Björken och Stjernan.

1 Ännu vet jag en saga från fordna dagar om en gosse och en flicka, som gingo genom lifvet fram mot ett enda mål. Huru mången bland oss kan säga detsamma om sig?

2 För etthundrade och femtio år sedan var i Finland stor nöd. Kriget härjade vida omkring, städer och byar brunno, skördar trampades ned, och menniskorna öddes bort till mer än hundradetusendetal genom svärdet, hungern, landsflykten och förfärliga sjukdomar. Då var ej annat att höra och se, än suckar och tårar, klagan, sorg, aska och blod, och de, som hoppades längst, visste slutligen icke mer hvad de hade att hoppas. Ty Guds gissel gick öfver landet med stort betryck, och den tidens minnen förgätas aldrig. Då hände ock, under så mycken ofärd, att många familjer spriddes omkring, så att somliga fördes till fiendeland och andra flydde i skogar och ödemarker eller fjerran till Sverige, och en hustru visste icke mer af sin man, och en broder icke mer af sin syster, och en fader och moder visste icke af sina barn, om de voro lefvande eller döda. Derföre, när ändtligen freden kom och de, som ännu lefde, vände åter till sitt, då voro de ganska få, som icke hade någon af de sina att sakna och begråta. Likasom vi läsa i sagan om riddar Blåskäggs unga hustru, att hon skickade sin syster i tornet, der man kunde se långt utåt vägen, och ständigt frågade: Anna min syster, ser du någon komma? konsekvensändrat/normaliserat så frågade mången den andre, när stugan|150| var så enslig och de kära icke hördes af: ser du ingen komma? – ser du ännu ingen komma? Och merändels svarades: ingen, ingen! Men stundom hände,original: hände. liksom i Blåskäggs saga, att långt borta på vägen syntes ett litet moln af damm; molnet kom närmare, och slutligen såg man en skara flyktingar, som sökte de sina ... Der sökte faders och moders ögon sina käraste, och funno de dem efter långa år, då var der fröjd, som om aldrig sorgen funnits, och hyddorna reste sig åter med hast, och åkrarna buro åter sin skörd, och en ny tid randades öfver de förgångna sorger.

3 Under det långa kriget hade, bland många andra, två späda syskon, en gosse och en flicka, blifvit bortförda långt i främmande land och der funnit |424|vänliga händer, som togo vård om dem. Åren gingo, syskonen vexte upp och ledo ingen nöd, men i allt deras öfverflöd kunde de icke förgäta fader, moder och fädernesland. Det var med dem som med de fångne judar i Babylon, hvilka hängde sina harpor i pilträden och ej kunde sjunga, ej spela, ej dansa i det främmande landet, ty deras hjerta var i Jerusalem.

4 När då ryktet kom, att der var fred i Finland och att alla, som ville och kunde, fingo återvända dit, då blef för barnen det främmande landet för tungt, och de begärde att få gå hem.

5 Främlingarne, deras vårdare, logo och sade: gå hem? Narraktiga barn, veten I väl huru långt I då hafven att gå? Mer än hundrade mil.

6 – Det gör oss detsamma, svarade barnen, –konsekvensändrat/normaliserat blott vi gå hem.

7 – Men hafven I icke hos oss edert nya hem? Här hafven I kläder och mat i öfverflöd,original: öfvcrflöd, goda frukter att äta, mjölk att dricka, varma kläder, vackra boningar och vänliga menniskor, som älska eder af hjertat. Hvad viljen I mer?

8 – Ja, sade barnen. –konsekvensändrat/normaliserat Men vi vilja gå hem.

9 – I edert hem är stor nöd och brist på allting. Der skolen I lefva i stor fattigdom, hafva mossa till bädd och en koja af granris till tak, blåst och köld|151| till edert ständiga sällskap, trädens bark till edert dagliga bröd. Edra föräldrar och bröder och systrar och alla edra vänner äro längesedan döde; när I söken deras spår, skolen I finna vargarnas spår, som framgått öfver drifvorna på den öde plats, der eder stuga har stått.

10 – Ja, sade barnen. –konsekvensändrat/normaliserat Men vi vilja gå hem.

11 – Men tio år hafva förgått, sedan I fördens bort derifrån. Då voren I späda och oförståndiga: en broder om fem och en syster om fyra år. Nu ären I femton och fjorton år gamla och kännen föga af verlden. Allt hafven I glömt, både vägen dit och edra föräldrar sjelfva, och likasom I glömt dem, hafva de ock glömt eder.

12 – Ja, sade barnen. –konsekvensändrat/normaliserat Men vi vilja gå hem.

13 – Hvem skall då visa eder vägen dit?

14 – Gud, sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Dessutom mins jag, att på mina föräldrars gård står en stor björk, der många vackra fåglar sjunga i morgonsolen.

15 – Och jag mins, sade flickan, –konsekvensändrat/normaliserat att om qvällarna lyser en stjerna der genom björkens löf.

16 – Narraktiga barn, sade det främmande folket, –konsekvensändrat/normaliserat det I begären är en dårskap och ett förderf. konsekvensändrat/normaliseratOch de förbjödo barnen att mera tänka derpå.

17 Men ju mer de förbjödo, desto mer tänkte barnen derpå, och det var icke af olydnad, utan emedan det så ständigt och oemotståndligt låg dem i |425|hågen, att de ville åter tillbaka till sitt fädernesland. Ändtligen en månljus natt, när gossen ej fick en blund i sina ögon för tankarnas skull, sade han till sin syster: sofver du? Hon sade: nej,original: nej jag kan icke sofva, jag tänker på vårt hem. –konsekvensändrat/normaliserat Så är det också med mig, sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, låt oss knyta våra kläder i ett knyte och fly härifrån. Det förekommer mig, som om Gud sade i mitt hjerta utan uppehåll: gå hem! gå hem! Och hvad Gud säger, det kan ej vara synd.

18 – Ja, sade systern. Och så gingo de tysta bort.

19 Derute sken månen klart öfver vägar och stigar, och det var en vacker natt. När de gått en stund,|152| sade flickan: vet du, min bror, jag är så rädd, att vi ej hitta vägen hem. Brodren sade: låt oss ständigt gå åt nordvest, der vi se solen gå ned om qvällarna, ty hon gör så vid midsommarstid, och vårt hem är ditåt. Och det skall vara vårt märke, att när vi se björken på gården och den klara stjernan, som lyser genom dess löf, då skola vi veta, att vi funnit vårt hem.

20 Åter om en stund sade systern: vet du, min bror, jag är så rädd, att vilddjur och röfvare göra oss illa. Brodren sade: Gud skall beskydda oss. Mins du ännu den bönen vi lärde oss i vårt hem, när vi voro små:

Hvart jag mig i verlden vänder,

Står min lycka i Guds händer.

22 – Ja, sade flickan. –konsekvensändrat/normaliserat Och Gud skall sända sina englar att gå vid vår sida i det främmande landet.

23 Så gingo de med godt mod framåt. Gossen skar sig en stadig käpp af en ung ek, till att försvara sig och sin syster med. Men intet ondt hände dem.

24 En dag kommo de till ett ställe, der två lika breda vägar gingo hvar åt sitt håll, och de visste ej hvilken de borde välja. Då sjöngo der två små fåglar på vägen åt venster. – konsekvensändrat/normaliseratKom, sade brodren; –konsekvensändrat/normaliserat här går den rätta vägen, det hör jag på fåglarnas qvitter. – Ja, sade systern, –konsekvensändrat/normaliserat våra fåglar äro något förmer än andra fåglar; Guds englar ha klädt sig i fåglahamn, att ledsaga oss hem.

25 De gingo vidare, och fåglarna flögo från gren till gren framför dem, ej fortare, än att de godt kunde följa dem. Barnen åto skogens frukter och bär, de drucko källornas klara vatten och sofvo om nätterna på mjuka bäddar af björnmossa. Och det syntes dem märkvärdigt, att hvar de än kommo om dagen, funno de mat, och hvar de än stannade om qvällen, der funno de plats att hvila uppå. Det kunde de icke förklara. Men hvar gång de sågo fåglarna, utropade de: se, Guds englar ledsaga oss! Så gingo de långa vägar framåt ...

26 Slutligen började flickan tröttna och sade till gos|153|sen: när få vi börja |426|att söka vår björk? Gossen sade: icke förr, än vi rundtomkring oss höra menniskorna tala det språk, som vår fader och moder talade.

27 Åter gingo de långa vägar fram mot vester och norr, och sommaren begynte lida till ända, och det blef kulet i skogarna. Flickan sade: syns han ej redan, vår björk? Gossen sade: icke ännu.

28 Landet, der de gingo, begynte nu få ett annat utseende. De hade härtills gått öfver stora slätter och kommo nu till ett land med kullar, berg, floder och stora sjöar. Flickan sade: huru skola vi komma öfver de branta bergen? Gossen sade: jag skall bära dig. Och han bar henne.

29 Åter sade flickan: huru skola vi komma öfver de strida floderna och de stora sjöarna? Gossen sade: vi skola ro. Och han rodde öfver floderna och sjöarna, ty öfverallt, der de kommo till stranden, fanns en båt, likasom enkom att vänta på dem. Men öfver somliga floder samm gossen med sin syster. Och de flöto lätt som vattenfåglar på vågen; ty englarna flögo vid deras sida i fåglahamn och beredde dem väg.

30 En dag hade de gått ända från morgonen utan någon hvila och voro mycket trötta. På qvällen kommo de till en enstaka gård, och den var nyss timrad af groft virke på askan af ett fordom brunnet hus. Der stod på gården ett litet barn och skalade rofvor. Vill du ej gifva oss en af dina rofvor? frågade gossen.

31 – Ja, kom, sade barnet; –konsekvensändrat/normaliserat mor skall gifva eder mat uti stugan.

32 Då klappade gossen högt i sina händer, föll om barnets hals, kysste det och gret af glädje. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför är du så glad, min bror? frågade flickan. –konsekvensändrat/normaliserat Skulle jag ej vara glad? sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Detta barnet talar vår faders och moders språk. Nu få vi begynna att söka björken och stjernan.

33 Derpå gingo de in i stugan och blefvo vänligt emottagna. Folket i stugan frågade dem hvarifrån de kommo. Gossen svarade: vi komma från främmande land och söka vårt hem, men vi ha ej annat märke|154| derpå, än att på gården står en björk, der fåglarna sjunga i morgonsolen, och om aftonen lyser en klar stjerna i björkens löf.

34 – Stackars barn, sade folket medlidsamt. –konsekvensändrat/normaliserat På jorden vexa många tusen björkar, och på himmelen lysa många tusen stjernor. Hur är det möjligt för eder, att bland så många finna de enda rätta?

35 Gossen och flickan sade: Gud skall leda oss. Hafva icke hans englar redan ledt oss långa, långa vägar till vårt land? Vi äro ju redan till hälften hemma.

36 – Finland är stort, sade folket i stugan och skakade på hufvudet.

37 – Men Gud är ändå större, svarade gossen. Och så tackade de folket och gingo vidare. Och det kom dem väl till pass, att de numera icke behöfde |427|äta och sofva i skogarna, utan de gingo från gård till gård, och ehuru stora ödemarker lågo emellan hvarje menniskoboning och stor fattigdom var öfverallt, funno de likväl herberge och bröd, hvarhelst de behöfde, ty alla hade förbarmande med dem. Men björken och stjernan funno de icke. Från gård till gård sökte de dem, och sågo många björkar och många stjernor, men icke de rätta.

38 – Ack, suckade flickan, –konsekvensändrat/normaliserat Finland är så stort, och vi äro så små! Aldrig skola vi finna vårt hem. konsekvensändrat/normaliseratMen gossen bannade henne och sade: tror du på Gud? – Ja, sade flickan. – Då vet du ock, sade gossen, –konsekvensändrat/normaliserat att större under ha skett, än så. När herdarne gingo om natten till Bethlehem, gick stjernan före dem. Hon går också framför oss, blott vi tro.

39 – Ja, sade flickan, som hon alltid var van att säga till brodren. Och så gingo de med glad tro än vidare framåt.

40 Sist kommo de en qväll till en ensam gård, och det var på andra året af deras vandring, en pingstafton i slutet af Maj, när sommarens första löf begynte slå ut uppå träden. Vid det de trädde in genom grinden, stod der på gården en stor björk med|155| yfvig krona och späda löf, och genom de ljusgröna löfven sken i den halfklara qvällen den strålande aftonstjernan. Det var redan så sommarljust, att blott den enda stjernan syntes på himmelens hvalf, ty hon var den största och klaraste bland dem alla.

41 – Der är vår björk! utropade gossen strax. –konsekvensändrat/normaliserat Der är vår stjerna! svarade flickan genast. Och båda föllo hvarandra om halsen och tackade Gud med strömmande glädjetårar.

42 – Här är stallet, der far brukade leda in hästarna, sade gossen eftersinnande.

43 – Och jag känner igen brunnen, der mor brukade vattna korna, sade flickan.

44 – Der stå två små kors under björken; hvad må de betyda? menade gossen.

45 – Jag är så rädd att gå in i stugan, sade flickan. –konsekvensändrat/normaliserat Tänk, om vår fader och moder ej mera lefva, eller om de ej mera känna igen oss! Gå du förut, min bror?

46 – Låt oss först lyssna vid dörren, sade gossen med klappande hjerta.

47 Inne i stugan satt en gammal man med sin hustru, och gammal var egentligen ingen af dem, men sorger och nöd hade i förtid fårat deras panna.

48 Mannen sade till hustrun: ja, nu är det pingst, när Gud sände hugsvalaren ned till de bedröfvade hjertan; men till oss kommer ingen tröst. Alla våra fyra barn äro borta; två sofva under björken, två äro bortförda i fiendeland |428|och komma visst aldrig mera tillbaka till oss. Det är tungt att vara allena, när man blir gammal.

49 Hustrun sade: är icke Gud allsmäktig och evigt god? Han, som förde Israels barn ur fångenskapen, kan väl ock gifva oss våra barn igen, om han finner det nyttigt. Huru gamla vore nu våra yngsta barn, om de vore vid lif?

50 Fadren sade: gossen vore nu sexton och flickan femton år. Ack, en sådan Herrens välsignelse ha vi icke förtjent, att vi skulle få de kära barnen igen.

51 Vid det han ännu talade, öppnades dörren, och in trädde en gosse och en flicka, som sade sig vara komne långt ifrån och begärde en bit bröd.

52 – Kommen närmare, barn, sade fadren, –konsekvensändrat/normaliserat och blifven hos oss i natt! Ack, så stora skulle också våra yngsta barn ha varit, om vi fått behålla dem.

53 – Se, sade hustrun, –konsekvensändrat/normaliserat två så vackra barn! Ack, så vackra skulle också våra barn ha varit, om de ännu lefvat och varit med oss.

54 Och båda föräldrarna greto bitterligen. Då kunde barnen icke längre dölja sig, utan föllo med tårar i sin faders och moders famn och utropade: kännen I icke igen oss? Vi äro ju edra kära barn, och Gud har underbarligen fört oss tillbaka till eder från det främmande landet.

55 Och föräldrarne omfamnade dem med kärlek utan namn och föllo jemte barnen på sina knän och tackade Gud, som på sjelfva pingstaftonen hade skänkt dem alla en så stor hugsvalelse.

56 Sedan måste barnen berätta sina öden, och föräldrarna berättade sina, och ehuru der på ömse sidor varit mycken sorg, syntes nu sorgen alldeles förglömd och förbytt i glädje. Fadren pröfvade sonens armar och gladdes att de voro så manligt starka, och modren jemnade dottrens bruna hår och kysste väl hundrade gånger hennes blomstrande kind. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade modren med barnslig glädje, –konsekvensändrat/normaliserat jag kunde väl tro, att något skulle hända, när två främmande fåglar sjöngo så gladt uti björken i dag.

57 – Dem känner jag nog, sade flickan. –konsekvensändrat/normaliserat De äro två englar i fåglahamn, som hela vägen flugit framför oss och ledt vår vandring, och nu gläda de sig med oss, att vi funnit vårt hem.

58 – Kom, låt oss än en gång helsa på björken och stjernan, sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Ser du, min syster, derunder sofva våra små syskon. Om det nu vore vi, som sofve der under den gröna tufvan, och våra syskon stode här i vårt ställe och sågo uppå vår graf, hur vore vi då?

59 – Visserligen voren I då Guds englar i himmelen, svarade modren mildt.

60 – Nu vet jag, sade flickan. –konsekvensändrat/normaliserat Englarna i fåglahamn, som följt oss hela vägen och som i dag bådat i björken vår återkomst, de voro våra små syskon, som sofva i grafven. Det var de, som sade så ständigt i våra hjertan: gån |429|hem! gån hem, till att trösta far och mor! Det var de, som i ödemarkerna visade oss väg, att vi icke förhungrade, som redde oss sängar af mossa, att vi icke fröso ihjäl, och som vid de strida floderna sände oss båtar, att vi icke drunknade. Det var också de, som sade till oss: der är den rätta björken, der är den rätta stjernan bland många tusende. Ty Gud hade utvalt dem och sändt dem till vårt beskydd. Tack, våra syskon! Tack, gode Gud!

61 – Ja, sade gossen, –konsekvensändrat/normaliserat och se hur förklarad himmelens blida stjerna lyser igenom björkens löf! Nu ha vi hunnit vårt hem; nu gå vi ej längre, syster!

62 – Kära barn, sade fadren, –konsekvensändrat/normaliserat en menniskas lif uppå jorden är ständigt en vandring mot eviga mål. Gån ännu ständigt, gån med Gud i edert hjerta och det eviga målet stadigt för ögonen! I gingen med englarna till vägvisare stadigt fram; – o, må de visa er vägen allt framgent ännu! I gingen efter björken; – han betydde edert fädernesland. Välan, må det vara eder kärleks och edert arbetes mål, så länge I lefven! I gingen efter stjernan; – hon betecknar det eviga lifvet. Välan, må hon lysa eder hela er lefnad igenom!

63 – Amen, ske alltså! sade barnen och modren med knäppta händer.