Och kunde bjebba: mon très cher ami,språk: franska
20Comment vous portez-vous aujourd’hui?språk: franska
När systrarna nu fått en smak så bildad,
Blef deremot den yngsta helt förvildad:
Sofi lärt koka, baka, väfva, sy,
Men hade af talanger ej ett gry.
|232|
25Min lilla Fiken, – hördes mamma klandra, –
Hon är en stackare bredvid de andra,
Men Petronella och Agathe-Julie,
De skola hela slägtens stolthet bli.
Nå väl. En dag blef hej i prestegården,
30Pastorskan flängde kring så snabb som mården;
Allt skulle bullas upp hvad der fanns bäst,
Ty biskopen man väntade till gäst.
|613|
Hvad skall jag göra? – hördes mammas stämma.
Min gamla Kajsa är ju inte hemma;
35Jag får ej plättar! Smöret är ju härskt,
Och hönsen ha ej värpt ett enda färskt.
Hvad i all verlden skall det af oss blifva!
Hvad skall jag biskopen till middag gifva?
– Jo, gris-stek, mamma! – sad’ Sofi och log,
40Och mjölk och smultron ha vi mer än nog.
– Ja, det var ej så illa, det försöket,
Sad’ mamma. Men blif du, Sofi, i köket,
När dina systrar med sitt bättre vett
Undfägna biskopen på bästa sätt.
45Fast pappa ej vill söka pastoratet,
Så tänker jag vi ha det nog i fatet,
Om hans högvördighet får i vårt hus
Se dina systrar stå som tända ljus.
Så sagdt och gjordt. Agathe och Petronella,
50De skyndade att framför spegeln ställa
Sin älskvärdhet i allrabästa dag;
Sofi i köket ställde allt i lag.
|233|
Just som hon stod så smultronröd vid spisen
Och stekte gladelig den rara grisen,
55En gubbe tittade i dörren der
Och sad’: förlåt, bor inte pastorn här?
– Ja visst, sad’ flickan, utan att sig vända
(Det var ju någon tiggare kanhända);
Vi ha nu brådt, ty bispen väntas hit,
60Men sitt ändå; nog finns för er en bit.
– Stor tack, sad’ främlingen; här lefs ju gratis!
– Åh, sad’ Sofi, med mjölgröt och potatis
|614|
Vi lefva mest; men höga herrars krås,
Det måste smörjas nu i dag förstås.
65– Ja, det förstås, sad’ gubben. Hvarför söker
Ej pappa pastorat, som tunnan öker?
– Nej, sade flickan, det är ej hans håg,
Att schackra själar för en tunna råg.
– Jaså, sad’ gubben. Och så var han borta.
70Sofi var rädd att grisen kom till korta
Och tordes ej det minsta se sig om.
Strax derpå sades det, att bispen kom.
Han hade i den vackra sommardagen
För ro skull promenerat genom hagen
75Och togs nu mot med mycket fjäs och krus
Af pappa, mamma och två »tända ljus».
Agathe-Julie neg på fransyska viset,
Och Petronella täflade om priset.
Allt var så utmärkt bildadt, fint och sött,
80Att hans högvördighet blef riktigt trött.
|234|
– Få vi ej bjuda på musik? sad’ mamma;
Men nu var bordet färdigt i detsamma.
Man satte sig. Då sade biskopen:
Har icke pastorn här en dotter än?
85– Åhja, men hon är sysselsatt i köket.
– Bed henne in! – Förlåt, hon är i stöket ...
– Jag ber, låt henne komma! – Hjelpte ej;
Åt biskopen törs man ej säga nej.
Sofi kom in, rödbrusig och förlägen.
90– Herr pastorn har en flicka, snäll och trägen;
Jag önskade jag hade vid min spis
En, som kan så förträffligt steka gris.
|615|
Sofi såg ned och rodnade förskräckligt;
Köksgubbens stämma kände hon tillräckligt.
95Hon tog det, stackars barn, för skymf och hån;
Hon var ju van att anses dum som spån.
Men biskopen tog mildt och varmt till ordet:
– Godt är, att ha en trägen hand vid bordet,
Men ännu bättre är ett barn, som vet
100Sin bästa prydnad: huslig enkelhet.
Hon har förstånd och hjerta, som ej tryta,
Af henne hör jag, att ni ej vill byta
Er fattiga församling mot en ann,
För det ni älskar den, ni hedersman!
105Så skall ert ringa bröd ändock förmeras.
Ni vet, att stiftet nu som bäst regleras;
Jag lägger fyra rika byar till,
Och eder inkomst jag fördubbla vill.
|235|
– O, tack, herr biskop! – Mig skall ni ej prisa;
110Den lilla köksan här er tack bevisa.
Hon bjöd mig nyss en bit i köket der,
Det är ju billigt, att jag tacksam är.
Så sade biskopen till stor förvåning.
Agathe-Julie var nära att få dåning,
115Och Petronella, som var klok och vis,
Beslöt nu lära sig att steka gris.
Pastorskans miner kunna ej beskrifvas.
Men nu begynte man i köket trifvas,
Och från den dagen sågs i pastorns hus
120Tre snälla barn, men inga »tända ljus».
Kommentaari
Kommentar
Dikten publicerades i Trollsländan 7/4 1871 som nr 5 av 8 i sviten Elis skrin (se komm. till föregående, »Den bättre vägen»).
Diktens Askungen-motiv fokuserar på dygder som anspråkslöshet och huslighet (Laurent 1947, s. 118, 226). Lappalainen noterar att intrigen är karaktäristisk för folksagan: den yngsta systern åsidosätts, men visar sig vara den mest uppfinningsrika (2018, s. 29). Den raljerande tonen anknyter till Anna-Maria Lenngrens dikter som driver med fjäskandet för högreståndspersoner, t.ex. »Grefvinnans besök» (SS II, s. 241–245).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
19–20 mon très cher ami, / Comment vous portez-vous aujourd’hui?
min väldigt käre vän, hur mår ni idag?
68 schackra
driva handel (med). SAOB har detta belägg av Topelius.
112 billigt
rimligt.
114 få dåning
svimma.
Bibliografi
Lappalainen, »Child figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius», 2018, s. 29; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 75, 118, 226, 303 f.; Lenngren, Samlade skrifter II 2000, s. 241–245
Prestgårdsflickorna.
Det var en fattig prestgård långt från staden.
Der bodde pastor Björk med hela raden
|612|Af barn och blomma. Han var god och from
Och nöjd att tjena Gud i fattigdom.
5Pastorskan var också en präktig gumma,
Men hördes stundom på sitt öde brumma,
Hur här på landet röjes, som man vet,
Stor brist på bildning och belefvenhet.
Fördenskull var hon glad, när hon fick sända
10De äldsta döttrarna till moster Blenda,
För att i stadens yppersta pension
Få lära dem en finare fason.
Der blefvo de rätt snart ofantligt snälla:
Snabbmåla kunde syster Petronella
15Och knäppa visor på en spansk guitarr,
Att muntra pappa, när han var på knarr.
Agathe-Julie var frodig som en gurka,
Men dansade med stor talang mazurka
Och kunde bjebba:
mon très cher ami,språk: franska
20Comment vous portez-vous aujourd’hui?språk: franska
När systrarna nu fått en smak så bildad,
Blef deremot den yngsta helt förvildad:
Sofi lärt koka, baka, väfva, sy,
Men hade af talanger ej ett gry.
|232|25Min lilla Fiken, – hördes mamma klandra, –
Hon är en stackare bredvid de andra,
Men Petronella och Agathe-Julie,
De skola hela slägtens stolthet bli.
Nå väl. En dag blef hej i prestegården,
30Pastorskan flängde kring så snabb som mården;
Allt skulle bullas upp hvad der fanns bäst,
Ty biskopen man väntade till gäst.
|613|Hvad skall jag göra? – hördes mammas stämma.
Min gamla Kajsa är ju inte hemma;
35Jag får ej plättar! Smöret är ju härskt,
Och hönsen ha ej värpt ett enda färskt.
Hvad i all verlden skall det af oss blifva!
Hvad skall jag biskopen till middag gifva?
– Jo, gris-stek, mamma! – sad’ Sofi och log,
40Och mjölk och smultron ha vi mer än nog.
– Ja, det var ej så illa, det försöket,
Sad’ mamma. Men blif du, Sofi, i köket,
När dina systrar med sitt bättre vett
Undfägna biskopen på bästa sätt.
45Fast pappa ej vill söka pastoratet,
Så tänker jag vi ha det nog i fatet,
Om hans högvördighet får i vårt hus
Se dina systrar stå som tända ljus.
Så sagdt och gjordt. Agathe och Petronella,
50De skyndade att framför spegeln ställa
Sin älskvärdhet i allrabästa dag;
Sofi i köket ställde allt i lag.
|233|Just som hon stod så smultronröd vid spisen
Och stekte gladelig den rara grisen,
55En gubbe tittade i dörren der
Och sad’: förlåt, bor inte pastorn här?
– Ja visst, sad’ flickan, utan att sig vända
(Det var ju någon tiggare kanhända);
Vi ha nu brådt, ty bispen väntas hit,
60Men sitt ändå; nog finns för er en bit.
– Stor tack, sad’ främlingen; här lefs ju gratis!
– Åh, sad’ Sofi, med mjölgröt och potatis
|614|Vi lefva mest; men höga herrars krås,
Det måste smörjas nu i dag förstås.
65– Ja, det förstås, sad’ gubben. Hvarför söker
Ej pappa pastorat, som tunnan öker?
– Nej, sade flickan, det är ej hans håg,
Att
schackra
själar för en tunna råg.
– Jaså, sad’ gubben. Och så var han borta.
70Sofi var rädd att grisen kom till korta
Och tordes ej det minsta se sig om.
Strax derpå sades det, att bispen kom.
Han hade i den vackra sommardagen
För ro skull promenerat genom hagen
75Och togs nu mot med mycket fjäs och krus
Af pappa, mamma och två »tända ljus».
Agathe-Julie neg på fransyska viset,
Och Petronella täflade om priset.
Allt var så utmärkt bildadt, fint och sött,
80Att hans högvördighet blef riktigt trött.
|234|– Få vi ej bjuda på musik? sad’ mamma;
Men nu var bordet färdigt i detsamma.
Man satte sig. Då sade biskopen:
Har icke pastorn här en dotter än?
85– Åhja, men hon är sysselsatt i köket.
– Bed henne in! – Förlåt, hon är i stöket ...
– Jag ber, låt henne komma! – Hjelpte ej;
Åt biskopen törs man ej säga nej.
Sofi kom in, rödbrusig och förlägen.
90– Herr pastorn har en flicka, snäll och trägen;
Jag önskade jag hade vid min spis
En, som kan så förträffligt steka gris.
|615|Sofi såg ned och rodnade förskräckligt;
Köksgubbens stämma kände hon tillräckligt.
95Hon tog det, stackars barn, för skymf och hån;
Hon var ju van att anses dum som spån.
Men biskopen tog mildt och varmt till ordet:
– Godt är, att ha en trägen hand vid bordet,
Men ännu bättre är ett barn, som vet
100Sin bästa prydnad: huslig enkelhet.
Hon har förstånd och hjerta, som ej tryta,
Af henne hör jag, att ni ej vill byta
Er fattiga församling mot en ann,
För det ni älskar den, ni hedersman!
105Så skall ert ringa bröd ändock förmeras.
Ni vet, att stiftet nu som bäst regleras;
Jag lägger fyra rika byar till,
Och eder inkomst jag fördubbla vill.
|235|– O, tack, herr biskop! – Mig skall ni ej prisa;
110Den lilla köksan här er tack bevisa.
Hon bjöd mig nyss en bit i köket der,
Det är ju
billigt
, att jag tacksam är.
Så sade biskopen till stor förvåning.
Agathe-Julie var nära att
få dåning
,
115Och Petronella, som var klok och vis,
Beslöt nu lära sig att steka gris.
Pastorskans miner kunna ej beskrifvas.
Men nu begynte man i köket trifvas,
Och från den dagen sågs i pastorns hus
120Tre snälla barn, men inga »tända ljus».