[117]

Tändstickan.

1 Tändstickan låg för första gången i sin nya låda på fabrikens bord och betänkte det, som härtills tilldragit sig under hennes korta tillvaro. Hon kunde ännu dunkelt erinra sig huru den stora aspen vuxit vid elfstranden, huru den blifvit huggen, sågad och slutligen sönderhyflad till många tusen små spjelor, af hvilka tändstickan var en. Derefter hade stickan blifvit sorterad i högar och rader med sina kamrater, doppad i afskyvärda smältpannor, upplagd att torka, åter sorterad och slutligen inlagd i lådan. Detta var just inga underbara öden eller stora hjeltedater. Men tändstickan hade fått en |697|brinnande lust att uträtta något i verlden. Hennes kropp var danad utaf den rädda aspen, som alltid darrar för att den sakta aftonvinden kunde uppvexa till storm och upprycka honom med rötterna. Men så var i stället stickans hufvud doppadt i sådana ämnen, af hvilka man får den ärelystnaden att vilja lysa för verlden, och derför var der likasom en beständig motsats mellan kroppen och hufvudet. När det eldfängda hufvudet, i tysthet sprakande, ropade: – rusa nu fram och uträtta något! konsekvensändrat/normaliserat hade den försigtiga trädkroppen alltid en invändning till hands och hviskade: –konsekvensändrat/normaliserat nej, håll, vänta ännu litet, fråga dig för, om tiden är inne!

2 Medan nu stickan låg med sina kamrater inlagd i lådan, blef hon varm om hufvudet och kände en besynnerlig|118| lust att fatta eld. Men aspträdet uti henne höll emot, och stickan frågade plånet på lådan: – månne det nu är tid? Plånet svarade: – jag märker väl, att du är en gulnäbb, som genast är färdig att rusa åstad. Gif dig tålamod och gör inga dumheter, du kan ändå ingenting uträtta utan mig, ty du är en säkerhetständsticka. Tror du väl, att jag skulle tillåta dig uppbränna fabriken, som är vår födelsebygd, och den unga flickan, som varit vår uppfostrarinna?

3 Stickan gaf sig tålamod och blef inpackad, jemte sin låda och millioner andra kamrater, uti ett stort magasin. Medan hon låg der, kom åter den onda ärelystnaden uti det eldfängda hufvudet, men hejdades af den darrande aspen. – Är det nu tid? konsekvensändrat/normaliserat frågade stickan. Plånet svarade: – jag kan ingentingoriginal: ingenting, se, här är så mörkt; men gif dig tålamod! Tror du, att jag skulle tillåta dig uppbränna magasinet och hela den stora, folkrika staden?

4 Stickan fördes ombord på ett fartyg, för att sändas till andra orter. Det var en mörk natt, stormen hven genom tackel och tåg, fartyget brottades med vågorna långt ute i öppna hafvet. – Är det nu tid? konsekvensändrat/normaliserat frågade stickan åter, ty det syntes henne alltför frestande att upplysa ett mörkt och stormande haf. Plånet svarade: – vänta litet, jag vill höra, om stormen fått någon befallning att låta skeppet förgås.

5 Stormen svarade, att han icke fått någon befallning derom. – Gif dig ännu tålamod, hviskade plånet. – Fartyget ankom lyckligt till sin bestämmelseort, stickan fördes i land, upplades i en handelsbod och såldes jemte sin låda. En fattig flicka köpte henne, förde henne hem till sin moders koja och satte sig vid spiseln att borsta lin. Stickan såg de sköna, mjuka linflagorna, kände åter den onda lusten och frågade: – Är det nu icke tid? Vänta, svarade|119| plånet, –konsekvensändrat/normaliserat jag vill fråga elden i spiseln, om han fått befallning att bränna upp stugan. Elden svarade, att han ingenting kunde göra, han hade fått befallning att hålla sig stilla och koka grytan. Gif dig tålamod, sade plånet till tändstickan.

|698|

6 Flickan gick andra dagen ut med ängsfolket för att berga hö. Om natten sof hon med sin moder i ladans torra, doftande hö. Emedan hon tidigt följande morgon skulle uppgöra eld åt ängsfolket, bar hon sticklådan i sitt matknyte. Stickan kände doften af höet och sade till plånet: – käre, låt mig nu stryka mitt hufvud emot din sida; det vore så skönt att tända höet! konsekvensändrat/normaliserat Plånet svarade: – jag vill fråga regnet, som nu börjar smattra på ladans halmtak. Regnet svarade: – rör dig icke, om ditt lif är dig kärt, ty jag har fått befallning att skydda ladan. – Gif dig tålamod, sade plånet till tändstickan.

7 Andra dagen kom flickans broder, som var en sjöman, och sade: – farväl, moder; jag måste nu resa till Björneborg, för att gå på långresa, först till Vasa, sedan till Amerika. Har ni en tändsticka att låna mig? konsekvensändrat/normaliserat Flickan gaf honom sticklådan, sjömannen gick och kom till ett ställe, der jernvägen sprängdes igenom berget. Der fick han nattqvarter hos bergsprängarne och hade till hufvudgärd ett fat, uppfyldt med krut. – Nu? frågade stickan, och hon kunde knappt afhålla sig från att rusa med hufvudet emot plånet. Men plånet bannade henne och sade: – skäms, brushufvud; – ser du icke, att på andra sidan om fatet sofver ett litet barn?

8 Sjömannen gick nästa morgon vidare, kom till staden Björneborg och gick der ombord på ångfartyget Österbotten, som skulle resa till Vasa. Andra dagen gick ångfartyget ut till sjös. Det var middagstid, klart solsken, frisk blåst; skeppet var uppfyldt med folk och tungt lastadt med gods.|120| Nu sade plånet till stickan: – är du vid lif? konsekvensändrat/normaliserat Stickan svarade: –konsekvensändrat/normaliserat jag väntar min tid, jag har aldrig varit så färdig som nu att uträtta något. – Då vill jag förtro dig en hemlighet, konsekvensändrat/normaliserat hviskade plånet. – Jag hörde vågorna fråga vinden, om han fått någon befallning, men vinden svarade nej. Derefter hörde jag vinden rusa ned till eldstaden under ångpannan och fråga de brinnande kolen, om de fått någon befallning, och kolen svarade nej. Och åter hörde jag kolen fråga jernplåtarne i fartygets sida, om de fått någon befallning, och jernplåtarne svarade nej, som alla de öfriga. Då språkade kolen sig emellan och sade: – Intet af de fyra elementerna har fått någon befallning, och likväl måste det ske. Hvem skall göra det?

9 – Jag, konsekvensändrat/normaliserat sade stickan.

10 – Det är icke möjligt, konsekvensändrat/normaliserat genmälde plånet, – ty du är blott elementernas lilla springpojke.

11 Stickan hade haft lust att fråga plånet, om icke David slog Goliath, men hon teg, hon hade nu lärt sig vänta.

12 Den unge sjömannen stod vårdslöst lutad mot några pappersbalar på mellandäcket. Han var lättsinnig och sorglös, som mången annan vid hans |699|ålder. Tiden blef honom lång, han framtog en cigarrett och derefter lådan med tändstickorna.

13 – Nu eller aldrig! konsekvensändrat/normaliserat sade stickan tilloriginal: tilll plånet.

14 – O, nej, konsekvensändrat/normaliserat sade plånet, – icke ännu, icke ännu! O, det sköna fartyget, det dyrbara godset och de många oskyldiga menniskorna, hvad ondt ha de gjort dig, att du skulle ställa dem mellan elden och hafvet? Icke ännu, icke ännu!

15 Men stickan hörde ingenting mer; i samma ögonblick tog hon eld mot plånet. En klar låge flammade upp, men ingen märkte henne uti det ännu klarare solskenet. Sjömannen tände cigarretten och kastade strax den brinnande|121| stickan vårdslöst ifrån sig. Nu hade alla elementerna fått den hemlighetsfulla befallning, hvilken de länge väntat. Vinden förde stickan mot den af solen torkade pappersbalen, stickan klängde sig fast vid dess sida, och balen fattade eld. Vattnet, i stället att släcka elden, vägrade göra sin tjenst i pumparne; jernet, som ej kunde antändas, begynte dess mera att glödga, och blåsten fördubblade den härjande branden. Inom en kort stund var det sköna fartyget förloradt, och bland dess olycklige passagerare och besättning hade några funnit sin död i elden, några i hafvet och andra blifvit räddade.

16 Icke långt från det brinnande vraket, på de af kol och rök svärtade vågorna, samm den yttersta lilla skaftändan af en brunnen tändsticka och bredvid henne det vattendränkta plånet af något, som fordom varit en sticklåda. – Olycksaliga sticka, konsekvensändrat/normaliserat sade plånet, – hvad har du gjort? Det hade varit bättre, att du aldrig blifvit skuren ur aspens hjerta.

17 Den lilla brända stumpen af stickan höjde ur vattnet sin sotiga spets och svarade:

18 – Sade jag icke, att jag skulle uträtta något, blott jag visste min tid? Nu är jag namnkunnig, jag har förstört ett stort skepp, hela landet talar om mig, och ingen tändsticka har kommit till en så stor heder. Men var lugn för mig, jag är nöjd med min ära. Jag vill nu flyta till lands och låta doppa om mig. Följ med mig, vi skola ännu uträtta märkvärdiga ting. Jag skall blifva en välgörenhets-tändsticka, jag skall i kallaste vintern antända en stor skog för att värma de fattiga; du skall få se, att jag ännu gör många menniskor lyckliga.

19 En stor, hvitskäggig våg, som reste bakom stickan sin skummande hjessa, förnam dessa ord. – Du usla spillra af ett stort träd, konsekvensändrat/normaliserat sade vågen, – hvad kunde du uträtta|122| annat, än lyda befallningar, dem du ej kände? Se, de väldiga elementerna, af hvilka du är endast ett lösryckt stoftkorn, kunna ej annat, än vänta och lyda. Försvinn, med ditt löjliga högmod och dina dåraktiga framtidsplaner, i det okända djupet!

|700|

20 Och vågen rullade fram som ett berg af snö och begrof under sig den svärtade stickan med det af vattnet upplösta plånet. Sök hennes spår, och sök hennes ärelystnad långt ned i hafvets djupaste dy, der hon namnlös och obegråten multnar i glömska!