.

64 – Det måtte väl aldrig vara farligt för mig, så att också jag måste springa? konsekvensändrat/normaliserat frågade hönsgumman.

65 – Nej, för er, kära mor, är det icke farligt. Men för mig och för många andra. Vill ni göra mig en tjenst, mor?

66 – Hjertans gerna, vördigste prost.

67 – Bränn upp den der flugsmällan! Jag kunde förhasta mig, om han kommer igen.