25Ditt land, som rykte, och ditt folk, som blödde,
De reste sig ur nöd och död och kedja,
Och när din arm en konungs spira stödde,
De ville som ett helgon dig tillbedja.
Men du gaf äran åt din Gud allena.
30Din ärelystnad, ditt begär, det enda,
Det var att ditt förtryckta land få tjena
Och glömd till dina dalar återvända.
Och du blef glömd, när nöden var förgången,
Ditt värf var fylldt, och ur din hand föll stålet.
35Du blef förhånad hos din ovän fången
Och som en hexa dömd att dö på bålet.
Men som ett barn du knäppte dina händer
Till aftonbön, när lifvets dag var liden,
Och fromt, i lågorna af bålets bränder,
40Gick du, oskyldigt offrad, bort ur tiden.
Din aska blef förströdd, din graf ej finnes,
Ditt namn blef skymfadt och ditt minne skändadt,
|180||736|
Och dock, när ingen dina bödlar minnes,
Står detta namn i seklers glans fulländadt.
45Hvarhelst ett hjerta slår för fosterlandet,
Hvarhelst en arm för höga bragder strider,
Är du, Johanna d’Arc, föreningsbandet,
Som adlar, styrker dem för alla tider.
Gud, gif oss stora tankar, att vi brinne
50Af ädel glöd, när vi till striden draga;
Men, Herre, gif oss ock ett ödmjukt sinne,
Och var, som fordom, mäktig i de svaga!
Kommentaari
Kommentar
Dikten publicerades i Trollsländan 4/10 1873 och är en hyllning till det franska nationalhelgonet Jeanne d’Arc (1412–1431). Genom henne lyfter Topelius fram eftersträvansvärda dygder som mod, fosterlandskärlek, ödmjukhet och gudfruktighet. Jeanne d’Arcs liv har dramatiserats bl.a. av Schiller i »Die Jungfrau von Orléans» (1801), en pjäs Topelius läste 1833 och såg åtminstone 1839 (dagböckerna 26/10 och 10/1; Laurent 1947, s. 219, 227).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
24 bryntes vässtes.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 219, 227; Topelius, Dagböcker, ZTS XXI 2018, s. 97, 803
Johanna d’Arc.
Du vexte upp i undangömda dalar,
Der ädla drufvor tyst i skuggan mogna;
Den höga skogen var din barndoms salar,
Den klara källan var ditt lifs förtrogna.
5Du var en blyg och fattig herdeflicka,
Du visste ej hur verldens höge strida,
Du kunde blott i tro till höjden blicka
Och bedja för ditt land, som du såg lida.
Men Herren Gud, som störtar de förmätna
10Och lyftar med sin allmakts hand de svaga,
Han såg din tro, han sökte den förgätna,
Han gaf dig kraft att stridens harnesk draga.
|735|Han sände dig som Israëls Deborah,
Att, lik en ljungeld, med den späda handen
15Slå ned till jorden denna verldens stora
Och resa de förkrossade ur banden.
|179|Och hvar du gick, der strödde du som agnar
De starka, segervana härar alla,
Der sönderbröt du pantsar, hjelm och vagnar,
20Der såg du obetvungna murar falla.
Som hagelskuren slår på åkerfälten,
Förfäran gick framför dig, hvar du syntes.
Mot dig förgäfves drogos svärd ur bälten,
Förgäfves alla stridens pilar
bryntes
.
25Ditt land, som rykte, och ditt folk, som blödde,
De reste sig ur nöd och död och kedja,
Och när din arm en konungs spira stödde,
De ville som ett helgon dig tillbedja.
Men du gaf äran åt din Gud allena.
30Din ärelystnad, ditt begär, det enda,
Det var att ditt förtryckta land få tjena
Och glömd till dina dalar återvända.
Och du blef glömd, när nöden var förgången,
Ditt värf var fylldt, och ur din hand föll stålet.
35Du blef förhånad hos din ovän fången
Och som en hexa dömd att dö på bålet.
Men som ett barn du knäppte dina händer
Till aftonbön, när lifvets dag var liden,
Och fromt, i lågorna af bålets bränder,
40Gick du, oskyldigt offrad, bort ur tiden.
Din aska blef förströdd, din graf ej finnes,
Ditt namn blef skymfadt och ditt minne skändadt,
|180||736|Och dock, när ingen dina bödlar minnes,
Står detta namn i seklers glans fulländadt.
45Hvarhelst ett hjerta slår för fosterlandet,
Hvarhelst en arm för höga bragder strider,
Är du, Johanna d’Arc, föreningsbandet,
Som adlar, styrker dem för alla tider.
Gud, gif oss stora tankar, att vi brinne
50Af ädel glöd, när vi till striden draga;
Men, Herre, gif oss ock ett ödmjukt sinne,
Och var, som fordom, mäktig i de svaga!