Vintersagan om Skyhög och Molnskägg.

1 I den stora skogen långt borta i Finlands ödemarker stodo på ett ställe två höga furor helt nära hvarandra. De voro så gamla, så gamla, att ingen mera visste när de varit unga, och man kände dem redan på långt afstånd, der deras mörka toppar reste sig högt öfver alla andra träd. Om våren sjöng talltrasten ljufliga visor i deras grenar, och de små blekröda ljungblommorna sågo med så innerligen ödmjuka blickar upp till dem, likasom ville de säga: »gode Gud, är det möjligt att vexa så hög och blifva så stor och så gammal i denna verlden?» Men om vintern, när yrvädret svepte hela nejden i snö och gräset vissnat och ljungblommorna sofvo djupt under drifvornas hvita täcke, då for den vilda stormen igenom furornas kronor och sopade snön ifrån deras evigt gröna grenar; och orkanen bortförde stora hus och kullstörtade hela skogar, men furorna stodo orubbliga och svigtade aldrig, ej heller brusto de, när allt brast omkring dem. Det vill något säga, att vara så styf och stark.

2 Icke långt derifrån ser man ännu en kulle i skogen, och på den är en liten torpstuga med torftak och två små fönster. Der bodde den fattige torparen och hans torparegumma, och de hade en potatestäppa och en liten åker nära till stugan. Men om vintern högg torparen stockar i skogen och körde dem sedan ned till det stora sågverket en mil derifrån, och så förtjenade|8| han dermed så mycket, att han nätt och jemnt hade smör och bröd och mjölk och potates, och det var vackert så, ty mången får nöjas med barkbröd och har visst ingen bit smör att breda derpå.

3 Torparefolket hade två små barn, en gosse, som hette Sylvester, och en flicka, som hette Sylvia. Det var besynnerligt hvarifrån de fått sådana namn; kanhända från skogen, ty sylva betyder skog. Men Sylvester står uti almanackan och är den sista dagen i året; så att gossen alla år hade sin namnsdag på nyårsaftonen.

4 Nu hände sig en vinterdag – och det var just en Sylvesterdag – att båda barnen gingo ut att se efter sina snaror i skogen, ty der var godt om harar och snöripor. Och riktigt, der satt en hvit hare uti Sylvesters snara och en hvit |177|snöripa uti Sylvias. Men både haren och ripan lefde och hade endast fastnat med benen; och de begynte pipa så jemmerligt, att barnen förundrade sig. – Släppkonsekvensändrat/normaliserat mig, så får du något godt!original: gedt!" sade haren. – Ja,konsekvensändrat/normaliserat släpp mig, så får du något godt!konsekvensändrat/normaliserat sade snöripan.

5 Barnen förbarmade sig öfver dem och släppte dem lösa. Då kilade haren, det fortaste han kunde, inåt skogen, och ripan flög allt hvad vingarna buro, och båda skreko: frågakonsekvensändrat/normaliserat Skyhög och Molnskägg! fråga Skyhög och Molnskägg!konsekvensändrat/normaliserat

6 – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat vill det säga?konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvester förtretad. – Dekonsekvensändrat/normaliserat otacksamma bestarna sade ej tack engång.konsekvensändrat/normaliserat

7 – Dekonsekvensändrat/normaliserat bådo oss fråga Skyhög och Molnskägg,konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvia. – Hvemkonsekvensändrat/normaliserat kan det vara? Aldrig har jag förr hört så märkvärdiga namn.konsekvensändrat/normaliserat

8 – Aldrigkonsekvensändrat/normaliserat jag heller,konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvester.

9 I detsamma for en skarp vintervind genom de två höga furorna helt nära invid, och det blef ett sus i de mörka kronorna, och barnen hörde i suset underliga ord.

10 – Stårkonsekvensändrat/normaliserat du ännu, broder Skyhög?konsekvensändrat/normaliserat sade den ena furan.

11 – Visstkonsekvensändrat/normaliserat står jag,konsekvensändrat/normaliserat sade den andra. – Menkonsekvensändrat/normaliserat hur är det med dig, broder Molnskägg?konsekvensändrat/normaliserat

12 – Jagkonsekvensändrat/normaliserat börjar bli gammal,konsekvensändrat/normaliserat svarade furan Molnskägg. – Vindenkonsekvensändrat/normaliserat bröt af en gren i min krona.konsekvensändrat/normaliserat

13 – Dukonsekvensändrat/normaliserat är ju bara barnet mot mig,konsekvensändrat/normaliserat sade furan Skyhög. – Barakonsekvensändrat/normaliserat trehundrafemtio år, och jag har fyllt mina trehundraåttiåtta. Bara barnet! Bara barnet!konsekvensändrat/normaliserat

14 – Nukonsekvensändrat/normaliserat kommer stormen tillbaka,konsekvensändrat/normaliserat sade furan Molnskägg. – Detkonsekvensändrat/normaliserat är så godt att vi sjunga litet, så ha mina grenar något att tänka på.konsekvensändrat/normaliserat

15 Och så begynte de sjunga tillsamman i stormen:

Hör vårt ord!

Högt i nord,

Långt i tid och djupt i jord

Går vår rot,

Står vår fot;

Derför stå vi stormen mot.

Vintrar snöga,

Somrar dugga,

Sekler skugga

För vårt öga,

Molnet far,

Menskor födas

Och förödas;

Vi stå qvar.

Menskobarn,

Lätta flarn,

Vex, som vi,

Stor och stark,

Rotad i

Berg och mark.

Vex i brus

Skyn till möte,

Vex i ljus

Mot Guds sköte;

Vex med pannan, som vår topp,

Lyftad högt mot himlen opp!

17 – Låtkonsekvensändrat/normaliserat oss nu språka med menniskobarnen,konsekvensändrat/normaliserat brummade Skyhög.

18 – Jagkonsekvensändrat/normaliserat undrar hvad de ämna säga oss,konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvester.

19 – Nejkonsekvensändrat/normaliserat kom, låt oss gå hem,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Sylvia. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat är så rädd för de höga träden med deras underliga visor.konsekvensändrat/normaliserat

20 – Vänta,konsekvensändrat/normaliserat der ser jag far komma med yxen på axeln,konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvester. Och med detsamma kom torparen.

21 – Se,konsekvensändrat/normaliserat der stå just ett par sådana träd, som jag behöfver,konsekvensändrat/normaliserat sade han. Och så lyftade han yxen, för att hugga ned Skyhög.

22 Men barnen började gråta. – Kärakonsekvensändrat/normaliserat far, hugg ej ned Skyhög!konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvester.

23 – Söta,konsekvensändrat/normaliserat goda far, hugg ej ned Molnskägg!konsekvensändrat/normaliserat bad Sylvia. – Dekonsekvensändrat/normaliserat äro så gamla och ha sjungit en visa för oss.konsekvensändrat/normaliserat

24 – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är det för barnsligheter?konsekvensändrat/normaliserat menade torparen. – Likasomkonsekvensändrat/normaliserat gamla träd kunde sjunga! Men det är detsamma; efter J bedjen för dem, kan jag söka mig ett par andra träd.konsekvensändrat/normaliserat

25 Och så gick han längre i skogen. Men barnen stadnade nyfikna qvar, för att höra hvad Skyhög och Molnskägg nu skulle säga dem.

26 Det dröjde ej länge, så kom vinden tillbaka från qvarnen, der han malat, så att det gnistrade i qvarnstenarna, och begynte ånyo susa i furorna. Då hörde barnen helt tydligt, att träden åter begynte tala.

27 – Jkonsekvensändrat/normaliserat hafven räddat vårt lif,konsekvensändrat/normaliserat sade de, – ochkonsekvensändrat/normaliserat det var hederligt gjordt af er. Nu fån J begära en gåfva, och hvad helst J önsken er, det vilja vi gifva er.konsekvensändrat/normaliserat

28 Barnen blefvo på engång mycket glada och mycket villrådiga. De tyckte att de just ingenting hade att önska här i verlden. Slutligen sade Sylvester: Jag ville gerna att det blefve en smula solsken, så skulle vi bättre se hararnas |179|fotspår på snön.konsekvensändrat/normaliserat

29 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade Sylvia, – ochkonsekvensändrat/normaliserat jag ville att det snart blefve vår och drifvorna begynte att smälta, så skulle fåglarna åter börja sjunga i skogen.konsekvensändrat/normaliserat

30 – Narraktigakonsekvensändrat/normaliserat barn,konsekvensändrat/normaliserat sade träden, – Jkonsekvensändrat/normaliserat haden kunnat önska er alla vackra saker i verlden, och i stället önsken J det som ändå skall ske, er önskan förutan. Men J hafven räddat vårt lif, och derföre fån J er önskan|11| uppfylld på ett bättre och vackrare sätt. Du, Sylvester, skall få den gåfvan, att hvar du går och hvar du ser, der blir solsken omkring dig. Och du, Sylvia, får den gåfvan, att hvar du går och hvar du öppnar din lilla mun, der blir vår omkring dig, och drifvorna smälta. Är det bra så?konsekvensändrat/normaliserat sade furorna.

31 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat ja,konsekvensändrat/normaliserat ropade barnen med mycken glädje, – detkonsekvensändrat/normaliserat är mer än vi begärt, och tack, kära träd, för de goda gåfvorna!konsekvensändrat/normaliserat

32 – Adjökonsekvensändrat/normaliserat med er nu,konsekvensändrat/normaliserat sade träden. – Lycka till!konsekvensändrat/normaliserat

33 – Adjö,konsekvensändrat/normaliserat adjö,konsekvensändrat/normaliserat sade barnen och begynte gå hemåt. Vid det att de gingo, såg Sylvester sig ofta omkring, som han brukade, efter ripor i träden, och se, det var förunderligt, hvart han såg, flög likasom en solstråle framför honom och lyste klar och glimmande som ett guld öfver grenarna. Sylvia märkte med icke mindre förundran, att drifvorna begynte smälta på båda sidorna om gångstigen, der de gingo. – Serkonsekvensändrat/normaliserat du! Ser du!konsekvensändrat/normaliserat ropade hon åt sin bror, och knappt hade hon öppnat sin mun, innan gröngräset begynte sticka fram vid hennes fötter, och träden begynte knoppas, och den första lärkan hördes sjunga sin drill högt upp uti himmelens blå.

34 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat det var för roligt!konsekvensändrat/normaliserat skreko barnen och kommo hoppande af förtjusning hem till sin moder. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat kan se solsken!konsekvensändrat/normaliserat ropade Sylvester. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat kan smälta snö!konsekvensändrat/normaliserat ropade Sylvia.

35 – Nå,konsekvensändrat/normaliserat det kan ju hvem som helst,konsekvensändrat/normaliserat sade modren och skrattade. Men det dröjde ej länge, så fick hon stora ögon. Fastän qvällen begynte mörkna, blef intet mörker i stugan, utan klart solsken, ända till dess att Sylvester blef sömnig och ögonen föllo helt sakta ihop. Och fastän det var i början af vintern, blef der en sådan vårdoft i stugan, att sjelfva qvasten begynte grönska på staken i vrån, och tuppen blef så förtjust, att han begynte gala på qvällqvisten. Och det varade allt tills Sylvia somnat.

36 – Hörkonsekvensändrat/normaliserat på, far,konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, när torparen kom|12| hem. – Detkonsekvensändrat/normaliserat står aldrig rätt till med barnen; jag är rädd att de råkat ut för något troll uti skogen.konsekvensändrat/normaliserat

37 – Dukonsekvensändrat/normaliserat inbillar dig bara, kära mor,konsekvensändrat/normaliserat sade torparen. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat skall berätta en nyhet. Kan du gissa något? Jo, kungen och drottningen resa genom landet och komma i morgon förbi vår kyrka. Hvad menar du, om vi skulle taga barnen med oss och fara dit, för att se de kungliga?konsekvensändrat/normaliserat

38 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat det är jag med om,konsekvensändrat/normaliserat sade gumman. – Detkonsekvensändrat/normaliserat är icke alla dagar man får se en kung och en drottning.konsekvensändrat/normaliserat

39 Andra morgonen voro torparefolket och barnen i god tid på väg till kyrkan och voro så betagna af fröjd öfver hvad de skulle få se, att ingen af dem tänkte på det som skedde i går. Ej heller märkte de huru solskenet flög framför deras släde och huru björkarna knoppades rundtomkring dem vid vägen.

40 När de kommo till kyrkan, funno de mycket folk församladt, men alla voro förskräckte och af ängslan betagne. Konungen var mycket missnöjd, sades det, derföre att han funnit landet så öde och vildt, och eftersom han var mycket sträng, så skyllde han detta på folket och skulle troligen pålägga det hårda straffdomar. Om drottningen visste man, att hon frös här i Finland och var mycket sorgsen och ledsen på hela resan.

41 Detta visste nu alla förut, och derföre darrade alla, när de kungliga slädarna kommo som ett huj framåt vägen. Kungen såg bister ut och drottningen gret, men likväl höllo de stilla vid kyrkan, så länge hästarna byttes om, och dervid sågo de sig omkring, ty de silfverbeslagna sufletterna voro nedfällda på slädarna.

42 – Sekonsekvensändrat/normaliserat så vackert solsken vi fått i en hast,konsekvensändrat/normaliserat sade kungen och skrattade helt nådigt, alldeles som andra menniskor bruka. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat kan ej begripa hvarföre jag nu med ens blef så glad,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

43 – Detkonsekvensändrat/normaliserat måste vara för det att ers majestät ätit en god frukost,konsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen. – Påkonsekvensändrat/normaliserat samma sätt är det med mig.konsekvensändrat/normaliserat

44 – Detkonsekvensändrat/normaliserat måste vara för det att ers majestät sofvit så|13| väl i natt,konsekvensändrat/normaliserat sade kungen. – Menkonsekvensändrat/normaliserat se bara huru vackert det likväl är, detta ödsliga Finland! Se huru solen lyser på de två höga furorna derborta i skogen! Här borde vi bygga en kungsgård åt oss.konsekvensändrat/normaliserat

45 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat låt oss göra det, min herre och konung,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen. – Detkonsekvensändrat/normaliserat måste vara ett mildt klimat här i nejden. Se bara huru de gröna löfven slå ut på träden midtuti vintern!konsekvensändrat/normaliserat

46 I detsamma blefvo de varse Sylvester och Sylvia, som klifvit på gärdesgården, för att rätt ordentligt kunna se de kungliga, och Sylvia pratade i glädjen så, att den torra gärdesgården slog ut i stora gröna löf omkring henne. – Se,konsekvensändrat/normaliserat der stå två snälla barn,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen. – Låtkonsekvensändrat/normaliserat dem komma till släden.konsekvensändrat/normaliserat

47 Barnen kommo, – med fingrarna i munnen, ty det är på högsta modet vid sådana tillfällen. – Hörkonsekvensändrat/normaliserat på,konsekvensändrat/normaliserat sade kungen, – jagkonsekvensändrat/normaliserat tycker om er, jag blir helt glad och varm, när jag ser er. Kommen med mig i släden, så fån J resa till vårt kungliga hof, att klädas i guldkläder och göra alla menniskor glada.konsekvensändrat/normaliserat

48 – Nejkonsekvensändrat/normaliserat tack, herr kung,konsekvensändrat/normaliserat svarade Sylvester och Sylvia. – Vikonsekvensändrat/normaliserat tycka mera om att göra far och mor glada der hemma. Och vid hofvet skulle vi få ledsamt efter Skyhög och Molnskägg.konsekvensändrat/normaliserat

49 – Gårkonsekvensändrat/normaliserat det icke an att taga Skyhög och Molnskägg med er?konsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen, ty hon var så obegripeligen varm om sitt hjerta nu.

50 – Nejkonsekvensändrat/normaliserat tack, fru drottning,konsekvensändrat/normaliserat sade barnen ånyo; – detkonsekvensändrat/normaliserat går icke för sig, de vexa i skogen.konsekvensändrat/normaliserat

51 – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat de barnen kunna få i sitt hufvud!konsekvensändrat/normaliserat sade kungen och drottningen och skrattade så, att den kungliga släden hoppade. Derpå gåfvo de befallning att bygga en kungsgård här och voro så glada och nådiga, att alla förundrade sig. Alla fattiga fingo hvar sin guldpenning, och Sylvester och Sylvia fingo dessutom den stora kungliga kringlan, som hofbagaren bakat till resan och som var så stor, att hon måste dragas af fyra hästar. Och barnen delade med sig af kringlan|14| åt alla barn uti byn och hade ändå så mycket öfver, att torparens häst knappt orkade draga hem alla kringelbitarna.

52 Under hemvägen hviskade torparegumman åt sin gubbe: Vetkonsekvensändrat/normaliserat du hvarföre kungen och drottningen voro så glada?konsekvensändrat/normaliserat – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade gubben. – Jo,konsekvensändrat/normaliserat det var för att Sylvester och Sylvia sågo på dem. Kommer du ihåg hvad jag sade i går?konsekvensändrat/normaliserat – Tyst,konsekvensändrat/normaliserat sade gubben, – talakonsekvensändrat/normaliserat ej om det för barnen. Det är bättre att de ej veta af så förunderliga gåfvor, som ingen menska begriper.konsekvensändrat/normaliserat

53 Men Sylvester och Sylvia glömde i glädjen öfver den stora kungliga kringlan alldeles bort att de kunde göra solsken och smälta snö. De visste ej sjelfva huru hjertans glada och varma alla menniskor blefvo, när de sågo dem; och efter de voro goda och vänliga barn, så trodde alla, att det var blott derföre. Säkert är det, att deras föräldrar hade en hjertinnerlig fröjd af dem och att hela den stora ödemarken rundtomkring torpet efterhand förvandlades till rika och vackra åkerfält vid sidan af gröna beteshagar, der vårens fåglar sjöngo hela vintern om, så att man deras like till fåglar aldrig sett. Efter några år blef Sylvester skogvaktare på den nya kungsgården, och Sylvia fick bestyr med den stora trädgården, ty det var för märkvärdigt, att hvar dessa barn sågo sig omkring, der trifdes och fröjdades allt, så att det var lust och glädje att se.

54 En dag kommo Sylvester och Sylvia att helsa på sina gamla vänner Skyhög och Molnskägg. Det blåste just då en hvinande vinterstorm, och det susade och brusade i furornas höga mörka kronor, och de sjöngo åter en gammal visa:

Åhå! Åhå!

Vi äro så gamla, vi äro så grå,

Men stora och starka i stormen vi stå,

Månghundra år,

I höst och vår,

I vinterkyla,

I sommarskylar,

I frost och snö,

I regn och tö,

I natt och dimma,

I morgonstrimma;

Åhå! Åhå!

Vi äro så gamla, vi äro så grå,

Men stora och starka ....

56 och just när de hunnit så långt i visan, hördes ett knak och ett brak, och kratsch, der lågo med ens både Skyhög och Molnskägg slagne till marken. Skyhög var vid den tiden trehundranittiotre år, och Molnskägg var trehundrafemtiofem. De hade ej sjelfva märkt huru deras rötter till slut förvissnat och murknat, så att himmelens vindar fingo makt med de starka.

57 Men Sylvester och Sylvia klappade vänligt de döda furornas mossklädda stammar och talade till dem så kärliga ord, att snön smälte allt rundtomkring och de blekröda ljungblommorna vexte allt högt öfver de fallna träden, och så fingo Skyhög och Molnskägg sin graf i blommor.

58 Det är nu längesedan jag hört något mera om Sylvester och Sylvia, och troligen ha de långt för detta sjelfva blifvit gamla och grå, eftersom det är många år sedan en kung och en drottning reste i Finland. Men hvar gång jag ser två glada och goda barn, som alla menniskor hålla hjertligt af, då tänker jag att det måste vara Sylvester och Sylvia, och att de fått sina glada ögon af Skyhög och Molnskägg. Det är icke längesedan jag såg två sådana barn, och det var märkvärdigt, att hvar de sågo omkring sig, der flög ett solsken framför dem och glimmade öfver den mulna himmelen och öfver menniskornas sorgsna eller likgiltiga ansigten. Det visste icke barnen sjelfva, men det var omöjligt att se dem, utan att blifva så hjertinnerligt glad, som man blir, när man ser oskuld, glädje och godhet i verlden. Då smälter isen på rutan och snön i|16| drifvan och frosten i menniskornas frusna hjertan, och det blir vår och grönska midtioriginal: midti i den kalla vintern, så att sjelfva qvasten i sopvrån begynner få gröna löf och den torra gärdesgården slår ut i rosor och lärkorna sjunga under himmelens höga tak. För detta allt ha vi att tacka Skyhög och Molnskägg; – eller rättare, för detta allt ha vi att tacka den gode Guden, som ännu låter vår och glädje grönska på jorden.