Gamla herrn.

1 Det var en gång en gammal herre, vid namn Sedmigradsky. Namnet klang så ovant och främmande, att barn knappt kunde uttala det riktigt. Man sade, att han var af polsk slägt, och ingen visste hvarifrån han kom, men till Helsingfors kom han och blef lärare i konsten att teckna. Han var då redan en äldre herre; små flickor tyckte, att det var något söndrigt på honom, hans hår var söndrigt, han var nästan flintskallig, så att der voro blott några grå hårstrån qvar, och kanske var det derför barnen voro rädda för honom. Men han höll af barnen, han brukade bära en dosa i västfickan, der var jungfru Marias bild på locket, och inne i dosan funnos karameller och sockergryn. När han då talade vänligt till barnen i esplanaderna och de ville springa |834|bort, tog han fram dosan och bjöd dem någonting godt. Somliga sprungo, somliga stadnade. De snålaste läto först öfvertala sig; sedan kommo der flera till. Då hände, att man fick se den gamla herrn omgifven af många små barn, så länge något fanns qvar i hans dosa; men när der ej mera fanns något, sprungo barnen åter sin kos. De kände ju honom icke, de visste intet annat om honom, än att han hade söndrigt hår och|84| en treflig dosa. Många sade ej engång tack, när de hoppade bort.

2 Ja, der satt han sedan ensam, och ingen brydde sig om honom. – Jag måste finna på något bättre åt barnen, än karameller och sockergryn, tänkte han vid sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Den glädjen varar så kort och är snart glömd. Hvad skall jag finna på, att barnen må hålla af mig?

3 Han tänkte så länge derpå, att han tänkte derpå så länge han lefde. Och han hade väl skäl att tänka så. Ty han var ensam i verlden, ingen höll af honom. Ingen hustru hade han, inga egna barn hade han, fastän han så gerna önskat sig sådana; en gammal hushållerska skötte hans bo, dukade hans bord och bäddade hans säng. Visst hade han, utom sina elever, två eller tre bekanta, som stundom helsade på honom, men de voro gamla som han och kunde ej värma hans hjerta. Det gjorde honom ondt, att han var en främling här och långt borta från dem, som varit honom kära i unga dagar. Men icke var han derför knarrig och misslynt, tvärtom, han var gladlynt och språksam. Han hade fått den goda gåfvan att vara nöjd med sin lott, älska menniskorna och göra i tysthet godt. Detta var hans nöje.

4 Nu lefde han mycket sparsamt. Alltid gick han i sin gamla grå hatt, sin slitna kappa och sin blå frack med blanka knappar, åt mycket tarfligt och var nästan aldrig med om sådana nöjen, som kostade penningar. Hade han små inkomster, så hade han ännu mindre utgifter, och derför blef alltid någonting öfver, som han lade ihop till en sparpenning. Folk började slutligen tro, att den gamle herrn var en girigbuk. Den snålvargen, sade de, han unnar hvarken sig sjelf eller andra något godt, han älskar intet annat i verlden, än det röda guldet, och det samlar han i sitt skrin, hög efter hög. –konsekvensändrat/normaliserat Tvi, sådan gnidare! Hvem|85| skall ärfva honom? Kissen tager till slut hans guld, eller kommer der någon jude från Polen och säger: gif hit, det är mitt!

5 Gamla herrn visste väl hvad man sade om honom, det sörjde hans hushållerska för och berättade åter för andra, att hennes herre var rik och snål. Lika nöjd och gladlynt var han ändå. Han gick beständigt och tänkte vid sig sjelf: hvad skall jag finna på, för att barnen må hålla af mig?

6 Tiden gick, allt tyngre blef penningeskrinet, och allt gick det gamla talet bland folk, som såg gamla herrn i hans slitna kapprock: kissen tager det! |835|Tvi, sådan girigbuk! ... Då blef gamla herrn sjuk och låg på sitt yttersta. Nu undrade folk, om han ändtligen skulle göra sitt testamente och hvem som skulle få penningeskrinet. Man skall få se, att den snåla hushållerskan ärfver alltsammans, menade grannarne. Hushållerskan ville gerna tro detsamma, men hon, som visste allting och litet mera dertill, visste intet om något testamente. Doktorn sade till henne: nu dör han. Och presten sade till henne: har han förordnat någonting åt de fattiga? Icke så mycket, som sin gamla blå frack, svarade hushållerskan. – Men det är ju okristligt, menade presten. Tvi, sådan girigbuk!

7 Gamla herrn låg der gladlynt och nöjd, som han alltid varit, men nu var han nöjdare än någonsin förr, ty nu hade han funnit på något bättre än karameller och sockergryn, som skulle tvinga barnen att hålla af honom. Detta aktade han sig för att omtala, så länge han lefde. Det var hans fröjd, att barnen skulle hålla af honom efter hans död.

8 Ja, så dog han och blef begrafven och måste, som andra girigbukar, lemna sitt penningeskrin qvar. Men då hittades oförmodadt ett testamente, och efter der icke fanns|86| någon enda slägting att taga vård om qvarlåtenskapen, infann sig magistraten att öppna det förseglade papperet. Grannarne voro så nyfikna, att de trängdes i förstugan för att få höra den stora nyheten, och den ena hviskade till den andra: det blir hushållerskan! Tvi, sådan snålvarg!

9 Men det blef icke hushållerskan, det blef de små barnen. Gamla herrn hade ändtligen funnit det sätt att ihågkommas, som han så länge tänkt ut, och det var att testamentera all sin egendom till en småbarnsskola, som skulle bära hans namn. Ingen kunde bestrida, att testamentet var uppsatt i laglig form, och det blef en småbarnsskola. Så länge hade gamla herrn slitit sin blå frack och sparat på egna nöjen, att nu kunde ifrån hans penningeskrin byggas ett stort skolhus, en lärarinna aflönas och allt anskaffas, som behöfdes för barnens trefnad och undervisning. Omkring 100 barn få nu och allt framgent gå der i skola och lära sig under lek och sång allt det, som är nyttigt för deras ålder. När de blifva så gamla, att de måste gå i en högre skola, lemna de åter platsen åt yngre barn, som komma i deras ställe. Och så går det, år ut och år in, slägte efter slägte, så långt man kan tänka sig framåt i tiden. De barn, som skiljas från småbarnsskolan, skiljas med saknad, och de barn, som få inträde der, äro glada deråt, ty det finnes ingen skola, der man kan trifvas så väl och vara så lycklig. Och der hänger gamla herrns porträtt midt på väggen framför ingången, och skolan kallas för alla tider Sedmigradskys skola.

10 Det är nu i trettio år, som skolan har samlat barnen till sig. Jag har varit der många gånger och sett gamla herrn i sin blå frack se ned från taflan på dessa |836|goda, lydiga och lyckliga barn i den höga, stora och ljusa skol|87|salen. Hvarje gång har jag tänkt på gamla herrn, huru ensam han var, medan han lefde, och huru barnen så snart glömde honom, när han tömt sin dosa åt dem. Nu kunna de icke mera glömma honom, nu är han ju alla dagar midt ibland dem och ser deras lekar och hör deras glada sång, och de kunna icke se upp, utan att se honom framför sig. Dosan, ja hon är förgäten, ingen mins henne mer, och ingen snålas mer efter hennes goda saker. Här finns nu något bättre, än karameller och sockergryn. Han på taflan, som alla se upp till och alla hålla så mycket af, han är densamma gamla herrn, som folket kallade snålvarg och girigbuk, men se hvad han uträttat! Mången tyckte förr, att han ju kunnat låta göra sig nya kläder, äta godt, dricka godt, roa sig och lefva fint för sin sparpenning; men hvad hade det då blifvit af hans skola, hans glada barn och hans minne för efterverlden? –konsekvensändrat/normaliserat Kissen tar det! sade folk om hans penningeskrin. Ja, kissen tar månget penningeskrin, der den girige samlar sitt snöda guld, men detta skrin tog hvarken kissen eller hushållerskan, barnen togo det, ty för dem sparade han, och om den kallas girig, som sparar för andras lycka, så måste man ju tacka Gud för att sådana girigbukar finnas i verlden.

11 Sista vintras, kort före jul, var jag der på barnens Luciafest. Der stodo två stora granar med tända ljus och många vackra saker, och mer än hundrade barn togo der i ring kring granarna och hade obeskrifligt roligt. Gamla herrns porträtt var kransadt med grönt och blommor, barnen sjöngo för honom, alla sågo på honom och välsignade honom ännu så många år efter hans död. Se, det är ett minne, tänkte jag, för hvilket det lönar mödan att lefva, försaka och lida smälek af menniskor! Det förekom mig, som smålog gamla herrn vid sig sjelf, der han såg ned på barnen från taflan. Det var, som skulle|88| han säga: se, nu springa de icke ifrån mig mer! Och åter var det, som skulle han säga: icke mig, Herre, icke mig, utan Ditt namn gif äran! Det är Ditt verk, min Gud, och jag har varit Ditt fattiga redskap. Ditt namn vare lofvadt!