Sagan om Lillis näsa.

Hon var en liten alltför vänlig flicka,

Som kunde både spinna, sy och sticka

Och karda ull och häckla lin och väfva

Och tråckla sina fållar lagom snäfva.

5Hon kunde skura, tvätta, baka, byka

Och torka kläder uppå rep i klyka,

Hon kunde koka, steka och förvälla

Och stöpa ljus och brygd iordningställa.

Hon kunde mer, hon kunde skrifva, räkna

10Och läsa, sjunga, spela, dansa, teckna;

Hon tog katkesen i en enda lexa

Och las historieoriginal: historic som en liten hexa.

Än mer, hon kunde snäll och lydig vara

Och ödmjuk låta egen vilja fara;

15Hon kunde Gud i böner fromt åkalla,

Behaga alla, älskad bli af alla.

Men ack, hvad hjelpte henne, stackars flicka,

Att kunna spinna, väfva, sy och sticka

Och koka, steka, skrifva, räkna, läsa? ...

20Hon hade ju en alltför liten näsa.

En alltför liten näsa dock hon hade.

I hennes ögon skälmen satt, den glade;

En kind så röd, en mun som sockerbiten,

Hvad hjelpte det, när näsan var för liten?

25En tid ej alls det hennes oro väckte.

Hon flög med fågeln, långt som vingen räckte,

Och var bland andra systrar nippertippor

Så fri och glad, som gröna skogens sippor.

Då hände, att en dag i juleringen

30Man lekte skrapa nos, och fri slapp ingen.

När turn till Lilli kom, man hördes snäsa:

Hvar skall man skrapa den, som ej har näsa?

– Har jag ej näsa? – Ja, så skreko alla,

En näsa, som man ej kan näsa kalla,

35En sådan liten en, det är för löjligt! original: –

Och Lilli ej begrep, hur det var möjligt.

Hon sprang till spegeln ... Ja, så var det riktigt,

Och när hon sjelf den saken tog så vigtigt,

Så skreko de igen: en tipp, så liten,

40Blir aldrig kysst och aldrig heller biten.

Och Lilli sprang med hast att fråga mamma,

Och mamma sade, hon också, detsamma:

Ja, kära barn, nog alltför liten är den,

Men var blott snäll, så går dig väl i verlden!

45Ja, godt och väl, det är visst lätt att säga,

Men slik chikan, den skall på sinnet väga.

Från denna stund blef Lilli tyst som natten

Och gömde lilla näsan under hatten.

Förgäfves sökte mamma trösta, råda;

50Ack, Lilli såg sin lefnadsfröjd i våda,

Och så blef intet annat råd, än fråga

Hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.

– Herr doktor, i vår nöd er hjelp vi söka;

Var god och lilla näsans längd föröka!

55– Hvaba? Dess längd? Det var en egen kasus!

Kom hit, min vän, kom hit med lilla nasus!

Och doktorn tummar näsans tipp och kröker,

Men ack, dess längd ej sig det minsta öker.

– Ja, säger då med vigtig min den lärde, original: –

60Jag tror vi lemna näsan i sitt värde.

Nå, tänker Lilli, stå du der och brumma! –

Då möter hon en liten, liten gumma.

– God dag, mitt barn, du syns mig så bedröfvad.

Säg mig af hvad bekymmer du är pröfvad!

65– Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa:

Ni ser det sjelf, jag har för liten näsa.

Att få den längre, säg, hvad skall jag göra?

Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.

– Hå, sade gumman, original: – är det intet annat?

70Då vet jag bot, som ingen doktor sannat.

Jag är en fé, jag ger dig en förmåga,

Som ofelbart skall lindra all din plåga.

Så hör: hvar gång du under all din lefnad

Bedragen blir på någon väntad trefnad

75Och hoppets glada verld för dig blir trängre,

Så skall din näsa vexa litet längre.

– Tack, kära mor, det var ett herrligt fänge;

Men lofva, att jag ej får vänta länge!

– Var lugn, sad’ gumman, nog skall näsan vexa. –

80Och så försvann hon, som sig bör en hexa.

Och Lilli gick belåten med den trösten.

Då hände sig i trädgården om hösten,

Att päronträdets rara frukt sågs locka.

– Hör, Frans, sad’ Lilli, klif dit upp och plocka!

85Och Frans klef upp och skrek: se så, tag lyra!

– Ja strax, sad’ Lilli. – Och så föllo fyra.

Men Konrad stod bakom med handen knuten,

Tog lyrorna och slök dem i minuten.

Det kan man tro, att Lilli blef förlägen

90Och gick förtretad in och under vägen

Såg sig i spegeln ... såg och såg helt prydligt,

Att lilla näsan vuxit högst betydligt.

Och glad blef Lilli, hon, som nyss var mulen. –

Men tiden gick, och så kom ändtligt julen.

95In buros klappar. Lilli fick den första,

Det var en låda bland de allrastörsta.

– Hvad kan det vara, skrek hon, i en sådan?

Och Konrad, skälmen, bröt helt vigtigt lådan ...

Då morrar der den arga hunden Kexer,

100Och Lilli känner huru näsan vexer.

Så gick hvar gång, som hexan spått den dagen:

När Lilli blef af någon fröjd bedragen

Och hoppets glädje blef för henne trängre,

Då vexte strax den lilla näsan längre.

105I början var det bra, och med förtjusning

Såg Lilli näsans ständigt längre krusning,

Ja, mamma, som ej kände trollets funder,

Sad’ helt förtjust: den flickan blir ett under!

Men hur det var och passade i stycket,

110Så vexte näsan nästan alltför mycket,

Blef småningom allt längre i förtreten,

Och sist kröp Lilli fram med hemligheten.

Och ack och ve! Nu gick som mamma trodde,

Att Lilli blef ett under. Folket glodde

115På flickan fattig, som på ett spektakel,

Och näsan, den gick främst som ett mirakel.

Nu blef ej annat råd, än åter fråga

Hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.

– Herr doktor, näsan är för lång bland mängden,

120Var god och korta af den uppå längden!

– Hvaba? För lång? Det var en egen kasus!

Kom hit, min vän, kom hit med långa nasus! original: –

Och derpå grep han, helt förnöjd, till knifven ...

Men Lilli sprang sin väg, af skräck fördrifven.

125Hon sprang och sprang. – Ack stygga, stygga gumma,

Hvi lät jag narra mig af dig, jag dumma!

Hvi var jag missnöjd med min lilla näsa?

Ack kom, o fé! dess grymma vext att qväsa!

Och Lilli springer nu kring hela verlden,

130Att söka gummans väg. Men säg, hvar är den?

Har någon gumman sett, så säg det ärligt,

Ty näsan vexer allt ännu förfärligt.

Och redan räcker den en aln i längden.

En skräck och fasa för den häpna mängden.

135Men i vår saga den moral vi läsa,

Att hvar och en bör nöjas med sin näsa.