Stjernöga.

1 Det var en gång ett litet barn, som låg i en snödrifva. Hvarför låg det i snödrifvan? För att det tappades bort.

2 Om julafton var det. Lappgubben körde med sin ren öfver de ödsliga fjällarna, och efter honom körde Lappgumman med sin ren. Snön glittrade, norrskenet sprakade och stjernorna skeno klara på himmelen. Lappgubben tyckte detta vara en stolt färd och såg sig om efter gumman, som körde allena i sin lilla lappsläde, ty renarne kunna ej draga mer än en i sender. Gumman höll i famnen sitt lilla barn. Hon hade insvept det i en tjock mudd af renskinn, men icke kunde hon köra bra, när hon höll barnet i famnen.

3 När de kommit öfverst på fjället och skulle begynna att åka utföre, mötte de vargar. En stor skock var det, väl fyrtio eller femtio, såsom man ofta ser dem om vintern i Lappland, när de lura på renarna. Nu hade vargarne icke fått några renar, de tjöto af hunger och begynte strax att förfölja Lappgubben och hans gumma.

4 När de två slädarnes renar märkte detta, togo de till flykten allt hvad de kunde och rusade utför fjället med en så svindlande fart, att slädarne oupphörligt kastades kull och rullade flera hvarf omkring i snödrifvorna. Lapp|157|gubben och Lappgumman voro icke ovana vid sådant, de höllo sig fast i släden, fastän hörsel och syn förgingo dem; men i den vefvan hände sig, att Lappgumman tappade barnet i snön. Förgäfves skrek hon och ville hejda renen; – renen visste, att vargarne voro i hälarne efter honom, klippte med öronen och sprang desto fortare, så att det knakade i hans ben, som när man knäpper nötter. Inom en liten stund voro renar och slädar långt borta.

5 Det lilla barnet låg der på drifvan, insvept i sin renmudd och betraktade stjernorna. I ett huj voro vargarne der, och barnet kunde icke röra hand eller fot, det kunde endast se på vargarna. Det gret icke, det rörde sig icke, det bara såg. Och små barns oskyldiga ögon ha en förundransvärd makt. De hungriga rofdjuren stadnade i sitt lopp och vågade icke vidröra barnet. |722|De stodo en kort stund alldeles stilla och betraktade barnet, liksom slagne utaf förvåning; derefter togo de hastigt till fötter och ilade bort i renarnes spår, för att fortsätta jagten.

6 Barnet låg nu ensamt i den stora, vilda ödemarken om vinternatten i snön. Det såg på stjernorna, och stjernorna sågo på barnet, och der blef en vänskap emellan dem. De omätligt stora, tallösa, sköna, aflägsna solar, som tindra på natthimmelen, tycktes förbarma sig öfver jordens värnlösa barn, som låg der i snön, och huru länge de sågo på barnet, och huru länge barnet såg på dem, så stadnade stjernljuset qvar i barnets ögon. Likväl skulle den lilla snart hafva frusit ihjäl, om icke Gud hade fogat så, att en ny resande kommit den vägen i ödemarken. Det var en finsk nybyggare från trakten af Enare kyrka. Han vände åter från norska staden Vadsö med salt och mjöl till julen, fann barnet och upptog det i sin släde.

7 Nybyggaren kom hem till sin gård om julmorgonen, när klockan begynte ringa till ottesång i Enare kyrka.|158| Strax förde han barnet in i den varma stugan och räckte det åt sin hustru. – Här är en julklapp åt dig, Lisu, konsekvensändrat/normaliserat sade han, i det att han strök rimfrosten från sitt bruna hår. konsekvensändrat/normaliserat Och så berättade han huru han funnit barnet.

8 Nybyggarehustrun tog barnet, lösgjorde det från renmudden och gaf det ljum mjölk. – Gud har skickat dig åt oss, fattiga barn, konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Hur du ser på mig! Har du ingen far eller mor, så skall Simon Sorsa vara din far, och jag skall vara din mor, och du skall vara vårt barn. Simmu och Palte och Matte skola bli glada att få en syster, efter jag ser, att du är en flicka. Månntro du också är döpt till en kristen menniska?

9 – Det är icke att lita på, konsekvensändrat/normaliserat menade nybyggaren Simon Sorsa. – Lapparne ha långt till kyrka och prest, derför spara de sina barn, tills de komma med hela raden. Då köra barnen sjelfva till presten och taga honom i hand och säga amen, när han har döpt dem. Efter vi nu ha julottan, är det bäst att vi strax föra barnet att kristnas i kyrkan.

10 Hustrun tyckte detta vara ett godt råd, och så blef hittebarnet kristnadt och kallades Elisabeth efter sin fostermoder. Presten förundrade sig, att barnets ögon lyste som stjernor, när han välsignade det, och derför sade han sedan, vänligt skämtande: – Stjernöga borde du heta och icke Elisabeth.

11 Nybyggarens hustru tyckte, att sådant tal icke var kristligt, och hon omtalade det för sin man. Men Simon Sorsa hade märkt detsamma som presten och menade, att det andra namnet kunde vara nästan så godt som det första.

12 – Hvad nu? konsekvensändrat/normaliserat sade hustrun. – Du må aldrig sätta någon trolldom i barnet, efter flickan är en Lappunge och Lapparne kunna trolla. Simmu och Palte och Matte ha lika goda grå ögon, som hon har bruna, och vill du gifva|159| flickan ett öknamn, så kalla henne kattöga, det kan vara likaså godt.

13 Nybyggaren ville ej göra sin hustru ledsen och låtsade glömma det nya namnet, men prestens ord blef bekant, och från den dagen begynte grannarne kalla Simon Sorsas hittebarn Stjernöga.

14 Flickan vexte upp med de tre fosterbröderne och blef lika spenslig och smärt, som de tre pojkarne blefvo starka och grofva. Hon hade svart hår och bruna ögon, såsom de flesta Lappbarn; men Lappbarn kunna stundom vara så häftiga och egensinniga som negerbarn, och Stjernöga var alltid lugn, fridsam och tyst. De fyra barnen förliktes godt, utom att gossarne stundom för ombytes skull grepo hvarandra i lufven. Nybyggaren och hans hustru höllo dem alla kära, allt gick väl för dem, och ingen annan far eller mor frågade vidare efter Stjernöga. Hvad kunde Lappen och Lappgumman annat tro, än att vargarne ätit upp deras lilla barn?

15 Stjernöga var icke mer än på tredje året gammal, när hennes fostermoder begynte märka något, som hon icke kunde begripa. Barnet hade i sina ögon en makt, som ingen kunde emotstå. Hon sade aldrig någon emot, hon försvarade sig aldrig, när de små gossarne ofredade henne: hon såg bara på dem, och strax gjorde de allt, för att göra henne till viljes. Den svarta katten med sina gnistrande ögon vågade icke se på henne; den bruna, lurfviga Kettu, gårdshunden, slöt genast att skälla och morra, när Stjernöga såg på honom. Fostermodren inbillade sig, att hon såg flickans ögon tindra i mörkret, och en dag, när snöstormen rasade öfver fjällen och Stjernöga smugit sig ut på trappan, kunde man nästan tro att hon tämjde stormen, ty om några minuter blef det alldeles lugnt.

16 Så mycket än nybyggarens hustru höll af barnet, tyckte hon icke om sådant der. – Låt bli att se på mig, konsekvensändrat/normaliserat sade hon stundom otåligt till den lilla. – Jag tror du inbillar dig att vilja se tvärt igenom mig!

17 Stjernöga blef bedröfvad och slog ned sina ögon; icke förstod hon annat, än att hennes goda mor var ledsen. Då klappade fostermodren henne vänligt på kinden och sade: – gråt icke, Lisulill; icke rår du för att du är ett Lappbarn!

18 En dag, när Stjernöga var tre år gammal, satt nybyggarens hustru vid spinnrocken och tänkte på sin man, som åter var borta på resor. Dervid kom hon ihåg, att hans häst tappat skon på venstra bakfoten. Stjernöga satt i vrån, hade bänken till häst och låtsade köra; men med detsamma sade hon till bänken: – mor tänker uppå att du tappat skon från din venstra bakfot.

19 Nybyggarens hustru upphörde att spinna och sade förundrad: – hur vet du det?

20 – Lisulill såg det, konsekvensändrat/normaliserat svarade Stjernöga.

21 Fostermodren blef icke väl till mods, men låtsade ingenting märka och beslöt att hädanefter gifva noga akt på den lilla. Några dagar derefter låg en främmande karl öfver natten i stugan, och om morgonen saknade värdinnan en guldring, som legat på bordet. Karlen blef misstänkt, alla hans kläder undersöktes, men ringen fanns icke. I detsamma vaknade Stjernöga, såg förvånad på karlen och sade: – han bär en ring i sin mun.

22 Der fanns ringen, karlen blef bortkörd, och ännu låtsade nybyggarens hustru ingenting märka. En tid förgick. Palte fick messlingen, och presten kom för att se efter gossen, ty presten var också förfaren i läkedomskonst. Modren hade två färska laxar i boden och tänkte vid sig|161| sjelf: – skall jag nu gifva den lilla eller den stora laxen åt presten? Jag tror, att den lilla är god nog.

23 Stjernöga satt i vrån, hon hade en tvage i famn, och tvagen låtsade vara sjuk. Derpå kom qvasten och låtsade vara presten, och Stjernöga sade åt qvasten: – Skall jag nu gifva dig den lilla laxen eller den stora? Jag tror, att den lilla är god nog.

24 Detta hörde fostermodern, och hvarje ord stack henne som en synål i hjertat. När presten gått, kunde hon icke längre styra sin vrede, utan sade till Stjernöga: – nu ser jag, att trolldomen aldrig går ur dig, Lappunge! Derför skall du icke mera se på mig med dina förhexade ögon. Du skall bo i källaren under golfvet, och en gång om dagen skall du komma upp att få mat, men då skall du hafva en tjock duk för ögonen, så att du icke mera ser genom menniskor, till dess att den stygga konsten går ur dig.

25 Detta var nu icke vackert gjordt mot ett stackars litet barn, som aldrig gjort någon för när, men nybyggarens hustru var vidskeplig, som många andraoriginal: andras hennes likar, och trodde fullt och fast, att Lapparne kunna trolla. Derför stängde hon Stjernöga in i den mörka källaren, men gaf henne både kläder och mat och säng, så att barnet icke behöfde hvarken frysa eller svälta. Stjernöga hade allt, utom frihet, kärlek, menniskors sällskap och dagens ljus.

26 Nybyggaren var borta, och Stjernöga satt i källaren. Icke var det roligt, men icke var det så alldeles ledsamt. Stjernöga hade sällskap. Der var en gammal stock, en söndrig kruka, en väfspole och en butelj utan hals. Stocken låtsade vara far, krukan var mor, vedträdet, spolen och buteljen voro de tre fosterbröderne, och alla, utom stocken, bodde i en tom bytta. Alla hade sina sysslor i byttan, Stjernöga sjöng för dem, och mössen och råttorna hörde på.

27 Nybyggarens hustru Lisu hade en grannqvinna, som hette Murra. De båda qvinnorna sutto dagen före jul i stugan och talade om Lapparnes trollkonster. Modern stickade ullvantar, Simmu lekte med kopparslantar, Palte stötte sönder en tegelsten, och Matte hade bundit ett snöre kring kattens ben. Då hörde de Stjernöga dernere i källaren vagga väfspolen och sjunga för honom:

Mor hon stickar lammets ull

Till så mjuka vantar;

Simmu räknar famnen full

Med så granna slantar;

Palte malar tegelsten,

Matte binder kisses ben,

Och nu skiner solen,

Och nu sofver spolen.

29 – Hvad är det Lappungen sjunger dernere i källaren? konsekvensändrat/normaliserat frågade Murra.

30 – Hon sjunger en vaggvisa för sina leksaker i byttan, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lisu.

31 – Men hon kan ju se genom golfvet allt hvad vi göra, konsekvensändrat/normaliserat menade Murra. – Hon ser solen lysa i mörka källaren.

32 – Minsann tror jag icke hon gör det! konsekvensändrat/normaliserat utropade Lisu. – Tröste mig för den ungen, hon är ett trollebarn.

33 – Jag vet råd, konsekvensändrat/normaliserat sade den elaka Murra. – Bind sju ylledukar för hennes ögon och lägg sju mattor på källarluckan, så kan hon ingenting se.

34 – Det vill jag försöka, konsekvensändrat/normaliserat svarade Lisu och gick strax ned i källaren, band sju ylledukar för de små stjernögonen och lade sju mattor på golfvet ofvanför källarluckan. Men om en stund blef det mörkt, stjernorna begynte lysa,|163| och ett norrsken steg i två stora blekröda bågar på aftonhimmelen.

35 Då hördes Stjernöga åter sjunga:

Nu så skina stjernor små

I den tysta qvällen,

Och två röda bågar stå

På de höga fjällen.

Många stjernor se hit ner,

Röda bågen på mig ser.

Stjernor små och kära,

Nu är julen nära.

37 – Nej, hör, konsekvensändrat/normaliserat sade Murra, – nu ser hon norrskenet och stjernorna! Det var den värsta trollunge jag någonsin hört.

38 – Det är icke möjligt, konsekvensändrat/normaliserat sade nybyggarens hustru; – jag vill gå ned i källaren. konsekvensändrat/normaliserat |726|Hon gick ned under de sju mattorna, fann Stjernöga ombunden med de sju ylledukarna och frågade henne: – ser du stjernorna?

39 – Ja, så många, så många, konsekvensändrat/normaliserat svarade Stjernöga. – Det är så klart och ljust, mor; nu kommer julen!

40 Nybyggarens hustru gick åter upp och berättade detta för Murra. Murra sade: – nu är intet annat råd, än att gräfva en sju alnar djup grop under källargolfvet och lägga trollungen i gropen och fylla gropen med sand. Det skall hjelpa.

41 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade Lisu, – det vill jag visst aldrig göra. Det är synd med barnet, och jag är rädd att min gubbe blir ledsen, om han får höra det.

42 – Nå, så gif ungen åt mig, konsekvensändrat/normaliserat sade Murra; – jag skall föra henne tillbaka till Lappland.

43 – Bara ni ej gör henne något illa, konsekvensändrat/normaliserat sade nybyggarens hustru.

44 – Hvad illa skulle jag göra henne? konsekvensändrat/normaliserat sade Murra. – Jag för henne dit, derifrån hon är hemma.

45 Murra fick barnet, svepte in det i en gammal renskinspels och förde det med sig ut till fjället. Der lade hon Stjernöga och gick derefter sin väg, i det att hon sade: – jag gör som jag lofvat. Efter hon är kommen från snödrifvan, så må hon ju skickas tillbaka till snödrifvan.

46 Stjernöga låg i sin renskinspels på drifvan och såg upp emot stjernorna. Det var ju åter julenatt, som för tre år sedan, och himmelens många tusen, sköna, klara, omätligt stora, aflägsna solar sågo åter förbarmande ned på det oskyldiga barnet. De lyste i hennes ögon, de sågo in i hennes barnhjerta och funno der intet annat, än godhet och Guds tillbedjan. Då fingo barnets ögon en än mera förunderlig glans, och deras syn vidgades ännu mycket längre bort, så att de kunde se bortom stjernorna ända till förlåten för Guds osynliga thron, der englarne gingo upp och ned med budskap till de många millioner verldar i Guds oändliga skapelse. Och natten var klar och tyst och uppfylld af stum tillbedjan. Allenast norrskenet sprakade öfver himmelen; det stod med sin båge vid Stjernögas hufvud på fjället och prisade Gud.

47 Tidigt på julmorgonen, medan barnen i stugan ännu sofvo, kom nybyggaren hem från sin resa. Sedan han tagit sin hustru i famn och strukit rimfrosten från sitt bruna hår, frågade han efter barnen. Hustrun berättade, att Palte haft messlingen, men åter var frisk, och Simmu och Matte voro trinda som hvetebrödsbullar.

48 – Huru mår Stjernöga? konsekvensändrat/normaliserat frågade nybyggaren.

49 – Bra, konsekvensändrat/normaliserat sade hustrun, ty hon var rädd för sin man, och samvetet slog henne.

50 – Vi måste se väl om Stjernöga, konsekvensändrat/normaliserat fortfor nybyggaren. – Jag hade i natt en dröm, der jag satt och sof i min släde. Jag tyckte, att en stjerna föll ned på min slädfäll och sade till mig: – tag mig och vårda mig väl, ty jag är välsignelsen i ditt hus! Men när jag utsträckte min hand, för att taga stjernan, se, då var hon försvunnen. Jag vaknade och begynte tänka på huru Guds välsignelse varit med oss i allt hvad vi företagit oss under dessa tre år, sedan vi upptogo det främmande barnet. Förut ville ingenting rätt lyckas oss; vi voro sjuka och fattiga, vår åker frös bort, björnen ref våra kor, vargen tog våra får. Men allt har nu blifvit så godt och välsignadt, och det kommer sig deraf, att Gud är nådig mot de barmhertige, och hans englar taga en särskildoriginal: säskild vård om oskyldiga barn.

51 När nybyggarens hustru hörde detta, stack det henne åter i hjertat, men hon vågade ingenting säga. Omsider vaknade gossarne, fadren tog dem i famn och fröjdades, att de voro så friska och starka. Sedan, när han gungat dem en stund på sitt knä, frågade han åter: – hvar är Stjernöga?

52 Då svarade Simmu: – mor har stängt henne in i källaren.

53 Palte sade: – mor har bundit sju dukar för hennes ögon och lagt sju mattor öfver luckan till källaren.

54 Matte sade: – mor har gifvit henne åt Murra, och Murra har gått bort med henne till fjället.

55 När nybyggaren hörde detta, blef han röd af vrede, men hans hustru blef hvit som ett lärft och kunde blott svara: – hon var en Lappunge, och Lapparne kunna trolla.

56 Nybyggaren svarade ingenting, gick genast till stallet, så trött han var, och spände ånyo hästen för släden. Derefter körde han först till Murras stuga, ryckte henne med sig i släden och tvang henne att visa honom hvar hon lagt barnet. De kommo till fjället, stego ur släden och gingo på skidor öfver de snöhöljda klyftorna. När de kommo till stället, der Murra lemnat barnet, syntes ännu en liten, liten grop, der barnet legat på drifvan, och ett stycke derifrån syntes spår af skidor i snön, men Stjernöga funno de icke, hon var borta, och när de länge sökt henne, utan att finna något, måste de slutligen vända om. Nybyggaren skrann förut på sina skidor, och Murra följde ett stycke efter. Då hördes ett rop; nybyggaren vände sig om, der han skrann med ilande fart utför fjället, och såg huru en flock af Lapplands hungriga vargar slet Murra i stycken öfverst på fjället. Men han kunde ej hjelpa henne, den branta backen hindrade honom, och när han arbetat sig uppför backen, |728|hade vargarne redan uppätit Murra. Han vände bedröfvad åter och kom till sin stuga just när klockorna slutade ringa till julottan i kyrkan.

57 Nybyggarens hustru satt der i bitter ånger och hade ej mod att gå till kyrkan och prisa Gud, ty när hon om morgonen gått för att mata fåren, hade vargarne varit också der och brutit sig in om natten i fårahuset, och der fanns intet lefvande qvar.

58 – Nu börjas vårt straff, konsekvensändrat/normaliserat sade nybyggaren. – Mor, låt oss gå med barnen i kyrkan; vi behöfva det nu mer än förr, ty vi ha en stor synd att afbedja.

59 Från den dagen visste ingen hvart Stjernöga tagit vägen. Skidspåren i snön bredvid stället, der hon blifvit lagd på drifvan, ledde till den förmodan, att någon vandrare|167| på fjället åter blifvit ledd af en god engel till denna ödemark, funnit barnet och tagit det med sig. Vi måste ju tro att så skett, men ingen vet hvem den vandraren var, eller hvart Stjernöga sedan blifvit förd och hvar hon nu fått sitt nya hem, – och ett bättre hem, få vi hoppas – der skall hon bringa välsignelse med sig, och der skall hon se mer än andra se. Ja, hon skall se genom sjudubbla murar, hon skall se genom menniskors hjertan, hon skall se bortom stjernorna, genom himmelens blå hvalf, ända upp till de saligas boningar.

60 Och hvad underligt är väl deri? Finner man icke stundom en sådan gåfva gifven åt några få, att de kunna likasom läsa i andras tankar? Finner man icke goda och fromma menniskor, som i sin starka tro kunna se ända bort till förlåten för de saligas herrlighet? Längre än till förlåten kunna de icke se, ty der bortom finns ännu mycket, som »intet öga sett och intet öra hört», men det är en stor gåfva redan att kunna se bortom jordens gräns, och blott få utvalde kunna det.

61 Fordom trodde man, att menniskornas öden berodde af stjernorna. Nu tror man, att menniskornas öden bero af Guds vilja; men icke ha stjernorna derför mistat sin underbara makt. Ty när vi rätt andaktsfullt se på dem, se vi dock alltid likasom en flik af Guds mantel i hans oändliga skapelse. Der skiner dock alltid ett stycke evighet fram genom jordens natt, och då beror det på, om dess återglans stadnar qvar i vårt öga och i vår själ. Den stadnade qvar hos Stjernöga, för att hon var ett oskyldigt, öfvergifvet barn, som icke hade något fäste på jorden. Hela skilnaden är, att hos andra förbleknar stjernglansen i ögat så ofta för de tankar och de begär, som draga oss ned till jorden.

62 Nu vet ju ingen hvar Stjernöga finnes. Hon måste ännu vara ett barn, ty det är icke längesedan hon för|168|svann. Betrakta derför alla goda barn med klara |729|och glänsande ögon: kanhända är någon af dem den försvunna Stjernöga. Det heter, att hon hade svart hår och bruna ögon, som Lappbarnen, men icke skall du derför tro, att hon ej kan finnas ibland de blonda och blåögda. Sådant betyder ej mycket. Hon kan nu se annorlunda ut. Gif endast akt, om honoriginal: han kan läsa i dina tankar, tämja storm och gissa en hemlighet bakom sjudubbla ylledukar. Kan hon detta, är hon visst Stjernöga. Har du funnit henne, så säg det åt oss, men säg det icke åt henne sjelf, ty hon har nu längesedan glömt källaren och menniskors hårdhet, och det är bättre, att hon har glömt det. Ack, du lilla Stjernöga, jag såg dig en gång, jag säger ej hvar, men jag såg dig, och du läste i mina tankar, och du slog dina armar omkring min hals, ty du såg att jag älskade dig. Hvem skulle ej älska dig, ljufva barn med glansen af det oändliga i dina strålande ögon!