Saul och David.

Kung Saul, han satt på sin gyllne stol

Så mörk som en vinternatt;

Allena, stängd ifrån dag och sol,

Med tigande qval han satt.

5Hans hjerta, det var förkolnadt,

Hans öga var släckt och matt.

Då trädde en fattig gosse fram,

Ljuslockig, med ädelt skick.

Blyg, bedjande, vänlig, allvarsam,

10Han höjde till Saul sin blick.

Han bar i sin hand en harpa

Och bidade herrskarns nick.

Men upp for kungen, mer mörk än förr:

Hvem vågar att trotsa mig?

15Hvem vågar att öppna qvalens dörr

Och trampa sorgernas stig?

Väl ringa ditt lif du aktar;

Mitt svärd skall förgöra dig.

– Jag är blott en fattig herdeson;

20Dock är jag dig sänd af Gud.

Din sorg jag förnummit långtifrånoriginal: långtifrån. (källa för ändring: Eos 1857, Lfb 3 1883)

Och bringar dig tröstens bud.

Ditt hjerta är sjukt, o konung!

Så lyss på min harpas ljud!

25Kung Saul, han höjde sitt blanka svärd,

Men högg icke till ändå.

Den lille syntes ej hugget värd,

Och konungen talte så:

En timma har du att lefva.

30Välan, jag vill lyssna då.

Raskt grep den lille i gyllne sträng:

Då qvällde tonernas brand,

Som silfverkällor ur blomsteräng,

Från darrande harpans rand.

35Och ljust blef konungens anlet,

Och svärdet slant ur hans hand.

Och gossen spelte och sjöng än mer;

Alltmer vek konungens harm,

Tills strida tårar, de runno ner

40På skägg och på stålklädd barm.

Och vinternatten vek dädan,

Och konungens håg blef varm.

Nu, sade gossen, är timman slut;

Så döda mig, herre, nu!

45Men judakonungen Saul brast ut:

O, spela och sjung ännu!

Du läkte mitt sjuka hjerta;

Min son, min älskling är du!

Då glimmade gossens ögonpar:

50Kung, Jehovah äran gif!

Den lille David allenast var

Sauls leksak och tidsfördrif.

Men Gud har läkt dig med sången;

Gud är vår helsa, vårt lif!