1 Vinden blåser; det susar i granarna. Hvarifrån kommer du, friska vind, med din svala andedrägt?
2 – Jag kommer från norr, från Lapplands fjäll. Jag föddes i går i öde klyftor, vid gränsen utaf den eviga snön, och pröfvar nu för första gången mina vingar på slätterna. Hej, gosse, min resa var lång, ty ditt land är stort! Jag vill hvila en stund i granens krona.
3 – Ja, vackra vind, vårt land är stort; du behöfver nog hvila. Jag stod en dag på det höga berget derborta vid sjön och såg rundtomkring en omätelig krans af kullar och dalar, skogar och sjöar, ängar och åkerfält, gårdar och vildmarker. Då sade jag till mig sjelf: allt detta är vårt! Det är vårt eget land!
4 – Ja väl, sade vinden. –konsekvensändrat/normaliserat Men, stackars gosse, din syn når ej långt. Ditt land är större, än himmelens rand på engång kan omfamna. Jag uppstod i går, innan solen gått upp, och band på mina skuldror morgonrodnadens vingar. Jag flög öfver de vida, ödsliga mossar i Lappland. Jag andades kärrens dunster och|203| hvirflade snön öfver renens horn, der han med knakande fötter sprang öfver isen på Enare sjö. Jag flög vidare och kom till det land, der det första kornet gror vid de strida elfvarnas stränder. Sedan flög jag öfver stora skogar och herrliga sjöar till åkerbärens rätta fädernesland och kom till de nejder, der rågen vexer. Der hörde jag yxen hugga och forsen såga och kom så till ett land, der gårdarna byggdes tillsamman i gator och städer |314|och skeppen utbreda sina hvita segel i hamnarna. Men ännu var jag endast vid början utaf ditt stora land. Jag flög allt vidare och kom till de nejder, der linet vexer och nötterna börja mogna. Då först hade jag kommit till midten af landet. Sedan hade jag ännu en lång väg, tilldess att jag nådde en sydligare nejd, der äpplen hänga om hösten på träden och lönnar och lindar breda sin svala skugga i solskenet. Ändtligen kom jag hit, der eken trifves, körsbären mogna och de stora ångskeppen ryka från strand till strand, medan söderns ljumma andedrägt blåser emot mig från hafvet. Se så stort är ditt land, att vårens svalor komma tre veckor tidigare till dess sydliga kullar, än till dess kullar i norr, och när julinatten mörknar här nere i körsbärens land, står natthimmelen ännu klar som en dag öfver åkerbärens hembygd i höga norden.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Men, fortfor vinden, –konsekvensändrat/normaliserat nu har jag ej tid att dröja längre, ty i morgon qväll vill jag plocka en apelsin vid foten af Etna. Adjö, adjö! konsekvensändrat/normaliseratOch så lyftade han sina stora vingar och seglade bort öfver molnen.
6 Men jag såg mot den blå randen af sjön och skogarna der bakom och åkern och byn och kyrktornet, som sken på afstånd i morgonsolen. Jag tyckte att sjön bredde ut sig i tusen sjöar, stora och små, och skogarna vidgade sig till många skogar, och åkrar och byar och kyrkor och vexte till många hundrade. Och åter sade jag: se vårt land! Gud måtte haft någon mening dermed, när han skapat vårt land så stort och ännu dertill så skönt. Om jag blott visste Guds rätta mening!
7 – Vet du icke det? sade rödstjerten, som qvit|204|trade helt nära på grenen. –konsekvensändrat/normaliserat De, som bebo ett stort land, skola bedja om stora tankar. Och de, som bebo ett skönt land, skola vara goda och ödmjuka. Men de två kunna förenas, ty all verklig storhet är ödmjuk af hjertat.
8 Jag svarade: nu förstår jag. Om vi blefve stora i högfärd, grannlåt och falsk ärelystnad, så skulle vårt land säga till oss: se, jag är ödmjukt och flärdlöst; mina gröna skogar äro i all sin skönhet så allvarsamma, som vore de klädda i vadmal. Mina berg äro grå på ytan, med jern i sitt inre. Mina sjöar spegla himmelens glans långt mera än jordens. Mina ängar och dalar vittna hvar vår om lifvets makt öfver döden. Sådan är den sanna storheten. Var som jag!
9 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, mitt land, du har rätt: jag vill vara som du.
10 Jag mins en saga, men jag vet ej hvem som berättat henne. Kanhända flög hon en afton i skogens grenar, när hafvet sof och stjernorna blinkade klara på himmelen. Vill du höra, skall jag berätta.
11 Det var engång en stor och skön moder, som hade många små barn. Hon församlade dem alla omkring sig och utsträckte sina händer öfver dem och välsignade dem. –konsekvensändrat/normaliserat Mina kära små barn, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat jag håller så |315|hjertligt af er. Jag gifver eder kläder och mat, och en vagga åt den som är liten, och en stuga åt den som är stor, och en graf åt den som går bort ur lifvet. Se, jag satt och sjöng vid er vagga för längesedan, och jag ledde edra första steg och lärde er alla nyttiga kunskaper. J tyckten ibland, att jag var en sträng moder, och det är sannt: jag har icke klemat med eder i vällefnad och öfverflöd, jag har lärt eder arbeta och försaka, på det att J skolen blifva starka till kropp och själ. Nu, mina barn, begär jag, att J älsken mig, som jag älskat eder. Arbeten för eder moder, arbeten och bedjen för henne i hela ert lif! Eder moder, är fattig, och J skolen göra henne rik. Hon är sorgsen, och J skolen göra henne glad. Hon fryser, och J skolen värma henne; hon bor i mörker, och J skolen tända i hennes fönster ett klart skinande ljus. Viljen J lofva det,|205| mina barn, så skall jag bedja den allsmäktige Guden, att han gör eder visa och lyckliga, för det att J älskat er moder.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, svarade barnen, och så gingo de ut, enhvar till sitt arbete. Men somliga voro lata och ledsnade snart och lade sig att sofva från arbetet. Somliga voro lätta på foten och sprungo bort efter granna fjärlar, som flögo på ängarna. Somliga blygdes för att deras moder var fattig och gingo bort till granngårdarna, der de hade allting rikare. Ja, några voro så ärelösa, att de ville sälja sin moders gård åt främmande köpmän, likasom Jakobs söner sålde sin broder Josef åt köpmännen från Egypten. Men somliga arbetade från morgonen till qvällen och från vaggan till grafven för sin moders ära och lycka, och somliga gåfvo med glädje sitt lif, för att rädda henne ur röfvares händer.
13 Då kallade deras moder ännu engång alla till sig och sade till dem: mina barn, jag vet nu edert arbete, och de trogna bland eder vill jag sluta ömt till mitt hjerta, men de otrogna vill jag förskjuta. Ty om jag ock ville omfamna eder alla, goda och onda utan åtskilnad, glömmande och förlåtande alla fel, så är det nu icke jag som dömer, utan den rättfärdige Guden dömer eder i mitt ställe. Hans dom kan jag icke ändra; och se, der sitter hans engel allaredan på himmelens thron!
14 Då sågo barnen upp med förfäran, och äfven de goda darrade, ty de sågo domens bok uppslagen i skyn, och en engel med skinande anlete vände bladen. För hvar gång han vände ett blad, flög en blixt öfver himmelen. Och han sade till de olydiga barnen: eder moders sorg dömer eder. J, som varit lata, skolen blifva fattiga; J, som varit lättsinniga, skolen bittert ångra; J, som varit högmodiga, skolen blifva föraktade; J, som varit falska och förrädiska, skolen blifva alla menniskors afsky. Men till de goda barnen sade engeln: J skolen blifva visa och lyckliga här på jorden och aktade efter döden, ty eder moders välsignelse följer eder genom hela lifvet och bortom grafven.
|316|
15 Då sade de olydiga barnen: hvem är vår moder? Vi känna henne icke.
|206|
16 Engelen sade: edert fädernesland är eder stora moder, som födt eder och älskat eder och gifvit eder det bästa hon haft att gifva. Det är henne, som J gjort sorg, men de andra hafva gjort henne glädje. Barn, kommen ihåg, att edert land skall vittna om eder för samtid och efterverld!
17 Så var den sagan; hvad skola vi säga om den? Skola vi vara vår stora moders olydiga barn, som löna hennes kärlek med sorg och otack? Eller skola vi vara hennes goda, lydiga barn, som glädja hennes hjerta och arbeta för hennes lycka?
18 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej, vår goda moder, vårt land, vårt fädernesland, vi skola aldrig bedröfva dig! Vi skola blifva värdiga din kärlek och din omvårdnad. Aldrig skola vi sälja dig åt Egyptens köpmän. Aldrig skola vi förakta dig för ditt armod eller sofva i lättja, när du säger till oss: arbeten för mig! Vi skola lyda din stora maning, såsom våra fäder gjort före oss. Är du fattig, så skola vi göra dig rik. Är du sorgsen, så skola vi göra dig glad. Fryser du, så skola vi värma dig med vår kärlek, och sitter du uti mycket mörker, så skola vi tända i ditt fönster ett klart skinande ljus. Ty du är stor, vår moder; så vilja vi bedja Gud om stora tankar. Du är ödmjuk; så vilja vi bedja Gud om ett ödmjukt hjerta. Och Gud allsmäktig skall höra vår bön och göra oss visa och lyckliga för vår kärleks skull.
19 Vi arbeta en stund och blomstra i dina dalar, och så vissna vi bort som blomstren på marken, och andra komma efter oss och arbeta, som vi. Men du, vår stora och ädla moder, lefver qvar genom tidehvarfven. Och du samlar dina barns kärlek som en skatt genom tiderna och vexer till ära och storhet under den Eviges hägn. Ja, vex, vår moder, vex i vår kärlek! Blif stark och mäktig, blif ädel och upplyst, blif rik af Guds nåd! Och då skall du i en framtid säga äfven om oss: de voro mina goda barn; de hafva älskat sitt fädernesland!
Kommentaari
Kommentar
Topelius sände berättelsen under sättningen av andra boken av Läsning för barn när Bonnier uppmärksammade honom på att fyra tomma trycksidor kunde fyllas med ett lämpligt »prosastycke» (AB–ZT 17/10 1866; jfr Vasenius VI, s. 276).
Titeln är densamma som J. L. Runebergs inledande dikt i Fänrik Ståls sägner (1848). Topelius inleder med en exposé över det sköna fäderneslandet – det som barnet ska lära sig att älska, vörda och arbeta för. Landet personifieras som en älskande mor, evig och skyddad av Gud (Jaakkola 2011, s. 105). Laurent påpekar att metaforen även användes i ett tal som hölls av farbrodern Johan Gabriel Toppelius 2/11 1796 (1947, s. 249 f.; se Vasenius I, s. 110). Topelius utvecklar dessa teman i de inledande kapitlen i läseboken Boken om Vårt Land 1875.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
3 Jag stod en dag på det höga berget [...] vårt eget land! Jfr Boken om Vårt Land (1875, ZTS XVII, s. 149).
10 Jag mins en saga [...] Vill du höra, skall jag berätta. Som sagoberättare använder Topelius omhuldade litterära konventioner, här framställs sagan som ett infall, med ett motiv som hittats i naturen (Lehtonen 2001, s. 153 f.). Jfr berättelsen om Solgrim och Ödgrim som förvaltade landet på olika sätt (se »Konungens gåfwor» i Boken om Vårt Land 1875; ZTS XVII, s. 162 f.).
11 tyckten tyckte; i Finland även sade, menade (imperfektform av andra person pluralis).
11 Arbeten för eder moder, [...] J skolen göra henne rik. Jfr formulering och motiv i dikten »Arbetaresång» (1860) i Nya blad.
12 lätta på foten här: lättsinniga.
12 fjärlar parallellform till fjärilar.
13 vill skall. Vilja används här som hjälpverb, jfr »om jag ock ville omfamna» i följande mening där ordet används i betydelsen önska, ha lust att.
19 hägn beskydd.
Bibliografi
Albert Bonnier–ZT 17/10 1866, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1 2015; Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 105; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 149 f.; Lehtonen, »Das Märchen im Märchen oder Das Bild des Märchenerzählers bei Topelius und einigen anderen Autoren», 2001, s. 153 f.; Topelius, Nya blad 1860, ZTS II; Topelius, Boken om Vårt Land 1875, ZTS XVII, s. 149, 162 f.; Rosenqvist, »De sedliga och religiösa idéerna i Z. Topelius’ diktning för barn», 1899, s. 12; Vasenius I 1912, s. 110; VI 1930, s. 276
Vårt Land.
1 Vinden blåser; det susar i granarna. Hvarifrån kommer du, friska vind, med din svala andedrägt?
2 – Jag kommer från norr, från Lapplands fjäll. Jag föddes i går i öde klyftor, vid gränsen utaf den eviga snön, och pröfvar nu för första gången mina vingar på slätterna. Hej, gosse, min resa var lång, ty ditt land är stort! Jag vill hvila en stund i granens krona.
3 – Ja, vackra vind, vårt land är stort; du behöfver nog hvila.
Jag stod en dag på det höga berget derborta vid sjön och såg rundtomkring en omätelig krans af kullar och dalar, skogar och sjöar, ängar och åkerfält, gårdar och vildmarker. Då sade jag till mig sjelf: allt detta är vårt! Det är vårt eget land!
4 – Ja väl, sade vinden. –konsekvensändrat/normaliserat Men, stackars gosse, din syn når ej långt. Ditt land är större, än himmelens rand på engång kan omfamna. Jag uppstod i går, innan solen gått upp, och band på mina skuldror morgonrodnadens vingar. Jag flög öfver de vida, ödsliga mossar i Lappland. Jag andades kärrens dunster och|203| hvirflade snön öfver renens horn, der han med knakande fötter sprang öfver isen på Enare sjö. Jag flög vidare och kom till det land, der det första kornet gror vid de strida elfvarnas stränder. Sedan flög jag öfver stora skogar och herrliga sjöar till åkerbärens rätta fädernesland och kom till de nejder, der rågen vexer. Der hörde jag yxen hugga och forsen såga och kom så till ett land, der gårdarna byggdes tillsamman i gator och städer |314|och skeppen utbreda sina hvita segel i hamnarna. Men ännu var jag endast vid början utaf ditt stora land. Jag flög allt vidare och kom till de nejder, der linet vexer och nötterna börja mogna. Då först hade jag kommit till midten af landet. Sedan hade jag ännu en lång väg, tilldess att jag nådde en sydligare nejd, der äpplen hänga om hösten på träden och lönnar och lindar breda sin svala skugga i solskenet. Ändtligen kom jag hit, der eken trifves, körsbären mogna och de stora ångskeppen ryka från strand till strand, medan söderns ljumma andedrägt blåser emot mig från hafvet. Se så stort är ditt land, att vårens svalor komma tre veckor tidigare till dess sydliga kullar, än till dess kullar i norr, och när julinatten mörknar här nere i körsbärens land, står natthimmelen ännu klar som en dag öfver åkerbärens hembygd i höga norden.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Men, fortfor vinden, –konsekvensändrat/normaliserat nu har jag ej tid att dröja längre, ty i morgon qväll vill jag plocka en apelsin vid foten af Etna. Adjö, adjö!
konsekvensändrat/normaliseratOch så lyftade han sina stora vingar och seglade bort öfver molnen.
6 Men jag såg mot den blå randen af sjön och skogarna der bakom och åkern och byn och kyrktornet, som sken på afstånd i morgonsolen. Jag tyckte att sjön bredde ut sig i tusen sjöar, stora och små, och skogarna vidgade sig till många skogar, och åkrar och byar och kyrkor och vexte till många hundrade. Och åter sade jag: se vårt land! Gud måtte haft någon mening dermed, när han skapat vårt land så stort och ännu dertill så skönt. Om jag blott visste Guds rätta mening!
7 – Vet du icke det? sade rödstjerten, som qvit|204|trade helt nära på grenen. –konsekvensändrat/normaliserat De, som bebo ett stort land, skola bedja om stora tankar. Och de, som bebo ett skönt land, skola vara goda och ödmjuka. Men de två kunna förenas, ty all verklig storhet är ödmjuk af hjertat.
8 Jag svarade: nu förstår jag. Om vi blefve stora i högfärd, grannlåt och falsk ärelystnad, så skulle vårt land säga till oss: se, jag är ödmjukt och flärdlöst; mina gröna skogar äro i all sin skönhet så allvarsamma, som vore de klädda i vadmal. Mina berg äro grå på ytan, med jern i sitt inre. Mina sjöar spegla himmelens glans långt mera än jordens. Mina ängar och dalar vittna hvar vår om lifvets makt öfver döden. Sådan är den sanna storheten. Var som jag!
9 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, mitt land, du har rätt: jag vill vara som du.
10
Jag mins en saga, men jag vet ej hvem som berättat henne. Kanhända flög hon en afton i skogens grenar, när hafvet sof och stjernorna blinkade klara på himmelen. Vill du höra, skall jag berätta.
11 Det var engång en stor och skön moder, som hade många små barn. Hon församlade dem alla omkring sig och utsträckte sina händer öfver dem och välsignade dem. –konsekvensändrat/normaliserat Mina kära små barn, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat jag håller så |315|hjertligt af er. Jag gifver eder kläder och mat, och en vagga åt den som är liten, och en stuga åt den som är stor, och en graf åt den som går bort ur lifvet. Se, jag satt och sjöng vid er vagga för längesedan, och jag ledde edra första steg och lärde er alla nyttiga kunskaper. J
tyckten
ibland, att jag var en sträng moder, och det är sannt: jag har icke klemat med eder i vällefnad och öfverflöd, jag har lärt eder arbeta och försaka, på det att J skolen blifva starka till kropp och själ. Nu, mina barn, begär jag, att J älsken mig, som jag älskat eder. 
Arbeten för eder moder, arbeten och bedjen för henne i hela ert lif! Eder moder, är fattig, och J skolen göra henne rik.
Hon är sorgsen, och J skolen göra henne glad. Hon fryser, och J skolen värma henne; hon bor i mörker, och J skolen tända i hennes fönster ett klart skinande ljus. Viljen J lofva det,|205| mina barn, så skall jag bedja den allsmäktige Guden, att han gör eder visa och lyckliga, för det att J älskat er moder.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, svarade barnen, och så gingo de ut, enhvar till sitt arbete. Men somliga voro lata och ledsnade snart och lade sig att sofva från arbetet. Somliga voro
lätta på foten
och sprungo bort efter granna 
fjärlar
, som flögo på ängarna. Somliga blygdes för att deras moder var fattig och gingo bort till granngårdarna, der de hade allting rikare. Ja, några voro så ärelösa, att de ville sälja sin moders gård åt främmande köpmän, likasom Jakobs söner sålde sin broder Josef åt köpmännen från Egypten. Men somliga arbetade från morgonen till qvällen och från vaggan till grafven för sin moders ära och lycka, och somliga gåfvo med glädje sitt lif, för att rädda henne ur röfvares händer.
13 Då kallade deras moder ännu engång alla till sig och sade till dem: mina barn, jag vet nu edert arbete, och de trogna bland eder
vill
jag sluta ömt till mitt hjerta, men de otrogna vill jag förskjuta. Ty om jag ock ville omfamna eder alla, goda och onda utan åtskilnad, glömmande och förlåtande alla fel, så är det nu icke jag som dömer, utan den rättfärdige Guden dömer eder i mitt ställe. Hans dom kan jag icke ändra; och se, der sitter hans engel allaredan på himmelens thron!
14 Då sågo barnen upp med förfäran, och äfven de goda darrade, ty de sågo domens bok uppslagen i skyn, och en engel med skinande anlete vände bladen. För hvar gång han vände ett blad, flög en blixt öfver himmelen. Och han sade till de olydiga barnen: eder moders sorg dömer eder. J, som varit lata, skolen blifva fattiga; J, som varit lättsinniga, skolen bittert ångra; J, som varit högmodiga, skolen blifva föraktade; J, som varit falska och förrädiska, skolen blifva alla menniskors afsky. Men till de goda barnen sade engeln: J skolen blifva visa och lyckliga här på jorden och aktade efter döden, ty eder moders välsignelse följer eder genom hela lifvet och bortom grafven.
|316|15 Då sade de olydiga barnen: hvem är vår moder? Vi känna henne icke.
|206|16 Engelen sade: edert fädernesland är eder stora moder, som födt eder och älskat eder och gifvit eder det bästa hon haft att gifva. Det är henne, som J gjort sorg, men de andra hafva gjort henne glädje. Barn, kommen ihåg, att edert land skall vittna om eder för samtid och efterverld!
17 Så var den sagan; hvad skola vi säga om den? Skola vi vara vår stora moders olydiga barn, som löna hennes kärlek med sorg och otack? Eller skola vi vara hennes goda, lydiga barn, som glädja hennes hjerta och arbeta för hennes lycka?
18 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej, vår goda moder, vårt land, vårt fädernesland, vi skola aldrig bedröfva dig! Vi skola blifva värdiga din kärlek och din omvårdnad. Aldrig skola vi sälja dig åt Egyptens köpmän. Aldrig skola vi förakta dig för ditt armod eller sofva i lättja, när du säger till oss: arbeten för mig! Vi skola lyda din stora maning, såsom våra fäder gjort före oss. Är du fattig, så skola vi göra dig rik. Är du sorgsen, så skola vi göra dig glad. Fryser du, så skola vi värma dig med vår kärlek, och sitter du uti mycket mörker, så skola vi tända i ditt fönster ett klart skinande ljus. Ty du är stor, vår moder; så vilja vi bedja Gud om stora tankar. Du är ödmjuk; så vilja vi bedja Gud om ett ödmjukt hjerta. Och Gud allsmäktig skall höra vår bön och göra oss visa och lyckliga för vår kärleks skull.
19 Vi arbeta en stund och blomstra i dina dalar, och så vissna vi bort som blomstren på marken, och andra komma efter oss och arbeta, som vi. Men du, vår stora och ädla moder, lefver qvar genom tidehvarfven. Och du samlar dina barns kärlek som en skatt genom tiderna och vexer till ära och storhet under den Eviges
hägn
. Ja, vex, vår moder, vex i vår kärlek! Blif stark och mäktig, blif ädel och upplyst, blif rik af Guds nåd! Och då skall du i en framtid säga äfven om oss: de voro mina goda barn; de hafva älskat sitt fädernesland!