Pehr Matts’ sten.

1 När jag bodde i skärgården, såg jag från mitt vindskammarfönster det öppna hafvet genom ett bredt sund i nordvest. Bottniska Viken utbredde der sin vida, sköna vattenspegel, stundom blank som det jemnaste glas med långa fina silfverstrimmor, der Unda Marina med sina leksystrar lekte i skenet af middagens sol. En annan gång var spegeln lika blank, men ej mera så jemn, ty då gingo der långa, höga och kullriga vågryggar af dyningen efter en storm; det var som såge man det stora hafvet sofvande flämta ut efter en väldig strid, dess bröst höjdes och sänktes; – det andades tungt, men det hade nu lugn. Åter en annan gång kom den bistra nordan från polen och strödde kring stränderna Lapplands guldsand. Då brast hafvets spegel i många millioner spillror, dess vågor uppreste sig som rytande bufflar att stångas mot klipporna, och Thors ö och Fröjas ö, hvilka fått sin plats ytterst som murar mot fiendens anfall, stodo der alldeles hvita af skum, som stänkte högt emot grantopparna.

2 Det var i detta blånande fjerran som man hvar afton såg Fjäderholmarna lyftas ur hafvets djup och hvar morgon åter sjunka ned under vågornas yta. Men längre åt vester syntes vid himmelens rand en stor, ensam klippa, som kallades Pehr Matts’ sten. Ingen visste mer hvem denne|126| Pehr Matts må ha varit, som gifvit stenen sitt namn; kanhända var han endast en fattig fiskare, som der lagt ut sina nät och sofvit under en månljus augustinatt såsom en |702|hafskonung på klippan. Jag hade sett denna sten alltfrån min barndom, och alltid hade han synts mig så märkvärdigt hemlighetsfull, för det att han var så stor, så ensam och så långt borta från menniskors vägar ute i det vilda, ödsliga hafvet. Jag föreställde mig alltid, att han måste vara ditkastad af en jätte och stå som ett kyrktorn i hafvet med hisnande bråddjup på alla sidor. Ibland försvann han alldeles i töcknen, ibland reste han sig högre än någonsin förr, när aflägsna föremål förtonade sig i sjön och syntes likasom upplyftade, hvilket ju ser så ut, när den fjerran luften är litet töcknig och solen står lågt. Och då skeno ibland de röda morgonskyarne så förunderligt grannt på Pehr Matts’ sten; han tycktes brinna i ljus låga, han gnistrade som af eld och guld i de blåstrimmiga vågorna der borta i hafvet.

3 En dag hade Pehr Matts’ sten fått en invånare: der rörde sig något på hans topp, och det måste vara en jätte. Gestalten var en menniskas, men hvilken menniska! Han måste vara minst nio alnar lång, der han utbredde sina armar mot himlahvalfvet. Jag tänkte på Necken; skulle det vara han? Dagen derefter fick jag veta, att det varit en liten fiskaregosse, som klättrat på stenen för att söka sjöfågelägg, – ty han hörde icke till Majföreningen, – och när han stod der, förtonade han sig, förstorade sig så märkvärdigt mot luften, att han syntes mycket längre, än alla de jättar, som stundom visas för penningar likasom vilda djur.

4 Efter den dagen kände jag en brinnande längtan att se Pehr Matts’ sten på nära håll, och jag tänkte mig huru förunderligt det skulle vara att stå der på toppen och ut|127|breda mina armaroriginal: arɯar mot himlahvalfvet. Jag kände en gammal fiskare, som hvarje måndag seglade der förbi till sitt ensliga fiskeläge i hafvet och hvarje lördag åter vända tillbaka till staden med saltad ströming i sina fjerdingar. En vacker måndagsmorgon, när det blåste en så lagom sydvestlig bris, att man kunde segla fram och tillbaka dit ut, ropade jag an min gamle vän, han åtog sig att vara min lots, och vi styrde ut mot det öppna hafvet. Det var en lång väg, mycket längre, än jag hade förmodat; jag gissade en mil, och det var mer än två. Ju längre vi aflägsnade oss från öarna med deras små fiskarkojor, desto ensligare och ödsligare syntes mig dessa ändlösa blå fält, som glittrade i solskenet. Jag väntade, att Pehr Matts’ sten skulle vexa allt större, ju närmare vi nalkades honom; ja, jag var öfvertygad, att han skulle vara ett förskräckeligt högt berg. Men så var det icke, han krympte snarare hop, han blef allt mindre, och när vi voro honom alldeles nära, såg han knappt större ut, än en vanlig hölada. Jag märkte nu, att han sett så stor ut på afstånd, för att han stod så ensam på en vid, slät yta med den blå luften bakom sig och intet i närheten, hvarmed han kunde jemföras.

5 För att säga sanningen, var han, sedd på nära håll, icke underligare skapad, än mången annan klippa vid hafsstranden. Men den stora ensligheten gaf honom något ovanligt, högtidligt och hemlighetsfullt. Han hade stått der så ensam i många, många hundra år, och under denna långa, okända tid hade hafvets rasande vågor beständigt maktlösa brutit sig mot hans skrofliga sidor. Hvad allt hade icke han upplefvat, och han kunde icke berätta det. Vågorna hade icke skrifvit sitt namn i berget, seklernas snö och solsken hade icke ristat en runa i klipphällen. Norra sidan var alldeles glatt slipad af vågsvallet; på de öfriga sidorna kunde man urskilja bruna ränder efter vattnets|128| olika höjd. En tunn, grå mossa, blandad med hafvets gröna slem, betäckte den del af hans yta, som icke stod under vatten. Otaliga fåglar hade efterlemnat hvita märken på stenen, och när vi nalkades, uppflögo tjugu måsar med ett argt skri kring denna sin sällan störda fristad. De mottogo oss som röfvare, de kretsade kring våra hufvuden, de tycktes vilja uthacka våra ögon, vi måste försvara oss med årarna. Måsarne stredo för sitt fädernesland; de hade ju sina bon på klippan.

6 Jag klättrade upp på den slippriga klippan. Hon var nästan jemn på sin öfra yta och stor som ett kammargolf. En blommande röd epilobiumspråk: latin och en mager vinbärsbuske hade sökt sig ett fäste, bland musslor och hafstång, i en remna på solsidan. Allt vill lefva: sjelfva den hårda klippan anstränger sig att bära blommor och frukt!

7 Hvad var detta? En bokstaf? Nej, icke en bokstaf, men kanhända ett bomärke, ifall det icke var en sådan kråkfot, som naturen sjelf brukar rista i flata klipphällar. Jag lutade mig ned och skrapade mossan af hällen. Icke ett, utan väl tjugu sådana märken tycktes ha varit inhuggna på vestra sidan och nästan lika många på den östra. Många voro nästan utplånade af regnet, solen och hafvets svallvåg. Men hvarför voro de inhuggna liksom i två fientliga läger? Var det måsar och vildgäss, som stridt om Pehr Matts’ sten? Ingen visste det, stenen var tystlåten, hafvet mumlade något, men så gör det ju ständigt. Det kan icke tiga och får ej berätta.

8 Jag ihågkom fiskaregossen, som vext till en jätte. Hvarför skulle ej jag kunna täfla med honom? Pehr Matts’ sten, som sjelf är en jätte på afstånd, inbillar småfolket der borta hvad han behagar. Jag ställde mig på tå, kapprak på höjden af klippan ... jag utbredde armarna som väderqvarnsvingar ... jag vände mig långsamt och högtid|129|ligt omkring som ett torn. O, hvad jag nu måste synas förfärligt hög och stor mot den blå luften! Man skulle säga derborta: –konsekvensändrat/normaliserat det är Pehr Matts, som tager ned solen från himmelen!

9 – Kanske vi nu begifva oss af? konsekvensändrat/normaliserat sade fiskaren i sin båt.

10 Vi begåfvo oss af, och det kändes rätt skönt att åter komma till menniskor från det ödsliga hafvet. Lång tid derefter sökte jag något i gamla papper från Gustaf Vasas tid. Till min förundran läste jag der om ensliga stenar i hafvet, der sälarne brukade krypa upp, för att masa sig i solskenet. Säljägare fingo sitt bästa byte vid sådana klippor, som derför kallades sälstenar och voro mycket eftersökta. Jägare från skilda byar råkade i träta om sälstenarne, gingo till domaren och begärde, att ingen annan skulle få jaga der. Jag förstod nu hvarför Pehr Matts’ sten var märkt med olika bomärken i två fientliga läger.

11 Men der var något annat märkvärdigt med denna sten. Om han för trehundra år sedan var en sälsten, så måste han då ha legat så lågt vid hafsytan, att sälarne kunde krypa upp. Och nu stod han minst sex alnar högre. Så mycket måste således hafvets vatten hafva minskats sedan den tiden, och lika mycket måste Finlands kust hafva höjts öfver hafvet på trehundra år. Är icke detta förunderligt? Men så är det. Hvarje hundrade år har det norra Finland – liksom det norra Sverige – eröfrat från hafvet ett stort stycke land, som blifvit torrt, när hafsvattnet bortrunnit två alnar lägre. Och södra Finland har vunnit en alnshöjd från hafvet. Så vexer landet till och eröfrar ständigt nya provinser från hafskonungens rike. Det vet Pehr Matts’ sten. Han hade likväl något att säga, så sten han var. Han sade till mig: –konsekvensändrat/normaliserat ditt land vexer!